Jag är på väg in i hissen på jobbet och går nästan in i min högsta chef. Han tittar upp, hälsar (som alltid genom att ta i hand. Tyskar tar alltid i hand.) och säger - "Så du ska tillbaka till Sverige alltså?". Jag blir helt ställd, undrar vem han har pratat med, hur han vet det? Var det här inte tänkt att vara en "hemlig överenskommelse" mellan mig och min närmsta chef? Jag mumlar fram ett halvt ja, han frågar om det är definitivt. Jag vågar inte säga att det är definitivt, så jag säger något nja-aktigt. Han slår ut med händerna och säger "tja, jag kan väl förstå dig" och går. Oj, nu är det verkligen sagt. No way back. Känns bra. Stanna eller åka hem, båda alternativen har för- och nackdelar. Men det är dags att åka hem nu tror jag.
På kvällen träffar vi några kompisar på en parkbänk i stan. Klockan börjar närma sig midnatt och det är äntligen under 30 grader så att man orkar vara ute. Vi pratar semester, livet och dricker en öl. Våra vänner som ska packa bilen full och åka till Sverige i tre veckor lovar att köpa med en tub kaviar tillbaka. Det finns saker som det här landet inte har.
Nästa vecka väntar Kosovo - jag är nyfiken. Mitt senaste besök var så kort och så länge sen, Pristina känns fortfarande lite okänt. Och galet. Är förväntansfull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar