Långsamt långsamt

Göteborgs Kaffe och Tehandel är en sån där långsam butik. Jag är där för att köpa present och tjejen bakom disken är så där vansinnigt långsam. Vi småpratar om att rean är lite tråkig i år medan hon långsamt och noggrannt fixar handskrivna etiketter och maler kaffe. Det är hur skönt som helst - en oas i Nordstans trängsel och stress. Jag står 10 minuter och väntar på att hon slår in paketen i lite celofan och njuter hela tiden. Mmmmmm....slow shopping. 

Med respekt

Sommaren innan jag flyttade till Tyskland sommarjobbade jag på ett vårdhem i min hemstad. Våra boende behövde hjälp med allt - jag matade, tvättade och bytte blöjor i ett par månader.

Det var det bästa sommarjobbet jag har haft på många sätt.

Nu, såhär fem år senare, hjälper det mig när mina gamla blir allt äldre. Jag vet vad som kommer näst när demensen sätter in, är van vid blöjor, matning och minskade kontaktmöjligheter. Och jag har lärt mig att hjälpa med respekt. Ganska snart på vårdhemmet den sommaren insåg jag att det är inte för mig det är pinsamt eller jobbigt - det är för den äldre mannen som nu helt plötsligt får finna sig i att inte kunna gå på toaletten utan hjälp av en ung tjej. Att åldras är inte alltid så vackert och ofta på det där sommarjobbet tänkte jag att det bästa jag kunde göra var just att hjälpa med respekt. Att finnas när det behövs, men inte mer. Att erbjuda hjälp men aldrig tränga mig på.

På släktens julkalas hjälper jag min fine gamle farfar in på toaletten. Jag sitter på en bänk brevid i badrummet och vi kallpratar om livet och magproblem. Jag märker att jag lägger på mer hemma-dialekt, diftongerna blir lite kraftigare. Lite av mig kliver in i vårdbiträdesrollen igen på något sätt. Jag hjälper honom på med kläderna igen, diskuterar hur många hål in i livremmen jag ska spänna, vi skojar om hur han står rakt som en fura.

I de sekunderna är jag mer vårdbiträde än barnbarn, men det går över fort. Han får en puss på pannan och vi skrattar, min farfar och jag.

Kärlek och respekt.

Frau Doktor

Det officiella avslutet på Tysklands-eran kanske det kan kallas, 14e januari.

Då ska jag vara skrytsamt stolt som en tupp hela dagen när min man disputerar nere på sitt universitet i Tyskland.  Och jag därmed blir Frau Doktor (detta får ju inte på något sätt förminskas i viktighet)

Tyvärr (för mig) doktorerar mannen i ett ämne som är helt hopplöst för oss mindre bevandrade inom naturvetenskapen att förstå. Jag måste erkänna att jag inte är så van vid situationer där jag verkligen inte fattar ett jota me har nu bestämt mig för att praoa som 50-tals-hemmafru och le och vara uppklädd i fin outfit. Könsrollerna, here we come!

Partiell minnesförlust

Jag och mannen upptäckte att vi inte längre kommer ihåg vårt telefonnummer i Tyskland. Jag har funderat i tre dagar. Ingenting. Nada. Jag kommer bara ihåg riktnumret. Nu funderar jag mest på vad det är ett tecken för. Kanske var vi verkligen jättefärdiga med Tyskland. 

Julefrid

Så är det ute, projektförslaget. Klockan 22.30 var det klart. Och faktiskt är det nog det bästa jag har gjort hittills. Jag pallade bara inte med de resterande 30 mailen jag var tvungen att skicka och tog ledigt.  I kväll när jag känner mig lite mer sugen fixar jag dem också. Därmed är Mias humör också betydligt bättre. Mannen har lagat riktig mat och kontoret är uppröjt. 

Så idag kom den, julefriden. Jag har nästan inte gjort någonting på hela dagen. För första gången står det också en julgran hos oss och är hur fin som helst måste jag säga. Så nu sitter jag mest i vardagsrummet och tittar på granen och lyssnar på julmusik. 

God jul på er alla där ute! Familj och vänner som läser här och ni bloggvänner och ni som läser och ännu inte riktigt har gett er till känna....:) 

Avundsjukt

Alla ni som har såna där jobb där julefriden så långsamt infinner sig, där man inte direkt gör så mycket sista veckan innan jul förutom att skicka julkort, rensa bland papper och dricka glögg med kollegorna.

Idag avskyr jag er.

Det är deadline-dag. Jag började jobba strax innan 7 i morse och lutar åt att försöka vara ute från kontoret runt 22-tiden om allt funkar bra (tur man jobbar hemma). Jag har sjunkit till lägsta nivån i näringskedjan och håller mig igång med pepparkakor, kaffe, en och annan frukt och snabbmakaroner och ketchup som äts med sked ur djup tallrik. Skrivbordet är fullt med papper, papper, papper, gamla bananskal, äckliga kaffemuggar och skräp.

Blä på er alla julefridsinnehavare. .

En liten kärleksförklaring

Mannen och jag träffades på midsommarafton 1995. Jag skulle precis fylla 17, mannen var 18 och hade halvlångt svartfärgat hår. Det finns ett suddigt kort på oss från den festen där vi sitter jämte varandra och ler mot kameran, två nervösa tonåringar som ett par veckor senare lyckades få ihop det. Min första stora kärlek.

Såhär 12 år senare får man ofta höra "oj, hur har ni lyckats hålla ihop?".

Egentligen tycker jag frågan är lite fel ställd. Att hålla ihop är inget självändamål - jag vet inte ens om jag riktigt skulle rekommendera att man satsar allt för att hålla ihop från 16 års ålder. Vi har inte "lyckats hålla ihop". Vi har velat hålla ihop. Stundtals är det väldigt enkelt, stundtals krävs lite mer jävlar anamma.

När vi gifte oss för lite mer än två år sedan sa jag till mannen att jag inte kan lova honom att alltid stanna kvar, precis lika lite som han kan lova mig detsamma. Men vi lovade varandra att försöka göra allt för att det blir så. Och när vi egentligen borde ge upp ska vi försöka ytterligare en gång. Och en gång till. Och en gång till. Och vill man gå säger man till innan.

Enkla spelregler.

Att stanna ihop är inget självändamål. Det är ett val. Och jag är så vansinnigt väldans nöjd med mitt val. Ikväll ska jag attackera min man under den nyinköpta misteln.

Mitt i stormen

Biståndsgivare har en förmåga att ALLTID, jag menar ALLTID sätta deadlines för projektförslag sisådär runt slutet på året. Delvis antagligen för att få ut årets budget. Delvis antar jag kanske för att det ju är så PRAKTISKT att komma tillbaka efter julledigt och ha projektförslaget liggande på skrivbordet.

Jättepraktiskt. Vi konsulter ställer oss lite mer frågande till det när hela kontoret jobbar som skållade illrar. Julefrid? Knappast i det här jobbet...

Just nu skriver jag på ett projektförslag med deadline 27.12. Klockan 15.00. Eftersom vi faktiskt inte har lust att jobba på julafton för att skriva 30 sidor om alla coola saker vi vill göra i Azerbaijan så är deadline i morgon.

Deadline i morgon. I morse hade jag en team leader som inte hade leverat en enda underskrift utan gått under jorden med ett glatt "god jul", en IT-nisse i Azerbaijan som vägrar svara på email eller telefon, ett projektförslag som blev halvfärdigt sisådär 01.30 i går natt och en assistent som håller på att få nervöst sammanbrott av allt jobb.

Jo, min team leader har hört av sig, jag har hittat en annan IT-kille och peppar min assistent med glada heja-rop samtidigt som jag har raggat upp lite mer hjälp. Man kan göra mycket på en dag.

Deadline i morgon. En dag kan vara en livstid i det här jobbet.

Jag skriver projektförslag..... får återkomma typ i morgon när julledigheten har börjat......

Jobba hemma

Saker man bara kan göra på rasten när man jobbar hemma:

- lägga ansiktsmask
- tvätta en tröja
- sjunga julsånger jättehögt

Eller nja, just julsångssjungandet gjorde jag när jag jobbade på kontoret också. Jag trodde att min dörr var nog för att hålla ljudet borta från resten av kollegorna. Det var den inte - vi hade en praktikant med arbetsplats utanför min dörr som nog tyckte jag var ganska konstig.

Kärleksbomba tillbaka, bli sjövild av ilska eller bara läs

Rätt in i hjärtat: www.jagsanej.blogspot.com

Ett första försök med den svenska sjukvården

Jag ringer till vår vårdcentral för att få en tid. Ingenting akut, men skulle vilja ha en tid.

- Nja, säger sköterskan, idag har jag inga akuttider kvar
- Nej, det gör ingenting, säger jag, det är inte akut. Det går bra med en tid i januari också.
- Ja.... problemet är att vi inte kan boka in några tider i januari ännu. De är spärrade för att vi inte ska boka fullt alla tider redan nu i december.
(Här kan man fundera på logiken i det hela, men jag antar att statistiken ser bättre ut om man ringer och får tid samma månad).
- Jaha... så jag måste ringa i januari igen?
- Ja... eller också så kan du ju ringa samma dag och få en akuttid.
- Äh...fast det är ju inte akut....
- Ja, men då kan du ringa klockan 7 på morgonen och få tid samma dag. Vi är lite underbemannade här.

