Tillbaka i Schlitz

Jag är tillbaka i Schlitz över helgen för en körövningshelg. I en idyll som påminner om Sverige övar vi från tidig morgon till sen kväll inför årets vårkonsert. En annan gång, när jag inte är så trött, ska jag skriva något mer om just den där känslan att tillbringa timmar med sång.

Schlitz är en sån där plats där tiden står stilla och stress inte existerar. Jag tar en joggingtur över fälten tidigt på morgonen. Dimman över fälten har inte riktigt lättat men fåglarna har redan vaknat. Jag behöver bara 10 minuter för att ha släppt all Frankfurtstress.

Bara en liten kvällstanke

Känns nästan lite konstigt att vara hemma igen efter allt flängande. Men skönt att kunna sova många nätter i min egen säng. Till och med maten i matsalen på jobbet känns okej igen..:)

Ett kärt återseende

Nästan ett år har gått sen vi senast sågs, men det känns som om det var igår när Viktoria kliver in i mitt hotellrum. Ytterligare en av de där vännerna som alltid finns där även om man inte ses så ofta.

Med bara en kväll tillsammans lyckas vi klämma in middag, kaffe och vindrickande på mindre än fyra timmar. Vi pratar i mun på varandra och är så där otrevligt högljudda och skrattglada på restaurangen. Är så kul att ses igen.

Nattskiftet

Jag har insett att jag egentligen skulle ha ganska udda kontorstider.

Mina kreativa höjdpunkter infinner sig två gånger per dygn: tidigt på morgonen fram till lunch och sent på kvällen. Mellan ungefär 14 och 18 är det egentligen ingen större idé för mig att sätta igång med något som kräver större koncentration. Efter 18-tiden går kurvan uppåt igen.

Tyvärr är det få jobb som har det upplägget. Men idag har jag gjort det precis så. Jobbade lite på morgonen. Tog en långpromenad, en dusch, slösurfade, träffade vänner på stan för sen lunch och en eftermiddagsfika, tillbaka till hotellet och gjorde ingenting. Runt halv sju tiden på kvällen satte jag igång att jobba igen. Nu är klockan halv tolv och jag har nästan mina utbildningsmaterial klara.

Kan man införa nattskift på kontor? Kanske vore det optimala att jag jobbar mot länder långt västerut? USA? Kanada? Mexico? Det där med tidsskillnad kanske inte är så dumt..

Lite gulligt

På restaurangen i går kunde man beställa en pastarätt med skinka och gröna ärtor. Den engelska versionen löd:

"...with ham and green peace"

Kanske hade man kunnat göra en verklig insats för världsfreden om man hade beställt 20 portioner?

En pärla!

Upptäckarlusten faller över mig och jag är glad att jag prioriterade gympaskorna i packningen den här gången. Med kartan och ett par lei i fickan ger jag mig av till fots åt ett nytt håll i stan.

Passerar chokladfabriken. Vandrar utmed stora trafikerade gator blandat med små bakgator. Ser nya delar av Chisinau - fula, slitna ställen och smultronställen.

Tillslut hittar jag oväntat en oas: en park strax utanför absoluta centrum. Jag betalar mina 25 öre för att komma in och hittar en vildvuxen pärla. Välskött men vildvuxen. Inga golfbanegräsmattor utan gräsmattor med halvlångt gräs och hav av maskrosor. Längre upp i parken försvinner parkbänkarna och planteringarna, istället har allt fått växa som det vill. Ansat med kärlek. En häst står och betar i på en av ängarna. Nästan en timme strosar jag runt i parken med solen i ansiktet.

Budva

Nästa resa för min del är ett par dagar i början på maj - konferens i Budva i Montenegro. Har aldrig varit där innan och googlade precis lite....

Ahh.... jag packar badkläderna!!!

Att vandra i Chisinaus nattmörker

Mitt i Chisinau går huvudgatan: Stefan cel Mare boulevard, uppkallad efter kungen som ses som urfadern här, Stefan den store. Runt Stefan cel Mare trängs de svulstiga regeringsbyggnaderna i grandios sovjetisk stil blandad med lite äldre arkitektur. Det är nästan alltid liv och rörelse.

Men så fort du bara är två parallellgator längre bort är husen små och det är oftast helt tyst på kvällarna. Kanske passerar någon förbi, ett par bilar kör förbi, men mycket mer är det inte. Ofta är tvärgatorna inte så upplysta. Du får känslan av att du är i utkanten av stan snarare än mitt i den.

Ändå är jag konstigt nog ofta mer rädd för att gå själv på kvällen i Tyskland eller i Sverige. Här travar jag glatt hem själv på kvällar och nätter. I går gick jag de sista mörka 500 metrarna till mitt hotell med en man tre steg bakom mig. Hemma hade det gjort mig alert, kanske hade jag stannat till och låtit honom passera. Bara för säkerhets skull. Här rör det inte mig i ryggen.

Konstigt. Inte riktigt säker på varför det är så.

Jag och Richard Marx i Chisinau

Lördag förmiddag och jag häckar på hotellrummet. Solen skiner i Chisinau och tids nog ska jag ge mig ut för en eftermiddagskaffe på Coffee Beans med Cristina. Men först sitter jag här, klurar på en budget för mitt lilla kontor i Sverige och lyssnar på Lugna Favoriter på webb-radio. Förstår inte varför jag inte har tänkt på den möjligheten tidigare. I går natt låg jag i sängen och slumrade till klassiker som "Ingen kan älska som vi" med Tone Norum. Fantastiskt.

Problemet är bara att jag blir lite blödig av alla smörsånger. Men vem blir inte blödig av "Right here waiting" med Richard Marx? Jag kommer bli smörsångens mästare innan dagen är slut.


Om ni inte har hittat sidan ännu, så kolla in på www.couchsurfing.com förresten. En helt brilliant idé, så fort jag kommer hem till Sverige ska jag bli entusiastisk medlem! För tillfället lönar det sig inte riktigt när min tid fördelas lika mellan hotellrum och lägenhet i uppbrott, men hur fantastisk är inte idén? Världen i min soffa - vill ha!!!

Varför man dras tillbaka

Dagens höjdpunkt blir det spontana besöket i en av de större kyrkorna i Costesti. Vi dyker upp vid dörren och efter två minuter har en nyckel ordnats av en av byggarbetarna jämte kyrkan så att vi kan gå in. Efter fem minuter dyker även prästen upp och berättar om sin kyrka. Det är så vackert, guld och ikoner som trängs på väggarna, ett litet etui med benbitar från ett helgon.

På vägen ut ur kyrkan diskuterar jag med vår uppdragsgivare om att det är just det här som görs att man ständigt dras tillbaka till de här länderna, här ett hopp österut från oss. Den självklara gästfriheten. Medmänskligheten. Och ett mycket mer utpräglat levande i nuet.
"Somehow, this is where the true quality of life exist" säger han.

Och jag förstår precis vad han menar.

Gulp

Ibland undrar jag när någon ska avslöja mig. Att jag inte alls är en konsult på riktigt utan bara en fejk som egentligen inte kan så mycket. Som egentligen inte riktigt vet hur hon hamnade här. Som egentligen fortfarande bara är en liten tjej.

Men som tur är vet jag att jag inte är den enda som tänker så. K-dude, som tyvärr har pausat sin fantastiska blogg, skrev till mig en gång att 75% av alla chefer han har coachat också tänker så. Fick mig att känna mig mycket bättre.

I morgon ska jag träffa en delegation från Världsbanken som gärna ville träffa mig för att diskutera Savings and Credit Associations i Moldavien. Jag ska tydligen kunna något om det. Gulp.
Gulp igen.
Kanske känns det bättre att veta att några av dem kanske också är rädda för att bli avslöjade.

uuuhhhh.... blåsigt....

Vad hände med våren??? Chisinau är blåsigt och regnigt och jag fryser. Hade inte planerat för sånt här väder, har inte ens med mig en riktig jacka... Nåja, det blir väl varmt tids nog.

Åh, jag tycker om Hotell Jazz. Ny liten feature i badrummet: badsalt. Var bara tvungen att ta ett bad i går. OK, vattnet luktade lite unket men med massor av badsalt luktade det till slut mest äppelblom :) Hade planerat att jobba men somnade halv nio istället. Får väl äta upp det i kväll, men det gör inte så mycket.

Hur blev det redan torsdag? I mitt huvud är det bara tisdag ännu...

Ett hopp österut

Dagen ägnas åt förflyttning av trupperna - från Hotell Ambassador i Pristina till Jazz Hotell i Chisinau. De säger "välkommen hit igen" på Hotel Jazz. Nu har man alltså blivit stammis här också...

Mellan Wien och Chisinau flyger vi i det minsta plan jag har flugit i (nästan). Ser ut som en liten buss inuti - längst bak är det säten utmed hela väggen, precis som i en buss. I luftgroparna märker man att man sitter i ett litet plan, stundtals kittlar det i magen som i en berg-och-dalbana. Flygvärdinnan verkar också gilla det. Hon kvittrar: "Turbulence, wonderful!" och ler.

Det är en fin dag att flyga, men jag sover mest hela vägen.

Explosion på kontoret

I rask takt var vi på väg in på kontoret i morse, jag och två kollegor. Torsten öppnar glasdörren in till kontoret för mig, men när jag precis är på väg genom dörren rycker vi alla ihop av en stor smäll.

Precis i det ögonblicket exploderar hela glasdörren. Massakerad i små bitar som sprids över hela korridoren. Kvar står Torsten med handtaget och en blödande hand. Vi hinner inte riktigt förstå vad som händer och står bara och glor ett par sekunder.

Sedan inser vi vilken tur vi hade. Förutom ett par lätta skärsår på Torstens hand har vi inte en skråma.

Min andra kollega från USA säger efteråt: "Hemma frågar de alltid om jag inte är rädd för terrorister. Men det är inte terrorister du ska vara rädd för här, det är dåligt dragna elkablar och dåliga byggnader som är problemet"

Mycket träffande och väldigt sant. Om man lägger till trafiken på den listan så har du antagligen en lista över de farligaste sakerna här i Kosovo.

Kvällsritualer

Jag har skaffat mig kvällsritualer när jag är ute och reser. Oftast, eller snarare alltid, innebär kvällen mailande och jobbande. Därför har jag lite kvällsritualer som är min lediga tid. En lång dusch. Tandtrådar ordentligt efter att jag har borstat tänderna. På med de georgiska tofflorna. En massa smågrejer, men fullt av små ritualer.

Kanske ett sätt att känna sig hemma i det som egentligen inte är hemma.

De bortglömda?

I byarna i Moldavien lever folk som vi gjorde för 50 år sedan. Minst. Häst och vagn, vatten ur brunnen. Fattigdom. Men det är ändå ingenting jämfört med slummen i Belgrad. För jo, det finns faktiskt en slum. Den är inte så stor, men jag antar att den ser ungefär ut som den gör i Inden eller någon annanstans med slumområden.

Precis vid floden i Belgrad har Roma-befolkningen skapat sig ett område. I små ruckel byggda av allsköns material bor de på något som mest ser ut som en soptipp. Jag kan bara inte förstå hur de klarar av vintern. Trots att jag har sett mycket innan gör det här mig otroligt illa berörd.

Vår konsult på plats berättar om vanmakten när man ser de små, smutsiga barnen tigga vid vägarna. "Om man ger dem pengar uppmuntrar man föräldrarna att låta barnen fortsätta tigga. Men om man inte ger dem pengar väntar kanske ett kok stryk hemma för att man inte har pengar med sig". Han suckar.

Jag vet ingenting om vad som har gjorts, görs eller är planerat att göras för dem. Inte heller direkt något om bakgrunden till varför de är där de är och vilka möjligheter de har att ta sig därifrån. Men det skär i hjärtat över att någon behöver leva så.

Lite roligt...

Oväntat på planet ute på startbanan i Belgrad:

”Ja, det är kaptenen som talar. Vi är redo att starta, men har tyvärr två hundar på startbanan. Vi väntar nu på någon som kan schasa bort dem, därefter ska vi kunna starta.”


Är för tillfället en synnerligen dålig äkta fru och reser som en tornado hit och dit. I kväll flyget till Pristina.

Kött var det här!

Idag har jag nästan bara ätit kött. Fantastiskt grillat serbiskt kött. Enkelt och ljuvligt. Eftersom jag inte äter så mycket kött i vanliga fall skulle jag tro att jag kommer ha tryckt i mig en månadskonsumtion innan veckan här är slut.

Samtal utan ord

Jag shoppar i Cacak. Expediten kan inte ett ord engelska och jag kan inte ett ord serbiska. Ändå har vi långa diskussioner om storlek, färg och modeller.

Lustigt. Ibland är det inte orden utan tonläget och gesterna som gör att du förstår.

Serbien i sommarväder

Kort stopp hemma i Tyskland för att packa om väskan, sen iväg till Serbien som bjuder på sommarvärme. Med bil dundrar vi från Belgrad västerut till Cacak. Sist jag var här var i januari, nu är allting grönt och vackert. Jag håller seminarium en dag, efteråt som vanligt som en urkramad disktrasa... Trött men lycklig.

20 andra skäl att flytta hem

Jag flyttade till Tyskland i augusti 2003. De första veckorna kände jag mig så liten på jorden. Allt var nytt, att starta från noll kändes som mer än en utmaning. Jag blev sjuk redan första veckan och låg i sängen med feber. Mannen lovade att komma hem på kvällen och laga mat.

När han kom var han nästan två timmar försenad, något hade uppehållit honom på jobbet, och jag var nära gråten. Så liten på jorden, ledsen och ursinning på en gång. Mannen förstod inte riktigt varför, men jag kände mig så utsatt. Det var ju bara vi. Jag hade ingen annan att luta mig emot när det behövdes. Om inte han kunde hjälpa mig, så hade jag ingen annan att fråga.

Med åren har det där ändrats. Vänner har tillkommit och skyddsnätet har utökats även i Tyskland.
Men det är ändå en viss skillnad när man sitter på påskkalas på släktgården hemma i Sverige. 20 personer som alla är länkade till mig på något sätt. Jag tillhör ett sammanhang. Här tillhör jag något mer.

Ett bra skäl att flytta till Sverige

Vi sover över hos vänner utanför Göteborg och ska ta bussen in till stan på morgonen. När vi kliver på bussen upptäcker vi att vi bara har en femhundra-sedel.

Självklart har buss-chaffisen inte växel.

"Äh, det spelar ingen roll. Åk ni med ändå".

Den repliken skulle ingen, jag upprepar INGEN, busschaufför säga i Tyskland. Men här gör han det.

Ett bra skäl att flytta hem.

Matsäck

När man har en sambo som glömde av när han var och handlade sist att vi ska på semester, då får man ett litet problem... kylskåpet är alltför fullt av mat när vi ska åka. Alltså gör man en relativt konstig matsäck...

"Vaddå, du tror inte att vi vill äta fem apelsiner på vägen? Jodå, det vill vi säkert...."

Glad påsk!

Äntligen dags för ett par dagars semester! Vår vana trogna åker vi hem och hälsar på vänner och släkt. Känns konstigt att om bara ett par månader är vi också hemma igen. Fyra år är egentligen en ganska lång tid.

Kletterwald

Plötsligt vill min blogg inte vara med och leka när jag ska formattera min text... här kommer bilden till förra inlägget.

Att möta sina inre rädslor

Ibland är det bra att möta det där man är rädd för och inte tror att man klarar.

'En kompis hade möhippa igår och förmiddagen tillbringades i en "Kletterwald" där man (visserligen väl säkrad) tar sig igenom en bana av olika moment mellan träd, sisådär 5-8 meter upp i luften. Under ett par timmar ägnar man sig åt att gå balansgång, svinga sig i rep eller gå på olika vackliga brädor mellan varje träd.

Jag är lite höjdrädd. Inte så att jag inte klarar av att stå på en balkong i ett höghus. Snarare den typen av höjdrädsla som gör att jag inte lutar mig ut över räcket på balkongen.

När jag klättrar upp till den första plattformen känner jag mig ok. Men när jag ska ut på det första elementet säger det stopp. Jag blir så arg på mig själv men jag klarar inte av att gå ut. Gråten stockar sig i halsen och jag måste sätta mig ner. Andas. Morska upp mig. Sen sätter jag första foten på den vackliga balansgången och går.

Första rundan där vi tar oss runt en bana med 10 träd känner jag mest rädsla. Det är en sån mental anspänning och för varje nytt element måste jag övervinna mig själv för att ta första steget ut.

Den andra rundan, den här gången med lite svårare element, ger mig en helt annan känsla. Jag är inte rädd, bara oändligt fokuserad på att hitta de bästa lösningarna för att komma över. Höjden noterar jag inte lika mycket längre, och när jag tillslut tappar greppet i en lian och hamnar hängande i min säkerhetssele skrattar jag högt (efter ett mindre dödsskrik när jag tappar taget...).

När jag är nere på market igen är jag mentalt helt slut. Skulle kunna sätta mig och gråta i ett hörn av mental utmattning. Samtidigt är jag SÅ stolt över mig själv. Det är nyttigt att glo sina rädslor i vitögat då och då.