Pa tebjudning hos Ahmed

I gar kväll var jag bjuden pa te hos Ahmed och hans fru i deras trädgard utanför Khartoum. Var en vacker kväll, vi satt pa terassen och at bakelser och drack arabiskt kaffe. De västerländska kostymerna hade bytts ut mot traditionella kläder. Abubakrs tigertofflor fick mig att höja ett ögonbryn (se kortet nedan. Jo. De är äkta.)

Ahmeds fru träffade jag som hastigast en halv minut innan vi gick. Hon och hennes syster stannade i köket hela kvällen. Själv satt jag ute med männen och pratade. Jag tror att jag är nagot mittemellan här. Mer man eller kvinna. Den känslan bekräftades i ett av mötena idag när en man hälsade pa mig med en sudanesisk klapp pa axeln. Sant gör bara man egentligen bara män emellan.

Samtidigt är det inte sa att kvinnor sitter hemma och lagar mat. Ahmeds fru är läkare, hennes syster jurist. Under mina möten har jag stött pa manga kvinnor pa relativt höga positioner i banker. Det är mer komplext än man först kan tro.

Andra västerländska kvinnor har jag inte sett ännu. Ett par medelalders manliga vit-näsor, men inte en enda kvinna. Jo, det stirras lite när jag kliver ur bilen pa stan. Men inte sa mycket som jag kanske hade trott fran början. Och framför allt är folk sa vänliga här. Skrattande och öppna.

Khartoum känns langt ifran Darfur-konflikten och förutom den allmänt daliga infrastrukturen är sparen efter 20 ars inbördeskrig inte sa tydliga. Jag är förundrad över att man inte ser människor med krigsskador pa gatorna - inga enbenta eller pa annat sätt fysiskt märkta människor. Även under inbördeskriget var konflikten tydligen inte sa närvarande, men en del av skolorna har kamouflagetyg i skoluniformerna. Bahir säger att det infördes för att folket i Khartoum skulle bli mer medvetna om kriget när det pagick.

Det känns bra att vara tillbaka i Afrika. Jag träffar en kvinnogrupp som arbetar med att ge ut mikrokrediter i deras by. Nu vill de expandera, bli mer professionella. Jag känner i maggropen att det snart är för sent - snart har jag lämnat en liten bit av hjärtat här hos de här människorna och da kan jag inget annat än att engagera mig. De ber mig om hjälp att komma ett snäpp högre och jag vet att jag kan hjälpa dem. Jag tror att jag kommer tillbaka.