På väg hem från Sudan stannar jag till i Tyskland för ett par dagar och bor över natt hos en väldigt god vän i Darmstadt. På torsdag kväll tar jag S-Bahn ut till Darmstadt och återser stan som var mitt hem i fyra år.
Det är blandade känslor, svåra att sätta etikett på. Först känns det inte något alls, det var ju inte så länge sen jag var där och ingenting har direkt ändrat sig. Jag tar samma väg från tågstationen som jag alltid gjorde, men den här gången tar jag inte av höger genom husen bort till lägenheten utan tar bussen vidare.När jag väntar på spårvagnen vid torget känner jag mig plötsligt nedstämd, nästan med en klump i halsen.
Jag funderar på om jag känner längtan tillbaka, men det gör jag nog inte egentligen. Men så inser jag att det var här jag vande mig vid att inte riktigt höra till. Att vara en främling. För trots att jag hittar i stan, har goda vänner i stan, så blev jag aldrig någonting annat än en tillfällig invånare. Jag lärde mig aldrig vad de viktiga frågorna var som diskuterades på stan eller för den del någonting om dess historia.
På många ställen i världen är jag nu på samma sätt. Jag hittar lite grann, känner ett par människor, men jag är ändå en främling. Och det var här jag vande mig vid det, här jag vande mig vid att inte direkt ha något fotfäste. Jag tror det är det som gör mig lite nedstämd. Det var här jag tappade det där absoluta kravet på att ha ett hemma. Och fast det är ett val gör det mig i den stunden nedstämd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar