hit och dit

Vilka veckor.

I väg till Moldavien och möten och jobb och middagar och slira runt i snön, och äta mamaliga och placinta och inse att jag inte orkar jobba så mycket på kvällarna längre.

Och så upp i ottan, ta superdupertidigt flyg, lugna kollegan som får ett anspänt leende av Moldavian Airlines lilla skrangliga propellerplan till Budapest, hoppa på nästa plan och landa i Frankfurt lagom till morgonkaffet.

Och så jobba och middag med kollega och sen äntligen hämta upp mannen och Knodden på flygplatsen. Ta tåget söderut, hälsa på goda vänner, ta tåget tillbaka till Frankfurt, blanda jobb och hänga med familjen och sen sätta sig på flyget hem igen.

Puh.

För övrigt. När det gäller flyg. Om man flyger med en två-åring:

- Boarda sist. Boarda sist. Vi säger det här varje gång, den här gången föll vi till föga för den där "families first" -grejen. Vilken miss. Hur kan det vara bättre att behöva tillbringa extra 20 min i ett supervarmt plan med en hyperaktiv två-åring? Man ska boarda sist.

- När flygvärdinnan kommer förbi med ett sånt där extra säkerhetsbälte för små barn och frågar hur gammal barnet är: LJUG. Säg att det är under två och skaffa ett bälte. Alternativet, dvs att behöva brotta ner den stingsliga tvååringen in en egen stol som skriker för full hals och sätta på bältet är inte riktigt lika avslappnande.

- Om barnet har haft med sitt allra bästa puzzel på resan, se till att du tar ur det ur hans ryggsäck innan du går på planet. Annars, sätt din tillit till att passagerarna i raden bakom är sugna på att plocka puzzelbitar.

Jaja, hem kom vi ju.

Alla vägar går till Chisinau

Morgon på Wiens flygplats. På nåt sätt har jag gjort lite för många såna här tre-timmars-häng här för att riktigt tycka det är så roligt här. Är egentligen nån flygplats riktigt rolig? Köpenhamns är fin, tror det är trägolvet som gör det, men annars är ju ungefär varje flygplats likadan. Kanske är det i slutändan främst sällskapet som saknas när man gör såna här jobbresor. Eller att man har slutat förknippa flygplatser med semester.

Nåväl. Det är sista resan innan magen säger stopp. Känns faktiskt mycket bra. Även praktiskt eftersom jag bara har ungefär en ren sida kvar i passet. Kanske ett tecken på att det är dags att stanna hemma ett tag.

Och dessutom ska jag träffa en mycket god vän som jag inte har träffat sen 2008. Tre dagar när vi dessutom måste JOBBA större delen av tiden kommer kännas alldeles för kort, men ändå som en bonus på något sätt.

Ni vet när man tänker så där...

...att "det där gör jag i januari" när man sitter med högar av jobb precis innan jul?

Mmm. Kan säga att jag äter upp det nu. Framförallt det där lilla pappret som jag tänkte mig slänga ihop första veckan efter nyår "eftersom alla projekt ändå står still då".

Moooaaahhh, snacka om att missta sig. Nu måste det bli klart idag. Jag känner att det är ungefär lika spännande och innovativt skrivet som en uppsats i femman. Det känns lite bättre att veta att när den väl är uppladdad på Microfinance Gateway kommer den drunkna i alla andra rapporter och studier och undersökningar och få kommer ens bry sig.

I dag....

...läser jag om tjejen i Kambodja som prostituerade sig för att kunna betala sin mammas mikrolån när hennes glasskiosk började gå dåligt. Och funderar mycket på hur ska ens den mest välvilliga mikrofinansinstitution kunna skydda sig mot att sånt inte händer.

Det är så himla lätt att förklara "hur man gör" när man håller i en utbildning. Och inte så lätt i verkligheten även om man verkligen försöker.

Av barn hör man sanningen

I dag sa Knodden sin första tre-ords-mening:

"Mamma är tokig"

Häpp.

Om slumpen

Egentligen är det ju en ren slump att jag hamnade där jag hamnade. Var lite för kär för att tycka distansförhållande var nåt att satsa på i sisådär fyra år. Var lite för snål för att betala för superdyr tyskakurs och hamnade på bohemiskt kursställe där nån deltagare tipsade om en praktikplats. Lyckades ansöka vid helt rätt tidpunkt. Fick oväntade chanser att visa vad jag klarade av. Och istället för att hitta ett jobb som skulle vara ok att göra ett par år tills mannen hade doktorerat klart, så hittade jag någonting som jag faktiskt brann för. Och fortfarande gör. Tematiskt tror jag stenhårt på mikrofinans. Och det är en så spännande, dynamisk sektor att jobba i. Och att jag fortfarande lär mig så mycket inom det här, träffar nya, intressanta människor.

Och samtidigt så börjar jag liksom se slutet på det hela. Börjar känna mig sugen på nya utmaningar. Och kanske redo att göra nåt som håller mig hemma lite mer. Tänker att Knodden är ganska liten ganska kort tid. Och att resväskan känns ganska sliten. Men vi får väl se vad som händer. Och först väntar vi på Pyret. 2012 års nya fantastiska utmaning.

Det härjar magsjuka på Knoddens dagis. I morse fick de kalla in tjejen i köket för att hjälpa till i brist på personal.

Vem vill hänga med oss i helgen?

Urval

Vi har försökt i sisådär ett år att lära Knodden att säga till exempel "mun" och "näsa" utan större framgång. Han verkar ha bestämt sig för att öga och öra räcker när det gäller ansiktet.

Istället satsar han på mer användbara ord. Som "scones". Och "high five". I går high fivade han fröknarna på dagis så mycket att de tröttnade. Dessutom sprang han runt i morse och sa dagens nya ord: "bajsss, bajssss".

Blir ett bra ordförråd det här.