Mannen och jag träffades på midsommarafton 1995. Jag skulle precis fylla 17, mannen var 18 och hade halvlångt svartfärgat hår. Det finns ett suddigt kort på oss från den festen där vi sitter jämte varandra och ler mot kameran, två nervösa tonåringar som ett par veckor senare lyckades få ihop det. Min första stora kärlek.
Såhär 12 år senare får man ofta höra "oj, hur har ni lyckats hålla ihop?".
Egentligen tycker jag frågan är lite fel ställd. Att hålla ihop är inget självändamål - jag vet inte ens om jag riktigt skulle rekommendera att man satsar allt för att hålla ihop från 16 års ålder. Vi har inte "lyckats hålla ihop". Vi har velat hålla ihop. Stundtals är det väldigt enkelt, stundtals krävs lite mer jävlar anamma.
När vi gifte oss för lite mer än två år sedan sa jag till mannen att jag inte kan lova honom att alltid stanna kvar, precis lika lite som han kan lova mig detsamma. Men vi lovade varandra att försöka göra allt för att det blir så. Och när vi egentligen borde ge upp ska vi försöka ytterligare en gång. Och en gång till. Och en gång till. Och vill man gå säger man till innan.
Enkla spelregler.
Att stanna ihop är inget självändamål. Det är ett val. Och jag är så vansinnigt väldans nöjd med mitt val. Ikväll ska jag attackera min man under den nyinköpta misteln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar