Farfar har precis fyllt 95, som vanligt ligger han i sängen när vi kommer. Han ligger oftast nuförtiden. Älskade farfar, en stor man som nu långsamt krymper. Men ögonen
glittar till som vanligt när vi kommer. Min hand försvinner som vanligt i hans stora. Vi pratar om skogen och äter karameller. Sen dricker vi kaffe.
Farmor sitter på sin avdelning med en docka i famnen. Försiktigt och noggrannt viker hon veck på dockans tröja. Jag hjälper henne, sen sätter jag dockan på bordet framför henne och rör på dockans huvud. Farmor följer varje rörelse. Vi skrattar tillsammans. Hon säger att dockan har samma namn som hennes yngsta dotter och säger att jo, hon har ju två barn till men hon kommer inte riktigt ihåg vad de heter. Någonting finns kvar, långt därinne.
Tiden har sin gång och varje gång vi åker tänker jag att kanske var det här den sista gången. När jag pussar farfar på kinden vet jag att vi båda tycker att just i den här stunden är livet toppen som lät oss ses en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar