Nu har jag varit hemma igen i snart ett halvår och under lunchen idag funderar jag på att långsamt tvingas jag nog inse.
Att det finns vänner där jag nog inte längre har någon plats. Jag har helt enkelt varit borta för länge och någonstans där på vägen förlorade jag min plats i deras liv. Inte av någon direkt anledning, bara så där lite långsamt, utan att någon kanske egentligen ville det.
Och kanske är det dags att ge upp. Inse att vi nog är vänner på ett annat sätt numera. Sådana som kanske ses någon gång ibland när livet låter oss passera på samma vägar, men min plats där alldeles nära är borta. Jag gav liksom bort den när jag bestämde mig för fyra år sedan att flytta. Fast det förstod jag nog aldrig riktigt då.
Från en tjej som aldrig svär, fan vad ont det gör. Men jag tror det är dags att ge upp.
4 kommentarer:
Lugn... när barnen kommer inser ni att ni kommer få massor med nya vänner. livet består av olika delar och det är nog bara att gilla läget. Ibland är man student, ibland är man hårt knegande arbetare, ibland hustru(dock inte jag...) ibland mamma och i framtiden förmodligen pensionär också(gud vad jag längtar dit... bullbak och långa promenader, kanske bridge?!) Alla dessa lägen har olika tjusningar... det är just det som är det fina med livet.
Hm...jag funderade rätt mycket innan jag tryckte "publish" på det här inlägget. Har man verkligen, när man har så många fantastiska vänner som man aldrig hinner träffa så mycket man vill, rätt att klaga?
Men egentligen skrev jag inlägget inte så mycket för att jag kände mig ensam, utan för att jag saknar just de vännerna som liksom försvann på något sätt. Men det är sant, alla lägen i livet har sina tjusningar (tack Gode Gud att jag inte är 18 mer!!!!).
Tack för uppeppningen! Ska vi starta bridgeklubb när vi blir pensionärer?
Bridge, absolut! När börjar vi? Måste vi vänta tills vi 65?
Får man äta bridgeblanding när man spelar bridge? Iså fall tycker jag att vi ska börja på en gång!
Skicka en kommentar