GAAAAAHHHH.

Typ såhär. Man sitter kvar på kvällen och svettas på jobbet över en rapport. Skriver ut och bestämmer mig för att göra det sista hemma. Deadline idag.

Kommer till lägenheten, öppnar nöjd datorn och hittar ett skadat dokument som inte går att öppna.

Jag blir tokig. Nej, det är inte kul att skriva om en rapport i morgon. Först ska jag flörta med ITkillarna, sen får jag nog skriva om.....Gaaaahhh... nu skiter jag i det här och går och lägger mig istället.

Bra dag

Idag var en bra dag. En sån där dag när man känner att allt börjar ramla på plats. Kanske hinner vi ialla fall med allt som måste göras för sommarskolan.

Jag börjar plötsligt känna mig sugen. Ångesten precis innan man ska starta en utbildning (då jag vanligtvis seriöst ger det en funderare på varför jag gör det här överhuvudtaget) uppvägs alltid av lyckokänslan efteråt. Den där ångesten och nervositeten behövs för att se till att man verkligen är på tårna. Den dagen det inte finns där är det nog dags att sluta.

Get ready....

Ni som har läst här en hel massa eller som kanske känner mig även i kroppslig form vet ju att en gång om året är det dags för sommarskolan. I kort kan man säga att det är för mig årets viktigaste utbildning; man tar 30 deltagare på chefspositioner från hela världen och samlar dem i ett klassrum. Sen kör man.

För varje år har jag tagit över en bit till av utbildningen för att i år för första gången officiellt vara med på listan över faculty. Det känns roligt. Men nervöst. Och alldeles typiskt att de senaste månaderna har varit så kaotiska att jag har haft färre timmar för förberedelser än jag hade tänkt. Så nu är det en vecka kvar och så vansinnigt mycket kvar att tänka på och gå igenom.

Tjahaja, det är väl bara att sätta igång då. I morgon är det kontoret i Frankfurt som gäller.

En varning

På väg till Tyskland, lite oväntat, stöter jag på det äckligaste jag någonsin har ätit på en flygplats

”Breakfast Panini” på Schipol.

Tänk att man tar ett vitt bröd som man inte riktigt bakar färdigt så att det bara smakar deg. Sen lägger man in ett stekt ägg som inte ens har nosat på en krydda. Plus en skiva bacon som är värmd i micron. Toppa allt med en klick ketchup.

Undvik till varje pris. Ett tips.

Hemma. Astrött. Äter färskpotatis och biff. Det är bättre väder här än in Pristina. Kanske skulle man flytta ut kontoret i morgon?

Så mycket roligare än så här blir det inte idag. Över och ut.

En dag i Kosovo

woooooooosh....

Idag behövs kaffe.

Det är inte svårt att se på håll vilken gate som är för flyget till Pristina.

Det är den med alla soldaterna.

Ljubljana transit

Ljubljana flygplats är förvånansvärt ok. Utsikten över bergen hänförande. Capuccionon helt ok. Dessutom finns det ett eluttag vid vår gate och det har jag tagit i beslag.

Slovenien kanske är ett ställe för semester någon gång tänker jag.

Om ett par timmar framme i Pristina, det var nästan två år sedan jag var där sist tror jag. Kommer inte riktigt ihåg. Det blir två intensiva dagar ialla fall, det är klart.

Ritual

Jag har packat och duschat. Ligger i soffan med fötterna i mannens knä och köper musik på iStore och slösurfar. Mannen tittar på någon fotbollsmatch. I morgon hämtar taxin 05.45. Tre dagar Kosovo, och när jag inser att jag har 30 minuter transfer i Wien funderar jag på att flyga i löparskor.

Men det tänker vi inte på nu. Just nu är vi bara hemma, en helt vanlig kväll. Fördelen med det här jobbet är att vardagen aldrig blir tråkig.

Om pellets

Ja, det var ju det där med pelletsen.

Vår lilla bostadsrättsförening med sju hus/lägenheter värmer oss med hjälp av en pelletspanna. Alltså måste det med jämna mellanrum köpas in ett par pallar pellets-säckar som föreningen får kånka ner i garaget och förråd.

Så far so good. I år bestämdes i ekonomisk anda att det skulle köpas in rejält med pellets på en gång.

Tyvärr verkar pelletsleverantörer har ungefär lika bra planering och framförhållning som en riktigt skum hantverkare. Alltså ger de ungefär två timmars förvarning innan de 20.30 en onsdagkväll, när vi precis satt oss för att äta med våra vänner på besök, dundrar in och lämpar av 20 pallar pellets på uppfarten.

20 pallar, 1300 säckar.

Alla som är sugna på lite kroppsarbete är välkomna förbi.

Update: Om man har tur så har man en syster och en svåger som gärna kommer förbi, äter rester från gårdagen och kånkar pellets i ett par timmar.

Grrrr

I natt drömde jag att jag upptäckte att någon hade skrivit inlägg på min blogg och låtsas vara jag. Irriterande nog var det skitroliga inlägg. Mycket bättre än de jag de facto hade skrivit själv.
Hmpf.

Midsommar innefattade regn och blåst, mängder av mat, en jättegod varmrökt lax, spela Alfapet, titta på när större delen av festgänget ägnade en timme åt att bära pelletssäckar (mer om det senare) och grill. En avslappnad dag.

Återupptäcker

hur kunde jag glömma av Daniel Lemma?

Den 25e juni...

...får vi reda på om min moldaviska goda vän lyckas får ett visum till Sverige och kommer hit i sommar på besök ihop med ytterligare en moldavisk vän (som har rumänskt pass och slipper undan hela proceduren)

Jag har skrivit inbjudningsbrev (ja, jag vill att hon ska komma), skicka utdrag ur folkbokföringen (ja, jag finns), kopia på mitt pass (ja, jag finns en gång till), utdrag från mitt bankkonto (ja, jag har pengar oxå), och skrivit på att jag täcker delar av kostnaderna (ja, jag använder pengarna).

Nu får vi hoppas att det räcker.

Konsulter

Som i alla brancher har även min ett par större diskussionsforum på nätet. Ibland är det väldigt intressanta diskussioner, ibland närmare pajkastning, men oftast intressant.

Ibland är det dock vissa inlägg som får en att lyfta på ett ögonbryn. Idag mailade en konsult om ett uppdrag han hade på bordet, rapade upp vad jobbet innebar - och bad sen om hjälp att hitta material som täckte ungefär allt vad jobbet innebar. Just det, allt material var tvunget att vara gratis också.

Jag tänker, hur tänkte organisationen som anlitade honom om han har noll erfarenhet? Jag tänker, hur kommer det sig att han accepterade jobbet om han verkligen inte har en aning?

Det finns konsulter och det finns konsulter.

Planen och verkligheten

Hade tänkt: två sköna veckor hemma innan det är sommarskoledags. Hinna jobba av saker. Sitta på balkongen.

Blev: en vecka hemma med helgresande ner till Kosovo nästa vecka. Tillbaka till Sverige onsdag, till Tyskland söndag.

På något sätt kändes första alternativet lite bättre just nu.

Powernap

Jag har upptäckt magin med att ta en power nap. Jag ska alltid sova en kvart på maten från och med nu tror jag. Funkar till och med bättre än kaffe.

Ibland är det bra att jobba hemma.

Det hjälpte med capuccinon. Och lite musik. För tillfället har jag svårt att hitta den där fantastiska motivationen. Jag vet att jag borde göra, jag vet ungefär hur jag vill göra det, men på något sätt kommer jag inte till skott. Jag tror att det egentligen främst handlar om att jag börjar bli det som tyskarna kallar för "Semesterreif", färdig för semester. De senaste veckorna har varit ett överflöd av intryck, nya situationer och nya utmaningar. Jag tror att jag bara skulle behöva så långsamt att trycka på pausknappen ett litet tag. Slutspurtsdags.

Var är du?

Nu har jag testat:

- gå promenad
- äta middag
- lösa korsord
- duscha
- äta popcorn
- packa
- slösurfa
- dricka capuccino

Nu börjar jag få slut på idéer hur inspirationen för att göra klart utbildningsmaterialen ska rinna till. Ska försöka med att titta i kalendern och få panik och inse att det är now or never. Kanske funkar det.

Hjärnsläpp

Jag skulle bara precis skriva det där blogginlägget som jag tänkte på tidigare idag innan jag hoppar i säng.

Problemet är bara att det är helt borta.

Nähä, då blir det väl ingenting idag då.

I morgon avfärd 07.30. Sista utbildningen för den här veckan.

Svettigt

Det är 32 grader varmt i Chisinau idag. Vilket inte alls betyder 32 grader som en skön dag på en svalkande strand någonstans, utan 32 grader kvalmigt och svettigt.

Själv tillbringade jag fem timmar av min dag med att skumpa in en Lada fram och tillbaka till en by. Resten av dagen tillbringade jag med att njuta av att vår lokale kille som jag har coachat ett par månader gjorde sin första utbildning alldeles brilliant. Jag är så imponerad och lite nöjd själv över att jag förhoppningsvis har hjälpt till. Det är såna här dagar som är de allra bästa i mitt jobb.

Sen gick jag ut och åt med en kollega på restaurang. De hade "chicken on spit" på menyn. Vems spott var dock oklart.

50 minuter...

...är det kvar tills hotellrestaurangen öppnar. Jag bestämde mig för att inte orka gå ut och äta i kväll. Alltså försmäktar jag i ytterligare 50 minuter.

Hur får man tid att gå fortare?

Wien i fyra timmar

Wiens flygplats. Fyra timmars transfer.

Som vanligt går flyget till Chisinau från källarplanet med de illgröna stolarna som man får fantastisk träsmak av. Gratis nät dock och tyst och lugnt (till skillnad från kaoset i väntutrymmet utanför gaterna).

Jag börjar känna att det räcker med resor just nu. De senaste månaderna har det där med balans inte riktigt lyckats. Eller snarare inte lyckats alls. Ser fram emot två veckor hemma i juni innan det är dags för sommarskolan. Sen en tur till Moldavien till efter det och sen... sen är det semester.

En ny upptäckt

4 timmar och 12 minuter tog det att ta sig i mål. Jag är så nöjd. Mina knän är mindre nöjda dock. Jag satsar på att gå med raka ben nerför trappor. Det går sådär.

Tjejvättern var andra gången i mitt liv som jag hade en nummerlapp. (Första gången var Vårruset för sisådär 12 år sedan). Inte ens som barn var jag med på tävlingar av något slag. (Man skulle kunna säga att jag inte riktigt var eller är en talang när det gäller sport. Särskilt gäller det bollsport. Men det är ju en annan story).

Alltså var det vid 30 års ålder en ny upptäckt att märka att Mia har en slags sport-vinnar-instinkt. Här var det inte fråga om att cykla och kolla på landskapet och pusta över en kopp kaffe i depån. No way. Det handlade om att passera andra, trycka på, ha lite koll på klockan, göra två minutersstopp i depån där man grabbar två bullar i ena handen, en blåbärssoppa i andra, äter ena bullen på väg till cykeln, andra redan uppe på cykeln och på väg. Spurta som tusan sista 20 km bara för att man upptäcker en chans att komma under 4.15.

Intressant. Jag trodde att jag kände mig själv vid 30 års ålder, men det här var förvånande. Och tusan så roligt.

Cykla cykla

Jahaja, om man skulle ta och ta sig till Motala då och ladda med tjejerna för morgondagens cykeltripp.

Det där med Tjejvättern är väl ändå piece of cake eller? Hur jobbigt kan det vara?

Eller?

Jag lär ju veta i morgon eftermiddag. Min bak lär veta än mer i detalj i morgon eftermiddag.

Cover girl

Alltså såhär. Man är på konferens och det är en firma där som bloggar från konferensen på uppdrag av USAID. Som kommer och kollar om man inte vill lämna en videoblog. Man tänker...ähh....jaha, det verkar ju som de flesta gör det. De pratar om att klippa ner bla bla, sätter på dig en mick och kameran upp i ansiktet. Mia tänker att det här nog klipps ner till en sån där 10 min film där varje person har 10 sekunder och tänker att det här ordnar sig nog.

Mia pratar på. Bla bla bla... Mia skrattar på helt fel ställe (när hon pratar om att kunder på grund av finanskrisen har svårt att betala tillbaka sina lån) eftersom en man som passerar förbi gör en enorm balans- och krypakt för att undvika kameran. Inte så professionellt (men till mitt försvar kan jag säga att han verkligen såg jätterolig ut)

Sen går det en vecka och sen lanseras bloggen. Mia upptäcker att det inte alls har klippts ner. I stället har 8 intervjuer väljts ut. En av dem är Mia. De andra sju är NAMN. Alltså såna som dyker upp på paneldebatter och är kända i sektorn. Ja, och så jag då. (Som satt på en panel en gång, vilket resulterade i att jag blev felciterad i ett jättestort citat i den efterföljande konferenssammanfattningen. Ordet "obsolete" ger mig fortfarande hjärtklappning). Jag har till och med fått en fin titel på mitt prat: MFI Training Needs in Light of Global Financial Crisis.

Sen skickas deras nyhetsbrev ut över halva mikrofinansvärlden. Med Mia som cover girl för videobloggarna från konferensen.

Min kollega säger att det är bra. Jag tänker mest på att jag har ett minspel som Kronprinsessan Viktoria när jag pratar (jo faktiskt), och på felsägningarna/blajet som dyker upp här och där.

Kanske är det bättre om jag bara ser det här som mina five minutes of fame. Vem hade anat att de skulle komma just nu. Om jag hade vetat hade jag ialla fall klippt mig.

Kvällstjatter

Kvällstjatter på restaurang med Fru R. Stora nyheter och små nyheter avhandlas, som vanligt i 200 km/h. Om det är något vi kan, Fru R och jag, så är det att prata. Mycket och fort och gärna med varandra.

På något sätt så blir det alltför sällan de där tjejsnacken nuförtiden. Fördelen är ju att man uppskattar det så mycket mer när det blir. Man har tur att man har vänner som Fru R i den här världen.

Och värre blev det

Det blev inte en bättre dag.

Fick just reda på att en av mina kursledare för sommarkursen inte kan komma. Det är - en månad före vi börjar - katastrof. Minst.

Jag skulle behöva en brilliant utbildare som är superhaj på pricing, costing, internal audit and control samt incentive systems i mikrofinansorganisationer. Gärna någon som har massa tid ledig om en månad med en hel del erfarenheter från Centralasien och/eller Asien.

Sa jag att det också måste vara en brilliant utbildare? (Alltså ingen som tror att utbildning innebär att man visar 200 slides och läser högt vad det står).

Jag vill helst bara gå och gömma mig just nu.

Jag började dagen med att en skata sket ner mitt högra smalben. Sen krånglade jag med Telenors hopplösa kundtjänst och insåg att jag är ungefär livegen gentemot Telenor (hur kommer det sig att telebolag är de enda som kommer undan med att ha så skumma och konstiga avtal?) 8 september går mitt avtal ut. Då är det Telenor bye bye rakt av.

Nä, den där dagen skulle kunna börjat bättre.