Hörrni, jag springer runt som en yr höna och försöker packa till helgens vasa-bravader. Måste hämta skidorna och försöker hitta min underställströja och så var det ju matsäcken också...
Mer mikrofinans nästa vecka typ.
fredag, februari 25, 2011
onsdag, februari 23, 2011
Microfinance according to Mia del 2
Del två - den Rimliga Räntan
Det här är ofta en brännpunkt när man pratar om mikrolån - att räntan i våra öron låter horribel. Runt 30% är väl ganska standard skulle jag tro.
30% låter ju fanatiskt mycket. Ren utsugning. Eller? Det är tyvärr inte så enkelt.
Först kan man ju börja med att kolla på alternativen; att låna av en privat s.k moneylender är oftast alternativet. De jobbar ofta i området kring 100% ränta.
Men egentligen kanske det är viktigare att fundera på vad räntan innehåller. Den innehåller kostnaderna för inlåning (vilken inte är helt låg i många av de här länderna - jag har jobbat med organisationer som lånar in för 21%). Den innehåller täckande av risk (vilket är snäppet högre eftersom mikrolån nästan alltid saknar en formell säkerhet - de är alltså på pappret ofta blancolån även om man använder sig av alternativa säkerheter istället). Den innehåller organisationens kostnader. Här ligger ofta den stora delen. Att arbeta med mikrolån betyder höga kostnader; man hjälper kunden med ansökan, man besöker kunden, ofta också kundens familj, man besöker varje kund flera gånger under lånetiden, och man har en kund som betalar tillbaka ofta, men i små summor. En del organisationer reser till kunderna och tar emot återbetalningarna hemma hos dem. Det kostar. Tid och pengar.
Och så innehåller räntan vinst. Hur stor beror på organisation. Vinst är bra. En mikrofinansorganisation behöver vinst för att bli en stabil organisation som i längden inte är beroende av bistånd. De behöver vinst för att växa och nå fler människor. Jo, jag tycker vinst är bra. Frågan är främst vad man gör av vinsten.
Det snackas mycket räntetak i sektorn just nu. Att man ska bestämma ett max som ingen får gå över. Jag är skeptisk. Främst för att det kommer göra mikrofinansorganisationer begränsade. Vem ska åka moped på bergsvägar i timmar för att kunna samla in återbetalningar och inbetalningar om de inte får ta betalt för tjänsten? Det måste finnas andra sätt att göra sektorn ansvarstagande. Och inte glömma sina utgångspunkter. Mer om det i morgon.
Det här är ofta en brännpunkt när man pratar om mikrolån - att räntan i våra öron låter horribel. Runt 30% är väl ganska standard skulle jag tro.
30% låter ju fanatiskt mycket. Ren utsugning. Eller? Det är tyvärr inte så enkelt.
Först kan man ju börja med att kolla på alternativen; att låna av en privat s.k moneylender är oftast alternativet. De jobbar ofta i området kring 100% ränta.
Men egentligen kanske det är viktigare att fundera på vad räntan innehåller. Den innehåller kostnaderna för inlåning (vilken inte är helt låg i många av de här länderna - jag har jobbat med organisationer som lånar in för 21%). Den innehåller täckande av risk (vilket är snäppet högre eftersom mikrolån nästan alltid saknar en formell säkerhet - de är alltså på pappret ofta blancolån även om man använder sig av alternativa säkerheter istället). Den innehåller organisationens kostnader. Här ligger ofta den stora delen. Att arbeta med mikrolån betyder höga kostnader; man hjälper kunden med ansökan, man besöker kunden, ofta också kundens familj, man besöker varje kund flera gånger under lånetiden, och man har en kund som betalar tillbaka ofta, men i små summor. En del organisationer reser till kunderna och tar emot återbetalningarna hemma hos dem. Det kostar. Tid och pengar.
Och så innehåller räntan vinst. Hur stor beror på organisation. Vinst är bra. En mikrofinansorganisation behöver vinst för att bli en stabil organisation som i längden inte är beroende av bistånd. De behöver vinst för att växa och nå fler människor. Jo, jag tycker vinst är bra. Frågan är främst vad man gör av vinsten.
Det snackas mycket räntetak i sektorn just nu. Att man ska bestämma ett max som ingen får gå över. Jag är skeptisk. Främst för att det kommer göra mikrofinansorganisationer begränsade. Vem ska åka moped på bergsvägar i timmar för att kunna samla in återbetalningar och inbetalningar om de inte får ta betalt för tjänsten? Det måste finnas andra sätt att göra sektorn ansvarstagande. Och inte glömma sina utgångspunkter. Mer om det i morgon.
Total fail är...
...när man fryser på kontoret och drar upp värmen på max innan man går hem. Bara för att inse nästa morgon att man drog reglaget åt fel håll och stängde av värmen istället.
Idag jobbas det i täckjacka.
Idag jobbas det i täckjacka.
tisdag, februari 22, 2011
Microfinance according to Mia del 1
Man måste nog vara lite rimlig. Det hade ju varit toppen om ett gäng mikrolån hade kunnat lyfta ett land bort från fattigdom. Men tyvärr tror jag inte lösningen är så enkel. Det finns alldeles för mycket andra saker som måste finnas; ett starkt rättssamhälle, infrastuktur, utbildning, sjukvård, mänskliga rättigheter, bra kvalitet på industriell produktion, låg korruption. Det är så mycket annat som måste finnas utöver tillgång för alla till finansiella tjänster. Vi löser inte världens fattigdom genom att ge en kvinna EUR 200 för att köpa en kossa. Inte ens om vi ge 100 kvinnor EUR 200 för att köpa en kossa var.
Därmed inte sagt att mikrofinans inte kan förändra. Mikrofinans kan också hjälpa. Någon med en bra affärsidé kan få en chans till kapital. Än mer viktigt, man kan få hjälp att utjämna ojämna inkomster och utgifter (den där beräkningen "att leva på USD 2/dag" innebär ju väldigt sällan att man har en jämn, daglig inkomst). Och eftersom vi pratar om mikroFINANS, inte mikrolån, så kan man i utökad takt erbjuda det som många fattiga har högst på listan; ett säkert ställe att spara sina sparpengar på ett säkert ställe är mycket värt. (det är inte helt ovanligt att microsavings har en ränta under inflationen, men säkerheten värderas så högt att de ändå får kunder. Men det är ett annat tema)
Och kanske kan de där EUR 200 till en kossa förbättra situationen för just den kvinnan och hennes familj. Jag träffade en gång en fruktförsäljare i Khartoum. Med hjälp av sitt lån hade han investerat i en större vagn för sin frukt. Den högre inkomsten hade gjort att han kunde gifta sig. Hans liv hade blivit bättre. För mig är också det en påverkan till ett bättre liv.
Tillgång till finansiella tjänster kan hjälpa på många sätt - det kan hjälpa individer eller byar, men det kan knappast på egen hand utrota fattigdom överlag. I så fall behövs det stöd i flera andra områden, där mikrofinans är en del av det hela. Man hjälper en individ, eller en familj. För mig räcker nog det. Jag gillar idéen med hjälp till självhjälp, att öka individens deltagande i samhällsstrukturer. Jag gillar det.
Det betyder inte att dokumentären från Tom ljuger. Inte alls. Tvärtom ser vi nu hur mikrofinanssektorn inte alls är så skonat från finanskris som vi trodde, och en del dåliga exempel på hur lån har getts ut till höger och vänster poppar upp i världen. Framförallt tror jag att dokumentären fick mig att en gång för alla tänka att vi måste börja skilja på mikrofinans och mikrofinans. Det finns socialt ansvarstagande organisationer - och de finns de som satsar på kortfristig vinst. Allt är inte gott bara för att det är mikrofinans. Men mer om det där med återbetalning och räntor i morgon. Nu sova.
Därmed inte sagt att mikrofinans inte kan förändra. Mikrofinans kan också hjälpa. Någon med en bra affärsidé kan få en chans till kapital. Än mer viktigt, man kan få hjälp att utjämna ojämna inkomster och utgifter (den där beräkningen "att leva på USD 2/dag" innebär ju väldigt sällan att man har en jämn, daglig inkomst). Och eftersom vi pratar om mikroFINANS, inte mikrolån, så kan man i utökad takt erbjuda det som många fattiga har högst på listan; ett säkert ställe att spara sina sparpengar på ett säkert ställe är mycket värt. (det är inte helt ovanligt att microsavings har en ränta under inflationen, men säkerheten värderas så högt att de ändå får kunder. Men det är ett annat tema)
Och kanske kan de där EUR 200 till en kossa förbättra situationen för just den kvinnan och hennes familj. Jag träffade en gång en fruktförsäljare i Khartoum. Med hjälp av sitt lån hade han investerat i en större vagn för sin frukt. Den högre inkomsten hade gjort att han kunde gifta sig. Hans liv hade blivit bättre. För mig är också det en påverkan till ett bättre liv.
Tillgång till finansiella tjänster kan hjälpa på många sätt - det kan hjälpa individer eller byar, men det kan knappast på egen hand utrota fattigdom överlag. I så fall behövs det stöd i flera andra områden, där mikrofinans är en del av det hela. Man hjälper en individ, eller en familj. För mig räcker nog det. Jag gillar idéen med hjälp till självhjälp, att öka individens deltagande i samhällsstrukturer. Jag gillar det.
Det betyder inte att dokumentären från Tom ljuger. Inte alls. Tvärtom ser vi nu hur mikrofinanssektorn inte alls är så skonat från finanskris som vi trodde, och en del dåliga exempel på hur lån har getts ut till höger och vänster poppar upp i världen. Framförallt tror jag att dokumentären fick mig att en gång för alla tänka att vi måste börja skilja på mikrofinans och mikrofinans. Det finns socialt ansvarstagande organisationer - och de finns de som satsar på kortfristig vinst. Allt är inte gott bara för att det är mikrofinans. Men mer om det där med återbetalning och räntor i morgon. Nu sova.
Microfinance according to Mia; Intro
Nästa Uppdrag Granskning som sänds i morgon (tror jag) ska handla om baksidan av mikrofinans. Reportaget har gjorts av Tom Heinemann och har redan (kanske i lite annan form) sänts av NRK och finns även i en engelsk version. Jag kollade på den norska versionen för ett par veckor sedan och tänker att det finns ganska mycket att säga. Om tankar det medförde hos mig, men också ganska grundläggande saker som kanske måste klargöras. Jag säger inte att Tom har fel i sina slutsatser. Bara att de är lite väl mycket svart och vitt för min smak. Toms sanning är inte nödvändigtvis hela sanningen. Livet är lite mer gråzoner än så.
Så nu blir det en radda inlägg om Microfinance according to Mia den här veckan. Någonstans måste jag ju ialla fall skriva av mig om de allra största missförstånden inom det här området. Mina egna åsikter alltså, efter sju år i den här branchen. Däremed inte min arbetsgivares åsikt.
Först kommer det handla om vad man kan uppnå med mikrofinans. Ett starkt tips är att man inte kan utplåna ett lands fattigdom med mikrolån. Stay tuned.
Så nu blir det en radda inlägg om Microfinance according to Mia den här veckan. Någonstans måste jag ju ialla fall skriva av mig om de allra största missförstånden inom det här området. Mina egna åsikter alltså, efter sju år i den här branchen. Däremed inte min arbetsgivares åsikt.
Först kommer det handla om vad man kan uppnå med mikrofinans. Ett starkt tips är att man inte kan utplåna ett lands fattigdom med mikrolån. Stay tuned.
måndag, februari 21, 2011
Struts
Det är nåt med Skatteverket som får mig att få ont i magen. Det har inte så mycket med att göra med själva betalandet av skatt - jag betalar faktiskt väldigt gärna skatt. Snarare har det att göra med känslan att jag tänker att jag gör fel. Eller har glömt nåt. Att jag kommer liksom bli uppringd om en massa år och bli krävd på pengar eller nåt.
Det är nåt med hela grejen som gör mig till en struts.
Därför orsakade årets skattebetalningsplan ett enormt strutsbeteende, när planen var enorm. Som i massor massor mer att betala varje månad. Som i att jag inte skulle få mer pengar över än att betala huset varje månad.
Sen går jag runt med det där beskedet i väskan i två veckor och ägnar två veckor åt att hela tiden hitta viktigare saker att göra (nu kan man ju tycka att se till att man har pengar att köpa mat för kanske är viktigare än att storstäda eller baka bullar. Men se, så fungerar inte strutsbeteendet).
För att ÄNTLIGEN idag ringa. Och som vanligt mötas av - en vanlig, trevlig person. Som lovar kolla igenom och räkna om och det här ska nog ordnas. Och jag påminner mig för hundrade gången att det faktiskt är hyvens personal på Skatteverket. Jag får alltid bra och trevliga handläggare som klarar av att inse att vi andra dödliga inte förstår mycket om skatt (en lärdom som kaaanske försäkringskassan skulle fundera på).
I morgon ringer Skatt-Lena. Jag tror det liksom kommer ordna sig. Annars får vi leva på gröt i den här familjen ett tag och det känns ju lite onödigt.
Det är nåt med hela grejen som gör mig till en struts.
Därför orsakade årets skattebetalningsplan ett enormt strutsbeteende, när planen var enorm. Som i massor massor mer att betala varje månad. Som i att jag inte skulle få mer pengar över än att betala huset varje månad.
Sen går jag runt med det där beskedet i väskan i två veckor och ägnar två veckor åt att hela tiden hitta viktigare saker att göra (nu kan man ju tycka att se till att man har pengar att köpa mat för kanske är viktigare än att storstäda eller baka bullar. Men se, så fungerar inte strutsbeteendet).
För att ÄNTLIGEN idag ringa. Och som vanligt mötas av - en vanlig, trevlig person. Som lovar kolla igenom och räkna om och det här ska nog ordnas. Och jag påminner mig för hundrade gången att det faktiskt är hyvens personal på Skatteverket. Jag får alltid bra och trevliga handläggare som klarar av att inse att vi andra dödliga inte förstår mycket om skatt (en lärdom som kaaanske försäkringskassan skulle fundera på).
I morgon ringer Skatt-Lena. Jag tror det liksom kommer ordna sig. Annars får vi leva på gröt i den här familjen ett tag och det känns ju lite onödigt.
En himla hets
Det där med lunch är inte riktigt optimalt när man sitter ensam och jobbar. De flesta dagarna slutar det med att jag bara äter något framför datorn. Hetsäter oftast. Vet inte riktigt varför men fort ska det gå. Som om jag helst ska äta på 3 minuter. Helt ologiskt.
Äta långsammare. Veckans mål.
Äta långsammare. Veckans mål.
lördag, februari 19, 2011
Slött
Sista helgen hemma innan det är dags för reseperiod. Vi bakar bröd och tvättar tvätt och går promenad i solen. Jag borde åka längdskidor, men jag bestämde mig för att titta mig i form på Vinterstudion i stället.
Så mycket mer händer inte idag.
fredag, februari 18, 2011
Smygkontoret
Fördelen med det helt mobila kontoret är att man kan jobba lite varstans. Idag jobbar jag hemma av olika skäl. Gömd inne på kontoret, uppkrupen i soffan. Sen kommer jag fram lagom till lunchen och kaffet.
Helt ok upplägg det här. Dessutom är det fredag och solen skiner.
Helt ok upplägg det här. Dessutom är det fredag och solen skiner.
onsdag, februari 16, 2011
Mia - muppen
Jag tror faktiskt att jag behöver ut och lufta mig lite. Hänga på huvudkontoret lite eller ut och jobba nånstans. Det känns som om jag börjar bli lite av en mupp efter snart två månader själv på mitt lilla rum. Jag pratar för mycket för mig själv och kan inte komma ihåg när jag fixade håret senast. Time to go. Ska bara åka Tjejvasan först.
tisdag, februari 15, 2011
Well done
På listan över egenskaper som jag gärna hade haft: pysslighet
Jag hade gärna varit så där bra på att göra fina julkort eller små blomgrupper eller bara någon gång lyckas med att hälla sin sylt på en sån där FIN burk med en liten etikett. Men ärligt talat; det är jag inte. Man måste inse sina begränsningar.
Därför är jag mer än nöjd att jag de senaste två kvällarna har tagit tag i det dåliga samvetet att skriva lite i den där boken om Knoddens framsteg.
Mycket nöjd var ordet.
Jag hade gärna varit så där bra på att göra fina julkort eller små blomgrupper eller bara någon gång lyckas med att hälla sin sylt på en sån där FIN burk med en liten etikett. Men ärligt talat; det är jag inte. Man måste inse sina begränsningar.
Därför är jag mer än nöjd att jag de senaste två kvällarna har tagit tag i det dåliga samvetet att skriva lite i den där boken om Knoddens framsteg.
Mycket nöjd var ordet.
söndag, februari 13, 2011
Hur viktiga är egentligen 5 km?
Alltså. 15 km. Så himla överskattat. När man kan sova länge istället. Och satsa på 10 km i strålande solsken - och GLID (och en mycket ömmande axel, men det skiter vi i nu)
Sen bad i spa-bassängen med Knodden och resten av familjen innan vi packade in oss i bilen och körde hem. Bra helg det här.
Nu skidskytte skulle jag tro.
lördag, februari 12, 2011
Skidkung
Nä, nu blir det ett mindre pretentiöst inlägg efter det förgående lite väl snusfönuftiga
Vi är på Billingen och jag gör sista tappra försök i skidspåret innan Tjejvasan.
Planen idag var 20 km. Efter 3 km var jag helt slut. Förstod inte varför jag hade blivit så kass på ett par veckors vila. Efter 8 km frågade en sån där Riktig Skidåkare om jag inte heller hade glid (dåligt glid var ett understatement i mitt fall). Då kändes det ialla fall mindre hopplöst.
Nu sova. Imorgon 15 km.
Vi är på Billingen och jag gör sista tappra försök i skidspåret innan Tjejvasan.
Planen idag var 20 km. Efter 3 km var jag helt slut. Förstod inte varför jag hade blivit så kass på ett par veckors vila. Efter 8 km frågade en sån där Riktig Skidåkare om jag inte heller hade glid (dåligt glid var ett understatement i mitt fall). Då kändes det ialla fall mindre hopplöst.
Nu sova. Imorgon 15 km.
torsdag, februari 10, 2011
När man tycker man har kokat nog med kaffe
Det där med att tuffa till sig lite.
Ms. Baglady funderade om det där med att komma bort från en admin-roll på jobbet. Slippa hamna i hon-som-fixar-kaffe-rollen. Faktiskt inbillar jag mig (utan något statistiskt underlag) att det där har lite med män och kvinnor att göra. Helst skulle jag ha fel, men kan det vara så att det är fler tjejer i assistent-roll som får fixa fika än män i samma position? Jag tror tyvärr det. Totalt subjektivt och utan belägg.
Men det här tror jag krävs om man känner att man vill gå vidare:
- Vara på glatt humör där man är. (vilket ju inte är samma som att vara nöjd med att vara där man är) Alltså inte sitta och sura för att man spendrar en dag på att formatera dokument. Då kan man lätt hamna i facket "hon som tycker hon är lite för fin för det här jobbet". Inte så bra om det finns andra på företaget som har jobbat sig upp genom ett par års hundjobb.
- Vara noggrann och pålitlig. Visa att man kan ta eget ansvar och genomföra saker på egen hand.
- Utnyttja chanser att visa att man kan andra saker. Jag har en super-assistent just nu som inte bara formaterar och kollar språkfel men också gör kommentarer på innehållet och försöker ta till sig så mycket som möjligt även tekniskt. Bra approach skulle jag säga.
- Och visa att man vill gå framåt! Vara tydlig på sina utvecklingssamtal och få chefen att acceptera konkreta saker som du ska få lov att jobba med under nästa år. Hitta nåt på arbetsplatsen som du skulle vara bra på och försök komma med på det tåget. Det gäller ju att man har en arbetsplats som är öppen för att låta en dyka lite i kallt vatten för det där....men kan ska inte ge upp.
Och sen när man väl inte längre är kaffe-kokerskan så tror jag man vinner i längden på att på ett trevligt sätt avvisa kaffe-kokeri. Och när man själv behöver någon som kokar kaffe eller formaterar ett dokument, att man aldrig glömmer att uppskatta deras arbete. För man har ju faktiskt varit där själv.
Kanske var det så jag gjorde. Eller så hade jag bara tur. Det kan ha varit tur också.
Ms. Baglady funderade om det där med att komma bort från en admin-roll på jobbet. Slippa hamna i hon-som-fixar-kaffe-rollen. Faktiskt inbillar jag mig (utan något statistiskt underlag) att det där har lite med män och kvinnor att göra. Helst skulle jag ha fel, men kan det vara så att det är fler tjejer i assistent-roll som får fixa fika än män i samma position? Jag tror tyvärr det. Totalt subjektivt och utan belägg.
Men det här tror jag krävs om man känner att man vill gå vidare:
- Vara på glatt humör där man är. (vilket ju inte är samma som att vara nöjd med att vara där man är) Alltså inte sitta och sura för att man spendrar en dag på att formatera dokument. Då kan man lätt hamna i facket "hon som tycker hon är lite för fin för det här jobbet". Inte så bra om det finns andra på företaget som har jobbat sig upp genom ett par års hundjobb.
- Vara noggrann och pålitlig. Visa att man kan ta eget ansvar och genomföra saker på egen hand.
- Utnyttja chanser att visa att man kan andra saker. Jag har en super-assistent just nu som inte bara formaterar och kollar språkfel men också gör kommentarer på innehållet och försöker ta till sig så mycket som möjligt även tekniskt. Bra approach skulle jag säga.
- Och visa att man vill gå framåt! Vara tydlig på sina utvecklingssamtal och få chefen att acceptera konkreta saker som du ska få lov att jobba med under nästa år. Hitta nåt på arbetsplatsen som du skulle vara bra på och försök komma med på det tåget. Det gäller ju att man har en arbetsplats som är öppen för att låta en dyka lite i kallt vatten för det där....men kan ska inte ge upp.
Och sen när man väl inte längre är kaffe-kokerskan så tror jag man vinner i längden på att på ett trevligt sätt avvisa kaffe-kokeri. Och när man själv behöver någon som kokar kaffe eller formaterar ett dokument, att man aldrig glömmer att uppskatta deras arbete. För man har ju faktiskt varit där själv.
Kanske var det så jag gjorde. Eller så hade jag bara tur. Det kan ha varit tur också.
tisdag, februari 08, 2011
Bli bättre på att säga nej
Egentligen borde jag kanske skriva om Helgen. Alltså helgen när mannen och jag checkade in på hotell utan Knodden och ägnade oss åt att gå på bio och ligga i sängen och lösa korsord, och strosa i stan och äta brunch och dricka kaffe läääänge och så sova då så klart. Så värda det var vi.
Men nu funderar jag mest på varför jag är så dålig på att säga nej på jobbet. Eller snarare så börjar jag bli bättre på att säga nej, men jag känner mig alltid så elak efteråt. VARFÖR är det så?
Som idag. Kollega mailar mig och frågor om jag kan hjälpa till och ta över en grej. Jag tänker att jag kan akut-hjälpa-till men kanske inte nödvändigtvis ta över hela saken. Pratar med min närmsta chef som håller med.
Alltså inget konstigt. Ändå känner jag mig lite som en svikare.
Måste. Tuffa. Till. Mig
Men nu funderar jag mest på varför jag är så dålig på att säga nej på jobbet. Eller snarare så börjar jag bli bättre på att säga nej, men jag känner mig alltid så elak efteråt. VARFÖR är det så?
Som idag. Kollega mailar mig och frågor om jag kan hjälpa till och ta över en grej. Jag tänker att jag kan akut-hjälpa-till men kanske inte nödvändigtvis ta över hela saken. Pratar med min närmsta chef som håller med.
Alltså inget konstigt. Ändå känner jag mig lite som en svikare.
Måste. Tuffa. Till. Mig
fredag, februari 04, 2011
*trumvirvlar och jubel*
I natt sov Knodden hela natten.
Första gången någonsin. Inte ett enda litet pip fram till klockan 6.
Ärligt talat så har jag alltid tänkt att de som säger att deras barn sover hela natten nog ändå är uppe en gång och stoppar in nappen eller så (I vår värld har det inte direkt räknats när man går upp och sätter in nappen. Man behöver ju knappt vakna för det liksom). Men nu vet jag. Det är faktiskt möjligt att små barn sover hela natten. Utan att väcka föräldrarna en enda gång.
Jag är på jobbet 7.30, utsövd och knappt i behov av kaffe. Bara det kan ju göra en lycklig.
Första gången någonsin. Inte ett enda litet pip fram till klockan 6.
Ärligt talat så har jag alltid tänkt att de som säger att deras barn sover hela natten nog ändå är uppe en gång och stoppar in nappen eller så (I vår värld har det inte direkt räknats när man går upp och sätter in nappen. Man behöver ju knappt vakna för det liksom). Men nu vet jag. Det är faktiskt möjligt att små barn sover hela natten. Utan att väcka föräldrarna en enda gång.
Jag är på jobbet 7.30, utsövd och knappt i behov av kaffe. Bara det kan ju göra en lycklig.
torsdag, februari 03, 2011
onsdag, februari 02, 2011
Och som vanligt har även detta större jobb en sång
Jo, eftersom jag brukar värka ut de flesta större jobb till tonerna av en sång, så finns det ju även en multiple-choice-frågor låt. Som behövs för att jag ska koncentrera mig och komma igång. Sången väljs någorlunda av slump och kan sedan inte bytas ut. I slutet av jobbet brukar jag halvt avsky låten.
I give you Lisa Nilsson, tjejen som sjunger när jag trycker fram frågor om resonabla räntor för lån till fattiga, beräkningar av cash-flows och frågor om double bottom line. Man kan undra hur många gånger jag hinner lyssna på den här låten innan jag är klar. Jag tror på ganska många.
Skylla sig själv
På listan över spännande och intressanta jobb ingår inte att göra 100 multiple choice frågor till ett slutprov. Det ingår snarare i nödvändigt ont och bra att ha -avdelningen.
Jag har skjutit på det här (naturligtvis) under devisen att jag har så mycket annat viktigt att göra. 65 frågor kvar och jag måste vara klar i morgon.
Det blir inte en av de roligaste dagarna på jobbet det här. Hög skylla-sig-själv-faktor är det också.
Jag har skjutit på det här (naturligtvis) under devisen att jag har så mycket annat viktigt att göra. 65 frågor kvar och jag måste vara klar i morgon.
Det blir inte en av de roligaste dagarna på jobbet det här. Hög skylla-sig-själv-faktor är det också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)