Att lova en massa grejer

Nyårsafton. Idag ska man ta tag i sin nyårslöfteslista. Jo, jag vet. Man kommer inte träna 5 dagar i veckan hela året, eller sluta äta godis och börja äta grönsaksstavar istället. Antagligen kommer jag inte kolla mindre på TV och läsa fler böcker heller. Fast egentligen kollar jag ju inte så mycket på TV över lag.... men jag borde verkligen läsa fler böcker....

Jag tror jag ska avge lite mer vaga nyårslöften i år. Ialla fall vaga på pappret. Därmed inte sagt att de är lätta att genomföra. Ofta är vaga löften svårare att följa än de mer konkreta.

Alltså, här kommer Mias nyårslöftesmanifest:

1) Jag ska bli bättre på att säga nej. Bättre på att inse mina begränsningar och tacka nej direkt.
2) Jag ska ägna mer tid åt mig själv. Mer egoistiskt värna om tid för bara mig (hör till stor del ihop med punkt 1)
3) Jag ska vara utomhus mer. Samla mer solsken och frisk luft

Mycket längre behöver det nog inte vara tror jag. Och nu står det här i bloggen. Alltså ingen utväg. Med start i morgon ska jag ge det ett ärligt försök att lugna ner mitt liv en smula.
Gott nytt år på er alla!!

En jul i slow motion

Jag sover. Och äter. Julhelgen förvandlas till en orgie i mänskliga basbehov. Hur mycket jag än sover känns det inte tillräckligt. Som om kroppen suger åt sig all sömn den kan få. Alltså sover jag lite till. Har lugn i kroppen, ligger kvar och drar mig och slumrar en timme i sängen på morgonen.

Äter gör jag dock tillräckligt och mycket mer därtill. Mannen säger att det är så man bäst visar sin uppskattning mot alla nära och kära som man saknar så mycket annars. Vi äter som tusan.

I går var vi hos svärmormor och åt. Kött, sås och päer. Efteråt spelar vi plump vid köksbordet och tittar på fåglarna som äter från fågelboet utanför. Det är så lugnt och så hemma. Jag känner att jag nog passar in i Sverige ialla fall. Sen äter vi "törra bullar" och dricker kaffe.

Bästa julklappen...

...fick jag av min syster tror jag! Ett par nya tofflor i disco-tema. Så fort blogger går med på att publicera bilder (kanske är nätet alldeles för långsamt hos mina föräldrar...) kommer de ut på kort här!!!

Jul!!!!!!!

Ett sista inlägg i bloggen - i morgon gar flyget hem och det seriösa julfirandet sätter in. Planerat:

- julfirande 1 hos mannens pappa
- julfirande 2 hos mina föräldrar
- julfirande 3 hos mannens syster
- julfirande 4 hos farmor och farfar
- julfika med kompis 1
- julfika med kompis 2
- julbesök hos svägerska
- nyarsfest med supervännerna

Ahh... det ska bli toppen alltihop! Sverige, här kommer jag!!!!

Firmafest

Jag har semester!!! Äntligen. Genom att strategiskt flytta över hälften av mina grejer pa to-do-listan till januari kan jag ga pa semester nastan med gott samvete. Ar trött efter jobbets julfest i gar kvall. Var lite lustigt. Dansade till tyska schlagers. Fick ett toppenjobberbjudande som jag maste tacka nej till tror jag. Fick en komplimang av chefen. At Apfelstrudel. Agerade taxi at halva avdelningen...

Kanske är man lite tysk i alla fall när man inser att man kan sjunga med i en del schlager-latar... eller nar man inser att man inte längre lägger salladen pa den vanliga tallriken utan gärna vill ha den pa en tallrik brevid.

En relativt städad firmafest maste jag säga... har ju aldrig varit pa en svensk. Fast grejen är att tyskar aldrig blir drängfulla. Kanske är det därför det stannar vid bra stämmning och kul. Ser inte ens nagon som hanglar pa toaletten. Men vid närmare eftertanke, det har jag aldrig sett i Tyskland... det är sa städat här...:)

Ibland måste man le lite emellanåt....

Ibland jobbar jag på ett lustigt ställe. Ett urval ur dagens citat från mina kära kollegor:

"Jag behöver någon som pratar ryska här! Snabbt!!"

"Nattvakten ringde och sa att det är någon som väntar på dig där nere"

"Ska du flytta hem till Sverige? Är du gravid?" (den kommentaren förstår man bäst om man har en inblick i hur kasst den tyska barnomsorgen är... och nej, inga bullar i ugnen här...)

"Bara så du vet, jag har sålt in dig som expert i ett projekt. Hoppas det var OK. Du måste åka andra projektveckan."

För första gången på länge har jag hemlängtan. Jag behöver komma hem.

Att sjunga slut på sig

I går var det dags för den första julkonserten med min kör. Svinkall kyrka, varm publik. Kanske var det just det som gjorde konserten så bra. Efteråt är jag hög på adrenalin, nästan speedad. Det tar ett tag att komma ner i normal takt. Ungefär en timmes glädjerus. Sen slår tröttheten in, 3 timmars genrep och 1,5 timmars konsert i full koncentration tar ut sin rätt. Jag ramlar i säng och drömmer lyckliga drömmar.

För övrigt....

....flög i går till Kroatien för att träffa en bank som vi gärna vill jobba med. Möte med banken klockan 15. Typiskt mötesrum i gammal socialistisk anda. Enormt rum, enormt bord, massiva läderstolar/fåtöljer runt bordet som man nästan försvinner i när man sätter sig. (Alla banker av det gamla gardet har ett sånt mötesrum tror jag)
Efter mötet ut till flygplatsen, en smörgås i baren, in på flyget till München. Byte i München till flyget till Frankfurt.

Men nu till själva saken. När flygvärdinnan på flyget till München kommer till oss och frågar vad vi vill ha att dricka, säger min medföljande konsult: "En tomatjuice, tack!". Ni trogna läsare vet ju ungefär vad jag tycker om tomatjuice. Framförallt ställer jag mig frågande till vem som 1)beställer det och 2) faktiskt tycker om det. Och här satt jag, med ett livs levande exempel framför mig. Jag fick bita mig i läppen för att inte överfalla honom med frågor. När han sen beställde tomatjuice EN GÅNG TILL på flyget till Frankfurt fick jag dyka ner med huvudet i boken för att inte gå till attack med frågor (varför beställer du det? Tycker du verkligen om det? Och - den viktigaste frågan - dricker du NÅGONSIN tomatjuice när du inte flyger??)

Jag lät tillfället gå förbi mig. Beställde en apelsinjuice och ställde inte en enda fråga. Dåligt för min tomatjuice-forskning... jag ångrar mig lite...

Att ha talang

Ok, jag är sent ute. Har från alla håll invaderats av Imogen Heap. Det är ta mig tusan det bästa jag har sett på år och dag. Efter ha lyssnat ungefär 10 gånger är jag fortfarande speechless. Beundran är en underdrift, om jag hade varit ens hälften så talangfull hade jag varit nöjd.

Så här min julklapp till er alla som har missat Imogen Heap. Se det här och njut.

Musikalitet blir inte bättre än så här.

En hemlig jultomte....

En sista resa innan jul, till Kroatien i morgon. Sen bara två dagars slitjobb... sen kommer julefriden. Det har jag bestämt. De två sista dagarna på jobbet ska jag gå hem tidigt. Och komma sent.

Häromdagen hängde det en liten julklapp på ytterdörren när jag kom hem. Jag blev alldeles nyfiken och glad. I slutändan var det en liten pralinask från husförvaltningen för att vi stod ut med att de i 16 veckor (med start i juni...) plastade in våra balkonger och renoverade fasaden. Men oj vad jag blev glad. Jag tror att jag ska sno ideen till nästa jul - då ska jag tomta lite hos mina nära och kära :)

Att få hjärtat i halsgropen

Jag hade i slutändan en helt OK dag i Budapest. Julhandlade, satt på café.... Åkte i jättegod tid till flygplatsen, här ska inte missas något flyg.....:) Kommer till incheckingsdisken och får hjärtat i halsgropen under följande conversation:

Malevkille: Did you change your reservation today?
Mia: No, your colleague did it yesterday
Malevkille: Because you are not booked in on this flight.....
Mia: But your colleague DID book me in, yesterday!!! (lite panikstämning)

Det är då det händer. Jag har tydligen i slutändan hittat honom. Malevs trevliga kille (jag tror det är rätt att skriva i singular här). Han ler (!) och säger: no problem, I will book you in, the flight is not full anyway.

Och till slut kommer även jag hem... sover gott i min egen säng

Att fastna i Budapest

Ahhh, jag ar sa DUM!! Lyckas missa mitt plan i Budapest genom att vara ouppmarksam och inte notera att det gar TVA flyg till Frankfurt med en halvtimmes mellanrum... sitter i fel terminal och upptacker forst nar vi boardar att jag skulle varit pa det andra flyget som boardade en halvtimme tidigare.... det ar ungefar dar, nar man inser att man har fastnat i Budapest och att sondagens planerade julbak med kompis kommer att skita sig, bara for att man ar sa KLANTIG... det ar da man INTE vill hantera Malevs otrevliga transferdesk

Stressad Mia: Hi, I missed my flight....
Sur Malev tjej 1: Why??? (tittar pa min biljett). Oh, YOU are Mia. WHERE WERE YOU??? (med tonlage som om jag ar fem ar och har missat fikapausen pa dagis)
Sur Malev tjej 2: Yes, were were you?! We called for you!!!
Mia: - eh... well, there was no call in the terminal where I was..... I sort of missed that...
Sur Malev tjej 2: the flight was 20 minutes delayed because of YOU!!!
(japp, Malev ar verkligen fantastiska pa att fa sina kunder att kanna sig vardefulla i alla situationer...)

Sa nu sitter jag pa ett hotell nagonstans i utkanten av Budapest och vantar pa att fa flyga hem i morgon klockan 18 pa kvallen... Toppen Mia. Ibland ar du bara for toppen.

Att lyssna

Ibland undrar jag vid vilken ålder som man slutar lyssna på såna som är yngre? Hamnar jämte en trevlig medelålders konsult på planet från Chisinau till Budapest. Problemet är bara att jag snart märker att han värderar det han säger som betydligt mycket viktigare än det jag säger. När jag pratar ja-ar han med, men jag märker att han helst bara vill få mig att prata snabbare så att han kan fortsätta med sina berättelser. Kanske är det jag som är konstig som blir irriterad på sånt? Visst, mer erfarenhet betyder också att man vet mer. Men kanske man kan ialla fall låtsas som om man är intresserad av att lyssna lite ibland?. Han var väldigt trevlig, annat kan man inte säga. Men jag blir ändå lite trött. När jag är medelålders hoppas jag att jag aldrig ska sluta lyssna.

Att langta till Paris

Ibland ar livet helt enkelt orattvist. Under alla mina besok har har jag ocksa skaffat mig goda vanner. Corinna ar en av dem, och vi tillbringar fredag kvall pa en sushirestaurang i Chisnau. Hon berattar for mig om hur hon vill resa efter Rumaniens intrade i EU i januari. Liksom manga moldaver har hon rumanskt pass. Varlden, som sa ofta ar sa stangd for alla har, oppnar sig pa en gang. Hennes ogon lyser nar hon berattar att hon vill aka till Paris. Hon berattar om hur hon laste franska i skolan och hur hon larde sig allt om fransk kultur, om fransk geografi. Hur hon kanner att hon kommer hitta vagen i Paris till Notre Dame for att hon vet var den ligger. Trots att hon aldrig varit dar.

Langt inne i mig blir jag sa arg, sa arg pa ett system som holl folk borta fran deras drommar. Jag har svart att forestalla mig hur det ar att lasa sa mycket om en plats man inte visste om man nagonsin skulle se.

Men snart kan hon aka. Nu saknas bara pengarna. En del av mig vill kopa en flygbiljett och trycka den i handen pa henne, bara for att hon ska fa se lite av det som jag har haft turen att uppleva. Men jag vet att det bara skulle bli valdigt valdigt konstigt. Jag betalar sushin istallet och hoppas att hon sparar pengarna for en biljett till Paris. Varlden ar bara orattvis ibland.

Bladderblocket - det ultimata redskapet

Med hjalp av min tolk fick jag till ett hyggligt uttal pa mitt rumanska "god morgon". Raknade aven till 6 i morgonens energizer-lek och skrev dagens schema pa rumanska pa bladderblock med hjalp av min ordbok. Kanner mig alltsa lite nojd, man ska ta det i sma steg...

Ar slut i huvudet. En dags utbildning ar sa kul, allra mest nar man ser att de dar sakerna som man har suttit och tankt ut faktiskt ocksa funkar i verkligheten! Men efterat har man ingenting kvar i huvudet, det ar som om man har anvant all koncentration, all energi. Lycklig men trott.

I morgon ska jag jobba med videokamera for forsta gangen. Mest ar jag radd for att jag inte ska kunna hantera tekniken. Jag gillar inte tekniska prylar. Tacka vet jag ett hederligt bladderblock och ett par pennor i olika farger.

Terroristskorna

Varje gang glommer jag av mig... dumt nar man flyger ar att ta pa sig skorna som ar lagade av en moldavisk skomakare. En moldavisk skomakare anvander namligen nubb nar han satter pa en klack. Alltsa piper det som tusan nar man gar genom sakerhetskontrollen. Nar skorna piper blir man lite misstankt. Alltsa blir man uttagen till specialkontroll for laptopen och all annan extrakontroll som finns. Dagens tips: ha aldrig skor med nubb i du ar ute och flyger! Du far allt pa kroppen igenomklammt pa alla mojliga konstiga vis...

Jag far ta tillbaka lite av mitt Malev-gnall ocksa... For forsta gangen nagonsin flyter allt som det ska med Malev... kanske handlar det bara om att man maste forutsatta att allt gar at skogen, da funkar det?!

Moldavien ar lite kallt och dimmigt. I morgon ska jag saga god morgon till mina kursdeltagare pa rumanska (no risk no fun... )

Alltså, julefin!!! Nu kan julen komma, jag har en julklänning. Ser lite ut som ett paket med rosetten i midjan :) .

Att vara julefin

Åh...jag har köpt en så fin klänning!! I vanliga fall brukar jag inte vara sån när det gäller kläder, men den här stod det bara MIA på med stora bokstäver. Nu går jag hemma och myser och kollar på den med jämna mellanrum. Att man kan bli så glad av en klänning, haha!!

Chisinau

Buna dimineata!

Nu är det gjort! Jag har anmält mig till en distanskurs i rumänska på Lunds universitet. Jag tröttnade någon gång i höstas på att inte kunna säga ett knäpp i Moldavien när min tolk är på toaletten ...

10 poäng kvartsfart

Mål: kunna haspla ur mig ett par artighetsfraser och bli förstådd. Kunna beställa på restaurang utan att behöva engelsk meny.

Samtidigt har min detektivliknande syster lyckats få tag i ett rumänsk-svenskt lexikon. Intressant förord: "Det finns många anledningar att åka till Rumänien på semester. Rumänien som turistland kan uppleva de flesta önskningar.....Man väljer Rumänien när man är sugen på nya upplevelser". Som Östeuropa-freak kan jag hålla med, men jag är inte så säker på om det är den allmänna meningen.?! Ialla fall... nu är det dags. I januari startar det!

Första praktiska övningen på mina nya rumänska fraser i nästa vecka när det är dags att sticka i väg till Chisinau igen. Har inte varit där på en hel månad, känns som om det är dags..:) enda stora nackdelen är att jag flyger med Malev... har tidigare skrivit om vad jag tycker om Malev airlines. Jo, det är sant, jag skrev då att jag ALDRIG ALDRIG mer skulle flyga med Malev. Tyvärr flyger inte Air Moldova på tisdagar. Om man är uppbokad måndag kväll får man då ge upp på sina principer. Men det kommer gå åt skogen. Jag är säker.

Att ta det lugnt...

Fredag! Jag har en hel helg med nästan ingenting planerat. Ett födelsedagskalas. Lite julmarknad i Svenska kyrkan. OK då, lite jobb. Men bara roliga grejer. Annars, ingenting planerat. Ska nog köpa lite julklappar i helgen. Börja läsa den där boken som jag har velat börja på länge.... ta på de georgiska tofflorna och krypa upp i soffan för att kolla på en film. Ringa goda vänner... men mest ska jag ta hand om mig själv. Hade ett bra avslut på veckan, vilket var oväntat, men trevligt. Julefrid är inplanerad.

Egentligen är det ju inte så synd om mig....

Tjoho!! En jävlar anamma dag!! Jag har en "to do" lista som räcker halvt till himmelen. Men iPoden är på, planen är lagd. Här ska betas av!

kan någon tycka lite synd om mig idag....

Det är lustigt. När jag har mycket att göra på jobbet går jag igenom en massa olika stadium. Som tur är har de senaste åren effektivt raderat bort panikstress-stadiet. Jag får helt enkelt inte panik någon gång, det hjälper inte, och om jag hade tillåtit mig själv att få panik varje gång hade jag nog legat som ett vrak i ett hörne någonstans. Alltså panikar jag inte mer. (Jo, en gång innan jag gick på semester. Då hade jag två dagar på mig, varav en var lördag, att hitta fem bra kandidatertill en konsultposition in Litauen. Jag klarade tre. Tycker det var bra nog).

Istället satsar jag på att planera. Jag rationaliserar, värderar vad som är viktigt. Och jobbar ohälsosamt länge. Men aldrig panik. Aldrig inre stress. Då skulle jag bli tokig på en vecka.

I dag är jag i "tycka-synd-om-mig stadiet". Då länsar man automaten på choklad och känner sig allmänt ynklig. Hoppas jag kommer in i "jävlar-anamma stadiet" i morgon. Det är effektivt och bra.

Team work i världsklass

Tillbringar helgen med att spontanträffa vänner. Efter ett par år här i Tyskland är det oftast så vi träffar de närmaste vännerna. Inga inbjudningar en vecka i förväg, utan ett telefonsamtal som slutar med "OK, då fixar vi något att äta, kom förbi om en timme". Jag trivs med att ha det så, det passar mitt liv för tillfället. Gör också att själva middagsgrejen inte blir så avancerad.

Det har en annan effekt också: mannen och jag är numera ett otroligt tajt team när det gäller att förvandla lägenheten från ostädad lya med tvätt överallt och stor disk på diskbänken, till gemytlig, välstädad lägenhet med någon form av middag färdig, på ingen tid alls. Så även i går. Bjuder in kompisar på middag 1 timme senare. Har ostädad lägenhet, ingen mat hemma...... Duschar. Åker och handlar. Kommer hem 10 minuter innan gästerna. Under 20 minuter (som tur var kom gästerna lite sent..:) lyckas vi med den stora förvandlingen, knappt utan att uttala ett ord. När gästerna kommer står vi i vår välstädade (så länge man inte öppnar dörren till sovrummet och ser kaoset där...) lägenhet och har nästan lyckas få färdigt tacosen. Bordet är dukat.

Vi är helt enkelt ett killer-team. Cateringservice nästa?

Överkörd av en ångvält

Jag känner mig som om jag har blivit överkörd av en ångvält.

Matförgiftning är aldrig kul. I kombination med att du precis är i färd att skicka iväg det största projektförslag du någonsin har gjort suger det ytterligare lite mer. I stället för att återhämta mig har jag istället avverkat 07.30 - 20/22.30 dagar på jobbet hela veckan. Otroligt oeffektiv naturligtvis - hade ungefär lika mycket energi som en grönsak. Men deadline är deadline.
I går kulminerade det i att komma till jobbet 07.30, jobba färdigt med projektförslaget till 17.00. Packa ner det i en låda, ringa DHL, pusta ut. Få oroliga kommentarer från kollegorna att jag ser trött och hängig ut (undrar vad det kommer ifrån...). Liten fest på jobbet för att fira en kollega som slutar. Tillbaka vid datorn vid 17.45 - det var ju den där rapporten som jag var tvungen att få ut den här veckan också.... skickar iväg rapporten tre timmar senare. Sätter mig i bilen, kör 125 km till Frankfurt Hahns flygplats för att hämta mannen som kommer hem över helgen. Ungefär där tar jag slut. Mannen kör hem, jag sover som en stock. Ramlar i säng och sover så att det gör ont i ögonen.

Mitt huvud är som ett bowlingklot idag. Ibland undrar jag allvarligt talat vad jag håller på med. Ibland önskar jag att jag inte alltid skulle vara så jädrans passionerad över allt jag gör. Om jag bara hade varit lite mer lagom engagerad. Men nej, hos mig är det av eller på. Svart eller vitt. Suck.

Slut på energi....

Batteriet på min iPod tog precis slut. Och min energi. Jag avskyr feta deadlines.... Klockan är 21, jag är på kontoret och ska ungefär ingenstans för de närmsta timmarna. Hade hjälpt med lite julmusik nu....

Konsert på kontoret

Så mycket för den ljudtäta dörren... min kollega som sitter utanför mitt kontor i kontorslandskapet kommenterade just min sångröst... haha!! Jag tror alla här tror att jag är lite knäpp :)

Den första julkänslan

Idag bjöd iPoden på julmusik för första gången. Visserligen skiner solen och det är 10 grader varmt. Men långsamt kommer julstämmingen. Den där första glädjen som kryper genom kroppen. Tur att min dörr är relativt ljudtät på jobbet - kan inte låta bli att sjunga med lite grann. Rapportskrivandet går bättre än på länge. Plötsligt har jag energi igen efter månader av långsamt, slajm-segt tragglande på kontoret där ingenting har känts kul. Jag känner mig kreativ. Motiverad. Äntligen! Är inte riktigt bara på grund av julmusiken, men den hjälper till.

Här ska skrivas rapport!

Att inte vara utvald

I somras tyckte min doktor att jag skulle testa en homeopatisk medicin för mina ständigt återkommande munsår och munblåsor. "80% av alla som gör den här kuren blir av med sina besvär!" sa doktorn optimistiskt. Toppen tyckte jag, jag menar 80%, det är ju nästan alla, eller? Alltså tillbringade jag SEX veckor, två gånger per dag med att gurla olika konstiga vattenlösningar. Vem bryr sig om sex veckors gurglande när det handlar om att ALDRIG mer ha munsår?

Idag dök det upp på läppen. Jag är inte en av de 80%, jag är en av de 20%. De som inte alls blir botade utan som glatt gurglar konstiga saker i sex veckor och sen inte får någon cred överhuvudtaget. Kände mig så...lurad på något sätt. Jag menar, varför är min läpp så jädrans speciell, för 80% funkar det ju?! Det suger att inte vara utvald. Jag känner mig som när man gick i lågstadiet och blev sist vald i gympan när det var fotboll. Det var inte kul att inte bli utvald då heller.

De fantastiska georgiska tofflorna...

70-tals faktorn blir liksom ännu större ihop med den snygga gröna heltäckningsmattan.....

I nöd och lust

Hälsar på mannen i Cambridge över helgen. Har en fantastisk lördag på stan med massor av tid bara för oss. Botaniserar i bokhandlar. Njuter av en fin höstdag. Dricker en cappuccino. Avslutar dagen på en svindyr restaurang. Kommer ihåg hur mycket jag har saknat honom.

Nästa morgon - matförgiftning. Den svindyra restaurangen var kanske inte så toppen trots allt.... Tillbringar hela dagen i sängen. Ibland är kärlek något så litet - eller så stort - som en puss på pannan efter att man precis har kräkts i en påse.

I nöd och lust. Ibland glömmer man vad som döljer sig bakom de små orden. För alla er som letar efter den optimala äkta mannen där ute - ledsen, han är redan upptagen. Och jag har paxat honom för all överskådlig framtid.

Våga vägra Borat

För övrigt var jag och såg "Borat" med bland annat min kollega från Kazakhstan i förra veckan. Om du inte har sett den ännu - gå inte dit. Var länge sen jag såg något så dåligt. Jag vet att meningen med filmen är att driva med folks fördomar. Men problemet är att folk inte inser att det som de tror att de vet om östländer som tex Kazajhstan ofta är fördomar. I alla fall är det min erfarenhet. De tror att det är, kanske inte direkt som i filmen, men ungefär så. Visst är det fattigt, visst ser det ofta ut som i byn i Rumänien där de filmade. Men folket är helt annorlunda än vad filmen visar. Alla i öst är inte prostituerade eller idioter eller kriminella eller allmänt dumma. De flesta är hårt arbetande, stundtals väldigt välutbildade människor som försöker överleva i en rätt hård miljö. Driva med fördomar kan man göra när man är medveten om dem - jag har en känsla av att det enda den här filmen lyckas med är att bli ytterligare ett bevis på hur farliga alla länder i öst är.....

Aldrig mer kalla fötter

Jag har fått kanske världens bästa present.

En sak som min kropp inte fixar att ordna är ordentlig blodtillförsel till fötterna. (jo, jag vet, är nog inte den enda kvinnan med den defekten). Alltså är mina fötter iskalla från november till mars ungefär. Bästa hjälpmedlet hittills har varit skidsockar, ett par riktigt varma och ulliga skidsockar som man kan dra upp till knäna om det är riktigt kallt. Jag trodde att jag hade hittat den ultimata lösningen och var ganska nöjd. Fram till nu. Nu inser jag att det finns helt andra dimensioner.

I helgen fick jag ett par hemstickade innetofflor från Georgien (landet, inte delstaten! :) . Ser ungefär ut som ett par stickade sockiplast. Känns som om jag är med i "Tillsammans" eller annan valfri 70-tals film när jag glider runt med dem i lägenheten. (Eftersom även sulan liksom är stickad, bara tjockare än resten av tofflan, så glider man väldigt bra på parkett..hehe....). De ser inte mycket ut för världen, men de håller mina fötter varmare än någon skidsocka i världen. Ungefär som att byta upp sig från sin Seat, som är helt OK, till en fet Audi. Georgiska stickande farmödrar vet vad som krävs. Respekt. Jag tror jag åker till Georgien nästa år och köper mig ett livslångt förråd.

Att kunna äta kakan och ändå ha den kvar

Oj, vad jag har skrivit mycket gnäll och negativt det senaste... är det kanske höstvädret? Spelar inte så stor roll, för nu är det goda nyheter på gång!

Efter diskussion hit, telefonat dit, kontakt med skatteverket, försäkringskassan, skatteverket igen, memo 1, memo 2, memo 3 och nu slutligen memo 4, är det fixat och klart. Jag har jobbet klart - från nästa sommar blir jag min tyska firmas lilla satellitkontor på svenska västkusten. Efter massor av panik (vill jag egentligen det här? Är det bra att flytta hem nu?), så känns det väldigt bra! Egentligen känns det väldigt, väldigt bra! Jag menar, jag kan flytta hem till vänner och familj, men samtidigt stanna kvar inom microfinance-sektorn, som inte direkt är utvecklad på svenska västkusten om man säger så....:) Kan det bli bättre? I dag lyser solen på mig!!

En ostmacka med ketchup tack!

Jag har skaffat mig en rutin nar jag ar lite langre i ett land. Jag gar alltid till en supermarket. Oftast behover jag handla nagot, men mycket ocksa for att jag tycker om att kolla pa vad folk egentligen handlar. Show me what you eat and I will tell you who you are. Eller nat. Pa nagot satt tycker jag att det ar intressant att se skillnaderna. Att de nastan bara saljer acklig H-mjolk i Tyskland. Eller att frysdisken i affaren i Chisinau ar full med sma ravioli-liknande pastagrejer (smakar hur gott som helst!). Men en sak gjorde mig konfunderad i gar nar Air Moldova an en gang tog mig till Chisinau. De serverade kall mat, typ palagg och brod. Smor, ost etc. Standard. Forutom att de ocksa serverar ketchup till. Funderade saker en kvart pa vad man skulle ha den till. Ostmacka med ketchup? Kaka med ketchup? Ketchup till kaffet?

Nej tack!

Göteborg försöker charma mig - knappt något regn och den där riktigt isande kalla vinden saknas. En sak charmar mig inte dock. Gratistidningskillarna. Kanske har jag varit borta för länge från den här stan, men jag blir TOKIG! Nej, jag vill inte läsa .se, eller Metro eller för den del City Göteborg. Och framför allt vill jag inte ha den upptryckt i näsan vid varje spårvagnshållplats. En av sakerna jag tycker är bäst i Sverige är man slipper de där aggressiva försäljarna. Vill man köpa något kan man komma på det själv typ. Men nu är man helt plötsligt jagad av killar som helst av allt vill skänka dig en gratistidning. Absurt och framförallt STÖRANDE!! Funderar på om jag ska plocka fram sur-tysken i mig någon gång och säga något surt tillbaka....

Annars är Göteborg som det brukar. Och ändå inte. Vi behöver en karta för att hitta till festen vi är bjudna till på lördagen. Känns mystiskt, jag menar, Göteborg är ju ändå MIN stad.... men det kommer nog. Tids nog.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Har en sån där vecka när liksom inget riktigt flyter på jobbet. Allt känns så långsamt... som om man sitter i en sån där burk med slajm (kommer ni ihåg slajmet? Var inne på sisådär slutet av 80-talet, början på 90-talet. Neonfärgat gegg i en burk som man använde... tja, vad använde man slajm till egentligen???). Men snart helg, snart återse gamla goda Göteborg över helgen. Ska handla i Nordstan, fika på Avenyn, lyssna på spårvagnspling.... frysa häcken av mig (måste nog leta upp ett par vantar?), få paraplyet sönderblåst... good old Göteborg, ibland saknar jag dig faktiskt lite....

En sista bild från helgen och en hemlig present

Ungefär så här bra var vi på dansgolvet i helgen. I alla fall nästan....:)

Tillbaka till vanliga livet. Bara ett par dagar kvar till långhelgen planerad i Sverige... har blivit så rastlös numera, ett par veckor i stöten på kontoret utan några resor och jag känner mig helt plötsligt fastlimmad i stolen. Men ett litet under hände den här veckan på kontoret: helt plötsligt stod det en skrivare på mitt rum en morgon. Tillbringar normalt minst en halvtimme om dan bara med att springa fram och tillbaka till skrivaren (mitt rum är allra längst bort...), så den är väldigt välkommen. Frågan är bara var den kommer i från? Det finns ingen här som har egen skrivare... Ska man vara snäll och ge tillbaka den till IT avdelningen, eller ska man bara behålla den och njuta...? Det är frågan... det kan ju vara sa att det är någon som låter mig först njuta av den förbjudna skrivaren, därefter vänta ut att jag långsamt skapar ett beroende för att slutligen, när jag är helt fast, utnyttja situationen för utpressningsförsök... hm... ska nog ialla fall koppla in den...bara ett litet tag....

Tjejkväll

Ojojojojoj....... vilken helg.... såna här helger händer inte ofta, och det är nog tur, annars hade min lever gett upp och bytt till en ny kropp....:) Men vilken kväll! Haha, med min partner in crime blir det alltid en riktigt höjdarkväll. En oväntat bra nattklubb i Darmstadt i kombination med ett par tre cocktails, en soft lounge och roligt folk. Var en sån där kväll som man trodde att man var för gammal för - oväntad (eller, nja, riktigt oväntat kanske inte. Men lite oväntat att vi fortfarande orkade vara ute till 05.00 på morgonen....) och hysteriskt rolig. En sån där kväll som det tar en hel dag att återuppleva dagen efter genom "just det, kommer du i håg sen när...." följt av asgarv. Tjejkväll rules!

Tjejhelg!!

My partner in crime är på väg ner till Tyskland över helgen. Ska bli så kul!! Vi ska bara prata, dricka vin och snacka skit. En hel helg. Oavsett vad som händer kommer det bli en lustig helg, det känner jag på mig. Kalla det kvinnlig intuition.

Top Dog

I bland är TV fördummande. Helt enkelt. Såg just en trailer for ett nytt program: Top Dog - Deutschland sucht den Superhund.

Nej, jag skojar inte. Det är någon slags dokusåpa/ talangsåpa för hundar. Tragiskt. Tragiskt. Hör av er om ni vill att jag ska spela in alla avsnitt. Annars kanske vi alla kan uthärda tills alla avsnitt kommer på DVD.

Söndag

Ahhh.... tre timmars promenad genom höstgulnande träddungar med gott sällskap.... avslutas med en capuccino med goda vänner i stan.... man borde ha såna söndagar oftare...

Bilderbok

Jag har fått mitt första klagomål på min blogg... får se det som ett gott tecken på att det faktiskt verkar vara någon som är intresserad av att öppna den här sidan ibland. Alltså, inkommet klagomål: det är för lite bilder i min blogg. Made to please som man är kommer här en kort version av Kenyaresan från september i bildform.... enjoy!

Jag fegade ur....

....jag vet, jag lovade att jag skulle göra det, men det gick bara inte. Mitt mod svek mig. Tror inte att JAT airlines har sprit i sortimentet heller (även om de tydligen har både det ena och det andra i bagaget...). Jag bangade tomatjuicen. Sorry, ledsen att göra er besvikna. Jag tror att tomatjuicen och jag är klara med varandra. För alltid. Alla avsked är inte sorgliga.

Nära ögat?

Tillbaka i Frankfurt efter en vecka "on the road". Problem vid incheckningen i Belgrad. Hade bestämt mig för att vara tuffare, och var stolt över hur otrevlig ton jag kunde få utan att sluta vara hövlig.... tyvärr hjälpte det inte. Serber är nog alldeles för vana att ta mycket skit utan att ta åt sig alltför mycket.

När vi landar i Berlin tar det tid innan trapporna kommer. Utanför planet väntar poliser, poliser, poliser, brandkår... full utryckning. Transferbussen tar oss 100 meter bort från planet och stannar sedan. 20 minuter senare kommer en man ur besättningen och ger oss information på serbiska. Allt jag förstår är ordet "bomb". En man brevid mig berättar att polisen har blivit informerad om att det kan finnas en bomb ombord.

När man flyger mycket är det kanske inte konstigt att det någon gång händer något. Jag känner mig mest bara trött och vill hem. Hade nog trott att jag skulle reagera annorlunda i en sån situation, att jag skulle....tja, känna mer. Jag känner mig lite ensam dock. Ringer min man. Sen vill jag bara mest hem. Kanske hjälps situationen av att 90% av passagerarna är serber. Ett mesigt bombhot är inget mot vad de flesta där har varit med om skulle jag tro. Alltså blir det ganska snart högljudda skratt i bussen när de första galghumoristiska skämten börjar hagla.

In till terminalen, väntan i en stängd gate, sen säkerhetskontroll i timmar.... men alla väntar tålmodigt. Jag öppnar varenda liten ask och burk i mitt bagage, loggar in på min laptop framför säkerhetskillen samtidigt som han letar igenom myntfacket i min plånbok. Sen äntligen ute på andra sidan. Lyckas komma med sista planet till Frankfurt, somnar som en stock i min säng.... idag kommer tankarna. Många gånger i livet är man lyckligt lottad.

Barcelona....

Jetsetfasoner

Ibland far man liksom för mycket av det goda... Jag har inte varit med sa lange i konsult-svangen. Uppskattar fortfarande att resa. Men det har veckan blev liksom lite för mycket. Var i Barcelona i helgen med familjen (fantastisk stad!!!). Kom tillbaka söndag eftermiddag, tillbaka pa flygplatsen söndag kvall för att ta flyget till Budapest dar jag sitter nu. Tva dagar konferens, i morgon vidare till Belgrad via Zurich, sen tre timmar bil till Cacak, tva dagar utbildning, tillbaka till Belgrad, flyget tillbaka till Frankfurt fredag kvall..

Tittade tranande pa min egen sang i söndags eftermiddags nar jag var hemma... konstigt att vara hemma sa kort. Men allra konstigast blickar fick jag fran busschauffören som kör flygbussen mellan Darmstadt och flygplatsen. Akte fran flygplatsen vid halv fyra tiden till Darmstadt. Fyra timmar senare var jag tillbaka, nu nyduschad med halvblött har och halvvags ny outfit. Funderade pa vad busschauffören trodde att jag hade för jobb. Det enda som kom upp som logiskt i mitt huvud var lyxprostituerad. Toppen. Ibland ar mitt liv en parodi pa sig sjalv...:)

Sverige, jag är på väg....

SHIT - nu är det gjort. Första steget taget. Fungerade nog ganska bra tror jag... var liksom lite konstigt. Kändes som om jag gjorde avbön hos mina kollegor.... men nu är det ingen väg tillbaka. Sverige, here I come. Här kommer jag alltid vara en främling. Undrar om jag är en främling i Sverige också?

Men nu är det gjort. Känner mig mest lättad. Och ledsen på något konstigt sätt.. avsked är tufft. Även om det dröjer länge tills det verkliga flyttlasset går. Om två veckor är det dags att berätta för hela avdelningen. Jag samlar kraft...

I morgon - den stora dagen....

Två av tre rapporter avklarade... Barcelona hägrar....

I morgon är det dags. Ska berätta för mina närmsta kollegor att jag ska flytta hem. Jag är ungefär skitnervös. Tänk om jag ångrar mig och inte alls vill hem till Sverige igen? Antagligen kommer de tycka att jag är en suck up of a lifetime för att jag har blivit erbjuden att stanna kvar för firman och jobba på distans... jag menar, för en firma som konsultar i developing and transition countries är ju inte riktigt Sverige en marknad om man säger så... (det är en annan sak jag oroar mig för. Något kontrakt har jag ju liksom inte sett ännu. Kanske ångrar de sig, då drar jag igång värsta balunset för typ ingenting...). Men mest oroar jag mig för att det blir verkligt i morgon. Jag kan inte säga "jo, någon gång i framtiden så..." när folk frågar om man har planer på att flytta hem. Jag måste börja släppa taget. Jag vill ju också släppa taget. Men lite skrämmande är det - tänk om jag bara inte passar in i Sverige längre? I morgon börjar det ialla fall. Den stora hemflytten.

Att få motivation

Åhhh... jag är så omotiverad idag. Stora rapportdagen - har tre rapporter att mala mig igenom idag och har ingen, ingen lust... men det är hög skylla-sig-själv faktor på situationen. Om jag inte hade spenderat två timmar igår på en affärslunch mest för att det var himla trevligt hade jag kanske hunnit med lite mer i går. Man önskar ju att det hade lönat sig att ta hand om sig själv, sätta gränser, och passa på att njuta av livet i små doser, precis som jag gjorde igår när jag stannade på uteserveringen istället för att skynda tillbaka till kontoret, men i det här läget gör det inte det. Rapporterna är fortfarande kvar, jag har en dag fastlimmad i min kontorsstol framför mig... får nog ta till iPod-tricket (med musik blir allting roligare. Tracy Chapman hjälper mig alltid att koncentrera mig..).

Se- fram-emot-något-roligt-tricket kanske också funkar. OM jag inte blir klar med rapporterna denna veckan kan jag inte åka till Barcelona den här helgen och träffa min älskade familj på långweekend där. Alltså Mia, vill du träffa familjen i helgen måste du läsa rapporter idag. Hehe... kontorslogik :)

MItt kontor är min borg

Det är söndag. Jag är pa kontoret... att mannen helt plötsligt har emigrerat till England i tre månader har dåligt inflytande på mitt arbetssätt. Mitt kontor är min borg...

Var på bokmässan i Frankfurt idag - köpte tysk kylskåpspoesi, enbart för att ordet "verpiss" fanns med..suck..ibland är jag verkligen pubertal....

Flygfascisten....

Jag gillar inte att skriva det, men jag har blivit en tvättakta flygfascist. Ett par års flängande har plötsligt gjort mig väldigt känslig när det gäller flygplatser och flygande. Inte så att jag måste flyga business class, eller flashiga flygbolag (för tillfället är jag väldigt nöjd med Air Moldovas små propellerplan tex. Där får man riktig mat. De kommer i tid. Personalen är trevlig.) Jag har egentligen inte så stora krav, men pallar inte riktigt med när det blir... tja, inte som Air Moldova. Och allra mest i denna värld suger det att flyga med Malev. Malev har som affärside att göra Budapest till deras hub - vart du än ska har du en transfer i Budapest. På pappret ser det väldigt bra ut - väldigt korta transfertider, och man måste ge cred för att de är väldigt snabba på att få med ditt bagage i anslutningsflyget. Men där slutar all min cred för Malev. Ska du flyga med Malev, stanna i Budapest. Åk inte transfer. Min senaste resa var så här: jag kommer med flyget från Frankfurt I TID. Första gången. Känner mig nöjd med mina 50 minuter till nästa avgång. Kommer till transferhallen för säkerhetskontroll. Här kommer första problemet - Budapests flygplats är inte gjord för att 80% av alla passagerare har transfer. Alltså har de 2 säkerhetskontroller. Sammanlagt. Alltså alltid lång kö. I kombination med Malevs otroligt otrevliga personal blir det långsamt än värre. Det är nämligen dags för kafferast, så helt plötsligt stängs en säkerhetskontroll - vi är nu uppskattningsvis 300 passagerare som ska igenom 1 säkerhetskontroll. Klockan tickar och jag inser att jag nog inte ens kommer hinna med att gå på toa innan nästa flyg, om jag ens hinner med flyget. Kvinnan före mig har ett flyg som går om 15 minuter, men får ändå inte gå före i kön, utan möts av det trevliga "I am really busy now, talk to someone else" från personalen. Ungefär här tar mitt tålamod slut - än en gång upprepar jag mitt löfte att ALDRIG, ALDRIG mer flyga Malev. Springer till flyget, hinner med den sista bussen ut till planet. Hade tänkt äta på flygplatsen, men finns ingen tid. Får istället äta Malev airlines smaskiga korvbrödsmacka med majonnäs och smält ost, uppvärmd i plastpåsen den ligger i (hälsosamt?). Toppen.

För övrigt provade jag tomajuice på flyget. Har aldrig förstått varför så många dricker det när de flyger - är ju inte direkt en storsäljare annars. Eftersom jag tycker om tomater tänkte jag "hur illa kan det bli" och provade....gör aldrig det!

aha.... de har tom en hemsida. Alltsa, kolla in pa www.milestii-mici.md! Tyvärr ser det inte lika coolt ut pa kort som det är i verkligheten....

En överraskning

Helg i Moldavien och jag far uppleva nagot väldigt oväntat. Med min tolk och tva till fran kontoret aker vi pa utflykt till en av de större vingardarna, Milestii Mici. Vi kör in med bilen i vinkällarna, guiden berättar att de har 200 km väg under mark, men använder "bara" 50 km. Varje väg är uppkallad efter druvan som lagras i de stora träfaten, alltsa passerar vi tex "Pinot" boulevard. Vi far djupare och djupare, till slut är vi 80 meter under jord. Här har de sina riktiga dyrgripar, vi gar in i världens största vinkällare (diplomet fran Guiness Rekordbok hänger pa vägger). 2 MILJONER flaskor ligger lagrade här... gang efter gang efter gang.... otroligt. Vinprovningen sker i deras stora vinprovningslokal, 60 meter under jord. Dörren in till lokalen är en stendörr som väger 3 ton som styrs elektroniskt och liksom skjuts at sidan. Jag far suspekta "James Bond"-vibbar. Till alla som jag har sagt att allt i Moldavien är liksom litet... jag tar tillbaka allt! Det här är helt enkelt magnefikt, skrytigt, lite kitschigt, men stort, stort! Vi dricker det bästa vin jag nagonsin har druckit innan vi puttrar ut i dagsljuset i var Lada igen. Moldavien fortsätter att överraska.

Tillbaka i Moldavien...

Kanske börjar jag bli en inbiten konsult... har tillbringat en hel vecka med mig själv. Middag ensam, kollat lite pa TV pa kvällarna, mailat... i kväll tog jag mig i kragen och bestämde mig för middag nagon annanstans än pa hotellet (det är ju ända fredag kväll). Insag att jag trivdes väldigt bra i mitt eget sällskap, nästan för bra... alltsa en sak till jag har lärt mig här, att ga pa restaurang ensam. Trodde jag aldrig att jag skulle klara av, men det är ganska nice faktiskt.

ute pa resa igen!

Bloggen öppnas igen efter sommaren! Tillbaka i Moldavien igen för en vecka. Plötsligt flyger tiden här iväg, kanske ett tecken pa att Chisinau börjar bli vardag? Har i ett svagt ögonblick lovat att lära mig rumänska... hm, undrar när det ska hinnas med? Höstens reseprogram ser helt plötsligt väldigt fullt ut pa en gang, undrar lite var min höst tog vägen..... men massor av roliga saker pa gang. Semestern gav mig lite ny energi igen!

Semester!

Jag har semester!! Äntligen, äntligen... i morgon går flyget! Jag är trött trött, men lycklig! haha! I kväll går vi ner en sväng till vinfesten i Darmstadt med några kompisar, sen ska det packas och fixas i morgon innan flyget går på kvällen. Men just nu ska jag bara sitta i soffan, pussa på min man och njuta av att jag är ledig...

German rules!!

Är pa datakurs med jobbet en dag, och inser att det tyska spraket inte slutar förvana mig. Jag menar, vad sägs om ordet: Desktopbenachrichtigungseinstellungen?? Jag skojar inte, det är sant, ordet finns. Säga vad man vill, men de kan det där med langa ord i det här landet...

Karriärkvinna?

Jag har två dagar ledigt och praoar som hemmafru en dag - ovanligt både för mig och för mannen. Har en liten hög med jobb som jag ska titta på, men det är allt. Undrar stillsamt hur jag blev en sån där. Karriärkvinna. Det är väl det man kallas om man jobbar mycket. Fast jag är inte riktigt säker på om det stämmer, som karriärist måste man väl ständigt vilja komma längre, ha en strategisk plan? Det har inte jag, jag är i allmänhet urdålig på strategier. Kanske är jag bara dålig på att säga nej. Fast jag tror att det främst är att jag har turen att ha ett jobb som jag tycker så mycket om. Fast idag, när jag egentligen ville gå och shoppa, men måste lägga ett par timmar på att skriva ihop något för ett projektförslag vill jag helst slippa jobbet :) Men kompromissar med mig själv, jobbar ett par timmar först och går sen och shoppar. Det gäller att sätta upp egna gränser.

En röst på väg tillbaka

Hurra! Efter två månader heshet är min röst på väg tillbaka... första körövningen för säsongen, och med lite rejäl uppvärmning märker jag att det funkar. Krävs lite extra tryck från magmusklerna, men det funkar. Lycka i ett nötskal!

Två veckor senare - rapport från ett kollo

Jag är tillbaka hemma igen efter två veckor som projektledare/cheerleader/mamma/ordningsvakt på en två veckors lång utbildning som jag ansvarar för på jobbet. 25 deltagare från hela världen, två veckor med full service och program. Utbildning blandas med utflykter, fester och sena kvällar. I mitten står jag och försöka basa över allt.... ingen sömn, stress, stress. Men så roligt. Jag menar, 25 deltagare från hela världen, från platser du inte vet någonting om. (hur mycket vet du egentligen om livet på Papua Nya Guinea? eller Azerbaijan? Här har du din chans i två veckor, är helt fantastiskt). Veckornas höjdpunkt är även den här gången "Cultural Evening" när alla får presentera sitt land på något sätt. Vi dansar folkdans från Bosnien, krigsdans från PNG och ett sus går genom lokalen när jag, något tidigt för säsongen, kommer in som Lucia med levande ljus. (Sverige är också exotiskt...:) Den kvällen gör allt jobbet värt + det är det här som är det bästa med mitt jobb. Kommer sakna alla mina nya vänner, trots allt jobb gick de två veckorna så fort. Sadik från Bosnien säger "it was in one way such a short training and in another way so long". Jag förstår vad han menar - det känns som om man har känt varandra mycket längre än bara två veckor. Vi upprepar för varandra att jorden är rund, vi ses nog igen - gör det hela mindre sentimentalt till slut...

Skulle behöva sova, men njuter för mycket av att ligga i soffan och göra ingenting, så jag håller mig vaken. Är igen skönt att vara hemma igen. Har insett att jag skriver det ofta i den här bloggen, att jag ständigt är på väg någonstans. Kanske har jag blivit för rastlös, men det passar mig rätt bra för tillfället. Just nu är jag på språng i livet - tids nog kommer jag hamna på mitt ställe på jorden.

Addicted?

Alltsa, för typ ett par manader började jag dricka kaffe. Det började med en capuccino i Moldavien som jag har berättat om innan. Sen dess dricker jag kaffe ibland - med mycket socker. Mest pa caféer, sällan i andra sammanhang. Tills häromdan - sitter pa jobbet och har världens migrän och kommer pa att kaffe kanske skulle hjälpa. En kopp, migränen borta. Sa fort gar det alltsa att bli beroende... fast det finns väl värre saker att bli beroende av i livet.

Lika par leka bäst?

Mannen och jag sitter pa en uteservering i Köln och tittar pa folk som passerar förbi. Jag funderar pa hur det kommer sig att sa manga par liksom ser sa lika ut. Undrar om det är att man passar bra ihop med människor som är lika en själv fran början, eller om det är sa att med aren sa liksom blir man mer och mer anpassade till varandra. Jag undrar lite om jag och mannen ser sa lika ut, om vi 11 ar efter första mötet liksom har klonat ihop oss till en stil. Mannen lanserar en annan teori - män kommer till en tidpunkt när de slutar köpa kläder själva och later sin fru handla at dem i stället. Alltsa blir man lika. Kanske är det sa. Fast om det skulle vara sant är jag ganska nöjd med att min man avnjuter sin öl iklädd sin nya T-shirt som han har köpt alldeles själv....

Dåligt samvete- saker

Det är konstigt att vissa saker liksom aldrig blir av. Saker som man egentligen vill göra, men som sen aldrig riktigt blir... och sen blir de på något sätt ett dåligt samvete, och då orkar man liksom inte ta tag i dem längre.... Här min lista på dåligt samvete-grejer:

1) Bröllopskorten
Dåligt samvete nummer 1. Som sagt har vi bröllopsdag i morgon. Fortfarande har vi varken lyckats få till något album eller ens kommit nära att beställa de där förstoringarna.. suck... hade lovat mig själv att ha det klart ialla fall inom ett år.... funkade inte.

2) Tandläkaren
Jag vet. Jag borde gått till tandläkaren för länge, länge sen. Typ i september eller så. Men med mitt jobb finns det aldrig en bra vecka liksom. Jo, man ska ta sig tid. Men jag tänker alltid att nästa vecka blir bättre. Nu har jag dessutom vaccinations-projektet inför semestern. Hinner inte med mer än doktorn för tillfället.....men jag borde verkligen....

3) Sätta in papper i viktiga-papper-pärmen
Ständigt dåligt samvete. Man ska ha alla sina viktiga papper i en fin pärm, ordentligt ordnat, jag vet. Mannen har det. Med register och allt. Han är en noggrann typ. Men om jag vet att alla de viktiga papprena ligger antingen i den bruna pappersamlaren eller möjligtvis på skrivbordet i högen av papper... kan man inte kalla det en viss ordning då? Suck... det är bara att inse. Noggrannhet och tålmodighet är inte riktigt min grej. (Det är därför jag har gift mig till de egenskaperna. Väldigt bra trick, kan rekommenderas!)

Hm... jag tror jag måste sluta här, inte bra att börja lördagsmorgonen med att fundera på sina dåliga samveten-saker... men en lista kanske gör att man tar tag i det hela? Jag ska försöka (men kan inte lova något när det gäller att sätta in papper. Efter dammsuga kan det kvalificera in som det tråkigaste jag vet. Det är till och med roligare att gå till tandläkaren än att sätta in papper i pärm.)

Att komma i form

Hm.. fyra veckor kvar till semestern... jag har ingen lust att jobba längre. Vill helst bara åka i väg nu på en gång. Har dessutom fyra veckor kvar att komma i bikiniform. Eftersom jag inte har lyckats med det på 27 år, kommer jag antagligen inte lyckas på de närmaste fyra veckorna heller, haha! Men det kanske är annan syn på det där i Kenya där vi ska tillbringa semestern. För ett år sedan berättade en man från Uganda att jag nog hade varit värd sisådär 14 kor i hemgift om jag hade gift mig i Uganda, men en annan tjej som var lite större var värd 17 kor. Bikiniform är alltså inte bra för sitt ko-marknadsvärde i Uganda. Får försöka se det som ett bra argument kanske?

På tal om bröllop, till helgen min allra första bröllopsdag! (Jo, också mannens bröllopsdag så klart). Vad gör man egentligen på en bröllopsdag? Några tips därute?

Ohrid - så att ni vet vad jag menar!

Morgon i Ohrid, bilden tagen från vår balkong....

Ohrid - Makedoniens Miami

Dagens resetips: Ohrid, Makedonien.... har hört sa mycket om hur fint det är där, men blev ända helt överraskad och förälskad. Ohrid ligger precis vid Ohridsjön, precis på gränsen mot Albanien). Tillsammans med Victoria (jo, samma Victoria som i Moldavien, hon är nu i Kosovo) och en annan bekant som jobbar i Kosovo men kommer fran Ohrid, packar vi in oss i en bil och lämnar Pristina på fredag kväll. Känns skönt att komma ut ur stan över helgen. Vi är inte de enda som tänker så visar det sig, alltså tillbringar vi över en timme vid gränsen och kommer till Ohrid först vid midnatt. Och det är så vackert, sjön är alldeles klar, bergen runt omkring... vi tillbringar helgen med att strosa runt i gamla stan, dricka vin på balkongen och sitta på stranden med fötterna i vattnet. Oj vad jag behöver det. Jag är så in i märgen trött och utsliten för tillfället. En hel månad kvar till semestern... men Ohrid ger mig ny energi.

Pristina är fortfarande ett mysterium för mig. Jag lyckas liksom inte få grepp om stan på något sätt. På ytan relativt OK. Jo visst, strömmen går med jämna mellanrum, vattnet stängs av lite då och då. Men i allmänhet OK. Men så fort du börjar skrapa på ytan inser du hur kaotiskt det är. Eller som vår konsult uttrycker det: "then you realise that the whole country is just fucked up." Utan lösning på vad Kosovo egentligen ska vara i framtiden kommer det liksom aldrig bli OK mer än på ytan.

FN tunnar ut

Pristina har förändrats. Sist jag var här kryllade det av FN bilar. Nu ser jag knappt nagra. Jag hoppas att det betyder utveckling....

Pristina at last!

I fullt askväder landar vi i Pristina. Flygplatskillen som kommer pa planet konstaterar torrt "welcome to Paradise". Det är inte första gangen jag hör den kommentaren om det här landet.... Planet är fyllt av en konstig blanding av barnfamiljer fran jordens alla hörn som kommer hem för att hälsa pa över sommaren, danska KFOR soldater och ett gäng polska poliser. Och sa en och annan konsult som jag. Var chaufför som hämtar upp mig berättar att hans syster bor i Varberg. Själv har han bott tva ar i Finland. Vi räknar till fem pa finska och skrattar. Han visar sitt finska körkort. Jag tänker pa hur manga som har liknande historier i det här landet.

Jag känner igen mig i Pristina. Ser det där internet cafet pa Mother Teresa Street som jag var pa sist. Kanske har nagot litet ändrat sig, hotellet är ialla fall nytt. Tjejen i receptionen berättar att priset för rummet inkluderar fyra gratis drycker fran minibaren per dag. I rummet bestämmer sig strupen för att det nog är dags att utnyttja erbjudandet. Jag öppnar minibaren och hittar... fyra drycker. Tva vatten, en juice, en cola. Inser att man här kanske inte kan erbjuda sant utan en viss kontroll. Det här kanske inte är landet där man litar pa folk. Eller ocksa läser jag för mycket in i min minibars innehall och dess symbolik för landet...:)

Är kul att vara tillbaka.

Tysk TV

En sak jag verkligen saknar i Tyskland är bra TV. Jag är egentligen inget TV freak, men nog hade det varit kul om det hade funnits någon typ av kvalitet när man nu får för sig att titta. Det kan ju vara så att det handlar om kvantitet - bland alla millioner TV kanaler i det här landet tar det bara lite mer tid att hitta kvaliteten. Fast efter tre år här börjar jag bli tveksam till om den teorin stämmer. Jag har fortfarande inte hittat mer än ett tyskt TV program som jag tycker är värt att titta på. Det verkliga lågvattenmärket är troligtvis en typ av program som dyker upp på söndag förmiddagar på sommaren. Något slags cafe-program i mega format med klämkäcka programledare och artister som med pinsamt dålig playback mimar till hjärta-smärta låtar, medan publiken handfast klappar i takt. Till varenda låt, från första tonen. Lägg till ett par dansare i smaklösa kläder, en dekor som ger ordet "färgglad" en ny innebörd och att de har en förkärlek till att placera ut delar av publiken på olika platser för att dansa och digga med (jag vet, digga är inte ett ord som används ofta. Som tur är. Men det finns inget annat ord som bättre beskriver det man får beskåda...) Stundtals är det lustigt. Ofta pinsamt. Stundtals nästan smärtsamt.

Den personliga favoriten hos mig är dock filmatiseringarna av kärleksromaner av Inga Lidström. Har i Sverige aldrig hört talas om Inga, men här är hon någon slags svensk Rosamunde Pilcher - kärlekshistorier som utspelar sig i Sverige, helst i skärgårdsmiljö. Alltså har man baxat ett helt tyskt TV team til Sverige, tagit med ett gäng tyska skådespelare (alla blonda naturligtvis, de ska ju ändå spela svenskar) för att spela in. Berättelserna är naturligtivs mer än banala, men det som är riktigt roligt är hur det beskriver Sverige. Ett exempel: den stilige mannen, som den vacka kvinnan är olyckligt kär i är ute på älgjakt. I juni. ...Med kikaren tittar han mot det ena skogsbrynet. Där står en 14-taggare. Åt andra hållet fångar hans kikare in två björnar som står och hänger i brynet.... yes, precis så är det i Sverige.... Nästa scen: den vackra kvinnan är på väg till stallet. Hon kommer fram till sin häst . Som ser ut som Lilla Gubben... (var lyckades de med att hitta en prickig häst??? Har de inte sätt att prickarna på Lilla Gubben i Pippi-filmen är MÅLADE?). Mannen och jag frustar av skratt varje gång vi ser trailern. (vi har aldrig lyckats se ett helt avsnitt, bara reklamen är mer än vad vi klarar av).

Men jag ger inte upp. Morgon TV är ju oftast bra ialla fall....

Avslöjad

Jag är på väg in i hissen på jobbet och går nästan in i min högsta chef. Han tittar upp, hälsar (som alltid genom att ta i hand. Tyskar tar alltid i hand.) och säger - "Så du ska tillbaka till Sverige alltså?". Jag blir helt ställd, undrar vem han har pratat med, hur han vet det? Var det här inte tänkt att vara en "hemlig överenskommelse" mellan mig och min närmsta chef? Jag mumlar fram ett halvt ja, han frågar om det är definitivt. Jag vågar inte säga att det är definitivt, så jag säger något nja-aktigt. Han slår ut med händerna och säger "tja, jag kan väl förstå dig" och går. Oj, nu är det verkligen sagt. No way back. Känns bra. Stanna eller åka hem, båda alternativen har för- och nackdelar. Men det är dags att åka hem nu tror jag.

På kvällen träffar vi några kompisar på en parkbänk i stan. Klockan börjar närma sig midnatt och det är äntligen under 30 grader så att man orkar vara ute. Vi pratar semester, livet och dricker en öl. Våra vänner som ska packa bilen full och åka till Sverige i tre veckor lovar att köpa med en tub kaviar tillbaka. Det finns saker som det här landet inte har.

Nästa vecka väntar Kosovo - jag är nyfiken. Mitt senaste besök var så kort och så länge sen, Pristina känns fortfarande lite okänt. Och galet. Är förväntansfull.

Hitzefrei

Frankfurt kokar. Det är så varmt att man inte orkar tänka mer. Tyvärr glömde de att installera air condition när våra kontor byggdes för ett par år sen. Fram till 10 på förmiddagen är det uthärdligt. Sen blir det bara värre och värre. Efter lunch går fläktarna på högvarv, men mot 36 grader och stillastående luft är det som att hälla en kopp vatten på en skogsbrand. Fram emot eftermiddagen kommer mailet från chefen - det har beslutats om "hitzefrei" (I skolan i Sverige stänger man ner om det blir för kallt på vintern. Här i Tyskland får man ledigt om det är för varmt - hitzefrei). Alltså kan vi flexa och gå hem redan 14.30. Om man kan alltså. Jag kan inte idag, så jag svettas vidare. Ser fram emot cocktail-drickandet som en annan avdelning har bjudit in oss på på eftermiddagen. Vid 15 tiden kommer emailet - cocktaildrickandet är inställt. Det finns ingen is. Tyvärr fanns det ingen is till salu längre i Frankfurt, all is var slutsåld i alla affärer (just det, en affärside som inte finns i samma utsträckning i Sverige - att sälja is för större fester). Alltså inga cocktails, bara ännu mer värme. I morgon bara 32 grader - hurra!

Konsult i EU

Aha, det är sa här det är att vara konsult i EU... aker med kort varsel pa ett extremt kort besök till Litauen. Far aka fran terminal 1A pa flyplatsen. Därifran flyger jag aldrig annars. Om jag överhuvud taget ens kommer till terminal 1, sa flyger jag aldrig fran A. A betyder massor av mörka kostymer pa affärsresa. Jag sticker ut i min blommiga skjorta...

Kommer till Vilnius sent pa kvällen, jag har aldrig varit här innan. Är miljöskadad fran Moldavien och undrar hur jag ska lyckas ta mig förbi alla svarttaxichaufförer som tränger sig pa nar man kommer ut i ankomsthallen och hitta en riktig taxi. Men det här är ju EU. Inte en enda svarttaxi, istället en rad av riktiga taxibilar utanför. Pa hotellet kan jag inte ens betala i Euro, men de förklarar vänligt att jag kan växla pengarna där och sen betala. Har varit för mycket i länder där Euro är en andra valuta... men är ganska behagligt att vara här faktiskt. Synd att jag inte hinner se mer av stan. Möten hela dan och i morgon klockan sju gar flyget tillbaka till Frankfurt. Hoppas att jag far möjlighet att komma tillbaka snart igen.

Konsultens näringslära

Moldavien ger mig massor varje gång - jag lär mig massor av nytt, träffar nya intressanta människor, samlar nya intryck. Men en sak misslyckas jag med varje gång - näringsmässigt bra intag av föda. En vecka i Moldavien blir en blanding av överflöd, fett och dar med ingen vettig mat alls. Alltså ser en vecka ut ungefär så här:

Måndag - hinner slänga i mig lunch på jobbet. Fralla på flyget. Full middag på moldavisk restaurang på kvällen, där vi äter tills magen står i fyra hörn. En seriös öppning av veckan.
Tisdag - Fredag: Utbildning. Betyder kaffepaus med kakor som mer liknar berg, en lunch gjord för moldaviska bönder (sallad, soppa och sen en huvudrätt som oftast består av ett berg potatis och panerat kött), kaffepaus igen. Att inte äta känns som en kränkning - kanske tror de att jag inte tycker om moldavisk mat om jag inte äter allt? Alltså försöker jag vara hövlig och hålla samma takt som de moldaviska bönderna....Kvällarna växlar mellan veckans lågmärke - två kexchoklad och en Sprite från minibaren på hotellet, till veckans högpunkt - smaskig sallad och för mycket moldaviskt vin. Inget av det antagligen särskilt nyttigt. Jag måste verkligen försöka skärpa mig. Om det här ska vara mitt liv framöver måste jag nog försöka bli lite mer ordentlig. Nästa gång kanske, då ska jag minsann....

För övrigt kan säkerhetskontrollen på Chisinaus flygplats rekommenderas om man vill ha alla intimare delar av kroppen tafsade på. Har redan vant mig vid de noggranna undersökningarna av min BHs alla beståndsdelar, men den här gången undrar jag stillsamt vad de trodde jag hade gömt i mina underkläder...

En sista natt som svenskt fotbollsfan

Vi är beredda. Svensk flagga, svensk fotbollströja, gul och bla färg för ansiktsmalningen. Jo visst, det kommer nog vara fler tyskar än svenskar pa pubic viewing omradet i Frankfurt, men vi tror nog att sisadar 50 stycken blir vi säkert - kanske kan vi bilda ett svenskt litet hörn nagonstans för oss.

Framme i Frankfurt. Inga svenskar. Utanför public viewing omradet. Inga svenskar. Vi star tre svenskar bland flera tusen tyskar och känner oss ganska ensamma... Inne pa public viewing omradet. Inga svenskar. Vi funderar pa om vi kan söka skydd hos polisen om Sverige skulle vinna matchen. Just da känns det som att det inte var en bra ide att kolla pa matchen här... Men plötsligt. Ytterligare en svensk! Nu är vi fyra och hejaramsorna sätter igang. Tyskarna runt om oss sjunger med, vi malar svenska flaggor pa dem och partyt är i gang.

Vilken fest det blir! Skit samma att Sverige förlorar - vi bestämmer oss för att fira i alla fall. Efter matchen fortsätter vi dansa och sjunga, fortsätter ut pa gatorna för att fira Sverige. Trots allt. Vi blir langsamt till en attraktion - de enda svenska fansen i Frankfurt typ. Alltsa är vi med pa fler foton än jag orkar räkna - jag malar svenska flaggor pa tyska kinder. Tyskarna förstar nog inte riktigt varför vi är sa glada. Vi har ju förlorat. En hel del firar med. Manga känner att det är nödvändigt att förnedra oss lite, kanske känner de sig lite förnärmade att vi inte tar fotboll pa mer allvar. "Ihr kann nach Hause fahren, Ihr kann nach Hause fahren..." blandas med den nya populära "Ihr seid nur ein Möbellieferant, Möbellieferant, Möbellieferant". Alternativt att bara skandera "IKEA, IKEA"... (Tänk om Kamprad visste att det enda tyskar förknippar med Sverige är IKEA. Han skrattar nog hela vägen till banken). Men vi stannar med de som firar med oss, och det är manga. En fantastisk kväll, ett fantastiskt slut pa VM för Sverige. Iallafall för oss fyra tappra svenska fans i Frankfurt. Detta var VM för mig. Ni skulle ha varit med!

Hemma hos mamma och pappa

En kort semester hemma ger en andpaus men ingen riktig vila. Känner mig trött, sur och stressad, men njuter ändå av det lilla avbrottet. Träffar familjen. Dricker vin med mamma och pappa på terassen. De är så söta - efter så många år tillsammans har de liksom vant sig vid varandras egenheter skulle jag tro. Nu sitter de framför mig på altanen, solbrända, med var sitt likadant ärr på magen och avslutar varandras meningar medan havet brusar i bakgrunden. Alltså är jag hemma igen. Här kan man dricka vin på altanen om man vill. Eller bara sova och sura om man behöver det. Är kanske precis vad jag behöver.

Klockan är 23.30, jag är pa väg hem fran jobbet. Tyskland har just spelat sin andra match och på något sätt har Tyskland förändrats. Gatorna är fulla av jublande röd-gul-svarta människor och tutande bilar. Efter tre år i Tyskland ser jag något som jag aldrig har sett här förut - en svällande stolthet över sitt land. Inte nationalism, inget högervridet. Bara en allmän glädje över att vara tyskar. Så där som det flesta andra känner för sitt land. Jag ler och hoppas att det håller i sig även efter fotbollsVM. I så fall har Tyskland nog vunnit oavsett hur det går i matcherna.

Att drunka

Hemma efter en hysterisk dag på jobbet. 12 timmar fullt ös med 30 minuters lunchpaus i mitten.. listan med alla måsten fylls på snabbare än jag hinner stryka de avklarade sakerna. Springer mellan möten, emailande, alla människor som vill ha feedback på allt möjligt... får dåligt samvete för att jag inte hinner engagera mig - försöker avsluta alla möten samtidigt som de börjar. När allt ändå ser ut som om det kanske ska klappa, kanske är det möjligt att ytterligare en 12 timmars dag gör det möjligt för mig att gå på semester, mina fyra sköna semesterdar... då kommer mailet. Ny deadline, ännu tajtare än de andra. Inser att semestern är körd. Slutar med två dagars semester och två dagars jobb från Sverige. Skaffar mig ett par plusspoäng hos chefen för att jag ställer in delar av min semester, men hade nog hellre haft semester...

Att landa

Så var man hemma igen. Efter två veckors flyg, hotell, packa upp, jobba, jobba, nästa flyg, nästa hotell, konferens, middag på båt (mannen och jag funderar på varför alla konferensmiddagar alltid är på båtar?? Svar mottages tacksamt), fest, lite sömn, visitkortsbytande och mingel, upp i ottan för att ta flyget hem.... så står man plötligt i hallen igen. Trött som vanligt, väskan får stå hela helgen innan jag ids packa upp den.. och som vanligt behöver jag tid att landa... det tar liksom ett par dagar innan jag är i fas igen med livet hemma. Har inte hittat något bättre ord för det än att landa. Alltså tillbringar jag helgen med att landa. En tålmodig man och en säng hjälper till. Söndag kväll ids jag ta itu med väskan och slänger in lite tvätt. Är hemma igen.

En helg i Chisinau

Ensam konsult i Chisinau en helg:

Fredag kväll: sliten efter en vecka med jobb hela dagen i projektet och kvällarna ägnade at att svära över den svajiga internetuppkopplingen och att svara pa den aldrig sinande strömmen av emails i inboxen. Bestämmer mig för att det är dags att ta sig ett glas rött vin framför datorn. Kollar pa en dalig tysk film pa den enda tyska kanalen pa TV. Somnar tidigt.

Lördag: en lang lista med jobb. Bestämmer mig för att först ta en promenad pa stan. Tar mig i kragen och tar ett par kort pa stan för att visa när jag kommer hem. Handlar frukt och yoghurt och gar hem. Min chef ringer och har kommentarer pa ett dokument jag har skickat. Jag sätter pa datorn. Blandar resten av dagen med jobb, lite TV och lite mer jobb. Pa kvällen har jag ingen lust att ga ut och äta själv. Har ingen lust att ga nagonstans. Äter min yoghurt och länsar minibaren. Kexchoklad och rödvin till kvällsmat – verkligen bra ur näringssynpunkt.... Mannen ringer. Vi far prata kort eftersom han ringer pa mobilen. Kollar pa en löjligt tysk TV film. Somnar.

Söndag: fortsätter jobba. Bestämmer mig för att ta en paus och gar ner till stan. Sätter mig pa en utlänningstät restaurang med en bok. Solen skiner, pa uteserveringen sitter ytterligare tva ensamma konsulter som försöker fördriva tiden med en öl eller tva. Jag känner mig nyttig som fördriver min tid med en bok om Housing Finance och en pasta. Dricker mitt livs första capuccino efter att ha insett att rejält med socker är vad som krävs för att jag ska tycka om kaffe. När jag gar hem igen känner jag mig riktigt glad och uppat. Kanske för att detta var helgens helgpunkt. Eller är det kaffet – min kropp hamnade nog i koffeinchock. Sätter mig vid datorn igen ett par timmar. Känner mig totalt nöjd med att jag nästan är i fas med mitt jobb hemma igen. Förbereder mig för mandagens jobb och inser att det nog är bra att jag ska tillbaka till jobbet pa mandag – har börjat prata med mig själv....

Samtidigt – vet inte när jag hade sa mycket tid för mig själv senast. Ibland är det bra att vara ensam lite. Och ha lite trakigt...men jag är ända ganska nöjd med att det är mandag igen och jobbet här sätter igang igen....

Tillbaka i Moldavien - modaviska män och deras skor

Det är dags för lite fördomar. Om moldaviska män. Moldaviska män har i stort sett tre olika sorters frisyrer; 3 mm stubb, 5 mm stubb och ibland vanlig kort frisyr. Klädmässigt är det förvanandsvärt manga som har en tidlös stil – det är liksom samma oavsett om man är 25 eller 50. Lite gubbigt, men inte särskilt inspirerande. I allmänhet är nog den moldaviska mannen inte särskilt noga när det gäller kläder. Kanske är en moldavisk man per definition inte fafäng (till skillnad fran de moldaviska kvinnorna som är fixade utan ände...). Men nu var det ju inte kläder och har som det här skulle handla om ,utan skor. För om det finns nagon del av kroppen där den moldaviska mannen far vara fafäng, sa verkar det vara just fötterna. Skorna är spetsiga, mönstrade, lackiga... där finns allt. Jag tittar pa fötter pa stan och förvanas... sen är det ju det där med handväskan. Moldaviska män kan nog betecknas som macho. Samtidigt är det inte helt ovanligt att män har handväska. Är egentligen en vidareutvecklingen av den käcka handledsväskan som en och annan morfar kanske har haft, men här ser det mer ut som en moster Agda handväska. Jag undrar vad macho killen pa kontoret med sin nya fina... tja, handväska, skulle säga om jag sa att jag hade en nästan likadan hemma, fast i brunt??... J Nej, sa elak är jag inte...

Moldavien visar sig fran sin bästa sida. Det är grönt, ljummet och färska grönsaker till lunch. Vi aker i 120 genom Moldavien i en Lada med en chafför som kallas "Schumacher" av kollegorna. Jag saknar ett säkerhetsbälte och förvanas över hur fort man kann köra pa en sa knagglig väg. Som tur är är trafiken inte sa intensiv utanför Chisinau. Vi flyger förbi vinfält, sma byar och kossor som betar i vägrenen. En gammal dam sitter vid vägkanten och säljer körsbär. Det är verkligen vackert. Det slitna göms liksom i det gröna. Ladan flyger fram genom byarna som alla ser ganska likadana ut. Hus malade i klargrönt, randiga staket. Alla har en snirklig grind, malad i klarbla eller klargrönt. Skulle vilja stanna och ta ett kort, men Schumacher skulle nog inte uppskatta att stanna... han sätter nytt rekord. 1 h och 45 minuter fran Soroca till Chisinau. Känns som om man har akt berg och dalbana.... jag njuter av min langsamma promenad fran kontoret till hotellet. Solen skiner.

På väg att flytta hem

Klockan är 22:00, jag har möte med min chef på jobbet. Inser det absurda i situationen när nattvakten passerar förbi och vinkar... men ofta är saker lite absurda på mitt jobb. Men framförallt är det ett viktigt möte. Det handlar om mitt jobb när jag ska flytta hem, hur jag ska kunna jobba från Sverige. Det känns konstigt när vi nämner att jag ska bo i Sverige. Fast jag vet att det är det jag innerst inne vill. Eller egentligen är det nog så att jag mest INTE vill bo permanent i ett annat land än det där min familj och alla nära vänner bor. Ska jag vara ärlig är det det som drar. Sverige i sig drar inte så mycket. Tror att jag är lite rädd för själva uppbrottet. Nu har vi bestämt oss för ett datum som jag säger för min chef. Hon skriver det överst på pappret. Slutet av juni. Nu är det bestämt. Jag känner en blandning av iver och skräck. Och sorg över att lämna det vi har här.

Ett mirakel

Kanske är det så att man inte förväntar sig att mirakel händer. Kanske är det därför som när ett mirakel händer i ens så missar man liksom att ta in det. När man blir bönhörd på en gång. Kanske är det därför det tar en vecka för mig att se miraklet. Att kallduschen från ett par veckor sen snarare blir ett varmt bad av lättnad. Riktigt vågar vi nog inte tro på allt är bra igen. Kanske tror man i vår värld inte på mirakel längre. Eller på att ens böner blir besvarade. Men långsamt kommer insikten. Det är OK. För nu ialla fall, är allt på väg tillbaka som det en gång har varit. Fast ändå inte. Nu vet vi i vår familj vad som räknas på riktigt.

A capella i Schlitz

Fredag eftermiddag. Fastnar i kö på väg ut ur Frankfurt. Stress. Har räknat fel på tiden och helt plötsligt är vi alldeles försenade. Kommer tillslut till Schlitz och tiden stannar. Pulsen i Frankfurt finns definitivt inte i Schlitz. Här finns mest fåglar, enorma träd i parker och ett lugn som jag inte har upplevt i Tyskland förut. Stressen från Frankfurt försvinner när vi förväntansfulla slår oss ner i övningsrummet, jag och de andra 37 i kören som alla brinner för att sjunga a capella. Schemat för helgen som jag snabbt tryckte ut på jobbet är egentligen allt annat än lugnt. Här är det planerat med sång i sisådär 20 timmar sammanlagt, i hoptryckt på 2 dar. Vi öppnar upp med 3 timmar på fredagskvällen. Jag blir trött i huvudet, veckans fem dagar på jobbet börjar ta ut sin rätt. Men samtidigt älskar jag det och i ett rum med ytterligare 37 personer som älskar det minst lika mycket blir helgen en intensiv, fantastisk helg. Klichétänkandet tilltar - musik för verkligen folk samman - men sent på natten efter ett par flaskor vin när "Helan går" tas upp i fyrstämmigt... kanske inte förståeligt för alla, men för mig är det oslagbart. Det här blir svårt att lämna när man ska hem till Sverige igen.

Alla mina små saker

Idag känns som en sån där dag när nästan ingenting har hänt. Men trots det känner jag mig väldigt nöjd. Kanske för att jag fick en extra puss av min man innan han åkte till träningen. Eller för att en kollega gav mig en sån bra ide på jobbet idag. Eller för att jag klarade mig undan eftermiddagsrusningen och körde hem på under 35 minuter... ibland är det de små sakerna som gör det. Tycker allt mer om de små sakerna. Har inte alls samma behov av att göra de häftigaste sakerna, vara på de häftigaste ställena.... tycker mest om att vara lite som folk är mest. Kanske väldigt svenskt? Eller vuxet? Fast om man slutade att uppskatta de små sakerna skulle nog livet bli ganska tråkigt... eller så skulle de stora sakerna bli alltför.... tja, små kanske.... Så jag ska nog fortsätta med att vara lite smånöjd med mina små saker i livet. I morgon ska jag vakna och njuta av att inte vakna ensam. Sen ska jag nog njuta av den solmogna mangon som ligger i mitt fönster på kontoret och väntar, och när jag äter den ska jag svara på det där mailet i min inbox från en kompis jag inte har hört ifrån på länge. När man tänker på det närmre är livet faktiskt underbart...

Skalbaggsmysteriet löst

Nu har vi äntligen lyckats lösa skalbaggemysteriet - en kollega till mig uppvisade häpnadsväckande kunskaper om skalbaggar. Alltså har vi drabbats av en invasion av "Maikäfer". Tydligen kommer de i stora hordar var tredje år ungefär och flyger som tokingar i maj, sen försvinner de. Alltså ett par veckor kvar när man får ducka för flygfän, sen ska vi nog ta vår balkong i besittning igen!

Om flygande skalbaggar

Tillbringade kvällen med ett glas vin på balkongen tillsammans med min man. Var en sån där alldeles perfekt lagom varm kväll då man kan sitta hur länge som helst och bara vara. Om det inte hade varit för de flygande skalbaggarna... av någon anledning dyker de upp i skymningen, stora, snabba och korkade. De verkar dras till ljuset, och eftersom vi bor i ett vitt hus så flyger de i full speed med huvudet före rakt in i väggen, om och om igen... ser lustigt ut, men är inte så kul när balkongen man sitter på blir nästa mål. Utan någon kunskap om småkryp bestämmer vi oss för att det är tordyvlar som flyger runt. (jag menar, det finns ju ändå en bok som heter "Tordyveln flyger i skymningen". Vi tar fasta på att Maria Gripe vet mer om insekter än vad vi gör). Tillslut för störtdykningarna från flygfäna oss lite för besvärade. Vi får flytta in och tillbringar en halvtimme framför nätet på en något läskig hemsida (kolla in www.entomologi.se) om småkryp för att leta reda på vår skalbagge. (Det var nog inga tordyvlar. Inte heller en trädgårdsborre, ullbagge eller vanlig tjuvbagge. Vi får leta vidare)

Sista kvällen i Chisinau

Fredagkväll i Chisinau - satsar på moldavisk mat med mina kollegor. Därefter iväg till nattklubb - Military Club. Är ett otroligt suspekt ställe, inrett helt i tema sovjetisk militär. Taket är fullt av flaggor, noterar en liten svensk flagga i ett hörn. (Trodde Sverige var "neutralt i fredstid, alliansfritt i händelse av krig". Är kanske ett stort avslöjande på spåren...)
Klockan 12 hissas den sovjetiska flaggan till tonerna av den sovjetiska nationalsången. Min kollega från Ukraina får rysningar. En full kille sjunger med för full hals. Men de flesta bryr sig inte så mycket, medelåldern på stället är ändå så låg att de flesta nog upplevde Sovjet från en barnvagn. Sen börjar partyt. Trots att vi känner oss som föräldrar på stan i förhållande till de flesta andra där vågar vi oss ut på dansgolvet. De två obligatoriska gogo-dansarna (har aldrig varit på ett disco i något östland som inte har gogo-dansare... men kanske har jag bara inte varit på tillräckligt många) i neondräkter som täcker så lite som möjligt går på sitt första pass för kvällen. Jag försöker skämta med den moldaviska killen som har visat oss stället och säger: "Så medan ni killar får två gogo-dansare i neon, får vi tjejer det där???" och pekar på två killar i hockeytröjor och solglasögon som har klivit upp på en stridsvagn (jo, verkligen, jag sa ju att det var ett suspekt ställe...) och börjat dansa någon blanding mellan fågeldansen och breakdance. Han förstår inte skämtet. Tvekar ett ögonblick och erbjuder sig sedan att ta med mig och Victoria till en "stripteaseclub for girls" nästa vecka.... jag blir ställd och lyckas mumla fram något om att jag ska åka hem i morgon, men tack för erbjudandet.... Victoria börjar gapskratta och säger till killen, "We are not quite there yet, you know!". Killen lämnar dansgolvet. Ridå.

Flyget går tidigt. Jag sover som en stock hela vägen hem. Ringer hem till mamma och pappa och får en kalldusch över telefon. Jag älskar dig pappa.

Att äta lunch i Hincesti

Pa baren i Hincesti där vi äter lunch serverar de alltid likadan mat. Först soppa, sen stekt kött, potatismos och kalsallad (skulle vara en liten ring över a:et där...).Är ganska ok om det inte hade varit för ketchupen som de envisas att ringla pa köttet. Förstör lite själva grejen. De moldaviska deltagarna i var utbildning är alla medelalders bönder med den moldaviska jorden intryckt under naglarna. Här är ätandet det som gäller - verkar som om alla tycker det är helt onödigt att prata. Eftersom jag ända inte kan säga ett knäpp utan min tolk pratar inte jag heller. Vi äter istället. Snabbt. Sa snabbt att min snabbätande pappa skulle ligga helt i lä. Det sörplas soppa med huvudet djupt ner i tallriken. Maten försvinner förvanande snabbt. Lika fort som alla kommer in pa baren och sätter sig, lika fort gar alla efterat. Som en virvelvind av soppasörplande moldaviska bönder.

Tillbringar kvällen med min kollega, en av de där människorna som du ibland träffar pa där du direkt känner att man funkar ihop. Ännu en kväll med vin och hysteriskt skratt. Gör att jag inte drabbas av konsultsjukan (jobba hela dagen, middag pa hotellet, jobba hela kvällen, dricka rödvin själv pa hotellrummet... blir ganska fort tragiskt.) Thanks for saving me from that, Victoria! Nu kan jag ialla fall dricka rödvin pa en restaurang i sällskap med nagon :)

Om lyckan att fa sitta pa en toalett

Första aha-upplevelsen den här resan: Chisinau pa varen är en helt annan sak än Chisinau pa hösten eller vintern... missberäknar tiden totalt för att ga mellan hotellet och kontoret och kommer för tidigt. Hittills has snön och isen pa gatan gjort att det enda sättet att ta sig fram är en slags blanding mellan sma sma steg och ständig parering för att halla balansen (även här är jag ett riktigt blabär i jämförelse med de infödda). Nu gick det pa en gang att bara ga rakt ner. Far sitta utanför kontoret och vänta pa att nagon ska komma och öppna.

Bor pa ett hotel där mitt rum är lika stort som mitt vardagsrum hemma. Konstigt att bo i ett sant här ställe och sen ha "riktiga" Moldavien utanför. Ordet glasbubbla känns nästan som en underdrift. Samtidigt maste jag nog tvingas erkänna att det är ganska skönt att bo här. Efter ett par dagar uppskattar man att kunna ga pa en toalett och sitta pa ringen (fast det är klart, ett par veckor här skulle ju göra underverk för mina benmuskler...) och utan problem ta en varm dusch. Känner mig trots allt lite fejk maste jag säga. Det är ju lätt att säga att man gillar Moldavien när man bor sa här, har rad att ga pa de finare restaurangerna utan problem och kan leva ett betydligt bekvämare liv än hemma. Det är en annan sak än att vara moldav... 1 av 4 moldaver bor utomlands och jobbar, en del legalt, men de flesta illegalt. Säger kanske mer om situationen än nagot annat...

Att börja

Ett allra första inlägg på första riktiga vårkvällen utanför Frankfurt. Känns alltid lite som semester när de varma sommarkvällarna börjar.... ytterligare ett par dagar, sen är det dags att packa väskan igen... Chisinau kallar igen. Ser fram emot ett besök utan lera. Chisinau på vintern betyder lera. En slags gul lera som ligger som en hinna på alla gator i stan. Med lite regn blir det mest som gegga. Har aldrig förstått hur de upp-piffade moldaviska tjejerna klarar av att inte få lerfläckar upp till knäna på byxorna. Frågade tillslut min tolk om man måste gå på något speciellt sätt för att leran inte ska skvätta upp så mycket. Hon tittade mest konstigt på mig och förstod inte frågan. Men jag är säker på att jag har en lera-tekniskt felaktig gångstil. Får försöka förbättra mig till nästa höst när leran kommer tillbaka.