Jag cyklar genom Göteborg. Passerar alla gamla ställen. Genom parken, förbi UB, förbi ingången till föreläsningssalarna där jag läste ryska för fem år sedan. Passerar det gamla studenthemmet där jag bodde. Känns lite märkligt att vara på väg på samma vägar igen, men ändå ok på något sätt.
Det slår mig att de flesta andra verkar ha ett hemma. En plats där de helt och fullt passar in och hör hemma. För mig, efter ett par års kringflackande, är det inte så längre. Jag har inte en plats, utan massor av platser där jag på något sätt hör till. Kanske hör jag inte till så där helt och fullt någonstans, men på några platser är det nära inpå.
Efter att ha varit stressad över att inte ha det där stället där jag passar in helt och fullt, så som alla andra verkar ha det, insåg jag att för mig är det bara annat. Att ha många hemma kan också vara en fördel. Man kan ta allt det bästa från alla platser. Man har alltid ett ställe som man är glad att återse. Det slår mig att mitt hemma inte är så geografiskt bundet. Hemma känner jag mig med goda vänner och familj. Sen spelar det inte så jättestor roll var det är någonstans.
Jag har blivit "mitt hem är där jag lägger min hatt"- människa. Det är bara att gilla läget. Och egentligen vill jag inte byta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar