2009

Kanske ska man försöka sig på en sammanställning av året....

Som började med fet influensa första veckan i januari. Man tänkte att det kan ju bara bli bättre efter det. Det knackade på en man på vårt fönster hemma och ville komma in och låna toaletten. Jag insåg att det jag mest ogillar med flängandet är flygplatstoaletterna. Jag hängde i Moldavien och höll en workshop utan riktig tolk efter en sen kvälls kaotiskt pluggande av de viktigaste termerna på rumänska.

I februari hade jag tolk för nästa workshop i Moldavien. Bara ingen värme. Första gången jag gjorde en workshop i ett rum som var 4 grader. Insåg hur svårt det är att skriva på blädderblock när man har vantar på sig. Led hotelldöden och satsade på Bounty och en öl från minibaren som kvällsmat. Funderade mycket på tillfälligheterna i livet och hur de hade tagit mig dit jag var.

Som i mars när jag kom tillbaka till Ghana och till och med hann med en dags sightseeing med Albert i Accra. Jag glömde av vår förlovningsdag och bakade småkakor i ett försök att vara hemmafru när jag väl var hemma. Var i Bern för första gången och jobbade som tusan.

Vilket ändå var mindre jobb än i april, när jag stressade. Mest för att få jobbet att gå ihop med livet här hemma. Det funkade sådär. Började cykelträna till Tjejvättern. Sen hamnade jag mitt i kravaller i Moldavien.


Och så kom överväldigande maj, när vi fick reda på att Knodden var på gång. Fast det skrev jag inte här förren långt senare. Istället skrev jag om mina två veckor i Kenya. Där lärde jag mig massor. Om jobbet. Om hur skört livet kan vara. Och om vad man äter för att hålla illamående borta. Sen åkte jag på konferens i Belgrad och råkade göra en videoblogg som kablades ut här och där. Jag blev dopfadder för första gången och var på fint bröllop. Det var en bra månad, den där maj.


Juni var lite kämpigare stundtals. Jag började bli lite resetrött, hade svårt att hitta balansen mellan resande och vara hemma. Bodde i en resväska kändes det som. Kräktes på toaletter i Kosovo lite här och var. Var mest nöjd över att jag klarade av Tjejvättern.

Juli var jag nästan inte hemma. Gjorde vår sommarskola och kände mig nöjd. Till slut. Eller. Kanske aldrig riktigt nöjd. Men fick bra feedback ialla fall. Var hemma en snabbis och fick vår trappa till huset nermejad av en grävskopa. Åkte sista resan till Moldavien och var nostalgisk. Gick på semester efter tre månaders intensivt resande. Såg Knodden för första gången. Började inse att livet skulle förändras mycket snart.


Njöt av semester i augusti också, innan jag åkte till Istanbul och gjorde en utbildning som jag blev himla nöjd med. Resten av tiden sov jag. Insåg att detta var inte resan när jag skulle hinna se stan, och började bli väldigt nöjd med att resväskan snart skulle ställas i garderoben.


Som gjordes i september. Efter en tur till London och en sista sväng till Tyskland. Jag har rest klart för ett tag framöver. Sätter resväskan i garderoben och andas ut. Älskade farmor lämnar oss. Livet saktade upp. Jag kände att det skulle bli en bra tid att börja med något nytt. Ta en paus och se nya perspektiv. Det gick helt enkelt långsammare.


Sakta gick också oktober. Jag jobbade hemma och kollar på min växande mage. Drack capuccino och satt i mysbyxor på kontoret. Föreläsete på universitetet och pratade på möte i Stockholm. Och det kliar. Kliar. Kliar. Kliar. Jag lär mig att det finns något som heter graviditetsklåda.


Och så kommer surdegsmånaden november. Sista månaden på jobbet och jag gräver ner mig i jobb. Jobbar, äter, sover - och försöker ta itu med alla gamla surdegar och dåliga samveten. Ser fram emot ledighet och avslut. Njuter av att få ta ett break och andas ut.


Andas, andas, andas....nä, december blev inte som planerat. Istället för andas ut, andades jag hysteriskt in i en lustgasmask den 4e december. Och så kom Knodden. Och ändrade hela kalendern, från "sova länge, fixa barnrum och fylla frysen" till att bara andas, amma, byta blöjor, gulla och helt överväldigas av hur en sån liten knodd kan bli alltings centrum.


2009. Ett bra år. På så många sätt. Jag har lärt mig massor. Sett en hel del. Och drabbats av den enorma kärleken. Igen och på nytt. Japp. 2010, bring it on. Jag är nyfiken.


(Och tack till Miss Baglady, som jag snodde den här idén från)

För övrigt

...är det idag det var tänkt att Knodden skulle komma till världen. Vilken tur att han var så otålig och kom nästan en månad tidigare. Jag är inte så bra på att vänta.

Blödigheten

Efter ORON drabbas man av BLÖDIGHETEN.

En titt på en deckare där ett litet barn hade dött fick mig att börja gråta och vilja byta kanal. Gårdagens naturprogram med fåglar där den större ungen stötte ut den mindre ur boet till en säker död fick mig att byta kanal. Innan jag började gråta.

Den nya försäkringskassan

För ett tag sen lanserades ju "Den nya Försäkringskassan", ny hemsida och nu skulle det minsann bli bättring sas det.

Jag var mycket skeptisk och förväntade mig inga pengar för Knodden på månader. Som standard verkar vara.

Men så plötsligt. Dyker pengar upp. Direkt. Alltså samma månad som begärt. Ingen försening. Mannen och jag räknar lite skeptiskt hit och dit. Det visar sig att det stämmer.

Nya Försäkringskassan. Tummen upp.

God jul!

Det är jul och vi är hemma. Man gör inte så mycket på en dag med en sån här liten knodd, samtidigt hinner man ungefär ingenting.

Men vi hinner gå promenad ialla fall. Och äta julmat. Och äta löjliga mängder julgodis. Ja, och så spela tärning om julklappar. Årets skörd har innefattat ett tvåkomponentlim från pappa och ett knäckebrödspaket från systern.

Julefrid var det. Jag tror jag återgår till det ett tag till. GOD JUL till er alla!

Oron

Asså...det här orosmomentet med små knoddar....

Han äter massor. Man oroar sig för att man aldrig får sova och att man kommer bli en sur bitch-mamma

Han äter ingenting. Som i natt. Sov åtta timmar i sträck. Jag sov fem. Sen låg jag och oroade mig för att Knodden kanske skulle svälta ihjäl om han inte åt snart.

Han gnyr och gnäller när han ska sova. Oro. Oro.

Han är alldeles tyst när han ska sova (alltså, han sover). En liiiten oro att han kanske inte andas. Tända lampan och kolla en extra gång att det är ok.

Så där håller det på. Ni med barn, vänjer man sig?

Julefrid

Vanligtvis kommer julen alltid under viss stress. Det är ofta mycket jobb, en hel del resor som måste göras innan årets slut, julkonserter som ska sjungas och mitt i allt ett snabbt julbak eller något.

I år blev det helt annat. December hemma tillsammans med mannen och knodden. Sova, amma, baka lussekatter och kolla på Vinterstudion halva helgen. Köpa gran ihop och en nästan helt tom kalender.

Det är kanske det här som kallas julefrid?

Periodaren.

Knodden var lite lagom ointresserad av mat igår under dan. Mest sugen på att sova och mindre på att hänga fast på ett bröst.

I natt däremot. Då var bröstmjölk som knark. Jag ammade fram till fyra sisådär konstant. Och så 5.30. Och 7.30. Ja, och så 9.30 då. Det var som om Knodden aldrig någonsin hade sett mat i hela sitt liv.

En periodare minsann.

Idag åt vi frukost halv tolv. Det där med tidiga mornar för småbarnsföräldrar verkar inte riktigt vara något som gäller från början.

Det finns något väldigt definitivt i att vara en väldigt liten persons matmaskin. Inga undantag eller undanflykter liksom. Man kan inte bestämma sig för att man inte har lust en natt att vara vaken halva natten och mata. Nu är det det här som gäller, allt annat får vara sekundärt.

Fem saker man helt plötsligt pratar vansinnigt mycket om

1) Bajs

2) Kiss

3) Status och dagsform på mina bröstvårtor

4) Sömn

5) Rumpsalva

i ett litet rosa moln

Vi är i baby-rosa-molnet. Sitter hemma och tittar och pussar och snuttar och luktar på Bebisen. Får besök av familjen och förundras över att han faktiskt är här och att han är vår.

Ja, och så är vi vakna halva natten och jag ammar och ammar, och vi byter blöjor och är lyckliga över att komma ut en halvtimme med vagnen på promenad. Livet blev helt plötsligt så väldigt annorlunda. På ett bättre sätt.

Redan efter en vecka är det svårt att föreställa sig livet utan Bebisen.

Vem vill vänta när man kan komma ut nu?

Vilken tur att det var just vi som fick världens sötaste bebis. Nu är vi hemma från BB och andas lite. Jag har tvåhundra blogginlägg som kommer.

Såsmåningom.

Asså jag vet inte...

...antingen är det falsklarm och min kropp som tycker det känns bra med rejäla värkar sisådär var 10e minut eller så är det föda bebis som står på dagens att-göra-lista

Det blir lite mer konkret...

när en av tjejerna i mammagruppen ställer in fikan med en timmes varsel för att vattnet har gått. Visserligen är jag sist ut av alla, men iallafall....

Hemmafru dag 1

Sova lite längre.

Slöa i soffan.

Utnyttja ett par timmar av sammandragningar, sammandragningar, sammandragningar till att andas (barnmorskan skulle bli stolt)

Tvätta

Slöa

Tvätta lite till, ringa Skatteverket

Äta

Åka till stan och prata med försäkringskille om försäkring för bebisen

Äta skräpmat med mannen

Slöa i soffan och få fotmassage av mannen

Tja, det här kan man ju vänja sig vid.

Vargatimmen

Vilken spurt. De senaste två veckorna känns det som om jag bara har ätit, jobbat och sovit. Egentligen kanske det inte är så att jag har jobbat så mycket mer än en ganska vanlig vecka när vi bodde i Tyskland, men det är ju bara att inse att man inte riktigt orkar som man brukar.

På måndag dock. Då är det sista dan på jobbet. Jag ska skicka ut det där ueber-dåliga samvetet som har legat på mitt skrivbord sedan mars och nu äntligen är färdigt. Och städa lite i inboxen, skriva ett par mail, sånt däringa.

Och sen ska jag sova. Kanske inte nödvändigtvis så där vansinnigt många timmar i sträck, min rygg verkar numera ofta tycka att det är bäst att man vaknar runt fem-tiden.

Alltså är det vetevärmaren och jag och inte så många andra vakna i vargtimmarna ganska ofta. Som idag. Vetevärmaren, jag och en korsordstidning.

Hörrni, det är sista veckan på jobbet, jag har magnum-högen av jobb att klara av på fyra dagar. Det händer ungefär ingenting; jag vaknar, går till kontoret, dricker en kaffe, jobbar, dricker en kaffe, jobbar, kollar på regnet, jobbar. Tänker på att jag snart är ledig. Jobbar lite till.

Dagens man

För att väga upp frustrationen över Fsk så kommer här en hyllning till en svensk myndighet.

Min deklaration är ju inte helt simpel att få till, framförallt inte för att jag själv inte förstår hur man ska göra riktigt och är helt ovetande om avdrag och skattetermer (och det är inte alltid så lätt att få rätt info från det där kundcentrat kan man säga...) Det är då man behöver såna som Markus på Skatteverket.

Markus ringer upp och säger "hej hej, nu har det ju blivit fel här i din deklaration, du måste ju fylla i den här andra blanketten också, och så ska det ju vara så här och så här...men du, jag har fyllt i allt det här åt dig, jag slänger iväg det på ett mail till dig. Om du tycker det är ok så svara på mailet bara så är det fixat. Ska vi säga så?"

Topp.

Det ultimata vapnet

Under de senaste månaderna har mannen även utrustats med det optimala vapnet: preggobitchen. När inget annat hjälper kan man bussa hormon-irriterad fru på valfri inkompetens.

Idag bussades hon (med uppmaningen "Var riktigt sur nu!!") på kyl-och frys-service-killen på firman som har misslyckats i fyra veckor med att leverera en skruv till vår nya frys så att den inte går att använda.

Iskall kan man säga. Som tur var för killen i luren hittade han skruven. Den ska komma nu. Annars vet de vad som väntar.

Någon som behöver en sur påringing någonstans?

Dagens nuffror

Bebis i fixat läge med huvud ner: en
Bebis som verkar bli lika stor som mannen när han föddes: noll (puh!)
Kiloökning de senaste två veckorna: två (nu pratar vi inte mer om Dajmstrutarna här...)
Antal gravidjeans som fortfarande passar: få
Antal extra kuddar i sängen som bullas upp runt om en för att man ska kunna sova vettigt: tre (och en filt. och halva mannens täcke)
Antal fötter som kliade halva natten så man blev tokig: två (SKIT också)

Det är mycket som man ska lära sig när man har en växande bulle i magen. Föräldrakurs och andas och smärtlindring och köpa barnvagn och vad de egentligen ska ha på sig och hur man blir av med illamående och och och...

Idag har vi angripit en av de tråkigare grejerna genom att gå på introduktion till föräldrapenning på Försäkringskassan. Vi har lärt oss att tjejerna på kundcenter "nu har kommit in bra i sitt jobb och är jätteduktiga på att svara på frågor" (jobbar inga män på kundcenter?), samt att jag är för sent ute att begära föräldrapenning. Men lite annat också som nog var ganska bra.

Nu ska Mia in i systemet på riktigt på något sätt.

Helgens lessons learned

Om man är i 8e månaden och går in på en bar i Malmö en lördagkväll med en kompis för att prata och dricka en Ginger Ale så kan det hända att speciellt kvinnor över 35 år tittar väldigt snett på en.

Har ni fest eller?

Runt fyra-tiden på morgonen tänker de flesta "sova".

Förutom bebisen. De senaste nätterna har den mest tänkt "PPPAAAAAAAAAARRRRRRRTTTYYYYY!!!!!!! WohOOOOOO!!!"

Alltså ligger jag och där och tycker att sova hade varit skönt, medan bebben har rejvparty i magen ett par timmar och magen buktar hit och dit i alla möjliga konstiga vinklar.

Sen somnar jag sisådär strax innan mannens väckarklocka ringer vid sex. Så kul är det här.

Surdegsmånad

Det visade sig bli en sån där månad när jag tar tag i alla gamla surdegar som ligger i ett hörn och väntar på att bli attackerade. Den där kursen på jobbet som jag skulle ha gjort färdigt i mars och aldrig hann med. Alla andra grejer som jag aldrig hunnit med på jobbet och nu plötsligt måste hinna med innan jag slutar jobba. En hel del andra dåligt-samvete grejer på en lång lista. Det känns som om november är en sån där månad när saker ska fixas och ordnas. Tyvärr blir sakerna tråkigare och tråkigare ju längre ner man kommer på listan.

Jo, längst ner står sortera viktiga papper i pärm. Till och med att producera en jädrans massa utbildningsmaterial i en månads tid för den där kursen känns lite roligare.

Sen kommer december. Då ska jag inte ha en enda surdeg kvar. Bara lussekattsdeg på jäsning och en ask chokladpraliner framför TV:n.

Det där med hormoner

Man ska ju bli väldigt lynnig sägs det när man är på smällen. Gråta mycket och växla mellan humör och sånt där.

Jag har inte känt så mycket av det där, mina hormoner verkar ha hållt sig någorlunda i styr.

Fram till förra veckan, när jag fick mitt första helt hysteriska skrattanfall. Ett sånt där som man inte kan stoppa, man skrattar så man kiknar och gråter och varje gång man lyckas hejda sig så bubblar det upp igen. Främst verkar det uppkomma när jag tycker mannen gör roliga saker. Igår satt jag tex i badrummet och skrattade och skrattade och skrattade på ett helt hysteriskt sätt så att jag nästan inte kan andas åt en egentligen ganska halvtråkig kommentar från mannen.

Om jag inte hade haft en jättestor mage hade nog mannen trott att det var tvångströja som gällde.

Vilken frihet. Bye bye Telenor. Inte ens tjejens "ja, det kanske inte spelar någon roll om det skulle kosta tex 25 kronor heller då eller?" bet på min iskalla bestämdhet.

Telenor suger

Hur kan det komma sig att mobiltelefonbolag har rätt att göra en ungefär livegen? Det finns ingen annan business som är så totalt företagen med mängder av finstilt där man skriver bort sin själ och plånbok för eviga tider till ett bolag.

Tex om man behöver en mobil för jobbet som man kan använda när man är ute och flänger. Försäljaren säljer ett abonnemang på felaktig information ("JA MEN VISST kan du ringa från utlandet för de här 200 kronorna du pytsar in varje månad serru"). Man ringer surt kundservice en månad senare och påpekar att man minsann inte alls kan ringa från utlandet för pengarna ("Nej, det är klart att man inte kan, men däremot kan de ju ringa från utlandet till dig i Sverige"). Försöker förklara att det är rätt så meningslöst för mig eftersom vitsen var att jag skulle ha en mobil när jag reser. Det hjälper inte. Sen fastnar man i det där jädra abonnemanget, jobbet får pytsa in 200 kr i månaden som bränner inne månad efter månad.

Sen ska man på mammaledighet. Efter två sura mailkontakter med "Sveriges bästa Kundservice" så VET jag att jag äntligen inte är bunden till mitt kontrakt längre. Försöker alltså säga upp skiten. Jodå, det går ju faktiskt bra. Det är bara det att det kostar 600 spänn att få sluta betala på abonnemanget som såldes på felaktig information till mig från början.

Alternativt kan jag göra om abonnemanget till ett för 49 kr i månaden i 10 månader. Vilket ju blir billigare. Just det, då kostar det bara 150 spänn i något form av straff efteråt om man skulle vilja säga upp det.

Här inser jag att tydligen har sålt min själ till Telenor. Och om jag någon gång skulle lyckas säga upp mitt abonnemang så kommer de sätta igång med telefonförsäljningsterror i all evighet.

Jag avskyr telebolag. Mer än elbolag.

Jag insåg just att jag bara har tre veckor kvar på jobbet innan det är dags att satsa ett par veckor på att bli jättestor och sova, och sen sälla sig till den latte-drickande skaran i sisådär 10 månader.

Oj.

Jag ägnar mig åt kanske det tråkigaste som finns. Ordna papper i pärmar. Speciellt när man försöker få ordning på ett treårigt väldigt komplicerat projekt med ungefär zillioner saker som har hänt.

Det är tur att det är fredag ialla fall.

Skyfall

I går var vi på Musikhögskolan och lyssnade på när deras kammarkör bland annat sjöng den här. De var snarare 30 än 160 som i det här klippet, men gjorde det fantastiskt.

Alla behöver vi en Eric Whitacre-skiva hemma, det vet ni väl?

Utan godis

Bara så ni vet kids. Jag har ingen aning när det gäller Halloween, och jag har inte haft hus så länge så välj att inte ringa på här (är det inte i kväll man gör sånt?)

I så fall blir det årets nitlott, vi kan erbjuda ett ekologiskt Mariekex alternativt en kiwi.

Idag fick jag reda på att svenskar konsumption av läsk har ökat på 20 år (tror jag det var) från 17 liter per år till 90 liter på år.

90 liter!! Det är ju inte särskilt långt från 2 liter i veckan - i genomsnitt rakt av på befolkningen.

Låter ju inte så där jättehälsosamt.

Preggovarning

Ringde jag just mannen som är på väg hem från fotbollsmatchen och bönade om att han skulle köpa med en Daimstrut från pressbyrån på vägen hem?

Jag förnekar all kännedom om detta. Och väntar på min Daimstrut under tiden.

Synsk kanske

Snart börjar kanal 5 sända en dokumentär om en relativt stor affär som ligger i mannens hemby dit folk vallfärdar från när och fjärran för att handla billiga plastpåsar, jordnötsringar och dörrmattor.

Vem här förutspådde att en av personerna som de skulle följa under serien skulle vara någon som jobbar på galgningen?* Jag är kanske synsk.


*för er som inte har en megaaffär nära er, så är galgningen det stället på lagret där kläder får galgar och olika galgar även sorteras. Det får nog betecknas som ett klassiskt sommarjobb när man fortfarande bodde hemma.

Felplanering

När man tänkte ägna tågresan hem från huvudstan åt att göra färdigt en jobbgrej. Och blir så åksjuk av tåget att man bara orkar skriva en mening här och där.

På väg hem från Stockholm. Träffa vänner och släkt och hålla föredrag.

Det var inte så många som var nyfikna på att lyssna på föredrag om Microfinance and Agriculture, en hel del av det gamla gardet och en och annan som var kul att äntligen träffa och en och annan som var intressant att träffa. Och kul att träffa folk. Allt som innefattar träffa folk är roligt efter en månad av att jobba hemma. Hur gör man om man alltid bara jobbar hemifrån?

Nya glasögon kanske?

Dagens kille med skygglappar måste ju bara vara SD-politikern som avgår efter att partiledaren har skrivit sin patetiska artikel i Aftonbladet om hur farliga muslimer är och uttrycker förvåning över att det ju är rasistiskt och ett sånt parti vill man ju inte vara med i. Han var ju minsann med för att de var "en frisk fläkt i familjepolitiken" och hade inte alls förstått att det var ett främlingsfientligt parti han jobbade för.

Ja Herre Gud, vad ska man säga? I vilket universum har den här killen levt? Kan vi glömma att han kommer från min hemstad också, tack.

LäkarJens

LäkarJens är min nya klippa.

Först kliar det som tusan, sen tar man lite blodprov som visar på problem och får en läkare över telefon som säger "ja, hade du varit i v.37 så hade vi förlöst dig". Sen äter man massor av medicin en vecka med halv ångest över att man är så himla långt från v. 37 och hur man fullkomligt skiter i om det kliar eller inte, så länge bebisen mår bra.

Sen träffar man LäkarJens som tycker det är bra att det har slutat klia. Som förklarar att medicinen inte ens når bebisen. Som berättar om nya blodprov nästa vecka och att det ju verkar bra det här, men vi får se vad som nästa prov visar. Och om allt är bra så låter man allt gå sin gilla gång och det är allt. Att han tänker hålla koll på mig framåt och så får vi se hur det blir, men att det inte är någon panik på taket ännu. Sen avslutar han med en reflektion om hur det var på 70-talet (killen har varit med ett tag) och hur han ännu inte har varit med om att medicineringen inte funkar som den ska för någon.

LäkarJens är nog min nya idol.

Jag har jobbat hemma i snart 2,5 år nu, och med lite rutiner och principer så funkar det bra. Nu börjar dock rutinerna ruckas på, det märker jag.

Jag är på jobbet i mysbyxor.

Solen skiner, idag ska det fixas i hemmet och sen ska det styckas lamm.

Jaha, man börjar närma sig hemmafru-stadiet med rejäla tag verkar det som.

Och just när man är lite nere för att saker är lite jobbiga och det kliar kliar kliar, så kommer mannen hem med blommor och sushi, för att han tycker man är värd det.

En ny vardag på något sätt det här icke-resande tillståndet.

Det lite jobbiga just nu är att jag har en jätteuppgift att göra på jobbet de närmsta 6 veckorna. Egentligen är det intressant, men jag är bättre på många små saker än en stor uppgift.

Jag vet, bryta ner i små mål och så vidare och så vidare. Men det där att ha en deadline om sex veckor istället för i förrgår passar inte mig riktigt på något sätt.

Hur motiverar man sig?

Tavegy....zzzzzzzzzzzzzz

Fick piller av barnmorskan som tar bort kli. Sov som en stock hela natten. Problemet är att jag inte vaknar därefter. Känns som om jag skulle kunna sova hela dan.

Om man inte har något bröd hemma och redan har ätit en hel tallrik flingor. Och sen vill ha morgonkaffe en halvtimme senare.

Visst är det väl ok att bestämma sig för att äta kanelbullar till kaffet då?

Ny dygnsrytm

Så här:

När det superkliar är man vaken och jobbar för att distrahera sig.

När det inte superkliar sover man för att man kan.

Jobba hemma är da shit för tillfället.

05.41. Nähä, om man skulle ta och sätta i gång med den där rapporten.

Heeeelt normaaal tack!

"Ungefär två av hundra gravida i Sverige drabbas under senare delen av graviditeten av klåda. "

Just när det gäller graviditet är man inte direkt sugen på att vara lite speciell. Man vill helst vara heeeeelt normaaaaal.

Det kliar överallt, hela tiden. Nä just det, låren kliar faktiskt inte. Låren. I like. Allt annat känns som om jag har på mig en riktigt stickig tröja. 10 veckor kvar i väldigt stickig tröja.

Vi är lite före vår tid

En del av arvegodset från farmor och farfar var en väggklocka. En sån där fin låda med pendel som man drar upp och som slår varje hel och halv timme. Den rusar lite grann, men inte så där vansinnigt mycket, och det är ganska praktiskt och förvånandsvärt ostörigt att höra ett pling varje halv timme och en massa ding-dong varje hel timme.

Så nu sitter vi där på kvällarna i vardagsrummet och lyssnar på en ding-dong klocka, ibland i skenet av farmors fotogenlampa. Det är lite som ett pensionärshem på något sätt.

Begär

Det där med cravings... jag tycker nog inte jag har haft några direkt. Fast sen om man tittar tillbaka...

...så var det ju först de sura karamellerna. Och lakrits. Herre jösses vad gott det var
...och så korvbegäret. Som tur är har det gått över. Jag är ju egentligen inte så förtjust i korv.
....och mejeriproduktsfasen (läs ost och mjölk) som höll i sig ett tag
...och sen så var det ju det där med potatismoset. Kanske är det fortfarande inte riktigt borta det suget...'
...ja, och sen så kom ju ketchupbegäret. Fy TUSAN vad det är gott med makaroner och ketchup.
...och makrill i tomatsås också, just det. Skulle man eventuellt kunna äta en burk om dan. Minst.

Nä, men jag är precis som vanligt. Inga cravings här inte.

Nästa vecka kanske?

Fru R, vi verkar ju ändå främst kommunicera över bloggar, så det här är nog det snabbaste sättet: fika nästa vecka kanske? Jag kan alla dagar förutom måndag och onsdag.

Å andra sidan kom mannen hem med ett par mörkblå supersköna mysbyxor till mig idag. Och rabatten vi får på dörrarna lär räcka för att täcka kostnaderna för den där duschkabinen vi funderar på sen rätt så länge.

Man får väl fokusera på det istället.

Hur svårt det kan vara att få ett par dörrar

Så här. Man går till sån där byggaffär för att beställa skjutdörrar till garderober. Det är juli. Byggaffären måste kolla specialmått med leverantören. Tre veckor senare har ingenting hänt. Snubben i byggaffären hade råkat lägga vårt papper under ett annat papper i affären.

Sen beställer man när han hittar vårt papper på skrivbordet. Skjutdörrar är sådär billigt kan man säga. Mannen gör en extra koll på måtten, ringer till affären. Snubben lovar att beställa på måndag. Kanske ska det ta sisådär till början av september, semester och sånt.

Sen kommer september. Ingenting. Sen kommer typ oktober. Då börjar vi undra och ringer.
Då är vårt papper inte bara glömt under ett annat papper, utan helt borta. Det är ingen som verkar veta att vi har lämnat i ritningar och att det finns någonting överhuvudtaget. Hade vi inte fått ett ordernummer och nähä, det ska man ju ha. (Kanske borde också personalen själva veta hur man gör när man beställer hos just dem kan man ju tycka)

Ungefär där blir Mia en gravid ragata och upplyser personalen relativt tydligt att det kommer finnas andra prioriteter i våra liv om sisådär ett par månader och att vi inte är sugna på att renovera vårt och bäbisens sovrum då utan ungefär NU. Och att det är lite läge att fixa fram de där dörrarna relativt snabbt.

Sen hör de av sig, det hade visst inte blivit någon beställning. Oj då. Vänta upp till sex veckor är det som kan utlovas. Och lite rabatt. Det finns kompetent folk och så finns det tydligen den här byggaffären.

En fundering

Alltså...om man sitter och halvt krävs på att bygga in en massa kvinnofokus i ett projekt som inte riktigt har något kvinnofokus eller skulle tjäna på det direkt heller....hur långt har man egentligen kommit med jämnställdhetsarbete då? Jag trodde i min naivitet att jämnställdhet handlade om att det är LIKA, inte om att påklistrat hitta på saker speciellt för kvinnor bara för att det "måste vara så"?

Efter att ha haft en trevlig dag som gästföreläsare på en kurs på universitetet kom jag hem relativt trött. Läste jobbmail och blev av någon anledning på lättretligt humör. Som sedan blev riktigt dåligt humör, utan någon riktigt bra anledning.

Jag tror jag skiter i den här kvällen, går och lägger mig och börjar om i morgon.

Avstängd från omvärlden

Min Skype funkar inte idag. Verkar som om jag måste RINGA mina kollegor i Tyskland om jag vill något. Jag känner mig helt plötsligt väldigt långt borta från allt.

Telefonmarodörer

Det allra sämsta med att jobba hemma kan sammanfattas i ett enda ord: telefonförsäljare.
En vanlig dag ringer det minst tre stycken. Minst. Det är ungefär alla telebolag i Sverige, alla elbolag i Sverige och så en och annan som jag avbryter innan jag ens orkar lyssna på vad de säljer.

Jag får fullkomligt tuppjuck. Jag skiter faktiskt fullständigt i vad det är ni vill sälja eller promota eller fråga eller Gud vet vad. Jag vill inte ha något och på något sätt känns det som att alla bolag som ständigt ringer hamnar starkt på min lista över företag jag bojkottar. För tillfället är det Vattenfall som verkar tycka det är ok att ringa ett par gånger i veckan.

Veckans höjdpunkt var ändå försäljaren från lokaltidningen som ringde en sen kväll för att ge mig ett fantastiskt erbjudande på prenumeration. Han verkade ha missat att jag redan prenumererar sedan sisådär ett halvår tillbaka.

Jag vet. Det kallas Nix-registret. Måste nog ta tag i det där nu när det är dags att vara hemma länge.

Kass tajming

Så bra tajming. Man har fyra dagar i Tyskland för att fixa allt som behöver fixas, träffa alla, ordna allting. Och precis just dessa dagar är det dags för höstens första förkylning. Så jag springer på möten och snörvlar, sitter på kontoret och snörvlar och har helt plötsligt ingen lust att göra någonting på kvällarna.

Nu är klockan ju ialla fall efter nio. Kanske kan man sova snart.

Det gäller att vara principfast

Alltså, det gäller att hålla fast vid sina principer. Som min starka princip att det inte ska handlas bäbis-grejer alltför långt i förväg.

Men sen var vi ju tvungna att köpa en skötbädd att mäta med när mannen ska specialbygga ett skötbord som ska kunna passa i vårt badrum.

Och sen kom ju svägerskan med familj förbi och då var det ju så smidigt att de tog med sig släktvaggan när de ändå var här.

Sen hörde vi nog om 12 veckors leveranstider och insåg att vi måste angripa vagninköpet. Hittade en vagn i affären som vi nog tyckte var ganska bra. Gick hem, hittade precis den vi ville ha på Blocket för en spottstyver, knappt använd. Tja, så kom vi hem på söndag förmiddag med ett vagn i bagaget. Fick visst en resesäng och en babysitter på köpet också.

Tja, nu har vi typ ett halvt rum med grejer.

Det gäller att vara principfast.

Jag åker sista gången till Tyskland nästa vecka innan magen är för stor för att flyga. Funderar på att man nog ska ha lite hej-då mingel innan man åker och så där. Då dyker kollegan upp på skype och frågar:
"Du, du vill inte att jag ska baka en kaka eller så?"

Hur bra kollegor har man inte?

Sen frågar hon om jag vill ha kokos, citron, marmorkaka eller möjligtvis Blechkuchen, isåfall antingen med äpple eller plommon.

Sa jag att jag har bra kollegor?

I GP idag frågade de nykomna studenter vad de tyckte om Göteborg. Jag tyckte lite synd om den pakistanske killen som tyckte här var kallt och la till:
"maybe it will be even colder".

Det blir nog långa månader framöver för honom...

Jag är lite kär i Clas Ohlson-killen nu.

Börjar måndag morgon med att strömkabeln till datorn inte vill vara med längre. Panik-backupar utifall att det är datorn som är problemet och börjar leta efter var man får tag i en strömkabel ungefär nu.

Ringer supporten. Man kan beställa på nätet, hämta i morgon, bla bla. Hjälper inte riktigt mig.

Mannen föreslår Clas Ohlson.

Clas Ohlson-killen plockar fram en sån där byggsatsadapter, och bygger ihop den på plats och testar. 500 spänn och datorn funkar. Dessutom kunde jag köpa med mig en riktig capuccino på vägen hem.

Det kanske blir en ganska ok måndag ialla fall.

Stannar over natt och traffar en van som jag inte har sett pa tre ar snart. Fast det ar ungefar som det brukar vara, eller faktiskt precis som om det var igar. Vi gar ut och ater, kollar pa smorig romantisk film under en filt och ater ostbagar. London ar helt ok.

Bor en natt i en något större garderob

Så här. Man flyger till London. Åker pendeltåg och flygbuss och flyg och flyg igen och tunnelbana , och går fel runt Paddington station och någonstans där hittar man äntligen sitt hotell.

Kliver in lagom svettig, lagom trött och lagom nöjd när man ser att man nog har lyckats hitta en riktigt bra hotell till bra pris. Trevlig lobby, trevlig personal...som berättar att de har "problems with maintenance" men att de har bokat in mig på ett annat hotel i deras kedja om hörnet.

Taxi som ska hämta upp. Som kommer efter en kvart. Ungefär här börjar jag tappa modet. Kommer till det nya hotellet. Som är ett klassiskt engelskt sunkhotell. Dessutom får jag rum på fjärde våningen utan hiss. En av killarna på hotellet tittar på mig och erbjuder att bära min väska. Vi stånkar upp fyra våningar där rummen bara verkar bli mindre och mindre. Någonstans strax innan mitt rum kan jag inte riktigt hålla mig, ett "maybe you should give pregnant women rooms a bit further down" slipper ut.

Kommer in i rummet som är ett klassiskt sunkrum. Så där så att man inte riktigt vill ta av sig skorna. Ungefär där ger jag upp, jag är för trött för att klaga.

Sen ringer receptionen. De skäms för att de precis har baxat upp en gravid tjej i femte månaden på något slags vindsskrubbsvariant av rum. Alltså nytt rum, på första våning, lite bättre.

Bebisen och jag, vi verkar vara ett bra team.

Go west

Nä, nu drar jag till London. Flyga västerut på jobbresa känns ju väldigt...märkligt...ovanligt.... men ganska ok också.

För övrigt sa barnmorskan idag att nu ska jag se till att jag känner bebisen varje dag. Med tanke på att jag verkar nära en hiphopare/restless leg-kandidat/cheerleader under min barm, så ska det nog inte vara ett problem.

Det ringde på en liten kille och ville sälja jultidningar. Jag har också gjort det, kommer precis ihåg hur roligt det var när man fick sålt något och kom liiiite närmre den där coola freestylen som man bara ville ha så vansinnigt mycket.

Men jag orkade inte. Hade inte tid att titta i en stor katalog på serietidningar och almanackor och relativt menlösa böcker. Så jag sa nej tack och hej.

Nu känner jag mig liite grann som en dålig människa.

Starten...

Är inte så särskilt sugen på att skriva på det här projektdokumentet just idag. Fast egentligen har jag väldigt bråttom att göra det. Skulle vara bra om jag skrev så att fingrarna blödde så att jag är färdig om sisådär 45 minuter. Egentligen handlar det mest om att komma igång.

Kaffe funkar inte.

Choklad funkar inte.

Kan någon ge mig ett tips hur jag kommer igång?

Idag var en fin dag. Säga hej då till farmor, krama på familj och släkt lite grann, andas lite hemma, avsluta med Fru R, sushi och en capuccino.

Det var en fin dag.

Till älskade farmor.

I morse klädde jag mig helt i svart, som jag aldrig brukar annars. Kanske en föraning av telefonsamtalet den här kvällen.

Sov sött älskade farmor. Vi älskar dig.

Man kan ju tycka att man vid det här laget skulle vara ganska van vid att jobba över olika tidszoner och ha lite koll.

Inte gå upp aptidigt för det där Väldigt Viktiga Samtalet och inse att man faktiskt är 4 timmar för tidigt ute.

Kan man ju tycka.

Man undrar ju

Alltså, om det är jag som är preggo-tjejen som tillbringade gårdagskvällen med att dricka alkoholfritt vin på kräftskivan, och mannen är killen som drack snaps - borde det inte vara han som ligger i soffan och slösurfar och JAG som är ute och fixar runt huset klockan 10 dagen efter?

Ett svar!

Som en blixt från klar himmel kom ett mail från en faktisk handläggare på Försäkringskassan!

Hon kändes lite sur över att hon hade försökt ringa mig flera gånger förra veckan när jag inte var hemma faktiskt (jag tänker inte säga något om att jag var hemma i tre veckor innan det, det tänker jag inte......jag är en snäll och vänlig person....), men nu har jag ju a) en person, b) ett telefonnummer till den här personen.

Nu jädrans.

Första kontakten med Försäkringskassan - det här verkar ju förtroendeingivande och lovande inför framtiden.

Jag tänkte vara ute i god tid med min utländska arbetsgivare och skickar mail till Försäkringskassans Kundcenter med ett par frågor om föräldrapenning. Skickade mail och fick svar dagen efter; visserligen helt innehållslöst, men ändå:

"Hej,
Jag har vidarebefordrat ditt mail till handläggande kontor, de kommer kontakta dig"

Sen gick det en månad utan ett pip. (Jag kan gärna upprepa det här: EN MÅNAD). Sen skickade jag ett syrligt mail. Fick följande tillbaka:

"Hej
Jag beklagar att du inte har blivit kontaktad. Jag har meddelat handläggarna att du vill ha ett svar.
Med vänlig hälsning
Försäkringskassan"

Det är ju väldigt bra att de kontaktar handläggaren och påpekar att jag gärna vill ha ett svar på min fråga. Man kan ju tänka sig att de flesta som mailar till Försäkringskassans Kundcenter faktiskt vill ha svar på sina frågor, men det kan ju hända att det skickas rent retoriska frågor, vad vet jag.

Så nu har det gått en månad och hittills har vi kommit så långt att det är klargjort att jag gärna vill ha svar på frågan jag har ställt.

Det känns som om det här är starten på något väl fungerande på något sätt.

Varm i hjärtat i Istanbul

Ett av korten från dagens utvärdering:

"Participated at many seminars, never learned as much as in this one, THX!"

Den andra dagen

Det är någonting med den där andra dagen när man håller en utbildning. På något sätt är den alltid jobbigast. Man har gett allt man har den första dagen och är relativt utpumpad. Nu hoppas man på att gruppen ger tillbaka lite energi för att man ska orka. Och kanske är det därför det alltid är något litet inom en som bara vill dra täcket över huvudet och somna om.

Men det gick bra. Och jag insåg att det inte funkar längre att jobba som innan. Nu är det utbildning 9.30-17.00, sen direkt hem och sova ett par timmar. Sen vakna till liv och läsa lite email. Mer blir det inte. Sightseeing är inte direkt något alternativ, orkar inte direkt. Men det är ok. Nästa gång jag kommer hit kanske. Och i morgon blir det turkisk mat med gruppen.

Men först lite mer sova. Vilken party-pingla man har blivit.

Dagens kulturella miss

När man har koll på att Ramadan har börjat, smygspanar på alla sex kursdeltagarna på morgonen och ser att alla dricker te och inte fastar totalt, förutsätter att det är grönt ljus och slänger fram ett par godisar sådär på eftermiddagen när folk börjar bli sega....

...och inser att man har missat en person som inte alls drack något te.

Så nära är det mellan kulturell finkänslighet och kulturell total okänslighet.

Nähäpp, om man skulle ta nya tag i morgon...

Hemma hos i Istanbul

Så är man framme i Istanbul. Efter att ha flängt runt med en taxichaffis med vissa problem att hitta adressen, kollat på jobbkontoret, släpat väska hit och dit, handlat mat och våldsattackerat väskan efter att låset hade pajat(s) på vägen, så kommer jag till rätta i projektlägenheten.

Fast det är ju inte riktigt en vanlig projektlägenhet som är sådär lite opersonlig. Istället bor det en konsult här, Knut, i långa perioder och det känns mer som om jag bor hemma hos Knut. Klädskåpet är fullt av Knuts kläder (flåt, jag trodde att det fanns plats för mina kläder där....det var inte snokande), tandborste, CDskivor, böcker...förutom att kylskåpet är tomt så känns det mest som om Knut är ute och handlar och snart kommer tillbaka. Han verkar vara en trevlig typ på något sätt.

Det är vansinnigt skönt att bo i lägenhet. Jag har handlat egen frukost. Bara en sån sak.

Förutom en sväng till Tyskland för att lämna över mina projekt till kollegor i slutet på september verkar det här vara sista jobbresan på ett tag. Och idag på flyget insåg jag att det nog är ganska lagom nu. Det känns helt ok att låta dammet samlas lite på resväskan ett tag och vara hemma riktigt länge.

Under tiden

som jag är ute med resväska utvecklar sig en fin altan därhemma.

Kvällsol om en vecka hoppas jag.

Nu är det Istanbul nästa. Det börjar närma sig de sista turerna.

Boy or girl?

Det finns helt klart små kulturella skillnader. I Sverige är den första frågan till den växande magen:

-När är det dags?

I Tyskland är det andra saker som gäller. Första frågan är nästan alltid:

- Tjej eller kille?

Det är där det skiter sig lite. Jag säger att jag inte vet. De förutsätter att jag inte har varit på något ultraljud ännu alternativt inte vill avslöja det. De frågar när jag kommer veta. Jag säger när barnet är ute.

Sen säger jag att det inte spelar någon roll för mig. Det verkar som om få tror att det är sant. Någon hostar något om hur man vet vilken färg barnrummet ska målas i, jag andas, andas....

Det verkar vara viktigt här på något sätt. Något alla tar reda på. Något man SKA ta reda på liksom. Att inte göra det är bara lite konstigt.

Så då var man konstig då.

Glasgow.

Glasgow var stundtals regnigt och grått, men helt ok för en helg med bra sällskap. Dessutom insåg vi på flygplatsen att vi hade tajmat in en helt fantastiskt event: VM i säckpipa.

Det kan man ju bara inte missa. Vi åkte dit och tittade på säckpipeorkestrar och kiltar och åt Fish and Chips och klafsade i lera. Outstanding.


Man kan ha ganska många mail i sin jobbinbox när man har varit borta tre veckor. Det tog mig tre dagar att komma igenom dem. Men nu är jag nog nästan i fas igen. Väskan packad, nu drar jag till Tyskland och Turkiet för lite jobb!

Strax tillbaka i vanliga livet, ska bara semestra lite först

Jajaja, på måndag blir det tillbaka till vanliga livet igen, öppna upp kontoret, sätta på datorn och sånt. Börja planera lite igen. Öppna almanackan som har varit stängd i tre veckor.

Men först långhelg i Glasgow. Det utlovas 16 grader och regn hela helgen. Häpp.

Vad ska man kolla på i Glasgow?

Aaaahhhh

Brösarps Gästgifveri. Åk dit och ät middag.

Turister

Vi är på semester. Middag på Lilla Torg i Malmö, pissregn i Trelleborg, Ale Stenar och Ystad.

I morgon är det Österlen som gäller. Vi har inte riktigt förstått vad det egentligen är man gör på Österlen, men vi chansar på att man äter, kollar på hantverk och går på loppis. Och dricker äppelmust i Kivik.

Dessutom ska vi till fiket där man får äta hur många bullar man vill. Fatta. Det kan bli semesterns höjdpunkt.

Det som inte skrevs

Alltså, det har ju varit ganska speciella månader det senaste. En massa nytt som det inte riktigt kändes som att det var läge att skriva om här just då, i kombination med massor av resor.

Om ni känner att ni har missat något, så saknas kanske upplyftande blogginlägg som:

"Hur illa kan man egentligen må under ett myggnät i Nairobi?"

"Jag orkar inte skriva så mycket just nu, för jag sover ungefär 14 timmar om dygnet"

eller en klar favorit:

"Idag har jag sprungit ut från möten för att hänga över toaletter på Kosovos Centralbank"

(just det där var kanske inte min favoritdag på jobbet....)

Fast just det där är ju ganska oviktigt. Jämfört med den första riktiga buffen därinifrån, eller när man insåg att det nog faktiskt är på riktigt. Och nu när jag mår bra igen tycker jag det verkar som om man vid graviditet har utrustats med ett särdeles skitdåligt närminne. Egentligen, om man tänker efter, så var det ju inte alls särskilt jobbigt.

Årets julklapp

Den 28e december blir livet väldigt annorlunda. Vi väntar och väntar...

Men nu är det semester. Jag tror jag tar en paus här och njuter av att vara väldigt ledig ett litet tag.

Puss på er

Puuuuhhhhh....äntligen

Det tog ett par sista timmar i går och ett par morgontimmar idag, men nu är inboxen tömd på saker som måste besvaras, alla projekt överlämnade till kollegor, kontoret ialla fall halvt städat, och jag har loggat ut från jobbmailen (har också duktigt svarat två projektledare på frågan om jag verkligen inte kommer läsa mina mail "bara utifall att" med ett självklart nej.)

Nu är det äntligen tre veckors semester....i kväll kommer mina två goda vänner från Moldavien på besök en vecka, sen blir det Skåne ett par dagar och sen blir det än mer glada besök från Tyskland. Och Glasgow. Och en och annan happening att se fram emot väldigt mycket.

Ahhhhh....jag ska långsamt slappna av och njuta.

Ett hej då

Min hjärna har gått på någon slags halv sparlåga. Halvt semestermode eller något.

I kväll är det sista kvällen i Moldavien. Efter nästan fyra år av resande hit, i början varje månad, nu kanske inte mer än varannan eller var tredje, så känns det mycket märkligt att jag inte vet när jag kommer tillbaka.

Jag handlar vin för mina sista moldaviska lei och äter middag på uteservering med C och C. Pratar om att de kommer till Sverige på söndag och att det är en bra avslutning på något sätt.

Men jag tror ändå inte att jag har riktigt hajjat att jag inte är tillbaka om en månad. Eller två.
Och fastän jobbet börjar bli alldeles för slentrian för att jag ska vara en bra konsult, och det verkligen är dags, så inser jag att jag kommer sakna det här stället.

Dags att packa och åka hem.

OK, det där med morot (Hurra vad jag är bra, idag ska jag bara göra massa superbra utbildningsmaterial!!! Och dessutom äta choklad), funkade inte så bra. Nu är klockan 11.22 här och jag har lyckats med att:
- äta en macka
- prata med V på Facebook
- läsa bloggar. Typ varje blogg två gånger för säkerhets skull
- lägga upp en mapp i datorn som heter "Final materials"

Det där med morot funkar inte, nu är det piska som gäller.

Klockan är 11.22.
Klockan 12.22 ska första delen vara klar. Annars blir det ingen lunch eller nåt.

Hej då dåliga samvetet

Man har nästan alltid något lite halvgnagande dåligt samvete som ligger i en hög på jobbet. För tillfället har jag en hög med utbildningsmaterial som jag skulle ha gjort färdigt...tja, låt mig se, först var det slutet av 2008, sen var den mars 2009, och nu är det....just det, juli. Och jag har gjort kanske ungefär 10% av jobbet. Ser framför mig att jag nog kan vara färdig ett år senare än tänkt.

Men nu jäklar. Det ska bli den varmaste dagen på veckan här i Chisinau, och hotelreceptionstjejen sa till mig att vara försiktig med att gå ut (!), så det kanske är lika bra att häcka på hotellet idag. På med A/Cn och producera slides och case studies som tusan.

Nu jäklar.

Eller också så...

så är det ju så att jag har tid att lyssna på Kristian Luuks sommarprat. Och jobba av så mycket att min enda dag hemma på kontoret kommer vara superlugn innan semestern. Och dessutom får man faktiskt äta så mycket choklad man vill när man hänger på hotellrum. Och sova lite när man vill. Och jag har dessutom A/C på hotellrummet.

Perspektiv, Mia. Perspektiv.

En bit självömkan

Alltså det här med ensam-konsult-helg. Den här gången är det extra trist på något sätt. Det är 35 grader kvalmigt ute och jag pallar inte att vara ute längre än ett par timmar. Jag har lite jobb att göra, men egentligen vill jag helst bara ha semester. ALLA ANDRA har semester, bara inte jag.

Little Dog Swimming Contest

Det är sisådär 32-34 grader i Chisinau. Jag ångrade lite att jag inte fick med min bikini, eftersom hotellet har en liten pool.

Sen berättade min konsultkollega som varit här en vecka att de hade haft en tävling i poolen förra veckan.

Small dog swimming contest.

Eller också så ångrar jag inte alls att jag inte har min bikini med mig.

Och så var det dags att plocka fram väskan igen. Sista gången innan semestern och sista gången till Moldavien. I slutet av månaden avslutas vår projektfas och det känns som om jag inte har så mycket mer att ge. En konsult ska aldrig stanna för länge och för mig känns det som om jag är på gränsen.

Dags för något nytt.

Två killar, en liten grävskopa och en trasig trappa

Sisådär halv åtta kom två killar med en liten grävskopa för att börja dränering på huset brevid. De började med att köra sönder vår stentrappa med grävskopan.

Jag öppnade dörren, sa "eehhh, ni kör sönder vår trappa".

Två killar med liten grävskopa: "oj då"

Tystnad. Jag tittar på killarna, tittar på trappan. Tystnad ett tag till.

Två killar med liten grävskopa: "eh, vi fixar det, inga problem, det fixar vi till serru"

Jag är mycket skeptisk.

Två veckor kvar till semestern...tänkte ta en sväng i Skåne ett par dagar. Vad gör man egentligen på Österlen? Eller ska man ta sig någon annanstans? Vi är helt klart Skånenoviser.

Det dyra inlagget

Schipol, Amsterdam, verkar vara mitt nya hangstalle. Lyckades precis med konsttycket att kopa svindyr internetaccess (eftersom vi ar i vasteuropa finns det ingenting som heter gratis wireless. Man maste tydligen hanga i metropoler som Chisinau for att det ska vara sjalvklart), bara for att upptacka att a) jag helt raknade fel pa tiden som ar kvar till boarding, och b) rakade kopa ett kort for de fasta datorerna pa flygplatsen istallet for till min dator.

Alltsa kostar det sisadar 20 spann att skriva det har. Las garna med andakt.

I slutet

Det börjar närma sig slutet på kursen, och jag börjar känna mig ganska färdig. Samtidigt blir man aldrig färdig här och varje dag är att starta om igen. Man kan lyckas väldigt bra med en kursdel och vara supernöjd, slappna av lite för mycket och inte klara av att sträcka sig den där sista biten dagen efter.

Hittills har veckan innefattat lycka och sitta i solen och diskutera med hela världen, ösregn, sent barhäng, tidiga mornar, mycket kakor, många skratt, ett okänt antal nationalsånger (enligt den gamla klassiska sommarskoletraditionen att de som kommer för sent bidrar till den kulturella bildningen genom att sjunga sin nationalsång. Fungerar fantastiskt när man har 22 nationaliteter i ett rum), en sämre dag när jag insåg att jag inte räckte till, varma ord när man behöver de som bäst, långa intressanta diskussioner med min parhäst för den här utbildningen sen många år.

Det är ungefär som vanligt här, jag kan rutinerna. Kanske just därför är det dags att jag lämnar stafettpinnen vidare. Men först en Cultural Evening som utlovar moldavisk dans, georgiskt vin, mexikansk dans och sång från Samoa. Bland annat. Själv ska jag binda mig en midsommarkrans.

Nu börjar det

Så är det dags. Mjukuppvärming från i morgon kväll med en liten grupp för en helgkurs och sen smäller det på söndag kväll med 30 deltagare från hela världen ungefär. Med en superteam omkring mig tänker jag att jag nog kan ta det lite lugnare i år.

Det blir nog ganska tyst här en vecka eller så. Njut av värmen och ät en glass eller nåt. Själv ska jag satsa på att kicka bakdel en vecka. Det är målet.

Skön känsla

Att ägna kvällen åt att fräsha upp minnet för helgens kurs som jag gjorde senast för ett år sedan. Kolla igenom gamla anteckningar och inse att den där delen som jag var liiiite nervös för förra året är något som jag kan göra utan problem i år. Att jag kan halvera mina stödordskort för att jag redan har det mesta i huvudet.

Betyder väl att man har tagit sig framåt det senaste året.

GAAAAAHHHH.

Typ såhär. Man sitter kvar på kvällen och svettas på jobbet över en rapport. Skriver ut och bestämmer mig för att göra det sista hemma. Deadline idag.

Kommer till lägenheten, öppnar nöjd datorn och hittar ett skadat dokument som inte går att öppna.

Jag blir tokig. Nej, det är inte kul att skriva om en rapport i morgon. Först ska jag flörta med ITkillarna, sen får jag nog skriva om.....Gaaaahhh... nu skiter jag i det här och går och lägger mig istället.

Bra dag

Idag var en bra dag. En sån där dag när man känner att allt börjar ramla på plats. Kanske hinner vi ialla fall med allt som måste göras för sommarskolan.

Jag börjar plötsligt känna mig sugen. Ångesten precis innan man ska starta en utbildning (då jag vanligtvis seriöst ger det en funderare på varför jag gör det här överhuvudtaget) uppvägs alltid av lyckokänslan efteråt. Den där ångesten och nervositeten behövs för att se till att man verkligen är på tårna. Den dagen det inte finns där är det nog dags att sluta.

Get ready....

Ni som har läst här en hel massa eller som kanske känner mig även i kroppslig form vet ju att en gång om året är det dags för sommarskolan. I kort kan man säga att det är för mig årets viktigaste utbildning; man tar 30 deltagare på chefspositioner från hela världen och samlar dem i ett klassrum. Sen kör man.

För varje år har jag tagit över en bit till av utbildningen för att i år för första gången officiellt vara med på listan över faculty. Det känns roligt. Men nervöst. Och alldeles typiskt att de senaste månaderna har varit så kaotiska att jag har haft färre timmar för förberedelser än jag hade tänkt. Så nu är det en vecka kvar och så vansinnigt mycket kvar att tänka på och gå igenom.

Tjahaja, det är väl bara att sätta igång då. I morgon är det kontoret i Frankfurt som gäller.

En varning

På väg till Tyskland, lite oväntat, stöter jag på det äckligaste jag någonsin har ätit på en flygplats

”Breakfast Panini” på Schipol.

Tänk att man tar ett vitt bröd som man inte riktigt bakar färdigt så att det bara smakar deg. Sen lägger man in ett stekt ägg som inte ens har nosat på en krydda. Plus en skiva bacon som är värmd i micron. Toppa allt med en klick ketchup.

Undvik till varje pris. Ett tips.

Hemma. Astrött. Äter färskpotatis och biff. Det är bättre väder här än in Pristina. Kanske skulle man flytta ut kontoret i morgon?

Så mycket roligare än så här blir det inte idag. Över och ut.

En dag i Kosovo

woooooooosh....

Idag behövs kaffe.

Det är inte svårt att se på håll vilken gate som är för flyget till Pristina.

Det är den med alla soldaterna.

Ljubljana transit

Ljubljana flygplats är förvånansvärt ok. Utsikten över bergen hänförande. Capuccionon helt ok. Dessutom finns det ett eluttag vid vår gate och det har jag tagit i beslag.

Slovenien kanske är ett ställe för semester någon gång tänker jag.

Om ett par timmar framme i Pristina, det var nästan två år sedan jag var där sist tror jag. Kommer inte riktigt ihåg. Det blir två intensiva dagar ialla fall, det är klart.

Ritual

Jag har packat och duschat. Ligger i soffan med fötterna i mannens knä och köper musik på iStore och slösurfar. Mannen tittar på någon fotbollsmatch. I morgon hämtar taxin 05.45. Tre dagar Kosovo, och när jag inser att jag har 30 minuter transfer i Wien funderar jag på att flyga i löparskor.

Men det tänker vi inte på nu. Just nu är vi bara hemma, en helt vanlig kväll. Fördelen med det här jobbet är att vardagen aldrig blir tråkig.

Om pellets

Ja, det var ju det där med pelletsen.

Vår lilla bostadsrättsförening med sju hus/lägenheter värmer oss med hjälp av en pelletspanna. Alltså måste det med jämna mellanrum köpas in ett par pallar pellets-säckar som föreningen får kånka ner i garaget och förråd.

Så far so good. I år bestämdes i ekonomisk anda att det skulle köpas in rejält med pellets på en gång.

Tyvärr verkar pelletsleverantörer har ungefär lika bra planering och framförhållning som en riktigt skum hantverkare. Alltså ger de ungefär två timmars förvarning innan de 20.30 en onsdagkväll, när vi precis satt oss för att äta med våra vänner på besök, dundrar in och lämpar av 20 pallar pellets på uppfarten.

20 pallar, 1300 säckar.

Alla som är sugna på lite kroppsarbete är välkomna förbi.

Update: Om man har tur så har man en syster och en svåger som gärna kommer förbi, äter rester från gårdagen och kånkar pellets i ett par timmar.

Grrrr

I natt drömde jag att jag upptäckte att någon hade skrivit inlägg på min blogg och låtsas vara jag. Irriterande nog var det skitroliga inlägg. Mycket bättre än de jag de facto hade skrivit själv.
Hmpf.

Midsommar innefattade regn och blåst, mängder av mat, en jättegod varmrökt lax, spela Alfapet, titta på när större delen av festgänget ägnade en timme åt att bära pelletssäckar (mer om det senare) och grill. En avslappnad dag.

Återupptäcker

hur kunde jag glömma av Daniel Lemma?

Den 25e juni...

...får vi reda på om min moldaviska goda vän lyckas får ett visum till Sverige och kommer hit i sommar på besök ihop med ytterligare en moldavisk vän (som har rumänskt pass och slipper undan hela proceduren)

Jag har skrivit inbjudningsbrev (ja, jag vill att hon ska komma), skicka utdrag ur folkbokföringen (ja, jag finns), kopia på mitt pass (ja, jag finns en gång till), utdrag från mitt bankkonto (ja, jag har pengar oxå), och skrivit på att jag täcker delar av kostnaderna (ja, jag använder pengarna).

Nu får vi hoppas att det räcker.

Konsulter

Som i alla brancher har även min ett par större diskussionsforum på nätet. Ibland är det väldigt intressanta diskussioner, ibland närmare pajkastning, men oftast intressant.

Ibland är det dock vissa inlägg som får en att lyfta på ett ögonbryn. Idag mailade en konsult om ett uppdrag han hade på bordet, rapade upp vad jobbet innebar - och bad sen om hjälp att hitta material som täckte ungefär allt vad jobbet innebar. Just det, allt material var tvunget att vara gratis också.

Jag tänker, hur tänkte organisationen som anlitade honom om han har noll erfarenhet? Jag tänker, hur kommer det sig att han accepterade jobbet om han verkligen inte har en aning?

Det finns konsulter och det finns konsulter.

Planen och verkligheten

Hade tänkt: två sköna veckor hemma innan det är sommarskoledags. Hinna jobba av saker. Sitta på balkongen.

Blev: en vecka hemma med helgresande ner till Kosovo nästa vecka. Tillbaka till Sverige onsdag, till Tyskland söndag.

På något sätt kändes första alternativet lite bättre just nu.

Powernap

Jag har upptäckt magin med att ta en power nap. Jag ska alltid sova en kvart på maten från och med nu tror jag. Funkar till och med bättre än kaffe.

Ibland är det bra att jobba hemma.

Det hjälpte med capuccinon. Och lite musik. För tillfället har jag svårt att hitta den där fantastiska motivationen. Jag vet att jag borde göra, jag vet ungefär hur jag vill göra det, men på något sätt kommer jag inte till skott. Jag tror att det egentligen främst handlar om att jag börjar bli det som tyskarna kallar för "Semesterreif", färdig för semester. De senaste veckorna har varit ett överflöd av intryck, nya situationer och nya utmaningar. Jag tror att jag bara skulle behöva så långsamt att trycka på pausknappen ett litet tag. Slutspurtsdags.

Var är du?

Nu har jag testat:

- gå promenad
- äta middag
- lösa korsord
- duscha
- äta popcorn
- packa
- slösurfa
- dricka capuccino

Nu börjar jag få slut på idéer hur inspirationen för att göra klart utbildningsmaterialen ska rinna till. Ska försöka med att titta i kalendern och få panik och inse att det är now or never. Kanske funkar det.

Hjärnsläpp

Jag skulle bara precis skriva det där blogginlägget som jag tänkte på tidigare idag innan jag hoppar i säng.

Problemet är bara att det är helt borta.

Nähä, då blir det väl ingenting idag då.

I morgon avfärd 07.30. Sista utbildningen för den här veckan.

Svettigt

Det är 32 grader varmt i Chisinau idag. Vilket inte alls betyder 32 grader som en skön dag på en svalkande strand någonstans, utan 32 grader kvalmigt och svettigt.

Själv tillbringade jag fem timmar av min dag med att skumpa in en Lada fram och tillbaka till en by. Resten av dagen tillbringade jag med att njuta av att vår lokale kille som jag har coachat ett par månader gjorde sin första utbildning alldeles brilliant. Jag är så imponerad och lite nöjd själv över att jag förhoppningsvis har hjälpt till. Det är såna här dagar som är de allra bästa i mitt jobb.

Sen gick jag ut och åt med en kollega på restaurang. De hade "chicken on spit" på menyn. Vems spott var dock oklart.

50 minuter...

...är det kvar tills hotellrestaurangen öppnar. Jag bestämde mig för att inte orka gå ut och äta i kväll. Alltså försmäktar jag i ytterligare 50 minuter.

Hur får man tid att gå fortare?

Wien i fyra timmar

Wiens flygplats. Fyra timmars transfer.

Som vanligt går flyget till Chisinau från källarplanet med de illgröna stolarna som man får fantastisk träsmak av. Gratis nät dock och tyst och lugnt (till skillnad från kaoset i väntutrymmet utanför gaterna).

Jag börjar känna att det räcker med resor just nu. De senaste månaderna har det där med balans inte riktigt lyckats. Eller snarare inte lyckats alls. Ser fram emot två veckor hemma i juni innan det är dags för sommarskolan. Sen en tur till Moldavien till efter det och sen... sen är det semester.

En ny upptäckt

4 timmar och 12 minuter tog det att ta sig i mål. Jag är så nöjd. Mina knän är mindre nöjda dock. Jag satsar på att gå med raka ben nerför trappor. Det går sådär.

Tjejvättern var andra gången i mitt liv som jag hade en nummerlapp. (Första gången var Vårruset för sisådär 12 år sedan). Inte ens som barn var jag med på tävlingar av något slag. (Man skulle kunna säga att jag inte riktigt var eller är en talang när det gäller sport. Särskilt gäller det bollsport. Men det är ju en annan story).

Alltså var det vid 30 års ålder en ny upptäckt att märka att Mia har en slags sport-vinnar-instinkt. Här var det inte fråga om att cykla och kolla på landskapet och pusta över en kopp kaffe i depån. No way. Det handlade om att passera andra, trycka på, ha lite koll på klockan, göra två minutersstopp i depån där man grabbar två bullar i ena handen, en blåbärssoppa i andra, äter ena bullen på väg till cykeln, andra redan uppe på cykeln och på väg. Spurta som tusan sista 20 km bara för att man upptäcker en chans att komma under 4.15.

Intressant. Jag trodde att jag kände mig själv vid 30 års ålder, men det här var förvånande. Och tusan så roligt.

Cykla cykla

Jahaja, om man skulle ta och ta sig till Motala då och ladda med tjejerna för morgondagens cykeltripp.

Det där med Tjejvättern är väl ändå piece of cake eller? Hur jobbigt kan det vara?

Eller?

Jag lär ju veta i morgon eftermiddag. Min bak lär veta än mer i detalj i morgon eftermiddag.

Cover girl

Alltså såhär. Man är på konferens och det är en firma där som bloggar från konferensen på uppdrag av USAID. Som kommer och kollar om man inte vill lämna en videoblog. Man tänker...ähh....jaha, det verkar ju som de flesta gör det. De pratar om att klippa ner bla bla, sätter på dig en mick och kameran upp i ansiktet. Mia tänker att det här nog klipps ner till en sån där 10 min film där varje person har 10 sekunder och tänker att det här ordnar sig nog.

Mia pratar på. Bla bla bla... Mia skrattar på helt fel ställe (när hon pratar om att kunder på grund av finanskrisen har svårt att betala tillbaka sina lån) eftersom en man som passerar förbi gör en enorm balans- och krypakt för att undvika kameran. Inte så professionellt (men till mitt försvar kan jag säga att han verkligen såg jätterolig ut)

Sen går det en vecka och sen lanseras bloggen. Mia upptäcker att det inte alls har klippts ner. I stället har 8 intervjuer väljts ut. En av dem är Mia. De andra sju är NAMN. Alltså såna som dyker upp på paneldebatter och är kända i sektorn. Ja, och så jag då. (Som satt på en panel en gång, vilket resulterade i att jag blev felciterad i ett jättestort citat i den efterföljande konferenssammanfattningen. Ordet "obsolete" ger mig fortfarande hjärtklappning). Jag har till och med fått en fin titel på mitt prat: MFI Training Needs in Light of Global Financial Crisis.

Sen skickas deras nyhetsbrev ut över halva mikrofinansvärlden. Med Mia som cover girl för videobloggarna från konferensen.

Min kollega säger att det är bra. Jag tänker mest på att jag har ett minspel som Kronprinsessan Viktoria när jag pratar (jo faktiskt), och på felsägningarna/blajet som dyker upp här och där.

Kanske är det bättre om jag bara ser det här som mina five minutes of fame. Vem hade anat att de skulle komma just nu. Om jag hade vetat hade jag ialla fall klippt mig.

Kvällstjatter

Kvällstjatter på restaurang med Fru R. Stora nyheter och små nyheter avhandlas, som vanligt i 200 km/h. Om det är något vi kan, Fru R och jag, så är det att prata. Mycket och fort och gärna med varandra.

På något sätt så blir det alltför sällan de där tjejsnacken nuförtiden. Fördelen är ju att man uppskattar det så mycket mer när det blir. Man har tur att man har vänner som Fru R i den här världen.

Och värre blev det

Det blev inte en bättre dag.

Fick just reda på att en av mina kursledare för sommarkursen inte kan komma. Det är - en månad före vi börjar - katastrof. Minst.

Jag skulle behöva en brilliant utbildare som är superhaj på pricing, costing, internal audit and control samt incentive systems i mikrofinansorganisationer. Gärna någon som har massa tid ledig om en månad med en hel del erfarenheter från Centralasien och/eller Asien.

Sa jag att det också måste vara en brilliant utbildare? (Alltså ingen som tror att utbildning innebär att man visar 200 slides och läser högt vad det står).

Jag vill helst bara gå och gömma mig just nu.

Jag började dagen med att en skata sket ner mitt högra smalben. Sen krånglade jag med Telenors hopplösa kundtjänst och insåg att jag är ungefär livegen gentemot Telenor (hur kommer det sig att telebolag är de enda som kommer undan med att ha så skumma och konstiga avtal?) 8 september går mitt avtal ut. Då är det Telenor bye bye rakt av.

Nä, den där dagen skulle kunna börjat bättre.

Hotellet här har två askkoppar på toaletten. En jämte toasitsen. Och så en på väggen jämte den väggfasta ölöppnaren. Känns fräscht.

Hälsningar från Belgrad

Hej bloggen,

ledsen att jag har varit så tyst. Det var lite mycket på en gång i det där riktiga livet. Nu är jag ialla fall framme i Serbien och har bott in mig på det enorma good old Balkan-socialistiska hotellet. Det är precis så där mörkt och murrigt som man kan tänka sig. Ett försök att pigga upp med stora vita lampor har inte hjälpt direkt. Men internet fungerar snabbt som tusan (läs: kabel) och jag har utsikt över stan.

Igår var vi i stan och åt en halv gris var. De kan det där med kött och abnorma köttportioner här. Kul att vara tillbaka efter nästan två år.

Nu ska jag frukostmingla med andra konferensnissar,

Hej hej

Jill Johnson - I Can't Make You Love Me

Jag lyssnar på Jill med en gnutta avundsjuka (jag vill ÅÅÅÅXÅÅÅ kunna sjunga så!!!) och jobbar på en rapport med solen i ögonen och syrendoft från trädgården. Just nu inser jag att jag måste rycka upp mig från viss ynklighet de senaste dagarna. Livet är faktiskt väldigt väldigt bra just nu.

Grått är det nya svart!

Hemma. Mmmmm. I like.

Det bästa är att det inte händer så mycket liksom. Vi åker till ICA Maxi. Mannen lackar en ny golvlist. Jag slänger in en tvätt. Jag går och tränar. Mannen kollar på sporten och jag får fotmassage (det är fortfarande den ABSOLUT bästa deal jag NÅGONSIN gjort i hela mitt liv, att sport = massage. Så här en massa år senare är jag fortfarande så vansinnigt nöjd med denna snilleblixt).

Ja, sen händer inte så mycket mer. Just det, jag borde ju rensa landet också.

Grå vardag. I like.

Mia flygfascisten - del 2759

Morgon på Schipol.

Kanske hade jag varit lite mindre trött om inte den benige italienaren i sätet jämte mig bestämde sig för att väcka mig 03.30 i natt, när jag sov som bäst, med ett irriterande pekfinger i sidan för att han behövde gå på toaletten.

Av med sovmasken, börja försöka samla ihop filt och allt, samtidigt som det var ganska turbulent, typ så att man skulle kunna tänka sig att piloten skulle...ja, just det.

Mias bitska:
"The Fasten Seat Belt sign is on, you can not get up right now" var kanske inte riiiiktigt helt vänligt i tonen. Iallafall rörde sig italienaren inte mer de resterande två timmarna.

Jag har blivit en fullfjädrad flygfascist.

I morgon går flyget hem igen, det ska bli skönt att komma hem.

Det har varit mycket nytt den här resan, många nya intryck och nya erfarnheter. Jag har varit med på mitt första grupplånsmöte med en grupp kvinnor i en förort till Nairobi. Det är bra ibland att verkligen vara med där det händer. Så att man inte glömmer av vad som egentligen ligger bakom alla de där rapporterna och brochyrerna och power point presentationerna. Så att man kommer ihåg vad vi egentligen jobbar med.

Nu ska det blir så skönt att komma hem...

I går morse passerade vi två döda män vid vägkanten. Vi hoppade fram på den leriga vägen upp i vår jeep på väg upp mot marknadsgatan och omringade av var sin folksamling låg de i vägkanten.

Tjuvar, skjutna av polisen sas det och sedan antagligen stenade till döds.

Och jag tänkte att det är så mycket jag inte kan förstå. Och att tjuv eller inte, så förtjänar ingen att dö i en lergrop utmed en gata i utkanten av Nairobi.

Gud välsigne.

Personal Shopper

I grönsaksaffären om hörnet får man en Personal Shopper. En liten man i grön rock som går bakom dig med en korg. Sen säger man "Hm...apelsin.." och han säger "Orange? Yes? How many?"

Sen går man runt så och väljer. Jag tycker det känns väldigt obekvämt. Jag är inte riktigt van vid sånt där.

Hope Baby Center

Jane driver ett barnhem hemma med sin familj. 18 barn har hon, alla övergivna och lämnade som har hittat en plats hos Jane. De äldsta är runt sex år, men de flesta är bara en tvärhand höga. Alla ordentligt påklädda, hela och rena. Vår chaufför Julius spärrar upp ögonen när han hör att de alla är föräldralösa, som om han har svårt att tänka sig att någon skulle lägga så mycket tid och kärlek på barn som inte sina egna.

Jag hamnar i ett ett hav med barn. Har två i famnen, en runt benet, en som sticker en penna i håret på mig, en som suger på min klocka. Jane visar mig runt i huset, visar garaget där hon vill bygga en skolsal för barnen.

Och jag imponeras av att en familj bestämde sig för att det här är vad de kan göra för att göra världen lite bättre.

Dagens mellanmål: nyskördad banan från trädgården.

Inte så dumt

Jane och Jane

I morgon ska jag hälsa på hos Jane och Jane som sköter ett barnhem och en skola för dövblinda. Min moster har jobbat där ett par månader och jobbar nu hårt för att stödja dem.

Mer i morgon.

Vi går ut och tar en drink.

Väntar bakom våra grindar på att Julius kommer och hämtar oss. Han låser alla dörrar i bilen när vi är på plats. Sen åker vi bort till restaurangen. Han hämtar oss vid dörren. Det är aldrig på något sätt hotfullt eller otrevligt. Man har bara ögonen öppna och ett annat säkerhetstänk. När vi är tillbaka vid kontoret kör Julius in genom grindarna. Sen väntar han tills han ser att jag är inne i huset innan han åker. Vår dygnet-runt-vakt öppnar grindarna när han ska ut igen.

Det är skönt att komma ut lite. Vi hamnar på en fantastisk indisk restaurant och föräter oss på indisk mat. Nairobi verkar som en bra stad. Om man kan leva med att vara lite instängd.

Jag upptäckte just att min käre kusin beskriver mitt jobb som:

"det är lite som att förklara Chandler Bings jobb"

Det fick mig att asgarva. Först för att det var roligt. Sen för att det är helt sant.

I morgon då jädrans. Då ska vi ut och ta en drink. UT. Som i utanför kontorsbyggnaden och ända bort till Westlands och gå på ett riktigt ställe.

Det är här det händer, det märker ni ju.

Vad Mia gör i Kenya

Vaknar under myggnätet.

Går upp.

Äter frukost vid skrivbordet.

Jobbar

Jobbar

Dricker kaffe

Jobbar

Går till affären och köper bröd/tomater/något anna

Fixar lunch

Jobbar

Jobbar

Jobbar

Det blir mörkt

Jobbar lite till

Fixar middag

Snackar lite med Jonathan som också bor på kontoret

Jobbar och slösurfar

Somnar



Det är väldigt lugnt. Och jag får massor gjort.

Mina egna ostmackor

Jag bor på kontoret här. Alltså på riktigt. Kontoret har ett par övernattningsrum på övervåningen.

Det känns som att sannolikheten att jag kommer ut ens från huset är relativt liten om jag inte ser till att komma ut. Det är inte direkt rekommenderat att springa runt själv efter mörkrets inbrott, dvs klockan sju på kvällen, så jag får nog ta mig i kragen lite om jag ska komma ut. Jag ser fram emot spännande utflykter till bageriet och affären om hörnet.

Just det. Det allra allra bästa med att bo här i övernattningsrummet är att man får laga sin mat själv. Fatta. Jag kan gå och handla min egen frukost och göra mina egna ostmackor. Sen på kvällen kan jag laga vad jag vill. EGEN MAT!!!! Att man kan bli så nöjd över att få koka sin egen spagetti. Men det är just vad jag är. Riktigt nöjd.

Hit och dit

Oj oj. Omtumlande och stressiga dagar hemma, men fulla med roliga saker. Bloggen hanns inte riktigt med, riktiga livet kallade.

Fint bröllop, födelsedagskalas, överraskningar och lite mer kalas. Och packa om och tvätta.

Idag sov jag mig nästan hela vägen till Nairobi. Jag tror aldrig jag har sovit sa skönt i ett plan nagongang.

Sa nu sitter jag under mitt myggnät och lyssnar pa gräshopporna utanför efter middag pa en etiopisk restaurang. Nairobi bjuder pa 25 grader och lag luftfuktighet, som en svensk sommarkväll ungefär.

Hittills verkar Nairobi vara min stad.

I morgon ska jag flyga hem. Tänkte bara säga det. Det är Valborg och jag druttar in i Göteborg lagom till Cortege-kaos.

Men kanske åker jag bara rakt hem till mannen och så går vi och äter sushi och sitter i soffan hemma och pratar skit och kollar på valfri dålig film.

Det låter nästan som ett bättre alternativ.

Bordsknacket

En till dag på jobbet i Frankfurt.

You know the drill eh?

Möten, möten, lunch, möte, kaffe, jobba, jobba, prata prata, äta kvällsmat bestående av chokladmjölk och marmorkaka, jobba jobba, lova nattvakten att släcka när jag går.

Det blir liksom inte roligare här.

Jo förresten. Började dagen med att lyssna på ett föredrag. När det var slut kom en av de mest tyska saker jag vet: bordsknacket. Alltså istället för att klappa händerna så knackar alla med handen i bordskivan ett par gånger.

Förekommer det någon annanstans? Jag tillskriver det gammal tysk tradition.

Vad har ni gjort idag?

Jag har gått igenom 135 anmälningar till vår sommarkurs. Ja, just det, det finns bara 30 platser.

Ett sånt där urval där man börjar med motorsåg, sedan någon form av fil och till sist femmans sandpapper. Vi hann bara med motorsågen idag. Jag har dessutom en gnagande känsla av att personer med efternamn på A-N (entusiastisk tidig eftermiddag) fick en någon mildare behandling en de ansökningarna som kom från personer med efternamn O-Z (väldigt mycket mindre entusiastisk kväll). Får ta en ny titt i morgon.

Jag tog en paus. Satte mig på flyget söderut med mannen och tog mig till Freiburg. Återsåg goda vänner, kollade på stan, satt på uteservering, drack öl, låg i park och solade, grillade och skrattade. Alldeles offline hela tiden. Och det gick alldeles utmärkt. Kanske är jag inte riktigt lika internetberoende som jag trodde?

Sofia Karlsson - Dina Händer

Och så lyssnar vi alla på Sofia idag tycker jag.

Det verkar som om maj är en sån där månad när allting händer. Förra året hade jag en vecka när jag lyckades klämma in en resa till Washington, min systers bröllop och flytta till hus. På en vecka.

Nu verkar det vara dags igen. Nästa vecka är jag i Tyskland fram till torsdag kväll. Fredag är det bröllopskalas i barndomsstaden. Jag ska sjunga (MÅSTE ÖVA. MÅSTE ÖVA). Sen är det party. Sen är det lördag. Pappas födelsedag. Och inflyttningsfest hos lilla svägerskan.
Sen är det söndag. Flyget till Nairobi går 06.40.

Och jag vägrar göra avkall på något av det ovan nämnda. Punkt. Det kommer att funka. Punkt.

Ibland suger småstad

I möhippan ingick även att testa småstadens nattliv för första gången. Enligt min vetskap finns det i småstade ett ställe som är a) öppet till 03, b) har ett rejält dansgolv.  Alltså styr  vi kosan ditåt, bara för att mötas av techno-DJ som bara kan en beat. Statiskt är bara förnamnet. Efter sisådär 2o minuter tröttnar vi, någon i gänget ber om annan musik. 

Det här är svaret: 

"Om vi spelar annan musik så kommer ni stå på dansgolvet hela kvällen. Om vi spelar sån här musik går ni direkt till baren. Det är business". 

Ja just det. Vi går till baren, sen går vi hem och sen går vi aldrig tillbaka. Ett sånt här resonemang kan väl BARA funka i en håla där folk i desperation återkommer på grund av inga alternativ? 

Vi gick och köpte kebab istället.  

Möhippa igår. Äta så mycket choklad som man orkar samtidigt som man gör tryffel på Kronhusbodarna. Sitta i solen. Äta middag och dricka vin. Ut och dansa. Äta kebab.

Nu undrar jag hur bra det egentligen var att boka in det där spinningpasset idag om en timme...känns inte riktigt som en lika fantastisk idé idag.

Nejmenvetnivad

Det är fredag, solen skiner och jag ska på middag hos systern. Med viss oro för att hon kommer försöka ge igen från min gräddattack i påskas när jag så fint spritsade grädde på hennes näsa.

Och kinder.
Och sen lite till i pannan.

Sen tog systern en sked grädde och slafsade rätt i ansiktet på mig. Ungefär då skrattade vi lite för mycket för att kunna hantera situationen som urartade lite grann. När vi båda hade ansiktet fulla med grädde (och jag toppade med att ha ett hallon fastkletat i pannan) insåg vi att det kanske var dags att lägga av. Jag menar, vi är ju ändå 30 och 32 år gamla. Så där håller man ju inte på. Eller jo. Det gör vi faktiskt.

Och gräddkriget var nästan ännu bättre än julens gamla hederliga kuddkrig. Det gör mest ont eftersom min syster aldrig kan göra något utan att gå in för det med liv och lust.

Jag undrar om det blir revanch i kväll. Man får nog passa sig lite.

Optikern

Idag har jag varit hos min optiker. Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker min optiker är ganska obehaglig. En obehaglig personlighet. Han är lite så där despotisk, lite som en slags självutnämnd optikerguru som har rätt att behandla en som en femåring.  Man måste röra sig och bete sig som han säger. Prata när han vill prata. Idag blev han irriterad över att jag höll händerna på fel sätt under hans handspritbehållare. 

Nu har vi träffats två gånger.  Jag vet inte. Jag tror vi kanske inte blir långvariga vänner. 

Den här morgonen stör jag mig ruskigt mycket på folk som skickar sina mail en gång till bara för att man inte har svarat på en dag.

EN enda dag! Jag skriver projektförslag, jag har inte tid.

Grrr...

Idag har jag inhandlat såna däringa cykelbyxor med vadd i. Och hängslen, för det sa Marina att det var det bästa.

Tänk brottardräkt. Fast med en stor vaddad rumpa.

Något säger mig att mannen inte kommer få sig mig i den här kreationen. Nånsin.

Playing For Change: Song Around the World "Stand By Me"

Silverfisken fick mig alldeles gråtmild den här morgonen med den här videon. Jag är en sån suck up för sånt här....kolla på det här och njut!

Jag och cykeln

Idag stod cykel på schemat.
Nåväl. Solen sken och en långtur på Hisingen med gott sällskap bådade gott.

Det var mycket uppförsbackar. Sedan började vi cykla fel - gärna genom att cykla nerför en lång nedförsbacke som vi sedan var tvugna att ta oss uppför igen. Någonstans där blev jag liiiite moloken eftersom jag också började bli hungrig. Men hem kom vi. Tre timmar senare.

Min kropp är trött. Riktigt jädra trött. Men ganska nöjd efter att ha segat mig upp för en riktigt helvetesbacke.

Nästa gång på den rundan ska jag fasiken speeda på. Det är något med cykel som får mig att bita ihop och köra på. Dessutom har jag lärt mig att få på de där löjliga clipsen på skorna i farten. Good feeling...

Påskdagen. Andas uuuuut....

Tvära kast

Mycket i mitt liv är tvära kast. Så byter jag kravaller i Moldavien en dag mot påskfirande med familjen och sitta med en kaffe i solen nästa dag. Alltså blir det också tvära kast i den här bloggen. Erik skriver mer om Moldavien på plats. Jag läser nyheter och funderar vidare. Kanske kommer några av funderingarna här då och då. Antagligen kommer några när jag åker till Moldavien nästa gång. 

Samtidigt ägnar jag förmiddagen åt att påta i det enda trädgårdslandet. Om man har sitt trädgårdsland precis vid gatan, och gatan även är gångstråket in till stan på lördagkvällar, då blir det ett annat rensande kan man säga. 

Top 5 av saker som avlägsnas från Mias trädgårdsland: 

1) Cigarettfimp

2) Ölburk

3) Godispapper

4) Maskros

5) Gamla grenar och löv 

Nu blir det nog alldeles vanligt igen

Det var aldrig riktigt tänkt att det skulle bli massa politik i den här bloggen. Tvärtom, mitt jobb innefattar att också inte aktivt delta i politiska frågor. Den här gången kändes det viktigt. För en gångs skull är Moldavien på kartan och jag råkade vara där.

Men på samma sätt tycker jag det är viktigt att berätta om människor jag möter och saker jag ser även när det inte är kravaller på gatorna. Så jag tror jag fortsätter med det. Som vanligt.

Vi flyger hem med piloten som nödlandade ett plan utan landningsställ i Timisoara för någon månad sen. Känns tryggt. Ett par timmar senare ligger jag i soffan med ett glas vin och slöar. Påskledigt. SÅ himla gott.

Sista dagen i Chisinau för den här gången

Jag hör att man kan vara död och ändå rösta i Moldavien. Någons svärmor kommer i sista minuten till vallokalen för att rösta bara för att upptäcka att någon redan har röstat i hennes namn. Någon pratar om att det har frågats i skolor vem som har föräldrar utomlands. Bara för att veta vem som inte är där för att rösta själv. Det är mest indicier. Svårbevisat. Och kanske är det bara ett fåtal fall. Men de existerar ialla fall.

Det råder en ilsken öppenhet som jag inte har sett innan. Folk pratar mer rakt på om vad de tycker. Säger rakt ut saker som inte sas förut.

Det talas om arresteringar. Men också om att folk tror att våldet provocerades fram för att ge en rätt att slå tillbaka. Ett sönderslaget parlament ger rätt till åtgärder. Den här bilden diskuteras mest – en suddig bild från taket på parlamentet där någon hissar EU-flaggan. I bakgrunden två poliser. Som inte ingriper. Jag hör en hel del konspirationsteorier luftas.

Samtidigt stängs gränsen till Rumänien och visatvång införs för alla rumäner. Det är ett större steg än man kanske först tror. Regionen Moldavien delades när hälften togs av Sovjet och hälften stannade kvar i Rumänien. Landet Moldavien idag är den tidigare Sovjetstaten. Samtidigt har Rumänien en region som heter Moldavien. Rumänien ser därför moldaver generellt som deras landsmän och alla moldaver kan ansöka om rumänskt pass och ha dubbla medborgarskap. Många moldaver gör så (speciellt efter att Rumänien kom med i Schengen). Alltså finns det många moldaver som är i Rumänien eller på andra håll, men med rumänskt medborgarskap (hänger ni med?). Problemet är bara att Moldavien har stängt sin ambassad i Bukarest (hörde jag idag från min rumänska kollega), så frågan är var man ansöker... och det är två veckor kvar till ortodoxa påsken när många antagligen planerade att komma hem.

Jag hör att det ska demonstreras i morgon igen, men att kollektivtrafiken från regionerna in till Chisinau ligger nere, så det är svårt att ta sig till stan. En liten klunga demonstrerar utanför det sönderslagna parlamentet när jag passerar till flygplatsen, annars är det alldeles som vanligt i stan. Någon omvälvande revolution tror jag inte kommer hända. Oppositionen är svag och det finns ingen alternativ ledare. Men någonting har hänt när det gäller folks inställning. Jag undrar hur det kommer se ut när jag åker nästa gång i juni. Det är dags att lämna Chisinau för den här gången. Jag är glad att jag var där just de här dagarna, för att bättre kunna förstå vad som än händer framöver.

På väg hem

Det här var på många sätt ett oväntat besök i Chisinau. Jag släpade mig hit med liten motivation och hamnade mitt i de största protesterna på massor av år. Trots oron på gatorna så är jag glad att jag var här. Efter att ha jobbat här sedan flera år var det otroligt att se förändringen bland de personer jag jobbar med. En jävlar anamma inställning som jag aldrig hade sett innan. Jag är mycket tveksam till om slå sönder parlamentet är så effektivt och tycker knappast att det är en bra väg att gå. Folkliga protester som verkligen får genomslag är oftast de som inte tar till våld.

Men på något sätt så känns det som om något har förändrats. Rent subjektivt ur min synvinkel. Dagen är ialla fall lugn, business as usual, vi åkte till Bujor som planerat.

Mer praktiskt är jag glad för att jag flyger ut över Budapest i morgon och inte Rumänien. Och funderar på om min rumänska kollega kommer komma in i landet om ett par veckor. Märkligt det hela.

Det blir mycket Moldavien de här dagarna.

Idag har presidenten anklagat Rumänien för att ligga bakom upploppen. Och stängt gränsen, samt inför visumkrav för alla rumäner. Och deklarerat den rumänske ambassadören i Moldovien för "non grata".

02.45 om Moldavien

http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/7653380.stm

Det verkar vara länkarnas kväll i kväll. Det här handlar om massemigrationen in Moldavien. Om man är nyfiken alltså.

Moldavisk politik

Det var parlamentsval här igår om det intresserar någon.

Valresultatet kan man kolla på här: http://www.alegeri.md/en/. Med knappa 50% stannar kommunisterna vid makten.

På väg tillbaka till hotellet från kvällsmatinköpen hamnar jag i stort sett mitt i demonstrationen. Skanderande, mest ungdomar, samlade runt statyn av Stefan cel Mare.

Vi får se vad som händer här de närmsta dagarna. Den moldaviska valutan har varit förvånande stabil mot euron i förhållande till grannländerna (Ukraina typ...). Ryktesvägen hör man att folk försöker växla in till euro. Jag får ialla fall stabila 15,10 leu när jag växlar på flygplatsen och hoppas att det håller sig.

Finkultur

Under småstadsdevisen "man får passa på när det bjuds" gick mannen och jag på klassisk konsert med Kungsbacka Piano Trio idag. Det är ju inte så ofta finkulturen dyker upp i småstan. Och vi är knappast finkulturlirare i vanliga fall. 

Mannen och jag var ungefär 30 år yngre än alla andra. Däremot var det gott om 55+. Med betoning på +.  Sen fick mannen så mycket hicka i pausen att han var tvungen att gå hem eftersom han skulle störa konserten. (Sa jag att det var svensexa igår.....) Jag lyssnade på Brahms en halvtimme till och funderade på varför jag egentligen aldrig lyssnar på klassisk musik annars.

Nä, om man skulle ta och börja packa...taxin är beställd. Avfärd 5.45 i morgon.  

 

 

Packa igen. Den här gången är jag så där lagom sugen måste jag säga. Det är nog våren som gör det. Jag vill helst vara hemma och fixa blommor till balkongen och njuta av solen. 

Nåväl. Fyra dagar i Moldavien ska väl gå ganska fort kan jag tänka. 

Vardag

Jag hade lite glömt av den här lördagskvällen. Om jag hade tänkt innan kanske jag hade kommit på att bestämma mig för att göra något under tiden som min man dricker öl på svensexa. Fast i slutändan är pasta och räkor framför TV:n inte direkt så dumt det heller. 

Ibland tror jag att det inte är tiden när man är borta som är nackdelen med mycket resande. Det är att tiden hemma blir så kort. Helst vill man bara sitta hemma och kolla på TV med fötterna i mannens knä och en filt. Passivitet kommer med paketet på något sätt. 

Idag har jag ägnat dagen åt att rätta någon annans jobb. Istället för att haka av min lista av jobb ägnade jag halva dagen åt att skriva om ett dokument.

Just idag kände jag att jag fick nog av att rädda andras bakdelar. Verkligen.

Deutsch zu Hause

I går stannade goda tyska vänner till på vägen från Norge hemåt igen. Det kändes lite konstigt att prata tyska hemma på något sätt. Jag blev nästan lite Tysklands-nostalgisk.

41 km cykel - check

Ägna en halvtimme åt att förstå hur man fäster cykelskorna i de där konstiga clipsen - check

Hänga runt lyktstolpe och försöka få på i skorna i de konstiga clipsen - check

Cykla uppförsbackar - check

Cykla nedförsbackar - check

Cykla med solen i ryggen och kolla ut över sjöar och ängar - check

Få ont i baken - check

Det här med att cykla är inte så himla dumt egentligen. 

Det är möjligtvis inte någon som har sett en karta med malariatabletter liggande någonstans? Min är nämligen jätteförsvunnen. Det är lite osmart eftersom man ska knapra de där pillren en vecka efteråt och jag hann bara med en dag. Det är typ sex dagar för lite. Eftersom jag har en släng av hypokondri börjar jag redan känna febern komma krypande.

Om någon ser den kan ni väl höra av er? Tack tack.

Cykla är väl roligt?

Alltså det är ju tänkt att jag ska cykla Tjejvättern i år. Kanske del av någon slags 30-årskris, vad vet jag. Det började ju ganska magert, eftersom jag inte har någon cykel. Men i morgon ska cykeln avhämtas hos K som har en mage som växer alldeles för fort för att tänka på cykellopp.

Tja, och så kom då idéen att det ju hade varit jättesmidigt att cykla hem cykeln.

Ja, så då ska jag göra det då. Bara 42 km. Undrar hur många kuddar jag behöver sitta på på kontoret på torsdag morgon?

Home Sweet Home

Så är man hemma igen, 18 timmar efter taxin till flygplatsen i Accra. Jag debuterade som smygamerikan genom att flyga hem i mysbyxor. Insåg att jag har kommit över att känna mig dum med sovmask på flyget. Insåg att man känner sig dock ganska väldigt dum i mysbyxor när man tar måndag-morgon-8.40-affärsflyget-för-kostymnissar från Frankfurt till Göteborg.

Det känns som om våren är på gång. En så bra tid att vara hemma. Den här veckan ska cykeln för Tjejvättern hämtas. Och så ska vi påta i vårt enda land. Och sitta på balkongen i solen.

Puh....andas ut.

Saker att berätta i efterhand

Saker som man berättar för mamma först senare:

1) Att man glömde solkrämen innan man gav sig ut på sightseeing så att ens armar är tomatröda. (Detta är kanske det värsta man kan göra i vår familj. Eftersom systern och jag föddes med marginellt pigment var barndomens somrar ett ändlöst kylbalsamrace, brända ryggar och bada med T-shirt för att skydda sig mot solen. Kommer ni ihåg det där rosa kylbalsamet förresten? Som liksom stelnade på huden i en rosa hinna)

2) Jag blir bjuden på middag inne i stan av en kollega och tänker ”äh, jag tar väl en taxi tillbaka i kväll”. Albert hämtar upp mig, han kör inte på kvällarna, men har en helt annan syn på det där med att åka taxi på kvällarna till stans utkanter. ”Maria, there are also bad guys....if they see that you are alone lady.....”. Jag ser att han är verkligen orolig, inte bara så där gentlemannamässigt överbeskyddande som moldaver är. Och helt plötsligt blir jag också orolig och tänker att det här kanske inte var världens bästa idé.

(Vi tar en paus i storyn här: generellt sett tycker jag det verkar bättre att vara tjej än kille på många sätt. Men vid såna här tillfällen suger det fett. Här har man sett sina kollegor ta en taxi tillbaka på kvällarna utan problem och så inser man att faktiskt, det är inte riktigt läge att göra det när man inte riktigt hittar till hotellet och knappt vet i vilken riktning man ska köra. Det suger faktiskt riktigt fett.)

Ialla fall. Albert är orolig. ”I promised Mr. Bill that I would take good care of you.”. Det slutar med att vi tar oss ner till Oxford Street i centrum där Albert väljer ut en taxichaufför som han pratar allvarligt med. ”Its ok, I now know where he lives”, säger Albert när vi kör därifrån. ”If anything happens I will find him”.
Så kommer jag till middagen tillslut. Min kollega skrattar lite åt mig när jag säger att jag har ”10 PM curfew”, men det är en trevlig middag. 22.00 hämtar chauffören mig och tar mig tillbaka till mitt hotell. Och jag känner mig lite, lite arg för att jag var tvungen att nagga på friheten, men glad för att Albert bryr sig.

Accra