Med respekt

Sommaren innan jag flyttade till Tyskland sommarjobbade jag på ett vårdhem i min hemstad. Våra boende behövde hjälp med allt - jag matade, tvättade och bytte blöjor i ett par månader.

Det var det bästa sommarjobbet jag har haft på många sätt.

Nu, såhär fem år senare, hjälper det mig när mina gamla blir allt äldre. Jag vet vad som kommer näst när demensen sätter in, är van vid blöjor, matning och minskade kontaktmöjligheter. Och jag har lärt mig att hjälpa med respekt. Ganska snart på vårdhemmet den sommaren insåg jag att det är inte för mig det är pinsamt eller jobbigt - det är för den äldre mannen som nu helt plötsligt får finna sig i att inte kunna gå på toaletten utan hjälp av en ung tjej. Att åldras är inte alltid så vackert och ofta på det där sommarjobbet tänkte jag att det bästa jag kunde göra var just att hjälpa med respekt. Att finnas när det behövs, men inte mer. Att erbjuda hjälp men aldrig tränga mig på.

På släktens julkalas hjälper jag min fine gamle farfar in på toaletten. Jag sitter på en bänk brevid i badrummet och vi kallpratar om livet och magproblem. Jag märker att jag lägger på mer hemma-dialekt, diftongerna blir lite kraftigare. Lite av mig kliver in i vårdbiträdesrollen igen på något sätt. Jag hjälper honom på med kläderna igen, diskuterar hur många hål in i livremmen jag ska spänna, vi skojar om hur han står rakt som en fura.

I de sekunderna är jag mer vårdbiträde än barnbarn, men det går över fort. Han får en puss på pannan och vi skrattar, min farfar och jag.

Kärlek och respekt.