Vi åker söderut över helgen. I en minibuss skumpar och hoppar vi fram i fem timmar på slingriga bergsvägar upp i de kaukasiska bergen för att titta på grottstaden på kortet här ovanför. Vi är en ganska blandad trupp, fem kvinnor i olika skeden i livet. Viktorias 73åriga mamma, den varldsvana äldre damen Larissa, yogainstruktören Olga med sin 7årige son, underbart söta 25ariga Marie, och så Viktoria och jag.
Landskapet är hänförande. Absolut hänförande. Vi slingrar oss upp i bergen, bussen skumpar ibland så att man hoppar i sätet. Hjärnan känns lite skakis när vi är framme och når den absoluta stillheten i en liten by bara 20 km från den turkiska gränsen. Här bor vi i ett hus över natt (det där lilla huset till vänster. För höjdrädda som jag rekommendaras egentligen inte hängbro egenhändigt byggd av killen som äger huset, men redan andra gången blev jag lite morskare när jag stapplade över).
Det finns en sån enorm potential för turism i det här landet. Under vår endagsvandring passerar vi förbi en gård som har en varm källa sprutande upp på gårdsplanen. Två bassänger har de, i var sin liten lada, ditt byns folk kommer och badar. Gården verkar styras av en gapande sur tant i mustasch. Hon visar oss hur bassängerna har ett omloppssystem som byter ut vattnet varannan dag - proppen är en petflaska intryckt i röret.
Potential, men fortfarande en bit att ta sig.
Samtidigt finns det redan där nu. Det är lite lättare när de andra i resesällskapet pratar ryska, men det finns ju där: vandringsguiden, övernattningsmöjligheterna och framför allt gästfriheten.
Det finns något här som vi har förlorat för länge sen känns det som. Men mer om det någon annan gång.
2 kommentarer:
Åh vad spännande det låter. Får absolut lägga till Georgien på att besöka-listan!
Gör det! Slitet och fattigt, men ändlöst vackert ändå.
(Ett litet tips - kan hjälpa att ha någon med som pratar ryska - utanför Tblisi pratar nästan ingen engelska)
Skicka en kommentar