Långsamt långsamt

Göteborgs Kaffe och Tehandel är en sån där långsam butik. Jag är där för att köpa present och tjejen bakom disken är så där vansinnigt långsam. Vi småpratar om att rean är lite tråkig i år medan hon långsamt och noggrannt fixar handskrivna etiketter och maler kaffe. Det är hur skönt som helst - en oas i Nordstans trängsel och stress. Jag står 10 minuter och väntar på att hon slår in paketen i lite celofan och njuter hela tiden. Mmmmmm....slow shopping. 

Med respekt

Sommaren innan jag flyttade till Tyskland sommarjobbade jag på ett vårdhem i min hemstad. Våra boende behövde hjälp med allt - jag matade, tvättade och bytte blöjor i ett par månader.

Det var det bästa sommarjobbet jag har haft på många sätt.

Nu, såhär fem år senare, hjälper det mig när mina gamla blir allt äldre. Jag vet vad som kommer näst när demensen sätter in, är van vid blöjor, matning och minskade kontaktmöjligheter. Och jag har lärt mig att hjälpa med respekt. Ganska snart på vårdhemmet den sommaren insåg jag att det är inte för mig det är pinsamt eller jobbigt - det är för den äldre mannen som nu helt plötsligt får finna sig i att inte kunna gå på toaletten utan hjälp av en ung tjej. Att åldras är inte alltid så vackert och ofta på det där sommarjobbet tänkte jag att det bästa jag kunde göra var just att hjälpa med respekt. Att finnas när det behövs, men inte mer. Att erbjuda hjälp men aldrig tränga mig på.

På släktens julkalas hjälper jag min fine gamle farfar in på toaletten. Jag sitter på en bänk brevid i badrummet och vi kallpratar om livet och magproblem. Jag märker att jag lägger på mer hemma-dialekt, diftongerna blir lite kraftigare. Lite av mig kliver in i vårdbiträdesrollen igen på något sätt. Jag hjälper honom på med kläderna igen, diskuterar hur många hål in i livremmen jag ska spänna, vi skojar om hur han står rakt som en fura.

I de sekunderna är jag mer vårdbiträde än barnbarn, men det går över fort. Han får en puss på pannan och vi skrattar, min farfar och jag.

Kärlek och respekt.

Frau Doktor

Det officiella avslutet på Tysklands-eran kanske det kan kallas, 14e januari.

Då ska jag vara skrytsamt stolt som en tupp hela dagen när min man disputerar nere på sitt universitet i Tyskland.  Och jag därmed blir Frau Doktor (detta får ju inte på något sätt förminskas i viktighet)

Tyvärr (för mig) doktorerar mannen i ett ämne som är helt hopplöst för oss mindre bevandrade inom naturvetenskapen att förstå. Jag måste erkänna att jag inte är så van vid situationer där jag verkligen inte fattar ett jota me har nu bestämt mig för att praoa som 50-tals-hemmafru och le och vara uppklädd i fin outfit. Könsrollerna, here we come!

Partiell minnesförlust

Jag och mannen upptäckte att vi inte längre kommer ihåg vårt telefonnummer i Tyskland. Jag har funderat i tre dagar. Ingenting. Nada. Jag kommer bara ihåg riktnumret. Nu funderar jag mest på vad det är ett tecken för. Kanske var vi verkligen jättefärdiga med Tyskland. 

Julefrid

Så är det ute, projektförslaget. Klockan 22.30 var det klart. Och faktiskt är det nog det bästa jag har gjort hittills. Jag pallade bara inte med de resterande 30 mailen jag var tvungen att skicka och tog ledigt.  I kväll när jag känner mig lite mer sugen fixar jag dem också. Därmed är Mias humör också betydligt bättre. Mannen har lagat riktig mat och kontoret är uppröjt. 

Så idag kom den, julefriden. Jag har nästan inte gjort någonting på hela dagen. För första gången står det också en julgran hos oss och är hur fin som helst måste jag säga. Så nu sitter jag mest i vardagsrummet och tittar på granen och lyssnar på julmusik. 

God jul på er alla där ute! Familj och vänner som läser här och ni bloggvänner och ni som läser och ännu inte riktigt har gett er till känna....:) 

Avundsjukt

Alla ni som har såna där jobb där julefriden så långsamt infinner sig, där man inte direkt gör så mycket sista veckan innan jul förutom att skicka julkort, rensa bland papper och dricka glögg med kollegorna.

Idag avskyr jag er.

Det är deadline-dag. Jag började jobba strax innan 7 i morse och lutar åt att försöka vara ute från kontoret runt 22-tiden om allt funkar bra (tur man jobbar hemma). Jag har sjunkit till lägsta nivån i näringskedjan och håller mig igång med pepparkakor, kaffe, en och annan frukt och snabbmakaroner och ketchup som äts med sked ur djup tallrik. Skrivbordet är fullt med papper, papper, papper, gamla bananskal, äckliga kaffemuggar och skräp.

Blä på er alla julefridsinnehavare. .

En liten kärleksförklaring

Mannen och jag träffades på midsommarafton 1995. Jag skulle precis fylla 17, mannen var 18 och hade halvlångt svartfärgat hår. Det finns ett suddigt kort på oss från den festen där vi sitter jämte varandra och ler mot kameran, två nervösa tonåringar som ett par veckor senare lyckades få ihop det. Min första stora kärlek.

Såhär 12 år senare får man ofta höra "oj, hur har ni lyckats hålla ihop?".

Egentligen tycker jag frågan är lite fel ställd. Att hålla ihop är inget självändamål - jag vet inte ens om jag riktigt skulle rekommendera att man satsar allt för att hålla ihop från 16 års ålder. Vi har inte "lyckats hålla ihop". Vi har velat hålla ihop. Stundtals är det väldigt enkelt, stundtals krävs lite mer jävlar anamma.

När vi gifte oss för lite mer än två år sedan sa jag till mannen att jag inte kan lova honom att alltid stanna kvar, precis lika lite som han kan lova mig detsamma. Men vi lovade varandra att försöka göra allt för att det blir så. Och när vi egentligen borde ge upp ska vi försöka ytterligare en gång. Och en gång till. Och en gång till. Och vill man gå säger man till innan.

Enkla spelregler.

Att stanna ihop är inget självändamål. Det är ett val. Och jag är så vansinnigt väldans nöjd med mitt val. Ikväll ska jag attackera min man under den nyinköpta misteln.

Mitt i stormen

Biståndsgivare har en förmåga att ALLTID, jag menar ALLTID sätta deadlines för projektförslag sisådär runt slutet på året. Delvis antagligen för att få ut årets budget. Delvis antar jag kanske för att det ju är så PRAKTISKT att komma tillbaka efter julledigt och ha projektförslaget liggande på skrivbordet.

Jättepraktiskt. Vi konsulter ställer oss lite mer frågande till det när hela kontoret jobbar som skållade illrar. Julefrid? Knappast i det här jobbet...

Just nu skriver jag på ett projektförslag med deadline 27.12. Klockan 15.00. Eftersom vi faktiskt inte har lust att jobba på julafton för att skriva 30 sidor om alla coola saker vi vill göra i Azerbaijan så är deadline i morgon.

Deadline i morgon. I morse hade jag en team leader som inte hade leverat en enda underskrift utan gått under jorden med ett glatt "god jul", en IT-nisse i Azerbaijan som vägrar svara på email eller telefon, ett projektförslag som blev halvfärdigt sisådär 01.30 i går natt och en assistent som håller på att få nervöst sammanbrott av allt jobb.

Jo, min team leader har hört av sig, jag har hittat en annan IT-kille och peppar min assistent med glada heja-rop samtidigt som jag har raggat upp lite mer hjälp. Man kan göra mycket på en dag.

Deadline i morgon. En dag kan vara en livstid i det här jobbet.

Jag skriver projektförslag..... får återkomma typ i morgon när julledigheten har börjat......

Jobba hemma

Saker man bara kan göra på rasten när man jobbar hemma:

- lägga ansiktsmask
- tvätta en tröja
- sjunga julsånger jättehögt

Eller nja, just julsångssjungandet gjorde jag när jag jobbade på kontoret också. Jag trodde att min dörr var nog för att hålla ljudet borta från resten av kollegorna. Det var den inte - vi hade en praktikant med arbetsplats utanför min dörr som nog tyckte jag var ganska konstig.

Kärleksbomba tillbaka, bli sjövild av ilska eller bara läs

Rätt in i hjärtat: www.jagsanej.blogspot.com

Ett första försök med den svenska sjukvården

Jag ringer till vår vårdcentral för att få en tid. Ingenting akut, men skulle vilja ha en tid.

- Nja, säger sköterskan, idag har jag inga akuttider kvar
- Nej, det gör ingenting, säger jag, det är inte akut. Det går bra med en tid i januari också.
- Ja.... problemet är att vi inte kan boka in några tider i januari ännu. De är spärrade för att vi inte ska boka fullt alla tider redan nu i december.
(Här kan man fundera på logiken i det hela, men jag antar att statistiken ser bättre ut om man ringer och får tid samma månad).
- Jaha... så jag måste ringa i januari igen?
- Ja... eller också så kan du ju ringa samma dag och få en akuttid.
- Äh...fast det är ju inte akut....
- Ja, men då kan du ringa klockan 7 på morgonen och få tid samma dag. Vi är lite underbemannade här.

Alltså gäller det att fejka akutläge för att få en tid. Alternativt flytta någon annanstans. Inget ont mot den stackars sköterskan, hon sliter säkert, men ärligt talat? Den tyska modellen där en läkare har två patienter parallellt och springer mellan rummen känns plötsligt lite lyxig.

Julefrid sökes

Vill ha: julefrid

Har: alldeles för mycket jobb och alldeles för många deadlines som jag är alldeles för sen på. Så många att jag kategoriskt har börjat skita i att jag är för sen. Jo, det är någon som verkligen behöver jullov här....

Nej, om man skulle ta och äta lussebullar istället?

Konsertlycka

Två lucia/julkonserter senare varvar jag ner i en soffa hos min kollega. Det tar sitt lilla tag att få adrenalinet ut ur kroppen. Jag proppar i mig sushi och äter glass under en filt.

Efter den första konserten kommer en man i min ålder fram till mig och säger att han blev rörd till tårar av min sång. Sånt lever man länge av. Mamma och pappa är där.

Den andra konserten är i en mindre kyrka, fullproppad med folk. Det står folk utmed väggarna, sitter överallt där det finns plats. Och vi är helt enkelt bra. En sån där fantastisk kväll när man egentligen inte alls vill vara klar med konserten utan helst hade velat sjunga hela natten.

Stora släktjulkalaset i snabbt format

Ahhhhh.....glögg!
Prata prata prata
Äta julgodis lite halvt i smyg innan maten
Lite till glögg
Julbord!
Ahh... sillsallad
Hemmagjord inlagd sill
mmmmmm.... skinka
Slå sig ner på barnbordet (i vissa sammanhang blir man bara inte stor. Kanske ska man bara kalla det tredje-generationen-bordet)
Liten snaps (jo, på vissa sätt har barnbordet blivit vuxet)
Äta köttbullar
Prata prata prata prata
Hämta mer
Räkomelett
Köttkorv
Lite till köttbullar...
Bli jättemätt
Beundra osturvalet
Okynnesäta ost
Okynnesäta ost och vindruvor
Päsa på stolen
Prata prata prata
Börja diska
Diska lite till
Prata prata prata
Dricka kaffe
Äta kakor
Äta godis
Okynnesäta godis
Prata prata
Säga hej då
Ut i kall bil
Undra varför tiden gick så snabbt
Somna i bilen

Jag diggar julkalas!

Saaanktaaaa Luciiiia

I morgon är det dags för julkonsert i Tyskland med min tysk-svenska kör. Vem hade anat att man skulle dra på sig Luciakronan varje år när man börjar närma sig 30? (och då är jag ändå yngst i tåget).

Att sjunga i a capella-kör är dessutom ungefär hur kul som helst. Kanske för att det är lite mer riskant på något sätt - skiter det sig så skiter det sig på riktigt skulle man kunna säga, det finns inga instrument som backar upp.
Eller för att det är så himla kul att upptäcka vad man kan göra med bara röster.

Min kollega sa för övrigt att lokaltidningen i Bad Homburg har klämt upp mig på en bild i full Luciautrustning från förra året med en artikel om konserten där på söndag. Kanske ska man satsa på en artistkarriär ialla fall? En vecka om året som professionell Lucia. Hm.. skulle kanske funka.

(Julmatstexten är fortfarande i skapandefasen. Det finns så fasligt mycket att skriva, måste sålla bland tankarna lite)

Jag är lite tom på blogginlägg för tillfället. Tips mottaget tacksamt.

Idag blev jag påmind om att jag faktiskt gillar mitt jobb som tusan. Jag gör verkligen det.

Det var nog precis det jag behövde för tillfället.

Att komma hem

Hur känns det att vara hemma igen?

Jag svarar ganska ofta på den frågan. Och svarar nästan alltid att det känns väldigt bra. Det är ju ett ganska kort svar som skulle kunna läggas in i samma neutrala-svar-kategori som:

Hur var festen? - Jo tack, trevlig
Hur mår du? - Jo tack bra

Men grejen är att det faktiskt är allt annat än neutralt. Det känns helt enkelt Väldigt Bra. Jag inser lite långsamt att kanske börjar jag hitta fotfästet här hemma igen. Jag är så mycket mer närvarande här än jag var i Tyskland, njuter mer av en helg hemma, springer inte lika mycket.

Därför är jag inte lika sugen att packa väskan nästa vecka, men det är årets sista resa. Ner till Tyskland en sväng till, sen åker resväskan in i garderoben fram till januari.

Julfirande på det svenska jobbet

Mannen har precis börjat sitt nya jobb i Sverige. Våra gemensamma erfarenheter av arbetsplatser i Sverige (om man räknar bort alla sommarjobb) är begränsat och därför blir det liksom lite extra intressant att se hur det egentligen funkar.

Idag var det adventsfirande på mannens nya jobb. Det träffades en timme för att dricka glögg och SJUNGA JULSÅNGER tillsammans. Jo, det är faktiskt sant. Det hade låtit ungefär hur illa som helst. Men främst själva iden att träffas i ett mötesrum och sjunga tillsammans känns....kan inte hjälpa det, skrattet bubblar i mig som tusan. Nu har jag något som får mig på gott humör när jag är lite nere. Sjunger ni julsånger tillsammans med texter projicerade på väggen på era jobb?

200 km/h...

....körde Sabine till slut på motorvägen. Men det hjälpte tyvärr inte.

"Egentligen är det väl kanske inte så konstigt när man flyger så mycket som du gör. Någon gång MÅSTE man ju missa flyget" säger mannen.

Så nu sitter jag här på flygplatshotellet på Frankfurt-Hahns flygplats (för er som aldrig har flugit Ryanair kan jag meddela att det här knappast är världens medelpunkt) fram tills i morgon eftermiddag.

Lite surt. Eller ganska mycket surt faktiskt.

Vi är inte alltid så himla utvecklade som vi tror

Är det inte lite lustigt att man reser hit och dit i världen till ställen som kallas underutvecklade, men det är nästan aldrig problem att bli uppkopplad. Inga problem - trådlöst internet utan extra kostnad. Det är standard på de flesta medelklasshotell jag har bott på i Moldovien, Sudan eller någon annanstans.

Så kommer man till Luxemburg för en konferens där vi sitter i styrelsen. Tacket för det är bland annat att vi blir inbokade på ett superflashigt och superdyrt hotell. När jag frågar hur jag kan koppla upp mig blir svaret att det finns trådlöst internet, men jag måste köpa ett entimmeskort. För 70 spänn.

Seriously Europe, we are so loosing it. Om 5 år kommer vi vara hopplöst efter. Eller snarare mer efter än vi redan är.

Konferens: check!

Ovanligt nog går resan nästa vecka helt otippat till....Luxemburg. Tillhör inte direkt standardmålen för mitt jobbresande.

Konferens på gång, alltså blir det ungefär så här skulle jag tro:

Kostymen: på

Reklamväskan: på

Lilla rockslagsmärket med företagsemblemet: på

Stora leendet: på

Antal druckna koppar kaffe: massor, massor

Byte av visitkort: högvis

Tråkiga föredrag: för många

Intressanta föredrag: ett par

Roliga människor man träffar på: massor

Antal timmar sömn: begränsat

Jag tycker faktiskt att det är roligt på konferens. Träffa folk är kul.

En Köpfri Dag i Ullared?

Idag är det En Köpfri Dag. 

Egentligen tycker jag om själva konceptet måste jag säga. Vi har mer eller mindre avskaffat juklapparna i år och det känns hur skönt som helst att slippa springa runt i Nordstan och köpa, köpa. köpa. I år läggs tiden på att pyssla julpyssel och koka knäck med brollan, S. och mannen istället. Känns hur skönt som helst. Alltså känns egentligen En Köpfri Dag som något jag skulle vilja ställa upp på. 

Problemet är bara att just idag ska jag åka till Gekås med en inköpslista av en mer än respektabel längd.... (Ja, en del läsare kanske refererar till stället som Ullared. Att göra det ingår på listan av vad som är bannlyst i den här familjen. Ullared är SAMHÄLLET som affären ligger i. Affären heter GEKÅS. Att vi är så säkra på att det är sant är för att mannen kommer från Ullared. Jo, det är sant. Det finns människor som bor där, det finns hus, skolor och ICA. Och en pizzeria. Vi träffades till och med i Ullared på midsommarafton -95. Men det är en annan story.)

Hm. Kan man ha en andra Köpfri Dag någon annan dag? Kanske nästa vecka när jag ändå är bortrest? Jag köper ju knappt några julklappar, kan inte det räknas? 

Jobbuniform

Den senaste veckan har jag haft lite svårt att komma till skott på jobbet. Det har liksom inte blivit någonting, tiden har bara försvunnit.

Idag kom jag på vad som var felet. När man jobbar hemifrån blir det lätt att man glider i de där gamla jeansen och en t-shirt. Och det är där det börjar bli svårt att få jobb-feeling.

Idag körde jag med skjorta. Det funkade hur bra som helst, jag var hypereffektiv.

Jobbuniformen måste på helt enkelt.

Privat byråkrati

När jag flyttade hem till Sverige tog det cirka 40 minuter att klara av all tysk byråkrati när det gäller sjukförsäkring och folkbokföring och liknande.

Däremot kämpar jag fortfarande med att bli av med diverse kundkort, mobiltelefoner etc.

Förra veckan fick jag äntligen reda på att mitt mobilabonnemang nu kommer stängas av.
I august 2008.

Just nu försöker jag förklara för tyska järnvägen att de måste säga upp mitt rabattkort utan att jag skickar in själva kortet till dem (eftersom jag in min totala naivitet slängde kortet efter att jag hade sagt upp det. Det går tyvärr inte. Kortet kan bara sägas upp om de får se kortet)

Suck. Jag är inte på humör för tysk service-sektor-byråkrati.

Stolthet och värdighet

Jag har aldrig riktigt förstått det där med stolthet. Det är inte så viktigt för mig att pinka revir, att ge igen eller ge mig på någon som har sårat min stolthet. Jag tycker inte riktigt det är värt det måste jag säga, inte värt att lägga energi på.

Det är annat när det gäller värdighet. Jag kan vänligt ge människor en, två eller fem nya chanser, men när det gäller de som gör intrång på min värdighet - då sätter jag ner foten. Där går min gräns, där är jag inte längre beredd att låta andra människor kliva runt. Ungefär där blir jag arg och bestämd. Så när någon bestämde sig för att det var ok att negligera min fina väns värdighet blev jag sjövild. Ett åskmoln. Över min gräns gånger 1000 ungefär.

Jag tror jag kanske måste börja svära på riktigt.

Ordningen är återställd

Nu har det riktiga soffarmstödet kommit. Vår soffa ser numera normal ut.

Problemet är bara att det andra, felaktiga, armstödet var mycket skönare att luta huvudet mot.

Skit också.

Min pappas fru?!

Sköterskan kommer in med eftermiddagskaffet till farfar när vi är där. Pappa följer med henne ut för att hämta kaffe till oss också och kommer tillbaka stolt som en tupp. 

"Hon frågade om min FRU ville ha mjölk i kaffet!"

Suck. Det kändes på något sätt bättre att bli uppdansad av en nittonåring. 

Di älskade gamle

Pappa och jag åker upp till byn i Västergötland där han växte upp. 

Farfar har precis fyllt 95, som vanligt ligger han i sängen när vi kommer. Han ligger oftast nuförtiden. Älskade farfar, en stor man som nu långsamt krymper. Men ögonen

glittar till som vanligt när vi kommer. Min hand försvinner som vanligt i hans stora. Vi pratar om skogen och äter karameller. Sen dricker vi kaffe.

Farmor sitter på sin avdelning med en docka i famnen. Försiktigt och noggrannt viker hon veck på dockans tröja. Jag hjälper henne, sen sätter jag dockan på bordet framför henne och rör på dockans huvud. Farmor följer varje rörelse. Vi skrattar tillsammans. Hon säger att dockan har samma namn som hennes yngsta dotter och säger att jo, hon har ju två barn till men hon kommer inte riktigt ihåg vad de heter. Någonting finns kvar, långt därinne. 

Tiden har sin gång och varje gång vi åker tänker jag att kanske var det här den sista gången. När jag pussar farfar på kinden vet jag att vi båda tycker att just i den här stunden är livet toppen som lät oss ses en gång till. 

Och sånt här händer bara på hemkontoret

Lördag morgon strax efter nio. Jag ligger i sängen och funderar på om jag ska vakna eller inte.

Telefonen ringer. Är det inte.. jo, det är jobbtelefonen... har nåt hänt? Jag svarar med sömndrucken röst. Det är chefen för en av våra partnerbanker som ligger ca 7 timmar före oss och där det jobbas lördagar. Jag blir på 5 sekunder klarvaken. Lyckas upprymma någon form av professionalitet, trots att jag står i nattlinne med håret spretandes åt alla håll. Det lyckas sådär.

Kanske är det dags att ta ett eget principbeslut att inte svara i jobbtelefonen på helgen.

Sånt här händer nog bara på huvudkontoret

Jag strosar in på kontoret 8.15, vilket är ganska tidigt för att vara hos oss. Uppe hos oss på 4e våning möter jag R. från vår avdelning på 1a vån.

Mia, please help me!

Hon ser halvt vild, halvt uppgiven ut. Vår chef behöver sin presentation för EU utskriven och spiraliserad in 20 exemplar. Flyget till Bryssel går 9.15, vi är ca 20 - 25 minuters bilväg (om man VERKLIGEN utnyttjar fri fart möjligheten på autobahn) från flygplatsen.

Grejen är att jag har gjort tillräckligt många nödaktioner för att bli kall och kolugn. Jackan av, jag grabbar tag i vår spiraliseringsmaskin under ena armen, spiraler och papper under andra och sen springer vi till hissen, springer bort till deras avdelning. Lägg till lite musik och slow-motion och vi hade kunnat spela in en scen från Baywatch (eller... nåja... man hade kanske fått lägga till en minimal bikini, ett par silikontuttar och tagit bort ett par extra trivselkilo eller 10. Ja, och så var det ju en spiraliseringsapparat jag hade under armen och inte en sån där cool flytboj, men ni fattar kanske grejen?).

Vi är färdiga med alla 20 exemplaren 8.42
R. och A. kastar sig i bilen till flygplatsen. Vår chef har beräknat sin tid att ta sig från säkerhetskontrollen till gaten till 3 minuter. Gaten stänger grindarna 9.10, senaste ankomsttid för R. till säkerhetskontrollen är därför 9.05.
R. är där 9.03.
Springer rakt förbi tanten som vill se ens boardingpass och den fjantiga påsen med vätskor för att ta sig till säkerhetskontrollen. Tanten efter, ropande (ni ser, nu börjar det bli som valfri amerikansk film), medan R. ropar att hon bara måste lämna något vidare. Slänger iväg påsen genom säkerhetskontrollen 9.04, chefen står på andra sidan, tar emot och springer.

Sånt händer bara på huvudkontoret.

Jag överlevde den här gången också med min mentala hälsa i behåll

Nu har jag kommit på hur man överlever en flight med Ryanair utan att få fetkrupp och börja skrika och riva sitt hår av alla störiga människor som trängs och är högljudda i världens trängsta plan där allt är målat i knallgult och konstanta högljudda meddelanden om att man kan köpa lotter och tax free och bussbiljetter.

Öronproppar. Tack Gode Gud för öronproppar. Man kan sova bort eländet då.

Rätt val

Jag är i Tyskland ett par dagar för att jobba pa huvudkontoret. Det är kul att vara här, jag trivs ett par dagar, men jag är glad att jag har en biljett hem. Känns skönt att veta att man valde rätt.

Här blir det inte sa mycket tid för bloggande, sa nu far ni klara er utan mig ett par dagar!

Är det här en bättre bakgrund eller? Min gamla började kännas så grå och tråkig. 

Vi köpte en ny soffa....

.. man fick välja klädsel och ben och storlek och allt själv. 

Vi väntade i sju veckor, sen fick vi den här. 

Finn ett stort fel!? (Ledtråd: Nej. Vanliga människor beställer sällan en soffa med två OLIKA armstöd)

Det är så mycket man undrar. Vad det INGEN på möbelfabriken som tänkte att "nej, om man skulle ta och kolla med affären om det verkligen är så att kunden vill ha en tresits-soffa med ett högt och smalt armstöd och ett brett och lågt"

Nåja. Det ska ju komma ett nytt armstöd såsmåningom. Och det fick ialla fall AM att skratta så mycket på telefon att det nog var värt det. 

När är det dags att ge upp?

Nu har jag varit hemma igen i snart ett halvår och under lunchen idag funderar jag på att långsamt tvingas jag nog inse.

Att det finns vänner där jag nog inte längre har någon plats. Jag har helt enkelt varit borta för länge och någonstans där på vägen förlorade jag min plats i deras liv. Inte av någon direkt anledning, bara så där lite långsamt, utan att någon kanske egentligen ville det.

Och kanske är det dags att ge upp. Inse att vi nog är vänner på ett annat sätt numera. Sådana som kanske ses någon gång ibland när livet låter oss passera på samma vägar, men min plats där alldeles nära är borta. Jag gav liksom bort den när jag bestämde mig för fyra år sedan att flytta. Fast det förstod jag nog aldrig riktigt då.

Från en tjej som aldrig svär, fan vad ont det gör. Men jag tror det är dags att ge upp.

Mannen funderar

Mannen: Du Mia, nu när jag snart är klar med min avhandling och ska börja på ett vanligt jobb...då kommer jag typ vara hemma klockan 17 på eftermiddagen... vad ska man göra då?

Mia: Hm... äh... kanske kan du börja med någon ny hobby?

Mannen: Jo.. man kan ju spela innebandy någon gång i veckan kanske... gå till gymmet... jo, man borde ju kunna fördriva tiden.

Förvirrande att helt plötsligt ha tid. (Jag föreslog matlagningskurs, massagekurs eller stora bröd och bullbak som alternativa sysselsättningar. Hoppas det funkar!)

När man tittar tillbaka lite grann

På väg hem från Sudan stannar jag till i Tyskland för ett par dagar och bor över natt hos en väldigt god vän i Darmstadt. På torsdag kväll tar jag S-Bahn ut till Darmstadt och återser stan som var mitt hem i fyra år.

Det är blandade känslor, svåra att sätta etikett på. Först känns det inte något alls, det var ju inte så länge sen jag var där och ingenting har direkt ändrat sig. Jag tar samma väg från tågstationen som jag alltid gjorde, men den här gången tar jag inte av höger genom husen bort till lägenheten utan tar bussen vidare.När jag väntar på spårvagnen vid torget känner jag mig plötsligt nedstämd, nästan med en klump i halsen.

Jag funderar på om jag känner längtan tillbaka, men det gör jag nog inte egentligen. Men så inser jag att det var här jag vande mig vid att inte riktigt höra till. Att vara en främling. För trots att jag hittar i stan, har goda vänner i stan, så blev jag aldrig någonting annat än en tillfällig invånare. Jag lärde mig aldrig vad de viktiga frågorna var som diskuterades på stan eller för den del någonting om dess historia.

På många ställen i världen är jag nu på samma sätt. Jag hittar lite grann, känner ett par människor, men jag är ändå en främling. Och det var här jag vande mig vid det, här jag vande mig vid att inte direkt ha något fotfäste. Jag tror det är det som gör mig lite nedstämd. Det var här jag tappade det där absoluta kravet på att ha ett hemma. Och fast det är ett val gör det mig i den stunden nedstämd.

Att se sanningen i vitögat

I brist på annat en tjejkväll på stan i Darmstadt tvingas jag och Elli till A5 (stor nattklubb för små tonåringar) i ren desperation.  

Om man på dansgolvet blir uppdansad av två nittonåringar finns det två tänkbara skäl till varför: 

1) Elli och jag ser inte äldre ut än en dag över 20 och dansar som gudar

2) De 19-åriga killarna säger till varandra: Kolla, där är två TANTER på dansgolvet, vi måste bara dansa med dem!

Jag och Elli såg det första alternativet som det enda tänkbara. Kan ha något med antalet Mojitos som dracks, men för det föreligger inga vetenskapliga bevis.  

Rattmuff

Om det finns någon firma därhemma som bara LIIITE för sent insåg att rattmuffen var på utdöende i Sverige: testa att sälja av lagret i Sudan. Det här är rattmuffens förlovade land. Ju större desto bättre, gärna med leopardmönster.

Varje gång man tror att man kanske har förstått lite grann hur saker fungerar här i Sudan så kommer det någonting nytt som gör att man måste ompröva det man trodde var sant.

Det kanske är därför det tar så mycket energi på något sätt att vara här. Ingenting är riktigt som man tror. Spännande, men tröttsamt.

I morgon natt flyger jag hem igen. Trots att det inte finns något planerat tror jag att jag kommer tillbaka.

Victory!!!!

Gissa vem som fick till en 10 minuters konversation vid middagen idag?!

Skam den som ger sig!

Till och med jag blir tyst till slut

Jag skulle nog bedöma mig själv som en ganska social människa som inte brukar ha svårigheter att ta folk. Men i det här fallet åker jag på en nit.

Jag bor på ett guest house här i Sudan som egentligen tillhör ett flygbolag. Väldigt smidigt, mat lagas och det är lite mer "hemma hos"- stämning. De andra gästerna är 90% piloter från Sydafrika som hyrs in av flygbolaget. De bor, äter och har kontoret på det här guest houset. Vanligtvis stannar de två-tre månader i sträck.

Nej, de har antagligen inte så roligt skulle jag tro. De bor, äter, och pratar med sina kollegor i flera månader, och det är inte riktigt så att Khartoum erbjuder mycket i form av nöjen. Om jag var i den situationen hade jag nog tyckt det var LITE roligt ialla fall att träffa nytt folk och prata om något annat än jobbet, eller? Men icke. Jag har gjort TAPPRA försök till small talk, men det slutar oftast vi två meningar fram och tillbaka, sen tittas det ner i tallriken och äts. Eller börjar pratas Afrikaans. Jag som annars skulle kunna defineras som snacksalig blir tillslut också tyst och tittar ner i tallriken och äter.

Jag ger upp. Tror jag hänger på rummet i kväll istället.

Ett paussamtal

- Har du barn frågar en av männen som deltar i min kurs under en lunchrast.
Jag svarar nekande och min tolk skrattar till
- Egentligen frågade han inte om du hade barn, utan hur många barn du har. Här måste man skaffa barn när man har gift sig. Om man inte har barn inom ett år tycker familjen att man ska gifta om sig eller skaffa en till fru.
Ett år har man alltså på sig. Tusan, jag är diskvalificerad för länge sen.

Sen bjuder mannen hem mig till sig i Darfur.
- Så kan du se själv hur det är, säger han och tar ett bett i sin smörgås.
Jag bestämmer mig för att vara helt ärlig och säger att tack men jag kan inte åka eftersom min försäkring inte täcker just Darfur. Han ler och säger att det är ett öppet erbjudande, utifall att mitt försäkringsbolag skulle ändra sig.
Det är svårt att få ihop mitt Sudan med det man ser i nyheterna. Det är verkligen det.

Exhale....

Puh... jag är trött, och då har jag bara börjat...första dagen man håller en utbildning är alltid så tröttsamt. Oftast är det något som inte funkar (som den där förbenade simultantolkningen... jag blev vansinnig. I morgon skiter jag i tekniken och mikrofoner och kör med en person som står brevid mig. Hur ska man kunna nå folk när man är intrasslad i ett jädra headset och har en löjlig mikrofon??), gruppen känner inte dig och du känner inte gruppen. Lägg till ett par strömavbrott på det och det är nog för att hålla dig alert.

Sömnlös i Khartoum

Kanske var det dumt att börja planera för morgondagens utbildning precis innan jag gick och la mig så att jag nu är så himla taggad.

Eller var det dumt att ta en extra slev torrkaffe i kaffet i kväll.

Eller är det bara värmen och valet mellan outhärdligt varmt eller jättehögljudd fläkt.

Oavsett så kan jag inte sova. Klockan är nu 01.42. Uppstigning 07.00. Känns sisådär. Får satsa på att leva på adrenalin i morgon.

Åter i Sudan. Det börjar kännas lite hemma här nu.

Uff... värmen slår emot mig som en vägg när jag kliver ur flygplanet. Från 10 grader till 43 grader på ett par timmar. Den här gången stannar jag så kort att min kropp antagligen kommer att ha aklimatiserat sig lagom tills det är dags att åka hem igen.


Jag inser att Sudan har blivit en land jag har väldigt dubbla känslor för. På ett sätt är jag glad att vara tillbaka, träffa folk här, vara tillbaka i Afrika som på något sätt får mig att le.
Å andra sidan är Khartoum verkligen inte stället där det direkt händer någonting och om en vecka kommer jag vara ganska beredd att åka hem. Det här är det första stället jag har besökt där jag direkt skulle säga nej till att stanna ett par månader i sträck.


Men nu är jag här i alla fall. I morgon börjar utbildningen och jag är nervös. Mest för att jag inte är så förberedd den här gången, måste luta mig på rutin som jag egentligen inte har. Uhiii... kanske har jag tagit på mig lite för mycket den här gången?

En vanlig dag på jobbet

Vakna strax innan sju, äta frukost, bli lite stressad över att klockan är närmare åtta än sju när jag svänger in på kontoret. Starta datorn, ta en kaffe. Börja entusiastiskt att skriva på en sak. Inser att jag måste följa upp på några mail snabbare än kvickt. Frågor från en ny kollega. Tiden tickar alldeles för snabbt. Konsulten som är på besök kommer. Bjuder på kaffe och en arbetsplats, ursäktar mig och lovar att komma tillbaka en halvtimme senare. Tillbaka till saken jag skriver på. Färdig klockan 10. Skjuter på det planerade 10-mötet för att diskutera dokumentet med en kollega. Skickar iväg till chefen. Tillbaka till konsulten, ursäktar att det tog snarare en timme än en halvtimme. Diskuterar nästa steg i projektet, tidsplan, vad som hände på mötet igår. Tillbaka till skrivbordet. Mailar, ringer. Försöker panikkopiera material till utbildningen som startar på söndag. Föresenat 10-möte strax innan 12 med kollegan. Iväg på lunch med konsulten. Äter spagetti och idkar small talk. Fixar en taxi. Tillbaka på jobbet en halvtimme senare, hämtar ut controlling-listorna på budgetavdelningen. Internet-researchar efter personer att bjuda in på en konferens. Vinkar av konsulten. Sätter mig med en kollega och gör en budget för ett projekt och dricker en drickyoghurt. Gör controlling-check på alla mina projekt. Hämtar en till kaffe. Hjälper en ny kollega att göra en intervju med en konsult. Hämtar kaffe. Fixar till en rapport och skickar iväg. Tillbaka till internet-researchen. Skriver ett par mail. Säger hej då till den sista andra kollegan som går. Skriver ut mer material till utbildningen. Packar min väska och säger hej då till nattvakten när jag går.

Liv någon??

Bullar på elementet

Helgen spenderas i en liten by ganska långt från allt. Förutom naturen och tystnaden, och så mannens släkt så klart. Svärmormor tinar bullarna genom att lägga påsen på elementet. Som alltid.

Varför tinar jag egentligen aldrig bullar på elementet kommer jag på mig själv att tänka. Det är ju egentligen smart. Men man gör väl kanske inte så mer. Min farmor brukade också tina bullar på elementet kommer jag på. Kanske finns det fler gamla husmorstips man borde anamma.

Vad gör era äldre generationer som vi borde komma ihåg och använda?

Hur ska det här funka?

På måndag är det dags att sätta sig på planet igen och jag har allvarliga pack-problem. Hur löser man det här scenariot?

Först till Tyskland, ska vara tre dagar på huvudkontoret. Har en massa böcker jag måste ta med mig tillbaka. Dessutom har jag lovat svensk fika till alla, så packningen måste också innehålla sisådär 40 kanelbullar och ett par paket kakor. Det är nog lite varmare än här i Sverige, men inte direktsommarvarmt. Jag har två mörk-kostym-och-fina-skor möten.

Därefter direkt till Sudan för en veckas utbildningar. Det är 37 grader i muslimska Sudan. Alltså gäller heltäckande, relativt okroppsformade kläder som inte direkt skulle passa på huvudkontoret i Tyskland. Dessutom behöver jag släpa med mig en massa material för mina utbildningar. Och så har man ju datorn och alla andra tekniska pryttlar..

Eftersom jag flyger med Ryanair till Tyskland har jag dessutom bara 15 kg. Jag tror jag måste komma på ett par kreativa lösningar för att få det här att funka... idéer någon?

Bara en tanke

En av de största nyheterna idag verkar vara att UD planerar för extra kostnader för ett kungligt bröllop. Någon har lusläst dokument från UD (eller läckt, vad vet jag) detta dokument som säger att nu kanske kronprinsessan ska gifta sig nästa år. Ärligt talat: Hon är 30 år, har varit ihop med sin kille i en herrans massa år. Inte alla gör som jag och mannen och väntar i 10 år innan de slår till. Kanske vill de bara gifta sig. Och när de vill berätta det för hela världen så gör de det. Punkt.

Intressant att till och med DN, tycker att det här är en nyhet av värde. Enligt deras hemsida är informationen om att eventuellt kanske kronprinsessan ska gifta sig nästa år till och med viktigare än att EU igår enades om en ny konstitution.

Jag är knappast någon Moder Teresa, men det kanske inte är fel att ta en tur till Sudan då och då för att få lite perspektiv. Någon från DNs redaktion som vill följa med?

Jag har en inte så härlig känsla av att i morgon exploderar det på jobbet.

Lugnet före stormen.

Jag borde vetat bättre

Just det, jag skulle ju inte resa mer det här året. Bara ett par vändor till Tyskland och huvudkontoret. Det var ju så det var bestämt.

Flyget till Khartoum går på torsdag nästa vecka.

Jaha.

Kändisspaning

Förresten glömde jag ju av att jag såg en KÄNDIS i Chisinau sist. På det franska fiket satt jag alldeles jämte sångaren i Ozon*. Han såg väldigt bakfull ut. Väldigt mycket rockstjärna eller nåt.

Nu har jag alltså kändisspanat i Chisinau också. En ny erfarenhet.

(*ja, jag vet, det är ingen som vet vad Ozon är för band... kommer ni ihåg den där sommarplågan förra sommaren "Dragostea din tei?" - ett band med tre killar och en hemsk video. I Chisinau är han ialla fall känd, fast mest för att han var med i den rumänska varianten av "Lets Dance")

Har blivit en riktig Göteborgstjej

Nu har jag köpt en vindjacka (därmed passar jag också in lite bättre i Göteborg, även om jag bestämde mig för att sticka ut genom att INTE köpa en Haglöfsjacka).

En super-duper-soft-gore-tex-står-emot-även-regn-som-regnar-snett-underifrån-jacka. Den var svindyr, men jag tror att den kommer bli min bästa vän.

OK, Göteborg. Jag är beredd. Du tror att du kan knäcka en tjej som har varit borta lite för länge för att komma ihåg vädret i november? MOOAAHHHHH... just bring it on säger jag bara.
Jag är SÅÅ redo.

Aj aj

Jag har varit på body pump idag för första gången. Jag förväntar mig relativa smärtor i morgon, en total oförmåga att lyfta armarna i övermorgon. 

Soffpotatis ut - hurtighet in. Vi får väl se hur det går....

Rakt på sak

Sista dagen i Moldavien åker vi till Criuleni för att besöka en bankfilial. På frågan om hur många som bor i Criuleni får vi svaret:

- 14,000. Men 50% är utomlands.

Trots två år här blir jag nästan stum. Måste fråga igen ("Fifty or fifteen?") fast jag vet att jag hörde rätt den första gången.

Skaka-hand-vecka

Moldavien har varit stressigt den här gången. Jag har sprungit mellan möten i en vecka samtidigt som jag har försökt skriva rapport på kvällen. Det har gått sådär måste jag säga.
Alla eventuella blogginlägg har tryckts bort av tankar på risk management och utbildningsideer och hitta bra trainers och renskriva anteckningar och byta visitkort och sitta i mötesrum.

För fullt i huvudet.

Ett första möte med moldavisk byråkrati

Frustrerande möte på den moldaviska statliga förvaltningen som är ansvariga för vårt nya projekt:

Mia: - vi skulle gärna vilja höra mer om bakgrunden till de här planerade utbildningarna som vi ska göra. Vilka problem är det ni vill att vi ska adressera?
Svar: - nja... vi vet inte direkt varför ni är här, egentligen finns det inga problem. Men vi har ju pengar som måste spenderas på ett bra sätt.
Mia: - öhö... ok... men vill ni att vi ska göra utbildningarna just på den här specifika saken eller snarare på en mer generell nivå?
Svar: - specifikt och generellt vore bra
Mia: - jaha.... men vilka mål är det ni vill att vi ska uppnå?
Svar: - det är bra om ni håller det ganska generellt så att alla är nöjda. Ja, jag har ju skrivit Terms of Reference för projektet, men de kanske inte är så bra, så det är bra om ni är lite generella.
Mia: - så du har designat projektet?
Svar: - ja
Mia: - ok. så vad tror du att vi skulle kunna tillföra i ert projekt?
Svar: - mummel mummel.... Förresten, på sidan 15 i kontraktet står det att räntan på en försenad räkningsbetalning från oss är 5% för över 30 dagar, det ska vara 6,5%.
Mia: - oh, jaha, tack, det var ju viktigt att veta.

Någon som vill klaga på svensk offentlig förvaltning? Någon??

Tack gode Gud att det inte var jag...

Har ni någon gång haft lite rädsla för att somna på ett flygplan bara för att upptäcka att man vaknar och har dreglat lite ut ur mungipan? Eller ens huvud råkar ramla åt sidan lite för nära grannen?

Mannen bakom mig på planet till Chisinau hade tydligen inga såna problem. Det tog ungefär tio minuter tills han somnade (eller däckade, andedräkten skulle kunna tyda på det också).

Om man säger så här. Om min man hade snarkat så högt hade det inte räckt att sova i ett annat rum. Det hade behövts en annan lägenhet. På andra sidan gatan. Men det är lite lustigt när ett halvt plan börjar småfnissa tillsammans.

Intrycksfull

Jag tror att jag är intrycksfull för tillfället. Full av intryck. Sen juli har jag flyttat från Tyskland till Sverige, hamnat av en slump i Sudan två gånger, flugit och farit, träffat vänner, varit i Tyskland, försökt hamna på samma plats som mannen då och då, varit i Moldavien en sväng, upptäckt Georgien.

Jag tror jag behöver en liten paus från alla intryck ett tag. Insikten kommer på flygplatsen på morgonen när jag blir avundsjuk på de som boardar jämte mig för en vecka på Teneriffa. Inte på grund av sol och bad utan på grund av enkelheten. Allt fixat, man vet vad man får. Lite som en McDonalds bland resor. Ibland är man bara sugen på en Big Mac liksom. (Fast sen vet jag ju hur det blir. Man tar ett bett och inser att så himla gott är det kanske inte. Men det mättar. Och man vet ju vad man får.)

Kanske är det en fördel att mitt nya projekt på jobbet som kommer ta huvuddelen av min tid fram till slutet på året faktiskt inte innebär några resor, förutom ett par svängar till Tyskland. Det blir ett par månader samlandes intryck från Göteborg istället, känns inte helt fel heller.

Moldavien klarar sig nog utan mig fram till nästa år. Frågan är snarare om jag klarar mig utan Moldavien? Jag har vant mig vid mitt nomadliv så till den grad att en månad utan en resa inbokad får det att krypa i benen lite grann.

Läste någonstans om sådana som mig, flängande folk, att man till slut känner sig mer hemma i det ovana än i det vana. Det ligger nog något i det. Jag känner mig alltid kolugn när jag är ute och reser. Andra gången jag besöker ett ställe känner jag mig hemma. Rutiner på no time, nya vänner på ingen tid alls. Samtidigt kan jag ibland känna ett visst utanförskap när jag är hemma, speciellt i situationer med folk som inte känner mig. Det känns som om jag inte kan tillföra något i samtalet, jag blir som en reseberättelse som aldrig slutar (och ärligt talat, hur kul är det? Vem vill EGENTLIGEN se 200 foton från någons vecka i Spanien? Jag kan lätt bli som en slideshow med 2000 bilder. Kan ta död på vilken förfest som helst). Men tiden borta det är också så stor del av mitt liv. Det är inga svarta hål då allt står på paus, utan tid då jag också lever. Det är också min vardag. Vardag borta, vardag hemma.

Jaha, det kan man ju också göra

Jag tror att jag har återupptäckt TV-tittandet som något man kan göra en kväll.

Har fyrkantiga ögon nu.

Nu måste jag bara packa och beställa taxi. I morgon är det dags för Moldavien igen!

Trist

Idag har det hänt absolut ingenting. Eller, det kanske inte är riktigt sant.
Jag vaknade. Började jobba. Lunch. Jobbade igen. Tvättade. Jobbade. Drack ett glas fredagsvin. Jobbade. Tog en tupplur. Jobbade. Bestämde mig för att logga ut och stryka lite kläder istället så att jag har något att packa i resväskan på söndag.

En riktig tråkfredag på ett sätt.

Men lugnt och skönt. Det är bra att ha lite tråkigt ibland.

Sitter och sippar på ett glas vin...

...och pluttar med en budget samtidigt som mannen gör middag.

Ibland är home office en enorm lyx.

Bokmässan för första gången

För första gången lyckades jag ta mig till bokmässan i Göteborg. Fyra timmar senare med en stor kasse böcker var vi ute igen. Känsla? Jorå. Massor av roliga nya böcker att läsa, och kanske är mitt liv lite roligare efter att ha sett Jan Guillou? (eller.. njä förresten...det känns ungefär som vanligt).

En sak störde mig som tusan dock. Var fanns all facklitteratur? Jag var tusan så sugen på att förbättra mitt jobbrelaterade bibliotek och sökte förgäves. För utställarna är tydligen "Så går du ner 10 kg", "Måla dina egna korgar" eller "50 sätt att lyckas med dina pioner" så kallad facklitteratur. Kanske har jag bara blivit en hård business woman som hade tänkt mig något lite mer jobbfokuserat?

Jo, facklitteratur fanns faktiskt - för grundskollärare, dagisfröknar och psykologer (och professionella korgmålare), men vi andra då? Jag hittade en hylla hos en utställare med ekonomi, juridik och administration - 10 böcker sammanlagt, en konstig blanding av lite allt möjligt. Kanske har jag missuppfattat bokmässekonceptet, men jag blev lite förvånad.

Jaja, nu har man ju varit där ialla fall. Ett par bra höstböcker blev det ju till slut. Och en god bagel med olivkeso.

En sista framsida av myntet

Tyvärr är kvaliteten lite dålig men det är ändå värt att se på det här! De här dansarna har ofta inga tånaglar efter som de har ramlat av... jag undrar hur de lyckas hålla sina knäskålar intakta.

Georgier kan kultur. Hela landet är fullt av sång, dans, spännande arkitektur... they know their shit och har anledning att vara stolta.

Framsidan av myntet

Till slut den ljusa sidan - sagolandet Georgien med fantastisk kultur. Erisioni är en dans och sånggrupp från Georgien. Det är det här som gör att man diggar Georgien.

Ett gatnamn som du inte hittar alltför ofta

Det här är huvudgatan i Gori, strax utanför Tbilisi, uppkallad efter stans store man..

Cyniskt

Dagen efter badet sitter vi på ett café i Tbilisi och diskuterar. Jag kan för mitt liv bara inte förstå hur man kan köpa en17-årig tjej som dessutom är hög och full och sen tycka att det är attraktivt. Jag menar, hur får man liksom till det?

Vika fimpar och säger:

"Mia. If you really really need to go to the toilet, would you be willing to pay for it?"
"öh.... yes..." säger jag tvekande.
"For men, its the same thing. They have a need, they are willing to pay for it"

Hallå ni män där ute! Kan ni ge mig lite tro på mänskligheten och dementera det här!!???!!!

Baksidan är lika tydlig som framsidan

Jag strosar en dag i Tbilisi på egen hand och hamnar av en slump på en av broarna från gamla stan över till andra sidan. Bestämmer mig för att fortsätta på andra sidan istället och strosar vidare. Inser lite för sent att det hänger tjejer i väldigt korta kjolar utmed vägen.
När jag inser mitt misstag och vänder tar det ungefär 10 sekunder innan en Lada med nervevad ruta kör upp utmed mig. Jag stenstirrar ut i tomma intet och fortsätter gå, nu inte mer i strosande tempo utan målmedvetet. Efter fem sekunder inser han sitt misstag och kör vidare.

För det är liksom så. Tbilisi är vackert, spännande, med fantastisk kultur, mat, vin... och stolta människor. Men problemen finns där också, och till skillnad från mer utvecklade turistländer får man dem rätt upp i fejan där du står och går.

Ett par dagar senare går vi på det turkiska badet. Här kan man hyra en egen avdelning och vi är fyra fnissiga tjejer som badar bastu, badar i vatten från varma källor och dricker te. När vi väl kommer ut från vår avdelning är klockan nästan 22 och stämningen i entren har ändrats. Nu sitter en kille i en av sofforna med en prostituerad på vardera sida. De är sisådär 17 år skulle jag tro. Det är ingen situation där man känner sig rädd eller hotad på något sätt, men det är straight up your face. En av tjejerna tittar på oss. Hon är hög som ett hus och trycker i sig whiskey från ett dricksglas. När jag möter hennes blick går mitt hjärta i tusen bitar. Hon ser så längtande ut, som om hon vill att vi bara ska ta med henne, bort därifrån. Och vi kan inte göra någonting.

Hurra!

Skulle bara säga att en av mataffärerna här brevid har TYSKT bröd!! Hurra!!! Jag slipper äta degig och söt sirapslimpa! Ibland är det inte mycket som krävs för lite lycka.

För övrigt verkar det som om en av grannarna har en riktigt fet ljudanläggning. Jag hör till och med texten i låtarna. Funderar på om jag ska kontra med min skiva med georgisk körmusik som jag köpte förra veckan....?

Kanske har jag lite barnslig humor....

...men LITE rolig är väl ändå den här fula georgiska stålstatyn från det här perspektivet eller?

Nog nu, mer Georgien i morgon!

Baksidan av Tbilisi

Jag har överlevt trafiken i Kosovo och Sudan och därmed kannt mig ganska van vid störig trafik. Men efter en dags vandrande i Tbilisi har jag fått helt nya perspektiv på vad störig trafik innebär. Man är liksom glad att man lever när dagen är slut.

Viktoria berattade hur hon en gång fått nog av en körgalen taxichaufför genom att fråga
"Do you have any plans for tomorrow?"
Valdigt glad taxichauffor svarar "no not really"
Vika sager: "Well, I do, so I would prefer to be alive then"


Hehe.

Mycket trafik betyder dålig luft, betyder mycket avgaser. Dessutom röks det mycket och överallt. Öh... efter en dag på stan är min hals som ett sandpapper.

Ut på georgiska landsbygden

Vi åker söderut över helgen. I en minibuss skumpar och hoppar vi fram i fem timmar på slingriga bergsvägar upp i de kaukasiska bergen för att titta på grottstaden på kortet här ovanför. Vi är en ganska blandad trupp, fem kvinnor i olika skeden i livet. Viktorias 73åriga mamma, den varldsvana äldre damen Larissa, yogainstruktören Olga med sin 7årige son, underbart söta 25ariga Marie, och så Viktoria och jag.

Landskapet är hänförande. Absolut hänförande. Vi slingrar oss upp i bergen, bussen skumpar ibland så att man hoppar i sätet. Hjärnan känns lite skakis när vi är framme och når den absoluta stillheten i en liten by bara 20 km från den turkiska gränsen. Här bor vi i ett hus över natt (det där lilla huset till vänster. För höjdrädda som jag rekommendaras egentligen inte hängbro egenhändigt byggd av killen som äger huset, men redan andra gången blev jag lite morskare när jag stapplade över).

Det finns en sån enorm potential för turism i det här landet. Under vår endagsvandring passerar vi förbi en gård som har en varm källa sprutande upp på gårdsplanen. Två bassänger har de, i var sin liten lada, ditt byns folk kommer och badar. Gården verkar styras av en gapande sur tant i mustasch. Hon visar oss hur bassängerna har ett omloppssystem som byter ut vattnet varannan dag - proppen är en petflaska intryckt i röret.

Potential, men fortfarande en bit att ta sig.

Samtidigt finns det redan där nu. Det är lite lättare när de andra i resesällskapet pratar ryska, men det finns ju där: vandringsguiden, övernattningsmöjligheterna och framför allt gästfriheten.

Det finns något här som vi har förlorat för länge sen känns det som. Men mer om det någon annan gång.

ett pausinlagg

Det regnar i Tbilisi och Viktoria jobbar. Jag kunde inte lata bli....

Har huvudet fullt av blogginlagg, men de kommer samaningom. For den har gangen bara ett kort: AHHHH, jag diggar Georgien! Om ni far chansen sa bara ak, tveka inte!!!

time out

Bloggen, jag lämnar dig ett litet tag. I morgon kväll går nämligen flyget till Tbilisi och jag tänkte verkligen ta time out. Inga jobb-mail, helst inga mail alls, och....gulp...ingen blogg. Tänkte faktiskt att jag eventuellt skulle vara off-line hela veckan. Vi får se hur det går...

Flyget går i morgon eftermiddag. Ska bara packa. Som vanligt när jag reser privat står jag helt handfallen. Vaddå, inga kostymer? Ingen dator? Äh... man kanske ska ta med sig ...en bok??!!

Det här kommer ta halva natten. Suck.

Lite visare?

Jaha, så var man ett år äldre. Känns ungefär som vanligt, med undantag för extra värme i hjärtat av alla SMS och mail och telefonsamtal.

Annat var det när man var liten. Då man inte ens kunde somna kvällen innan för att det var så SPÄNNANDE att fylla år. Sen vaknade man tidigt, tidigt och fick sova räv fram tills familjen äntligen kom och grattade. Jag undrar när det där försvann? Kommer inte ihåg.

Tonårstrams

Kära ansikte, du har missuppfattat det här tror jag. Jag börjar närma mig 30, vilket gör att de små rynkorna runt ögonen och det ökade antalet veck i pannan som uppkommer när jag lyfter ett ögonbryn faktiskt är logiska.

Mindre logiskt är att en dag vakna med en stor finne på hakan. Kroppen, du är minst 10 år för sen. Det är dags att komma ikapp med livet, eller? Släpp rinken och kom in i matchen.

Det blev inte som jag hade tänkt mig, men det är ju bra ändå

Jag är hemma i Göteborg igen och låter väskan stå kvar ett tag i hallen. Bara ett par dagars jobb, sen är det dags för semester! En hel vecka!

Kanske skulle man kunna tänka att det hade varit bra att stanna hemma, inte leva i en resväska, pusta ut, gå till frisören, köpa en cykel eller annat som borde göras.
Men jag sätter mig på planet till Georgien på fredag. En vecka här hemma skulle inte betyda annat än att jag hade sopsorterat, städat och åkt till IKEA - jag känner mig själv. Om jag vill ha en vecka med sovmornar, läsa böcker, vara ute i naturen och sitta på cafe så måste jag vara helt borta från alla rutiner. Time out kräver en ny miljö för mig. Min vän Viktoria ska visa mig Tiblisis vackraste sidor under en vecka.

Ibland förstår jag att mitt liv verkar mer än konstigt, att det kan vara svårt att förstå hur jag prioriterar eller val som jag och mannen gör. Det tog ett tag för mig också att inse att mitt liv inte behöver vara som någon annans, att jag faktiskt inte måste skaffa eller vilja ha det som ingår i "mallen". Det är OK att leva på ett annat sätt också om det känns rätt.

Det betyder inte att jag inte ibland längtar efter ett enda ställe att tillhöra. Eller ett trähus med äppelträd utanför. Ibland skulle jag bara vilja storhandla på ICA utan att ha diskussionen om huruvida vi hinner äta upp BÅDE leverpastej OCH skinka som pålägg innan kylskåpet måste vara tomt för att resväskan är packad.

Men just nu är jag så nöjd som det är. Det har blivit väldigt annorlunda mot vad jag tänkte mig för ett par år sedan, mitt liv. Men det är bra som det är.

Live mitt i natten

Kära läsare där ute,

en live-update från Chisinaus flyplats mitt i natten! Jo, de har helt plötsligt skaffat gratis wireless här på flygplatsen. Air Moldova, ni är helt förlåtna.

Efter 20 resor, minst, hit blir jag nu utplockad för koll av handbagaget. Andäktigt plockar mannen ut min mobil och lägger den försiktigt på bänken. Mobilen är den ultimata statussymbolen för män här skulle jag tro. Därefter visas inte riktigt samma hänsyn. Jag plockar ihop smycken, laddare, eltandborste (en sån dyrgrip kan ju inte bara checkas in) och annat krafs spritt över hela den rostfria bänken.

Dags att boarda!

En ny dimension av morgonpigg

Min plan lyfter i morgon klockan 04.05 på morgonen. Vilket betyder att jag ska gå upp i morgon 02.30, flyga till Frankfurt och troligtis vara först på huvudkontoret sisådär vid 6-tiden på morgonen.

Alltså. Kan man få lägga in en protest hos Air Moldova? 02.30 är en tid man går HEM efter en kul kväll ute, inte en tid man går upp för att hänga på Chisinaus flygplats.
Hela min kropp protesterar. Air Moldova, av alla, vars förträfflighet jag alltid lobbar för till alla som ska i riktning Chisinau. Jag känner mig lite sviken.

Men det har varit en bra resa den här gång - ett litet nytt projekt med mig hem i bagaget, en första upplevelse av en uzbekistansk restaurang som gav mersmak och goda nyheter från en god vän här. Om jag bara förtränger den hemska pizzan från Andys pizza som bjöds till lunch idag (moldaviska pizzahak har en störande vilja att lägga på ett tjockt lager MAJONNÄS på pizzor. Är ungefär så gott som det låter) så var det en riktigt bra resa.

Mitt andra hemland

När Peppe ropar kan man ju inte annat än att svara :)

Hur är egentligen Moldavien? Efter att ha varit här nästan varje månad i snart två år är det ett andra hemland på något sätt. Kollegor som har blivit vänner, restauranger som har blivit stamställen. Hotell där personalen hejar igenkännande när jag kliver in.

Moldavien är ett bra ställe. Det är vackert, kulligt landskap med vinodlingar och solrosor som böljar i vinder. Gamla kvinnor i huckle som böjer sig över fälten med hackor, färglada små hus med sneda tak i små byar. Chisinau är det enda som liknar en storstad med en lång paradgata, massor av bra restauranger, ett par OK nattklubbar och vänliga människor som uppskattar det lilla. God mat, ännu bättre vin och horder av vackra kvinnor (Verkligen. Moldaviska kvinnor är hur vackra som helst, man känner sig relativt grå och tråkig här. Tyvärr är moldaviska män ingenting att hurra för eller titta på. Verkligen inte. Ojämnställt land det här).

Men det är också ett land med enorm fattigdom och en frustrerad befolkning som längtar efter det ouppnåliga i väst, som bara längtar bort. Det är en av de länder med mest problem med trafficking i Europa. Arbetslösheten är enorm, korruptionen likaså. Visst finns det restauranger och affärer i Chisinau, men priserna är så höga att ingen med en lokal lön klarar av att leva på det, en standardlön räcker knappt till hyran för en liten lägenhet. Därför finns det fortfarande unga barnfamiljer som i gammal sovjetisk stil delar en lägenhet med en annan familj - ett rum var och så delar man kök och toalett. Studentkorridor för barnfamilj. Överlever gör de flesta på pengarna som strömmar in i landet från släktingar som jobbar utomlands. 1 miljard EUR per år beräknas komma in bara genom officiella kanaler (och då kan man ju bara föreställa sig hur mycket som kommer in i fickor och kuvert). De unga och arbetsföra lämnar landet, kvar blir gamla och barn, inte den bästa grunden för att bygga upp landet.

Två sidor av samma mynt. Beroende på humör ser jag mest det ena eller det andra, även om den första biten överväger när jag tänker på Moldavien. Det är ett fascinerande ställe, jag trivs här. Fast jag kan ju också komma och åka som jag vill. Ett EU-medborgarskap är mycket värt ibland...

Här finns inte direkt så mycket att se av traditionella sevärdigheter, men har ni vägarna förbi så planera för ett par dagar i Moldavien frampå vårkanten just när solrosorna blommar. Ni kommer bli förvånade!

Hotel Elat i Chisinau har blivit ett litet hemma har jag upptäckt. En liten tillfixad hemmavärld med sina egna rutiner. Hotell-hemma -rutiner.

Man upphör aldrig att förvånas...

Jag anländer till flygplatsen i Chisinau. Det känns som om det var länge sen, även om det bara var ett par månader sist.

I passkontrollen sitter två killar, den ena verkar läras upp.

- Hi, welcome, how are you?
(Det är faktiskt inte helt ovanligt att man blir tillfrågad)
- I am fine, how are you?

Fel fråga tydligen. Han bara skrattar och kollar på mina fyra sidor i passet fulla med Moldavienstämplar:

- How long are you staying here? Over the weekend?
- No,only until Friday
- OK. What a pity. What are you doing here?
- I´m working.
- With what? Dancing?

Öh...???? (alltså, "dancing" innebär i det här landet visserligen inslag av dans, men oftast en helt annan palett av servicerbjudanden).

Alltså. Bara så att vi kan göra det här klart passkillen. Om du inte hade suttit i det där löjliga båset och hade haft fullkomlig makt över mina möjligheter att komma in i landet hade jag sagt betydligt otrevligare saker än mitt mesiga "nej, jag är konsult inom finanssektorn" som svar. Bara så du vet.

Fem sovplatser på lika många dagar

Fredag natt: hemma i egen säng!!!
Lördag natt: hemma hos föräldrarna i Halland
Söndag natt: schabbigt hotell i Luxemburg
Måndag natt: i mannens tillfälliga rum i en lägenhet i Darmstadt
Tisdag natt: Hotel Elat i Chisinau

Öh. Den här veckan börjar inte normalt.

En rolig lördag

Det blev ett riktigt halländskt bonnakalas. Lekar, öl i tunna med is, snaps, massor av god mat, sånger, lite till snaps, ett par sånger till, kaffe, partaj...

Jag återsåg bekanta som jag inte hade sett på sisådär fem år. Minst.

T. älskade hela världen och gav sig i kast med att krama alla. Mina försök att lura i honom cola fungerade sådär.

Frampå sena natten blev det gammeldans, och mannen överraskade mig med att lyckas trixa till en hambo.

Kokt korv med bröd som nattamat när fötterna började värka. Jag doppade min tå i en brinnande marshall på trappan.

Mannen och jag intog dansgolvet ytterligare en gång. En kille dyker upp och säger: „ni verkar vara det skönaste paret här i kväll. Får jag dansa med er?“. Jag är lite för trött och berusad för att notera det lustiga i situationen.

Det börjar dansas bugg. Sån där bugg som dansas med livet som insats framåt två-tiden på morgonen när det är är alldeles för „halt dansgolv“ och vassa armbågar som sticker ut för att man ska klara sig av dansgolvet utan blåmärken och blessyrer. Det spelas schlagers och „Mr. Vain“.

Halv tre stapplade Mia ut barfota med alldeles ömma fötter som inte kunde dansa ett enda steg till och hoppade in i bilen för att åka hem. Ja se, det var ett kalas som kommer pratas om länge.

Dagens i-landsproblem

Kan man gå på 30-årskalas i jeans? Om det är snygga jeans med snygga sandaler till och fest-topp? Eller måste man ha kjol?

I kväll är det 30-årskalas i bygdegård. Jag tror på värsta festen, mycket röj, klackarna i taket och sen hemkomst samt dagen efter genomgång av bildmaterial som måste hemligstämplas och absolut aldrig hamna på någons Ansiktsbok.

Ska bara skriva färdigt tråkig tråkig jobbrapport som jag egentligen skulle skrivit igår. Jag struntade i det och gick och åt sushi med mannen istället. Its all getting right back at me now.

Långtråkigt men toppen?!

Perspektiv förändras över tiden. När jag bodde i Göteborg förra gången tyckte jag nog att det var en ganska stor stad, mycket trafik och betong.

Nu känns Göteborg mer mysigt. Grönt och lugnt. Det är en så bra plats att slappna av på.

En vän som en gång bodde i ett år i Sverige sa att jo, han tyckte jättemycket om Sverige. Skulle nog kunna flytta tillbaka. Men i slutändan skulle han nog tycka att det blev lite.....tja... långtråkigt.

Då förstod jag inte alls ("långtråkigt??!!") men nu förstår jag bättre. Fast för mig är det precis rätt. Jag har nog av att springa runt och stressa när jag är ute och reser. Att komma hem till en lugn oas är precis vad jag behöver. Folk är lite mer trevliga, har lite mer tid.

(Jo, jag vet. Det är det här som är smekmånadsfasen. Jag ska komma ihåg det här inlägget i slutet av november när det har regnat snett regn och blåst i en hel månad och man har glömt hur solen ser ut och det är mörkt och folk sitter hemma och deppar. Hoppas jag kommer ihåg det här inlägget då...)

Jag önskar mig en ny resväska i födelsedagspresent

Det bästa med mitt jobb är att man aldrig riktigt vet vad som väntar runt hörnet.

Som idag. I morse fanns det eventuella planer på resor eller kanske jobb som behövdes göras, men allt lite luddigt.

Nu är det lunch. Jag har bokat om min planerade resa på måndag till Frankfurt för att istället flyga söndag till Luxemburg, därefter måndag Frankfurt och tisdag morgon till Moldavien för resten av veckan. Höstens fram till nu helt oplanerade schema har efter tre timmar helt plötsligt ytterligare en Moldavienresa i oktober, en Makedonienresa i november och en sväng till Frankfurt däremellan. Någonstans hägrar en Sudanresa i november också.

Jag gick från ganska lös och ledig höstkalender till en där man får börja försvara sin tid hemma på en förmiddag.

Det kan bli lite mycket det här. Men det är förbaskat roligt samtidigt.

En hälsning från alp-landet

Ko i solnedgång.

Enbart från min pappa får man såna fina vykort.

Borsta noga varje tand...

..brukade min mamma sjunga för mig när jag var lite och det skulle borstas tänder.

Jag var alltså hos tandhygenisten igår. Hon hade helt perfekta vita tänder som jag avundsjukt stirrade på. Det fungerade jättebra som säljargument, jag kom ut med en ny supereltandborste för 1000 kronor. Med supertandborsten kan man välja olika program och borstar och har tillochmed ett reseetui för resor.

Jag tror att vi kommer bli kompisar, tandborsten och jag (för 1000 spänn är det nog nödvändigt att vi blir väldigt goda vänner).
I går kväll körde jag vanliga "clean"- programmet (2 min, 24 sek. Jo, det finns en tidtagare också), följt av massageprogrammet. Avslutade med "polish".

Finns tandborst-fetischism? I såfall ligger jag helt klart i riskzonen.

En nästan-dröm innan jag somnar tar mig långt tillbaka i tiden

För ganska många år sedan drömde jag ofta att jag var tillbaka i min morfars gula hus i Västergötland. Det är över 15 år sedan morfar lämnade oss men jag drömde att jag smög in i hans hus igen för att känna mig hemma. Varje gång blev jag upptäckt av de som bodde där nu som trött suckade och undrade vad jag gjorde där igen.

Under ett år var det en återkommande dröm, i olika varianter, men temat var alltid det samma. Till slut tog min mamma med sig korten vi tog innan morfars hus tömdes och såldes. Varje vrå var dokumenterad och jag bläddrade igenom dem. Efter det kom drömmarna inte tillbaka.

Det är ju det där med att vara hemma igen. Mannen och jag pratar mycket om det för tillfället. Kanske är det därför som mina tankar, precis innan jag somnar, tar mig tillbaka till morfars gula hus där borta i Västergötland. Det förvånar mig, för där har mina tankar inte varit på mycket mycket länge. Kanske är det för att mannen och jag har pratat om vilket typ av hus vi skulle vilja ha någon gång

"Ett gult eller rött gammalt trähus med äppelträd utanför" säger jag bestämt. "Karaktär. Huset ska har KARAKTÄR!"
(Man kan ju undra vad en äppelallergiker som jag ska ha ett äppelträd till. Jag vet inte heller så noga)

Tillbaka till morfars hus går jag i huvudet igenom rummen och inser att jag minns allting. Hur ytterdörren låter när man öppnar. Lukterna, vilket trappsteg i trappen som knakar. Vad som hänger på väggarna, hur det känns att hoppa i sängarna i sovrummet där vi alltid sov. Klangen på pianot i vardagsrummet och smaken på päronen i trädgården. Längst ner i skafferiet ligger tekakorna, i skåpet till höger om spisen finns de fina små djupa tallrikarna med små ballerinor i botten.

Sen somnar jag. Jag ler.

Uppdaterade flytta-hem-listor

Mina tänder är som nya, det har polerats och skrapats och grejats. OK, kostade mig 700 spänn, men det var det värt. Svensk tandvård - att lägga till på listan över saker som är bra med att bo i Sverige.

Ny punkt på listan över saker som måste inhandlas när man bor i Göteborg igen: vindjacka.
Alla har en här i Göteborg. Jag hade glömt av det efter fyra år borta från höstrusket och vindpinet. Min garderob innehåller ingen Haglöfs Windstopper. Måste nog göra något åt det.

Det finns bakterier och det finns virus

Förra veckan fick jag ett virus på min jobbdator. Ett megavirus skulle man kunna säga. Tre månaders jobb och email raderade i ett slag.

AHHHHH..................

Jag kommer ständigt på nya saker som är förlorade, som måste göras nya.

*Många fula ord på en gång i Mias huvud*

Sitta och slösurfa i en fåtölj och få fotmassage av sin man.

Den perfekta söndagkvällen.

hem ljuva hem

I morgon ska jag aka hem efter en manad i kappsäck.

Konstigt. De senaste manaderna har jag spenderat tre veckor i den där lite halvdana lägenheten i Göteborg. Samtidigt känns det redan som hemma pa nagot sätt.

Konstigt.

Men helt OK. Det är dags att aka hem. Hoppas pa lite lugn och ro och kreativitet. Kanske orkar min hjärna tänka en och annan onödig tanke och inte bara jobbtankar. Da blir det nog lite fart pa den här bloggen ocksa skulle jag tro!

Fortfarande stendött

Nää... det gar inte. Det kommer inte ut ett enda ord. Jag tror mitt huvud pa ett fullkomligt anarkistiskt sätt har tagit bloggsemester.

Jag skulle kunna skriva om att jag har bokat en veckas semester i Georgien, att det ska bli skönt att aka hem pa lördag efter en manad i kappsäck, att jag kanske kanske ska fa jobba i ett projekt i Sri Lanka (men det är sa manga "kanske" involverat i det att det knappt räknas...), eller att jag nog maste börja jogga pa allvar om det ska bli Göteborgsvarvet i maj...

Men nej. Här kommer ingenting ut.

puh... nu är det en vecka kvar

Jag pustar ut en vacker lördag i Bad Homburg. Halvvägs igenom sommarskolan finns det en chans att stanna till och andas. I kväll har jag visserligen partyskiftet - middag, bar och nattklubb med deltagarna, men dagen ägnas at frukost pa stan, en joggingtur och lite mailande.

För fjärde gangen jobbar jag med en tva-veckors kurs för deltagarna fran hela världen. Deltagare fran Tanzania och Sydafrika trängs med deltagare fran Bosnien, Sri Lanka och Indien. Efter en vecka känner vi varandra väl och det är fantastiskt roligt. Gardagens cultural evening blev en riktigt höjdpunkt - under en kväll far man sjunga rock fran Sri Lanka, dansa zuludans fran Sydafrika, lyssna pa Sudansk musik och själv klämma pa sig Luciakronan och sjunga en truddelutt. Helt fantastiskt.

Bortglömd?

Hej hej bloggen,

jo, jag lever fortfarande. Ledsen att jag bara försvann sa där utan förvarning. Det är lite mycket just nu, jag haller i en sommarkurs i tva veckor och har annat jobb dessutom och har inte sa mycket tid. I will be back. Snart.

Som utlovat - Mias hennatatueringar

Att tänka till är bra ibland, del 2

Jag hittar en bildserie på Youtube med vackra bilder från Sverige och funderar på om jag ska visa dem för deltagarna i morgon när de fyller i sin utvärdering. Det känns som en ganska bra ide för att visa dem mitt land.

På kvällen passerar en av våra översättare förbi för att hämta upp en fil med kort från utbildningen och jag visar honom filmen.

"Its beautiful" säger han och ser ledsen ut. "I will try to go there". Sen berättar han om hur han inte ser något hopp för Sudan eller för sig själv. Hur han vill emigrera om hans pass bara hade öppnat några portar någonstans.

Jag min dumma idiot har precis visat honom paradiset på jorden. Med stängda portar. Det får bli något annat i morgon för utvärderingen tror jag.

På skönhetssalongen

Vi slutar lite tidigare och därför ber jag Abdullah att ta med mig till den lokala skönhetsalongen. Kallas något som låter som "kafir" eller "kefer" (någon som pratar arabiska kanske kan hjälpa mig vidare?) och är en dam som gör fantastiska hennatatueringar.

Abdullah stannar bilen utanför. Han kan inte följa med in - det här är kvinnornas område. Jag lyfter på skynken och kliver in. Nja, likblek västerlänning i kostym är nog inte riktigt vad de väntade sig. Utmed väggarna i det lilla rummet står sängar där kvinnor sitter eller halvligger och väntar på att leran ska torka. Det fnissas en hel del när jag kommer in, men en av de yngre tjejerna förstår engelska och jag lyckas göra mig förstådd.

Jag får knö ner mig på en av sängarna och en av kvinnorna sätter sig framför mig på en liten pall. Något litet på händerna och fötterna ber jag om. Det tittas och fnissas en del, främst när jag drar upp ena byxbenet och visar mitt vita ben. Jag berättar att jag ska på bröllop nästa vecka och vill ha något fint (just det där tror jag gjorde att det inte alls blev något litet. Snarare har jag nu hela händerna täckta av olika snirkliga mönster, inklusive handflatorna, samt en lång slinga som slingrar runt hela foten).

Kvinnan är helt fantastisk - snabbt och enkelt målar hon det snirkligaste mönster och det är så vackert. Salongen är fylld med kvinnor som pratar och skrattar. Jag pratar med kvinnan som kan engelska, hon är där för att måla sig inför sin kusins bröllop och bjuder in mig att komma. Tyärr lyfter flyget i morgon för mig, så det får vara till en annan gång, men jag ger henne min ring med små lila pärlor som tack innan jag går. Långsamt blir jag heller inte så konstig, fler av kvinnorna börjar prata med mig och vi jämför mönster. Som så många gånger innan märker man att det är mer som förbinder oss än som skiljer oss åt.

(Om jag inte hade tappat bort kabeln till kameran hade det funnits ett kort på mina utsmyckade händer och fötter ungefär här....jag får lägga in det när jag är hemma igen istället. )

Att tänka till är bra ibland

Så orutinerat. Jo, kostym i konstfiber med syntetpolotröja funkar bra om man har utbildning i ett luftkonditionerat rum. Det är mindre roligt när man gör studiebesök och åker runt till kontor som på sin höjd har en liten fläkt.

Jag trodde att jag skulle förtvina vid ett tillfälle. BOMULL Mia, det stavas BOMULL!
Gör om, gör rätt.

Jag var bättre idag ialla fall. Mycket bättre och dessutom lyckades jag inte trassla in mig i headsetet en enda gång!

Uppförsbacke

Jag tycker inte alls att jag gör ett bra jobb. För första gången jobbar jag med simultantolkning, alltså en snubbe som sitter i ett bås och översätter direkt. Förutom att man ser lite löjlig ut i sina hörlurar man har på sig så måste man dessutom prata i mikrofon. Uäähhh... tycker inte om. Man blir så låst i sina möjligheter att använda sitt kroppsspråk, jag blir stundtals hur frustrerad som helst. Dessutom tappar jag mitt headset hela tiden. Teknik och jag passar liksom inte ihop när det gäller utbildningar.

Gruppen ser lite lagom uttråkad ut och utbildningen är på ämnen som jag gör för första gången. Jag kämpar i en uppförsbacke. Känner att jag tappar gruppen stundtals, blir arg över att jag måste stå med den där löjliga mikrofonen som ökar på avståndet mellan oss trots att jag står precis nära inpå. Inte förren de sista timmarna lossnar det och vi har riktigt roligt. Just då känner jag att jag vill fortsätta, men då är kursen slut. I morgon är det en ny grupp. Då jäklar ska det gå bättre. Ska bara lära mig att inte trassla in mig i headsetet....

Trots allt verkar de nöjda när vi delar ut certifikaten. Jag får ett vackert halsband och ett par sandaler med ormskinn och snäckor på som tack.
En av deltagarna kommer fram till mig och säger:
-Maria, can I tell you something and please dont be embarrassed: Yours eyes are like a part of the moon.
Sen ler han i smyg och går. De är gulliga här i Sudan.

Ibland fungerar man inte logiskt

Är det inte konstigt att det finns en del grejer som man liksom drar sig för att göra mest för att det verkar så tråkigt och sen när man gör det så är det inte alls så jobbigt?

Jag har dragit på att sätta igång med en rapport ungefär hur länge som helst. Nu satte jag igång och det gick helt smärtfritt. Varför gjorde jag inte det här för flera veckor sen?

En fredag i Khartoum

Jag och min kollega startar vår lediga fredag med frukost hemma hos Ishraq. Hon har bjudit in oss att äta traditionell frukost med sina systrar och döttrar. En bord fullt med mat, vi äter gröt med lökyoghurtsås (smakar faktiskt bättre än det låter), falafel och sallader, samtidigt som vi pratar och skrattar om helt vanliga tjejgrejer. Om dieter och kläder, men också om kvinnors ställning i samhället och förändringarna som har tagit plats de senaste åren.

Sen ger vi oss ut på marknaden. Först fiskmarknaden. Flugorna flockas över gigantiska fiskar. Fiskarna tittar först lite misstänksamt på oss, men ler snabbt tillbaka. På den stora marknaden köper jag sandaler med ormskinn på och ett vackert armband. Det är så mycket behagligare att gå här än på marknaden i Mombasa förra året. Ingen som drar och skriker efter dig, här kan du lugnt gå runt och handla det du vill.

Efter en timme är vi varma och svettiga. Värmen tar ut sin rätt. Min kollega handlar i en av affärerna efter lite prutande och vi skyndar mot bilen för att Abduallah ska hinna i tid till sin eftermiddagsbön. När vi närmar oss bilen blir vi uppsprungna av mannen som äger affären vi sist var i. Han har varit och köpt tre kalla flaskor vatten till oss eftersom han hade sett att vi såg ut som om vi behövde det. Jag blir stum av förvåning och kan inte senast komma ihåg när jag bara sådär av en främling blev erbjuden något liknande. Men ofta blir man varm i hjärtat här. Sudaneser är så ofantligt vänliga, gästfria och hjälpande. Inte för att de hoppas att man ska ge dem pengar, utan bara av naturen.

På seneftermiddagen ger vi oss ut på en promenad i stan jag och min kollega, det känns skönt att bara gå runt och titta på kommersen och gatulivet på egen hand. Innan solen går ner hoppar vi över vattenpölarna utanför hotellet och är tillbaka med massor av foton och intryck.

Ett oväntat möte

I morse på väg till dagens utbildningar får vi köra av vägen och mellan husen. Huvudvägen är blockerad av en enorm militärkonvoj som sträcker sig flera hundra meter. Tanks, kanoner, militärer i full mundering. Det ser lugnt och avslappnat ut, någon pratar i mobil, några sitter och slöar i ett hörn.

Vår chaufför Abdullah berättar för oss att det är militären från syd som kommer för att förenas med nords militär, som en del av fredsavtalet från 2005.
"So it means that it is good?" frågar min kollega.
"NO, they bring guns and trouble" svarar Abdullah.

Vi förstår inte riktigt om det betyder att det är politiska problem med återföreningen eller om det bara är en allmän syn på militären från syd här i Khartoum. Men allt verkar lugnt och stilla. Vi kör av huvudvägen och skumpar fram mellan husen tillsammans med de andra bilarna. Sen fortsätter vi till centralbanken. För första gången har vi sett spår av kriget.

Damn....

... vid middagen i kväll kändes det som en bra ide att dricka en kopp kaffe för att hålla mig vaken och förbereda morgondagens utbildning.

Nu är det tre timmar senare och jag är färdigförberedd. Och klar-fullproppad-med-koffein-vaken.

Det kändes som en bra idé just då.

En utandning....

Åh... jag lyckades. Vilken mental utmattning. 8 bankchefer i ett rum och så lilla jag som skulle försöka få dem att förstå meningen med microfinance.

De var glada efteråt och tyckte om utbildningen.

Jag tror jag var allra gladast dock. Puh....

Komplimanger kan se olika ut

Annorlunda kommentarer som man inte hör varje dag:

- Maria, you are so... skinny somehow... (de som känner mig vet att det är ungefär det sista som passar in på mig som beskrivning. Jag är mycket, men jag är DEFINTIVT inte mager. Fast kanske med sudanesiska mått.

- If she would not have been married, I would have taken her as my second wife.
(det är här som jag blir lite extra glad att jag är gift. Förutom de vanliga skälen)

Sudan är annorlunda. Det är bra att få så andra perspektiv ibland.

Tillbaka i verkligheten

Semestern försvann lika fort som den kom. Swoooosh sa det mest. Fick mig mest att inse att det är bra att dra handbromsen ibland. Men det var ändå sköna dagar.

Jobbet rivstartade med flyget till Khartoum tidigt tidigt på måndag morgon. Jag känner mig nästan lite hemma när jag kliver in på flygplatsen igen. Konstigt att det kan gå så fort. Kanske är det en vanesak - alla ställen dit man återkommer en gång känns liksom hemma. Man vet hur saker funkar.

På Sudan Airways Guesthouse där jag bor hälsar de alla glatt: "Hello Maria, welcome back!". Även den här gången tar jag med mig regnet. Under första natten regnar det och gatorna svämmas över. Det finns inga avloppssystem eller dräneringssystem så gatorna blir fort lerpölar fulla av skräp. Så här ser det ut utanför hotellet. Tur man åker bil.

Vänligen återkom under oordinarie öppettider

Nu stängs bloggen för sommarsemester i...hrm.... en vecka lite drygt. Själv ska jag

- fira min bröllopsdag
- sjunga som tusan
- njuta av Stockholm ett par dagar
- träffa en gammal vän som jag inte har sett på 10 år ungefär (hjälp vad jag känner mig gammal när jag skriver det....)
- sova

Det räcker, mer behöver man inte göra på en vecka tror jag.

Vi ses!

Att vara lycklig med onda fotter

Tva konserter pa tva dagar och jag ar trott. Efter en kort liten konsert igar hade vi en riktigt lang en idag. 2 x 45 minuter av koncentration, lite mer koncetration, nervositet och hogklackade skor.

Efterat ar man svettig, har ont i benen, hungrig och slut. Men lycklig. Det ar liksom inte samma sorts trotthet som efter en lang dag pa jobbet. Det har ar en battre kansla, man ar full av sjunglyckokanslor. Har njutit av de dar latarna dar koren ar riktigt koncentrerad och foljer varje liten vink fran korledaren. Nar man faktiskt sjunger med en rost fast man ar 35 stycken.

Tre konserter kvar och en hel del fester med sena kvallar och vin skulle jag tro!

Jag ar for trott for att orka luska ut hur man far svenskt tangentbord pa var nya Mac. Jag tror jag struntar i det idag och lagger mig i badet istallet.

Semestern fortsatter!

Angående min beställning

Så. Nu är det dags. Semestern påbörjas.

Det var beställt lite sol?

Längan bort från kontoret... till något helt annat

Halvvägs hög på kaffe känner jag mig plötsligt ganska avslappnad. Orkar inte stressa även om klockan tickar. Kanske är det semesterkänslor på gång, eller också är det bara att jag har lärt mig att stänga av stressen. Det blir liksom inte bättre för att man stressar upp sig, man får bara en hjärtinfarkt på köpet skulle jag tro. Eller springer man med huvudet rakt in in den där berömda väggen. Alltså har jag lärt mig att vila i stormens öga. Funkar oftast ganska bra.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva att i kväll kommer min ljuva a capella-kör från Frankfurt hit för en veckas Sverigeturné. Alltså drar vi land och rike runt en vecka och har konserter lite här och där - sjunger lite svenska grejer och lite engelska grejer och förvånansvärt lite tyska grejer. Lite jazzigt, en del coola klanger, något lite mer klassiskt.
På söndag sjunger vi i tyska kyrkan i Göteborg. Klockan 16. Kom om ni har lust! Jag står längst ut till höger och någon gång står jag också längst fram och sjunger en liten trudelutt.

dagen innan semestern - varför är den alltid så jobbig?

ähä..... ha, så har man fått iväg en stor grej för jobbet. Nu har jag bara... hm en gigantisk hög kvar att fixa i morgon. När jag egentligen måste sluta jobba klockan fem OCH måste hinna ner till systemet på lunchen.

Det här blir en lång natt. Kaffe någon?

Jobbgnäll

Alla andra verkar ha semester och klaga över det dåliga vädret, sova länge och grilla.

Själv jobbar jag som tusan. Jo visst, semester på fredag men jag vet redan nu att de kommer ringa mig och kolla ett par grejer, eftersom jag flyger direkt till Sudan efter semestern. Ingen riktigt semester alltså...och jobb, jobb, jobb för tillfället.

Jag kunde varit nämndsekreterare i Arboga.
Jag kunde varit nämndsekreterare i Arboga.

Hm. Det känns lite bättre när man tänker så.

Middagssiesta sökes!

Jag passar egentligen inte på kontor, arbetstiderna är helt fel för min kreativitiet.

Jobba fram till sisådär 15-tiden och sen ta ledigt ett par timmar och sen jobba ett par timmar frampå kvällskvisten, sisådär runt 21-tiden. Var finns det kontoret?

Klockan är 22.48 och jag är i mitt esse för att utveckla utbildningsmaterial!

Att slita sig loss

Är det inte lite konstigt att det tog en underskrift och två minuter att avanmäla sig från sjukförsäkringen i Tyskland, men tre emails, ett brev och flera veckor för att bli av med sitt "samla-poäng-när-du-handlar-i -våra-affärer"- bonuskort?

En liten önskan bara

Bara fyra dagar kvar till semestern. Kan man beställa lite sol? Om det regnar sisådär fyra dagar till så kan det vara bra sen. Deal? Jag hade nämligen inte tänkt vara inomhus någonting överhuvudtaget.

Att njuta av att vara tillbaka

Jag har tillbringat helgen på en riktigt roadtrip. Ger mig iväg sent fredag kväll upp till Karlstad och dricker vin på småtimmarna med goda vänner. Äter en glass på lördag förmiddag i stan och njuter av solen.

Sen går färden vidare upp till Brevensbruk. Sverige är så vansinnigt vackert och jag ler av tanken att jag faktiskt är tillbaka. I Brevensbruk är det 30-årskalas och jag återser vänner som man inte har sett på så länge. Jag känner mig förvirrad men glad. Passar in lite grann, eller kanske ganska mycket, och samtidigt inte. När jag ringer till mannen som är kvar i Tyskland känns det som om jag ringer hem och kollar läget. Det är förvirrande, men jag antar att det bara handlar om att ge det hela lite tid. Man får väl helt enkelt sitta i den här bergochdalbanan av känslor ett tag. Tids nog hittar jag min plats.

Söndag förmiddag på vägen tillbaka svänger jag in på släktgården i Västergötland för en kopp kaffe, sen stannar jag till på ålderdomshemmet i byn. Farmor sitter och fikar. Hon känner igen mig. Inte så att hon vet vem jag är eller vad jag heter, men när hon får syn på mig glimrar det till i ögonen och hon ler. Vi skrattar ihop åt att pappa är så tjötig. Sen pussar vi på varandra innan jag går. Hon vinkar.

Farfar ligger i sängen på avdelningen jämte och skrattar när pappa och jag kommer in. Vi pratar om resor han har gjort och om hur det var när han första gången såg farmor. Glasklara konversationer blandas med förvirrade kommentarer när åldern tar ut sin rätt. Vi stannar tills kvällsmaten, sen handlar jag tallrikar på det lokala antikvariatet innan jag kör hem.

Närheten känns som en ofattbar lyx.

Borta bra, hemma bäst?

Jag cyklar genom Göteborg. Passerar alla gamla ställen. Genom parken, förbi UB, förbi ingången till föreläsningssalarna där jag läste ryska för fem år sedan. Passerar det gamla studenthemmet där jag bodde. Känns lite märkligt att vara på väg på samma vägar igen, men ändå ok på något sätt.


Det slår mig att de flesta andra verkar ha ett hemma. En plats där de helt och fullt passar in och hör hemma. För mig, efter ett par års kringflackande, är det inte så längre. Jag har inte en plats, utan massor av platser där jag på något sätt hör till. Kanske hör jag inte till så där helt och fullt någonstans, men på några platser är det nära inpå.

Efter att ha varit stressad över att inte ha det där stället där jag passar in helt och fullt, så som alla andra verkar ha det, insåg jag att för mig är det bara annat. Att ha många hemma kan också vara en fördel. Man kan ta allt det bästa från alla platser. Man har alltid ett ställe som man är glad att återse. Det slår mig att mitt hemma inte är så geografiskt bundet. Hemma känner jag mig med goda vänner och familj. Sen spelar det inte så jättestor roll var det är någonstans.

Jag har blivit "mitt hem är där jag lägger min hatt"- människa. Det är bara att gilla läget. Och egentligen vill jag inte byta.

Att tvingas ner i tempo

Jag tittade just efter en vägbskrivning till helgens kalas. Tänkte att det kan väl inte ta så lång tid att ta sig dit.

Ha.

Ha ha.

Jag är kvar på mina tyska motorvägar bevisligen.

300 km, beräknad restid: 05:30 h. Får man lov att höja ett ögonbyn???

Hade planerat en smidig resa. Blir nog snarare en road trip på kringelkrokvägar. Kanske hade tåget inte varit en sån dum ide...

Två dagars home office och allt är glömt

Föresatsen var klar när jag började med mitt home office:

Klart och tydligt skilja på jobb och fritid. Stänga dörren om kontoret när dagen var slut. Ha en fritid som annars. Inte jobba i morgonrock

Tyvärr räknade inte föresatsen med:

- att jag är ensam hemma i två veckor och fortfarande inte har några möbler i vardagsrummet. Eftersom kontoret är det mest inredda rummet för tillfället är det trevligast att vara här. Dessutom är det inte direkt någon att prata med i de andra rummen. Här kan jag ialla fall sitta och plutta med datorn.

- att jag skulle behöva kombinera omöjliga deadlines med att vara sjuk. Efter en dags migrän och en mage som vägrar vara glad har jag gett upp. Nu sitter jag på kontoret med ett täcke omkring mig, i pyjamasbyxor, och äter glass.

Jag intalar mig att det är bara nu. Snart kommer rutinerna. Snart....? Hittills verkar problemet mest vara att sluta jobba och "gå hem". Nåja. Snart är det dags för semester på riktigt!

Allt handlar om vilket perspektiv man har

Abubakrs moster tittar medlidande på mig och säger tröstande:
"Ja, du är ju alldeles SMAL, men som TUR ÄR har du ju lite fett på rumpan och låren".

Mihammed säger:
"Vilken tur du har att du kom precis nu när det har börjat regna och bli kallt. Här har varit bara sol, sol, sol det senaste."

Nu är jag hemma i Sverige igen efter en dags mellanlandning i Frankfurt på kontoret. Känns väldigt bra att få somna i sin egen säng i natt.

Hej då så länge Sudan - vi ses kanske snart igen

Så är det dags att åka hem. Den senaste veckan har varit så full av intryck. Jag som alltid brukar kunna göra ett rejält kvälls-jobbpass på hotellet har haft svårt att få någonting ut ur mig själv på kvällarna. Efter varje dag har jag varit helt slut i huvudet.

På bara en vecka har jag fått nya vänner här. Träffat så många spännande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt känns det ganska skönt att åka nu. Jag vill hem och packa upp i Sverige och njuta av att vara hemma. Ta en kaffe med brollan kanske och shoppa med Marina.

Jag ska bara få på mig mina stödstrumpor, sen bär det av till flygplatsen. I 35 gradig värme... hmpf.....*dra, dra, slita, slita*...... dessutom har jag fått en sån där sovmask som man har över ögonen. Det kändes jättedumt att ta på sig den på planet, men jag sov så skönt att jag tror jag skiter i hur det ser ut.

Uppblåsbar kudde, sovmask, stödstrumpor. Jag är beredd.

Små kulturskillnader

På restaurangens toalett finns inget toapapper, bara en sån där vattenslang.
På damtoan är den i rosa. Det tyckte jag var lite gulligt.

Välkomna?

Abubakr och hans fru har bott fyra år i Tyskland när Abubakr doktorerade på universitetet i Berlin. Leende berättar Abubakr om hans erfarenheter från Tyskland. Om grannar som inte hälsar. Om hyresvärden för den möblerade lägenheten som bytte ut alla möbler när de flyttade för att det hade bott afrikaner där. Om klagomål på att hans fru sjunger för deras nyfödda bebis och hur det stör grannarna.

Jag skäms. Här är vi så välkomna. Hos oss är de aldrig riktigt välkomna. Som om vi är lite för fina i kanten, lite förmer och lite bättre.

Lunch hos Abubakr

Det är fredag och helg i Sudan. Jag är bjuden på lunch hos Abubakr och hans familj. Precis som på tekvällen hos Ahmed sitter jag först med mina lokala manliga kollegor och dricker te och pratar.

Vid tvåtiden är det dags för fredagsbönen och Abubakr och de andra försvinner iväg till moskén. Jag blir omplacerad i det andra rummet med kvinnorna. Abubakrs yngsta syster pratar engelska och vi pratar om vanliga tjejgrejer. Hon frågar om jag är gift. Om vi gifter oss med släktingar eller främlingar i Sverige. När jag skämtar om mina två ringar och säger att jag har två män gapskrattar hon.
"En man kan ju ha två fruar, men en kvinna med två män???!!" Hon skrattar igen.

Vi är lika gamla vi båda. 29 år. Hon berättar att hon läser till läkare och precis har gift om sig. Sin första man kände hon bara en månad innan bröllopet.
"I understood quickly that I would not be able to live with him" , säger hon. "So I asked for divorse".
Allt är inte som det först ser ut.

Trots att jag fram tills nu har suttit med männen blir det annorlunda efter fredagsbönen. Fler män från byn kommer med och nu är jag plötsligt en av kvinnorna. Vi bjuds att ta mat först på buffén. Först när alla kvinnor har fått mat tar männen för sig. Jag ser så tafatt ut när jag försöker äta med handen att de trollar fram kniv och gaffel åt mig och skrattar lite. Sedan sitter jag på balkongen, dricker en te och tittar på Nilen som strömmar fram jämte huset medan männen ber. Jag är glad att jag är här. Afrika kryper in under skinnet på mig och förför mig.

Pa tebjudning hos Ahmed

I gar kväll var jag bjuden pa te hos Ahmed och hans fru i deras trädgard utanför Khartoum. Var en vacker kväll, vi satt pa terassen och at bakelser och drack arabiskt kaffe. De västerländska kostymerna hade bytts ut mot traditionella kläder. Abubakrs tigertofflor fick mig att höja ett ögonbryn (se kortet nedan. Jo. De är äkta.)

Ahmeds fru träffade jag som hastigast en halv minut innan vi gick. Hon och hennes syster stannade i köket hela kvällen. Själv satt jag ute med männen och pratade. Jag tror att jag är nagot mittemellan här. Mer man eller kvinna. Den känslan bekräftades i ett av mötena idag när en man hälsade pa mig med en sudanesisk klapp pa axeln. Sant gör bara man egentligen bara män emellan.

Samtidigt är det inte sa att kvinnor sitter hemma och lagar mat. Ahmeds fru är läkare, hennes syster jurist. Under mina möten har jag stött pa manga kvinnor pa relativt höga positioner i banker. Det är mer komplext än man först kan tro.

Andra västerländska kvinnor har jag inte sett ännu. Ett par medelalders manliga vit-näsor, men inte en enda kvinna. Jo, det stirras lite när jag kliver ur bilen pa stan. Men inte sa mycket som jag kanske hade trott fran början. Och framför allt är folk sa vänliga här. Skrattande och öppna.

Khartoum känns langt ifran Darfur-konflikten och förutom den allmänt daliga infrastrukturen är sparen efter 20 ars inbördeskrig inte sa tydliga. Jag är förundrad över att man inte ser människor med krigsskador pa gatorna - inga enbenta eller pa annat sätt fysiskt märkta människor. Även under inbördeskriget var konflikten tydligen inte sa närvarande, men en del av skolorna har kamouflagetyg i skoluniformerna. Bahir säger att det infördes för att folket i Khartoum skulle bli mer medvetna om kriget när det pagick.

Det känns bra att vara tillbaka i Afrika. Jag träffar en kvinnogrupp som arbetar med att ge ut mikrokrediter i deras by. Nu vill de expandera, bli mer professionella. Jag känner i maggropen att det snart är för sent - snart har jag lämnat en liten bit av hjärtat här hos de här människorna och da kan jag inget annat än att engagera mig. De ber mig om hjälp att komma ett snäpp högre och jag vet att jag kan hjälpa dem. Jag tror att jag kommer tillbaka.