Jag tycker inte alls att jag gör ett bra jobb. För första gången jobbar jag med simultantolkning, alltså en snubbe som sitter i ett bås och översätter direkt. Förutom att man ser lite löjlig ut i sina hörlurar man har på sig så måste man dessutom prata i mikrofon. Uäähhh... tycker inte om. Man blir så låst i sina möjligheter att använda sitt kroppsspråk, jag blir stundtals hur frustrerad som helst. Dessutom tappar jag mitt headset hela tiden. Teknik och jag passar liksom inte ihop när det gäller utbildningar.
Gruppen ser lite lagom uttråkad ut och utbildningen är på ämnen som jag gör för första gången. Jag kämpar i en uppförsbacke. Känner att jag tappar gruppen stundtals, blir arg över att jag måste stå med den där löjliga mikrofonen som ökar på avståndet mellan oss trots att jag står precis nära inpå. Inte förren de sista timmarna lossnar det och vi har riktigt roligt. Just då känner jag att jag vill fortsätta, men då är kursen slut. I morgon är det en ny grupp. Då jäklar ska det gå bättre. Ska bara lära mig att inte trassla in mig i headsetet....
Trots allt verkar de nöjda när vi delar ut certifikaten. Jag får ett vackert halsband och ett par sandaler med ormskinn och snäckor på som tack.
En av deltagarna kommer fram till mig och säger:
-Maria, can I tell you something and please dont be embarrassed: Yours eyes are like a part of the moon.
Sen ler han i smyg och går. De är gulliga här i Sudan.
2 kommentarer:
Fin komplimang av ögonen, men månen är väl gul där också. Har du gula ögon som i Michel Jackosons video Thriller? :) Jag förstår att det var ovant med headsetet och översättaren, men det blev säkert bra ändå. Oftast märker ju de som lyssnar att du är lite obekväm och tappr fokus en pytte stund. Och nu har du ju tränat inför i morgon.
Nej, inga gula ögon - gulsot har jag inte dragit på mig ännu...:)
Tack för upppeppningen! I morgon ska jag minsann....
Skicka en kommentar