Just nu ...

...mutar jag Knodden med ett avsnitt av Bamse i Trollskogen för att få äta lunch utan gnäll.

Film är väl bra för barns utveckling va?

Bra mamma

Dags att åka iväg och babysimma. Jag tänker att den här gången kanske det är onödigt att tappa mitt barn i vattnet och förvånat få gräva fram honom en meter under vattenytan som jag gjorde sist.

Man känner sig liksom som en bättre mamma om man inte gör så.

Och så avslutade vi dagen med att Knodden ramlade rätt på en tröskel med pannan före och fick en enorm blå bula i pannan. Hans moder fick hjärtsnurp och stressrelaterade symptom.

Jag röstar för att vi slutar dagen med Alfons och välling som vanligt i fortsättningen. Hjärtsnurp är inte min favoritåkomma.

En morgon

Klockan är strax innnan 11. Sen vi vaknade har Knodden hunnit med:

- suga på väckarklockan

- äta gröt

- smörja in stolen med gröt

- byta blöja två gånger

- få på sig kläder under viss protest

- sprida klädnypor över hela golvet

- dregla på spegeln i sovrummet

- inventera konserver i matskåpet

- dra ut alla sina kläder från hyllan inklusive suga på alla sockar

- dra ut hälften av DVD-filmerna från bokhyllan

- trash-spela på pianot

- tvinga mamma att hålla händerna så att han kan springa 10 + varv runt köksön

Under tiden har jag

- klätt på mig

- bäddat

- slängt i mig en smörgås

- druckit en halv kopp kaffe

Vi behöver snacka om arbetsfördelningen på något sätt.

94%...

...är vi som förhoppningsvis vaknade i morse med en illa smak i munnen av var Sverige är på väg.

Jag tänker att Jimmie Åkesson troligtvis aldrig har sett fattigdom och misär på nära håll. Han har nog aldrig varit i en by i södra Ukraina där ungdomarna redan har gett upp och tillbringar dagarna med att dricka vodka och hänga utanför puben en onsdag förmiddag. Antagligen har han inte heller sett två döda män i en lerpöl i utkanten av en marknad i Nairobi, stenade till döds av allmänheten för att de hade stulit.

Och kanske har han aldrig tänkt på att alla de där människorna som kommer hit för att hitta en fristad, de är faktiskt som vi. Om de hade kunnat, hade fått välja, så hade nog de flesta inte lämnat allt och alla bakom sig för att kanske aldrig mer kunna åka hem igen. För de flesta vill faktiskt vara där familj, vänner, och allt det där som betyder hemma, är. Om de bara hade kunnat.

En sak verkar Jimmie och hans polare helt ha missat; det är inte vi som har valt var vi föds. Det är tur och en ynnest att ha fötts i ett sånt här land. Jimmie kunde lika gärna ha blivit född som en kvinna i Kongo som lever under dagligt hot att bli gruppvåldtagen och få sina barn mördade. För sån är världen. Och det om något, den turen och ynnesten, borde göra oss ödmjuka. Och tacksamma. Och redo att försöka hjälpa de som inte hade samma tur som vi.

Det är en mycket sorglig dag idag.

Jag tror det är jag som är kaoset i vår familj

Innan man får bebis så undrar man ju rätt så mycket; vad det blir, hur den ser ut, är den lik mig eller mannen, är den som mig eller mannen.

Så här efter nio månader kan man säga att när det gäller personlighet är Knodden helt klart mer influerad av den lugne, strategiske ingenjörs-mannen. Ta det här med att krypa. Det finns bebisar som rumphasar, som ålar eller drar sig fram, som kryper med ena benet fram eller på nåt sätt hittar ett fungerande sätt att ta sig fram. För det är ju ta sig fram som är grejen. Tänker jag.

Inte den här Knodden inte. Ska man nu göra så får man göra det ordentligt. Det får väl ta lite tid (det är HÄR det är tydligt att Knodden har mannens mentalitet. Så där tänker jag ytterst sällan. Jag var nog en rumphasare). Alltså slutade det med att jag en dag hittade Knodden i det perfekta krypet - på stället. Som en liten dressyrhäst eller nåt. Sen, när kryptekniken var förfinad på stället, satte han av framåt.

Jäpp. Det verkar som om jag även fortsättningsvis får dra lasset för att skapa lite kaos i den här familjen.

En fin fasad

I alla år har jag varit mäkta imponerad av min mans adressbok som noggrant sköts i datorn med adresser och nummer och vem som hör ihop med vem. Själv lyckas jag aldrig få ordning på kontakterna i min telefon. Det är mycket halvdant och lite gamla nummer och allmän oordning.

Så när nu ajfonen dök upp blev det ju så smidigt att bara ta de kontakterna jag behövde från mannens superadressbok och kopiera. Och sen radera alla mina gamla konstiga kontakter som inte längre behövdes och bingo så hade helt plötsligt jag också superadressboken.

Det är då jag upptäcker att det är en fin fasad. Superadressboken är i själva verket inte alls så super.

Jag skickar ett mess till tre kompisar för att bjuda på lunch. Efter en halv dag får jag ett mail från en Hasse som säger att jag nog har skickat fel. Efter en koll på hitta.se inser jag att ett av numren inte är rätt - faktiskt inte en enda siffra rätt. Skickar om.

En timma innan lunchen dyker ett annat svar upp - från en fjärde kompis som säger att hon inte kan komma. Jodå, hennes nummer är alltså inlagt under fel namn, så jag har bjudit in fel person.

Så bra var den adressboken. There is no free lunch for sure.

Olika typer av gegg

Det här med snor.

Jag pallar utan problem bebbens matgegg. Inklusive när han nyser med munnen full med mat.

Inga problem med blöjbyten.

Men snor. Alltså, det är något med snor som jag inte riktigt pallar.

Asså jag vet inte...

..men när ens bebbe tar tag i ens mage och borrar in huvudet för att gosa som med sin snuttefilt, då har man nog en bit kvar till toppformen.

För övrigt....

...så kan inte tjejen i gymmets reception ha hurrat högt över deras införande av spinning med pulsband. Det är hon som tar hand om banden efter passet. Mitt lämnade en våt fläck på disken.

En timme åt skogen

Vi tittar inte sådär jättemycket på TV. Om man räknar bort sport som mannen kollar på i all evighet ibland. (Nu är vi ju inte så där jättepräktiga heller och läser en god bok eller PRATAR med varandra istället. Men nu var det ju inte tiden man slösurfar på en dag som skulle diskuteras).

Alltså. Vi tittar inte så mycket på TV.

Så igår hamnade vi framför ett avsnitt av CSI Miami.

Herre Jösses. Det kändes som att vi slösade bort en timme av våra liv.

Hur kan ett program BLI så dåligt? Jag hade fasiken kunnat göra det bättre.

Börjar man närma sig medelålders när man tänker "det är ju aaaaldrig något bra på TV nuförtiden?"

Dagen D

I morse när Knodden satt och gnagde på en plastburk i badrummet och jag passade på att vika tvätt (glamoröst det här hemmalivet. really..) så hände det.

Tapp tapp tapp sa det och helt plötsligt tittade Knodden ut från badrummet.

Krypande Knodd minsann. Inte utan att man blir lite stolt. Och i behov att barnsäkra.

Den nya kroppsdelen

Om man har en bebis som jobbar i de övre regionerna på BVC-Babsans viktkurva och sen bär runt på honom och lyfter och lyfter och bär och kånkar. Då kan det hända att man börjar få lite ont i handlederna. Om man typ ignorerar det i sex månader för att man är så fokuserad på bebisen och skiter lite i sig själv och tänker att det ska gå över - det är då man kan hamna hos arbetsterapeuten och få testa handstyrka i massa apparater och prata ergonomi och få ett papper med något franskt namn som diagnos och sen komma ut med två feta handledsskydd som man ska leva med 24 timmar om dygnet sisådär i sex månader som en slags extra del av handen.

Alltså. Jag kan inte riktigt rekommendera det om ni undrar. Livet känns bättre med en hel handled.

En fråga

Minsk.

Vad tycker ni, ska man ordna om i kalendern för en vecka där? Jag lutar åt ja.