Alltså gäller det att fejka akutläge för att få en tid. Alternativt flytta någon annanstans. Inget ont mot den stackars sköterskan, hon sliter säkert, men ärligt talat? Den tyska modellen där en läkare har två patienter parallellt och springer mellan rummen känns plötsligt lite lyxig.

Julefrid sökes

Vill ha: julefrid

Har: alldeles för mycket jobb och alldeles för många deadlines som jag är alldeles för sen på. Så många att jag kategoriskt har börjat skita i att jag är för sen. Jo, det är någon som verkligen behöver jullov här....

Nej, om man skulle ta och äta lussebullar istället?

Konsertlycka

Två lucia/julkonserter senare varvar jag ner i en soffa hos min kollega. Det tar sitt lilla tag att få adrenalinet ut ur kroppen. Jag proppar i mig sushi och äter glass under en filt.

Efter den första konserten kommer en man i min ålder fram till mig och säger att han blev rörd till tårar av min sång. Sånt lever man länge av. Mamma och pappa är där.

Den andra konserten är i en mindre kyrka, fullproppad med folk. Det står folk utmed väggarna, sitter överallt där det finns plats. Och vi är helt enkelt bra. En sån där fantastisk kväll när man egentligen inte alls vill vara klar med konserten utan helst hade velat sjunga hela natten.

Stora släktjulkalaset i snabbt format

Ahhhhh.....glögg!
Prata prata prata
Äta julgodis lite halvt i smyg innan maten
Lite till glögg
Julbord!
Ahh... sillsallad
Hemmagjord inlagd sill
mmmmmm.... skinka
Slå sig ner på barnbordet (i vissa sammanhang blir man bara inte stor. Kanske ska man bara kalla det tredje-generationen-bordet)
Liten snaps (jo, på vissa sätt har barnbordet blivit vuxet)
Äta köttbullar
Prata prata prata prata
Hämta mer
Räkomelett
Köttkorv
Lite till köttbullar...
Bli jättemätt
Beundra osturvalet
Okynnesäta ost
Okynnesäta ost och vindruvor
Päsa på stolen
Prata prata prata
Börja diska
Diska lite till
Prata prata prata
Dricka kaffe
Äta kakor
Äta godis
Okynnesäta godis
Prata prata
Säga hej då
Ut i kall bil
Undra varför tiden gick så snabbt
Somna i bilen

Jag diggar julkalas!

Saaanktaaaa Luciiiia

I morgon är det dags för julkonsert i Tyskland med min tysk-svenska kör. Vem hade anat att man skulle dra på sig Luciakronan varje år när man börjar närma sig 30? (och då är jag ändå yngst i tåget).

Att sjunga i a capella-kör är dessutom ungefär hur kul som helst. Kanske för att det är lite mer riskant på något sätt - skiter det sig så skiter det sig på riktigt skulle man kunna säga, det finns inga instrument som backar upp.
Eller för att det är så himla kul att upptäcka vad man kan göra med bara röster.

Min kollega sa för övrigt att lokaltidningen i Bad Homburg har klämt upp mig på en bild i full Luciautrustning från förra året med en artikel om konserten där på söndag. Kanske ska man satsa på en artistkarriär ialla fall? En vecka om året som professionell Lucia. Hm.. skulle kanske funka.

(Julmatstexten är fortfarande i skapandefasen. Det finns så fasligt mycket att skriva, måste sålla bland tankarna lite)

Jag är lite tom på blogginlägg för tillfället. Tips mottaget tacksamt.

Idag blev jag påmind om att jag faktiskt gillar mitt jobb som tusan. Jag gör verkligen det.

Det var nog precis det jag behövde för tillfället.

Att komma hem

Hur känns det att vara hemma igen?

Jag svarar ganska ofta på den frågan. Och svarar nästan alltid att det känns väldigt bra. Det är ju ett ganska kort svar som skulle kunna läggas in i samma neutrala-svar-kategori som:

Hur var festen? - Jo tack, trevlig
Hur mår du? - Jo tack bra

Men grejen är att det faktiskt är allt annat än neutralt. Det känns helt enkelt Väldigt Bra. Jag inser lite långsamt att kanske börjar jag hitta fotfästet här hemma igen. Jag är så mycket mer närvarande här än jag var i Tyskland, njuter mer av en helg hemma, springer inte lika mycket.

Därför är jag inte lika sugen att packa väskan nästa vecka, men det är årets sista resa. Ner till Tyskland en sväng till, sen åker resväskan in i garderoben fram till januari.