Jag har aldrig riktigt förstått det där med stolthet. Det är inte så viktigt för mig att pinka revir, att ge igen eller ge mig på någon som har sårat min stolthet. Jag tycker inte riktigt det är värt det måste jag säga, inte värt att lägga energi på.
Det är annat när det gäller värdighet. Jag kan vänligt ge människor en, två eller fem nya chanser, men när det gäller de som gör intrång på min värdighet - då sätter jag ner foten. Där går min gräns, där är jag inte längre beredd att låta andra människor kliva runt. Ungefär där blir jag arg och bestämd. Så när någon bestämde sig för att det var ok att negligera min fina väns värdighet blev jag sjövild. Ett åskmoln. Över min gräns gånger 1000 ungefär.
Jag tror jag kanske måste börja svära på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar