Dagens fiffiga husmorstips

Hej hej,

Här kommer ett smart tips för husmödrar:

Om man behöver skotta bort all snö på balkongen men har snö upp till fönstren så att balkongdörren inte går upp, då kan man trycka ut dörren ett par centimeter, lirka ut vänster arm och använda en träslev till att gräva runt dörren. Efter bara sisådär 20 minuters skottande med träslev är dörren tillräckligt öppningsbar så att det går bra att komma ut med snöskyffeln.

Hälsningar

"Skam den som ger sig"

Nästan tre månader och vansinnigt söt

..om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Småbarnspusslandet

Det blir ju lätt mer pusslande för att få ihop allting när man plötsligt har en bebis som kastar sig in som joker i leken.

Ta måndagar tex. Mannen vill spela innebandy. Jag vill till körövningen. Bebisen vill bli omhändertagen, även den där halvtimmen det tar för mannen att ta sig hem från innebandyn när jag behöver komma iväg för att hinna till kören.

Alltså hittas det en lösning. Mia och bebis åker bil till stan. Möter mannen vid pendeltågsstationen. Ut med bebis och vagn, in med innebandyklubba i bilen. Mia åker och sjunger, mannen och bebis åker hem.

Jag får sjunga. Mannen får spela innebandy. Bebisen får åka tåg.

Alla nöjda.

Lufthansa vs SAS

På vägen dit flög vi med Lufthansa. Knodden fick en leksak. Flygvärdinnan hjälpte till och höll Knodden när jag kom i ordning med väskor och allt. Bälte till Knodden, lite extra koll. Trevligt hej då.

På vägen hem flög vi SAS. Jag hade blivit placerad i ett mittensäte i ett fullpackat plan. Ingen notis från personalen i planet att jag kanske skulle bli glad av viss assistans. Knodden börjar skrika. Fortfarande ingen hjälp. Inget extra bälte, någon gång när jag sitter med en svettig Knodd under en amningssjal och försöker amma inträngd mellan två främlingar så tittar en av personalen till. För att sälja mig dricka.

Om man lägger på ett par reklamjinglar så hade hemflyget varit ungefär samma som en Ryanair-flygning när det gäller service och assistans. Jag tror jag bojkottar SAS numera.

(Däremot blir man ju varm i hjärtat av medpassagerare.
Som den medelålders mannen som dragit vinstlotten att sitta jämte mig och Knodden. När Knodden fick sin andra magonts-skrikattack och jag vyssar och svettas lite lagom, så tittar han på mig och säger
"Du behöver inte stressa. Nu sitter du säkert där och tänker att vi störs av hans skrik. Men det gör vi inte alls"
Gulle dig. Det där är precis vad man behöver. )

Plus och minus med resan

Plus med första resan med Knodden:

- att Knodden verkade tycka det var spännande. Sov knappt en blund på dagarna och ville bara hänga utåt i selen och kolla, kolla, kolla. Så mycket att se och fundera på. Och alla som ville gulla med Knodden. Han charmade alla med ett leende så klart.
- träffa kollegor och vänner igen
- att man när man reser med bebis får prata med alla om allt. Mest om Knodden. Alla är glada. Väldigt trevligt.


Minus med första resan med Knodden:

- kräkattackerna. Nä, inte Knoddens, Utan mina. Magsjuka var inte med i planeringen alls, men det verkade det tas lite hänsyn till. Ska man nu bli sjuk så föredrar man ju att vara hemma med mannen, inte på egen hand med Knodden på ett hotellrum. Tog udden av resan kan man säga. Blev mer överlevnad än njutning.

Men men. Nu är vi hemma igen. Jag tar igen mig och blir bättre. Dessutom vet man ju att det funkar bra att resa med Knodden nu. Nästa gång kanske jag är frisk också. Skulle ju göra saken lite bättre.

Nästa gång vi flyger så blir det definitivt Lufthansa. Men mer om det senare.

Tillbaka i resväskan

Vi är ute på äventyr, Knodden och jag.

Det tog sisådär en dag, men nu är vi hemmastadda på hotellet i Frankfurt.
Jag är mäkta imponerad av Knodden som utan särskilt mycket knot hängde på. Inte ens något skrikande när vi lyfte och landade. Mest snarkningar. Kanske är det en framtida flängare jag när vid min barm.

Nåja. Vi börjar väl med två dar i Tyskland. Man ska ju börja någonstans.

Kvällens klabbigaste

Är och fikar med en kompis när min lins ramlar ut och inte vill bli tillbakasatt. Eftersom de är gamla hade jag ändå tänkt slänga dem i kväll.

"Det gör inget" säger jag, "jag ser helt ok utan också"

Och grabbar tag i den hopknycklade servetten på min assiett för att lägga linsen i den.

Bara att det inte var en servett.

Utan grädde från min semla.

Man vet att det är OS...

...när man är på körövning och en i basstämman tjuvlyssnar på radio under körövningen för att höra Kalla ta guld.

Man lär sig

Amning i början:

Amningskudde, extra annan kudde, hitta rätta positionen, korrigera en centimeter hit eller dit, få bort alla armar och händer, sikta in, få bort händer, rätta till kudde, aj jäklar vad ont det gör, testa annan stol, få bort händer, sikta in, aj jäklar, nu funkar det, amma - check

Amning två månader senare:

Amma i bilen på Coops parkering- check


Man börjar lära sig.

And the winner is...Knodden

Det är väldigt tidigt.

I alla fall när man har varit vaken halva natten med en Knodd som hade bestämt sig för att gaser i magen skall utföras under vrål och högljudda stånkanden som gör att man tappar nappen.

*sätta in napp, sätta in napp, sätta in napp, sätta in napp*

Sen bestämde sig Knodden runt halv åtta att det var morgon. Med solskenshumör lyckades han även få sin mor med på noterna. Upp och ta på Knodd, bädda sängen, ta på sig, fixa frukost.

Tänker att man kanske kan hänga med Knodden lite. Gosa lite och hissa upp i luften eller nåt.

Om det bara inte var så att han sover som en stock i babysittern.

Så då sitter man här i arla morgonstund, snuvad på konfekten liksom. Och ganska trött.
*kaffe, kaffe, kaffe...*

Liten undran

Är det inte liiite kort varsel av BVC att ringa en tisdag eftermiddag om att mammagruppen börjar på fredag? Kanske förväntas det att man inte har någonting i kalendern som nybakad mamma? Eller är det så att när BVC ropar, då kommer ändå alla?

Vänta...

Det där med att hantverkare alltid är sena.

Jag trodde inte att det innefattade pianostämmare. Men det gör det verkar det som.

Samtidigt - om man är ungefär den enda i sitt slag i kommunen, så kanske man har fullt upp.

Hur jag hamnade i Tyskland, del 4. Det var ju det där med att skaffa sig ett liv.

Så stod vi där, mannen och jag (eller ja just det, pojkvännen var det ju då), på en lokal gatufest i Tyskland i klassiskt tyskt koncept.

Mat. Mat. Mat. Öl. Korv. Lite till korv. Friterad blomkål. Raggmunk med äppelmos.

Dessutom var det skördetider. Alltså dracks Federweisser, årets vin som ännu var grumligt, och åts lökpaj. Och ungefär där i ett lökpaj-stånd där vi försökte uppskatta de lokala specialiteterna undrade killen brevid var jag hade köpt min scal.
"I Sverige" sa jag.
Hans kompisar hade varit utbytesstudenter i Sverige och pratade svenska. Vi blev kvar och pratade, hängde med till öltältet.

Så träffade vi våra bästa vänner. Som faktiskt var tyskar. Till och med uppvuxna i stan vi bodde i. Under åren drog de med oss på fester, utflykter, skidresor, vandringar, vinprovningar. Vi var med på födelsedagskalas hos folk vi inte kände, grillfester ute i skogen, och slutligen också på deras bröllop.

Jobb och goda vänner. Bingo. Ett liv.

Tvångsbesök

Det tar lite tid att komma in i livet med Knodden, det gör det. Men nu började jag känna mig lite socialt understimulerad och bestämde mig för att ta saken i egna händer och helt enkelt bjuda in mig själv.

Bra idé. Om man bjuder in sig själv till sin bror får man kaffe, semla och trevligt sällskap.

Nån annan som vill bli våldgästad?

Hur jag hamnade i Tyskland, del 3. Att skaffa ett liv

För att integreras i ett nytt land behöver man ett jobb. Efter våra år i Tyskland är jag mer och mer övertygad om att det är allra viktigast. Man kommer in i systemet, men lär känna folk som faktiskt har språket som modersmål (och om man har tur har man kollegor som mina, som fortfarande efter sex år lite finkänsligt rättar mig då och då), men lär sig om högtider, seder, sociala koder....När jag tittar bakåt var det nog det enskilt viktigaste för att jag skulle kunna integrera mig.

För det gör man lite långsamt.

Första året kändes det mer som jag var på besök.

Andra året var så här i efterhand jobbigast. Jag insåg att jag inte var på besök men hade lite svårt att "lämna" Sverige. Jag längtade sällan hem, men varje gång kompisar eller familj på besök åkte hem grät jag av hemlängtan.

Tredje året släppte jag långsamt taget. Jag tror det var det året vi valde att fira nyår i Tyskland. Vi försökte inte åka hem till varje kalas och högtid. Jag tänkte på tyska.

Och så det fjärde året när jag integrerade mig. Jag insåg att jag stundtals hade ändrat mitt beteende och var mer tysk i vissa situationer. Jag kunde mer om vad som hände i tysk politik än svensk. Jag köpte tysk musik och hade ingen koll på svenska melodifestivalslåtar.

Jobbet var viktigt. Jätteviktigt. Jag fattade aldrig hur jag blev en karriärkvinna, men det var nog det jag var. Men så fanns det ju annat också. En pojkvän som jag bestämde mig för att jag hellre ville titulera mannen i framtiden. Och så vänner. Våra bästa vänner träffade vi på den lokala årliga lökfestivalen, och det började med en scarf.

Med en sån fantastisk cliffhanger så måste jag ju bara pausa här. Dessutom gnäller Knodden och jag behöver kaffe.

Skulle bara säga

att jag gillar snö.

Det var allt.