Det blev ett riktigt halländskt bonnakalas. Lekar, öl i tunna med is, snaps, massor av god mat, sånger, lite till snaps, ett par sånger till, kaffe, partaj...
Jag återsåg bekanta som jag inte hade sett på sisådär fem år. Minst.
T. älskade hela världen och gav sig i kast med att krama alla. Mina försök att lura i honom cola fungerade sådär.
Frampå sena natten blev det gammeldans, och mannen överraskade mig med att lyckas trixa till en hambo.
Kokt korv med bröd som nattamat när fötterna började värka. Jag doppade min tå i en brinnande marshall på trappan.
Mannen och jag intog dansgolvet ytterligare en gång. En kille dyker upp och säger: „ni verkar vara det skönaste paret här i kväll. Får jag dansa med er?“. Jag är lite för trött och berusad för att notera det lustiga i situationen.
Det börjar dansas bugg. Sån där bugg som dansas med livet som insats framåt två-tiden på morgonen när det är är alldeles för „halt dansgolv“ och vassa armbågar som sticker ut för att man ska klara sig av dansgolvet utan blåmärken och blessyrer. Det spelas schlagers och „Mr. Vain“.
Halv tre stapplade Mia ut barfota med alldeles ömma fötter som inte kunde dansa ett enda steg till och hoppade in i bilen för att åka hem. Ja se, det var ett kalas som kommer pratas om länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar