Värsta tänkbara scenariot skulle vara...

.. jag tänker ofta så när det skiter sig med någonting i livet. Om jag känner att jag kan hantera värsta scenariot eller till och med se fördelar med det, så försvinner ofta mitt magknip.

Det här gången är värsta tänkbara scenariot... att jag blir av med jobbet antagligen. Det skulle ju inte vara så kul. Jag skulle få börja om, kanske få ett jobb utan resor, kanske något jag inte tycker är så kul. Eller inget jobb alls. Då skulle jag inte få några pengar heller.

Men samtidigt skulle jag ha tid att sjunga i kör
Eller läsa en rolig kurs på universitetet
Kanske fundera på vad det är jag verkligen vill eller om jag inte vill göra något helt annat
Sova ut
Baka bröd
Inte vara trött när mannen kommer hem
Börja spela piano igen
Gå en danskurs

Jag överlever nog värsta tänkbara-scenariot för den här grejen också. Det brukar oftast finnas något bra i det mesta som sker. Ibland måste man bara leta lite för att se det.

När det verkligen skiter sig på jobbet

Ibland i såna här situationer så känner jag att jag skulle vilja ha ett jobb helt utan ansvar. Ett sånt där jobb där liksom ingenting är för jobbigt eller utmanande eller där folk blir jättearga på dig. Eller där det värsta som kan hända inte involverar stora politiska effekter, utan snarare kanske en lite sak. Som att ett paket ägg går sönder på ICA eller så. Inte som värsta tänkbara scenariot på den här krisen som fick mig att akut leta upp A-kassan och skriva in mig.

Oj oj oj... den här gången har jag liksom strulat till det på riktigt. Eller, egentligen handlar det om att jag fick ta hand om något som jag inte hade kompetens för alls och gissa vad? Det funkade inte alls.

Jag tror jag ser ganska ståltuff ut i såna här läget, försöker hålla mig kall, komma med konstruktiva lösningar. Men egentligen är jag mest lipfärdig och vill gå och gömma mig, alternativt låtsas som det regnar. Som en femåring ungefär. Mest väntar jag bara på någon som vill kliva in och städa upp min röra. Sånt händer väldigt sällan dock. Antagligen inte den här gången heller.

Lipvarning

Jag står i brudklänningsaffären och spanar på systern som provar klänningar.

Hon blir tusan så fin min syster.

Hur ska man kunna sjunga på det bröllopet utan att lipa? Det här kan bli värre än när jag sjöng på älskade Å.s bröllop. Då fick jag sjunga tittande ut över hela släktklanen (Å har ingen släkt, det är mer som en stor klan som tar upp en halv kyrka) som alla lipande och grät. Lättare har man ju haft det.

Kanske hjälper det om man bara tänker på annat hela vigseln? Eller kan man liksom titta någon annanstans när man sjunger? Måste komma på en reservlösning....

Thank God its Friday

Puuuhhhhhhh............ fredag. Vilket bra ord. Denna veckan har varit onormalt hysterisk. Värsta stormen har lagt sig i Kosovo.

Nu ska jag bara ha roligt hela helgen, inte ens skriva ett endast jobbmail. Har slut på ord efter en veckas powermailande.

Puss och hej

Vad tyst hon är kanske ni undrar.

Jag har en skitdag på jobbet. Kris i Kosovo. Var länge sen jag hade sån här riktig crisis management -dag. Det suger varje gång.

Skriv snälla och uppeppande kommentarer är ni söta!

Bye Skopje

Så är det dags att flyga vidare och lämna Skopje för den här gången. Det var kul att vara tillbaka och utbildningen gick väldigt bra. Det är konstigt, trots att jag vet att jag kan göra den här utbildningen bra så är jag lika nervös inför första dagen varje gång. Varje gång känner jag en trötthet, nervositet, en "varför gör jag det här egentligen"-känsla. Kanske är det för att man aldrig vet om man blir accepterad eller inte. Det är en sån press på något sätt, samtidigt är det en adrenalin-kick utan dess like.

Men allra bäst är när man ser hur deltagarna på väldigt kort tid blir så mycket bättre, hur de växer på något sätt, bara genom fyra futtiga dagars utbildning. Det är jättekul. Verkligen suveränt. Gör det värt det på något sätt.

Skulle helst vilja flyga hem idag, packa upp och sjunka ner i soffan. Men måste först till Tyskland ett par dar. Inte sugen.

Ett lyckoskott?!

12 personer har hittat min blogg efter att ha sökt på "tajta rövar" förra veckan.

Det får mig på något sätt att bubbla av skratt.

Man blir äldre

Jag har börjat få krämpor. För två dagar sen vaknade jag med halvt nackspärr. Efter att ha genomfört en hel dags utbildning med en mastodont-sjal runt halsen modell jultomte bestämde sig vår projektledare här nere att nu fick det nog vara just nog.

Massagetid hos Jasmina bokades - 80 spänn för en halvtimmes himmelrikesbra knådning.

Idag är jag mest öm. Jasmina förmanade mig att nu måste jag göra strechövningar varje morgon för att nacken ska bli lite glad igen.

Ska det vara så här nu?

Mias huvud efter en dags utbildning

JOHO!!!!!!!!!!!!! Här var det adrenalin!!! Yey, tusan vad jag blädderblockade!!! Yey!!!
Ye....ooohhhh..... lite trött.... eller.........oj. Orkar inte tänka....... har de gått nu... oj... lite choklad kanske... ähhhhhhhhhhh.....öhhhhhhhhhhhhhhhhh....

..........

........

...

.

*slut på hjärnaktivitet*

Herr och Frau Doktor

Bubblet har druckits, korten är tagna, den fula hatten är på.

Mannen är doktor - ett bra slut på fem år i Tyskland. Han ser mest utmattad ut nu, men snart börjar han nog le på riktigt.

Nu ska vi fira!

Halvleksrapport

Live-rapport från doktoreringen:

Presentationen är färdig. Mannen var ungefär hur bra som helst. Jag ville ställa mig upp när det var klart och skrika:
"Där satt den! You ROCK!!"
Men jag tror inte man får det på doktoreringar, så jag tog försynt ett foto istället. Är man nästan doktor förväntas man kanske ha en fru som man kan ha i möblerade rum.

Nu är det dags för grillningen. Mannen och fyra professorer i ett rum i källaren. Jag frågade mannen om det skulle vara ett mörkt rum med en stol och en enkel glödlampa hängande från taket. Han trodde inte det, men jag är inte säker. OOOOhhh... det är olidligt spännande.....

Dagen D

Idag klockan 13.30 är det dags. Då ska mannen stå stilig i kostym och förklara för en massa professorer varför han är så smart att han nog borde få bli doktor.

Om man ska vara dramatisk kan man säga att det är för den här dagen vi flyttade till Tyskland. Men det är nog inte läge att vara dramatisk, mannen skulle nog inte uppskatta det. Han satt och trummade med fingrarna på bussen in till universitetet i morse. För någon som är så lugn och sansad som mannen är det ett klart tecken på enorm nervositet.

Jag blir nästan lite nervös själv, men mest stolt stolt STOLT! Håll tummarna ni också!

Choklad och blädderblock

I morgon är det packa-väskan-dags. Jag har varit hemma en hel månad, och det känns nästan som om jag har legat av mig lite. Känns lite segt att komma igång. Samtidigt är det dags att komma ut ur den här lägenheten. Ut och se världen igen!

Eller tja. Skopje är kanske inte direkt världen. Men helt ok. Dessutom ska jag bo i lägenhet istället för hotell och kanske till och med lära mig att hitta i stan. Och så ska jag träffa I. som kanske är världens mysigaste kollega.

Just det. Jag ska ju jobba också. 4 dagars utbildning med 15 banknissar. Jag har laddat med choklad (det viktigaste attributet för en lyckad utbildning), videokamera och massor av blädderblock. Choklad och blädderblock - utan det blir det ingen bra utbildning.

Det är alltid lite skönt med förtroende.

Sådär ja.

Tre månader efter att vi ansökte har nu ICA bestämt sig.

Det krävdes bara ett personbevis från mannen, eftersom han inte var skriven i Sverige, och ett par månaders utredning från ICA (Säpo? Privatdetektiver? Har någon smygtagit foton på oss gömd i en buske utanför?)

Jo, mina kära vänner, TROTS att vi har bott utomlands i en massa år och därför inte är med i några kreditupplysningsprogram eller databanker och TROTS att mannen alltså inte var skriven i Sverige när ansökan fylldes i, så har nu ICA bestämt sig att vi är såpass trovärdiga att vi kan få ett samla-poäng-kort på ICA.

Wow. Vi känner oss verkligen utvalda.

AARRGGG!!!!

Efter snart fyra år på det här jobbet känner jag ibland att jag har blivit lite cynisk i vissa situationer. Eller snarare kanske lite mer klarsynt.

Kommer jag rädda världen med mitt jobb? Knappast.

Är alla biståndsprojekt bra och bara gjorda med det bästa för det landet? Knappast.

(Men lite bättre kanske det blir. Och det finns faktiskt bra projekt också. Men det är en annan story)

Trots att jag kan känna mig lite hårdare numera så är jag dock fortfarande sådär naivt godtrogen om människor. Jag liksom förutsätter att alla människor är goda och vill väl och inte sätter krokben. Jo, jag vet, det är ganska naivt, men för det mesta stämmer det ju faktiskt.

Fast inte idag. I dag blev jag brutalt huggen i ryggen av en kille från en annan organisation som jag samarbetar med för ett projekt. Jag trodde vi var ett team, han bestämde sig för att vända allt jag har sagt på ett sätt så att det nu ser ut som om det är jag som är helt inkompetent och han som minsann är den duktiga.

Ibland suger det att vara konsult...

Fru-schemat

Man kanske kan undra hur mannen lyckas hålla reda på var jag är och när jag kommer hem igen. Nu har jag ioch för sig varit hemma en månad, men annars är det inte alltid så lätt när jag flänger som värst.

Det är därför fru-schemat finns.

Jo, det är sant. Det är där mannen har koll på var jag är, när jag åker och när jag kommer hem. Med jämna mellanrum körs en uppdatering om ändrade datum och planer. Fru-schemat - den sammanhållande länken i det här äktenskapet. Som ett bra tvåkomponentlim som min pappa kanske skulle säga.

Nu har mannen börjat nytt jobb som också gör att han reser runt ibland. Lite kortare resor både i avstånd och tid, men ialla fall. Hittills har vi tajmat resor ofantligt dåligt. Nu är han ute och reser, nästa vecka när han är hemma är det dags för mig att packa väskan och sticka till Makedonien.

Vi får nog börja jobba på att samordna fru-schemat med man-schemat.

Två tajta rövar

Mannen och jag är på MRL-pass på gymmet. Mage. Rumpa. Lår. 

Ledaren är en tjej från Norrland som skriker och tjoar och ropar saker som:

- Det är så här man får en tajt röv!!

när man håller på att avlida av alla kissande-hunden-övningar. 

Nu går jag och mannen runt här hemma med våra tajta rövar. Ont gör det. 

En tysk med änglavingar

Precis när jag som mest behöver det så ringer en gammal kollega som nu har nytt och flashigt jobb med massor av kontakter och han är precis den som jag behöver - han gräver fram idéer, erbjuder massa hjälp, erbjuder att ta på sig en del jobb. Peppar på och säger att "det här fixar vi", berättar historier från sitt jobb som får mig att känna mig ganska nöjd med att vara där jag är ialla fall. F. är toppen. Dessutom blev jag bjuden till Sydafrika när jag vill. Jag är alldeles glad en halvtimme senare när vi lägger på.

Nu jäklar. Hur svårt ska det vara att få ihop 65 talare till en konferens? Skam den som ger sig!

Nedstämd

Kanske är det så att man inte ska börja ett nytt år med fullständig entusiasm och "oj vad det här kommer bli ett toppenår!!"-utrop.

På något sätt slår det liksom tillbaka när man efter två dagar på jobbet bara är nedstämd av att man skulle behöva heja-rop och peppningar, men istället får kontrollfrågor och ifrågasättande om det man har gjort på den Omöjliga Uppgiften verkligen är nog.

Fast jag har ett skitroligt jobb så finns det nackdelar och dåliga vanor som aldrig verkar försvinna, och 2008 verkar hittills inte vara året när de dåliga sidorna försvinner.

Dessutom blåser det idag.

Mera mål!

Tillbaka på kontoret tillbringar jag lite av dagen på att fundera på årets mål. Jag brukar vara lite seg på att komma igång så där på nya året, så då brukar jag skriva upp ett par mål för året som jag sätter på en lapp ovanför datorn.

På kontoret i Tyskland var det aldrig något problem, det var ju ingen som förstod vad det stod på den där lappen med blommorna kluddade längst ner i hörnet. 2006 nådde jag 3 av 4 mål, det fick mig nöjd och belåten.

2007 var konstigt, det gick inte att sätta några mål i januari eftersom året var så oklart. Skulle jag stanna, skulle jag flytta hem, hur skulle det bli, skulle det funka, vad skulle jag göra? Det gick liksom inte att formulera något på ett papper som jag själv trodde på. Men jag saknade mitt lilla papper med gröna kludd-blommor, så nu ska jag göra ett för i år. Måste bara fundera lite. Just nu känner jag mig mer hungring på "hitta balans i livet"-mål än "vinna stora coola projekt"- mål. Vi får se.

2008 blir nog ett bra år tror jag. Jag har goda vibbar. Har ni?