Tillbaka i Frankfurt efter en vecka "on the road". Problem vid incheckningen i Belgrad. Hade bestämt mig för att vara tuffare, och var stolt över hur otrevlig ton jag kunde få utan att sluta vara hövlig.... tyvärr hjälpte det inte. Serber är nog alldeles för vana att ta mycket skit utan att ta åt sig alltför mycket.
När vi landar i Berlin tar det tid innan trapporna kommer. Utanför planet väntar poliser, poliser, poliser, brandkår... full utryckning. Transferbussen tar oss 100 meter bort från planet och stannar sedan. 20 minuter senare kommer en man ur besättningen och ger oss information på serbiska. Allt jag förstår är ordet "bomb". En man brevid mig berättar att polisen har blivit informerad om att det kan finnas en bomb ombord.
När man flyger mycket är det kanske inte konstigt att det någon gång händer något. Jag känner mig mest bara trött och vill hem. Hade nog trott att jag skulle reagera annorlunda i en sån situation, att jag skulle....tja, känna mer. Jag känner mig lite ensam dock. Ringer min man. Sen vill jag bara mest hem. Kanske hjälps situationen av att 90% av passagerarna är serber. Ett mesigt bombhot är inget mot vad de flesta där har varit med om skulle jag tro. Alltså blir det ganska snart högljudda skratt i bussen när de första galghumoristiska skämten börjar hagla.
In till terminalen, väntan i en stängd gate, sen säkerhetskontroll i timmar.... men alla väntar tålmodigt. Jag öppnar varenda liten ask och burk i mitt bagage, loggar in på min laptop framför säkerhetskillen samtidigt som han letar igenom myntfacket i min plånbok. Sen äntligen ute på andra sidan. Lyckas komma med sista planet till Frankfurt, somnar som en stock i min säng.... idag kommer tankarna. Många gånger i livet är man lyckligt lottad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar