Att imponeras

Idag var jag i Costesti för första gången. Ett samhälle en halvtimmes bilväg utanför Chisinau där en av de bästa kreditkooperativen ligger. I två timmar berättade de tre medelålders kvinnorna där om sitt jobb och hur de har byggt upp kooperativet de senaste 10 åren. Från en handfull medlemmar vid starten till över 1000 medlemmar nu.

Mest imponerad blev jag av kvinnan som skötte bokföringen. De har 700 aktiva medlemmar som har lån hos dem. Hon har koll på när alla ska betala tillbaka och hur mycket.

Utan dator.

På väggen hänger ett enormt pappersark med alla 700 kunderna prydligt uppskrivna med återbetalningsdatum och noteringar om sena betalningar.

Järnkoll kallas det.

Vi frågar hur många som bor i samhället. Hon svarar: 13470.

Järnkoll var det. Respekt.

En dröm som gick i uppfyllelse

Ni som läser här lite då och då kanske kommer ihåg Corinna. En vän till mig här i Chisinau som alltid har drömt om att åka till Paris, men som aldrig har kunnat. Först instängd i Sovjet, sedan utestängd från Schengenområdet. Men med hennes rumänska pass öppnade sig världen efter Rumäniens medlemskap i EU i januari.

Idag när vi träffades lyste hennes ögon när hon sa:
- Mia, I was in Paris!

Hon tog bussen till Paris. Första veckan i januari. Två dagar dit, två dagar hem.

Mina ögon lyste nästan lika mycket som hennes när hon visade alla foton. Inte ens Hollywood hade kunnat skriva ett bättre slut.

Det lilla som krävs för att göra mig nöjd

Mitt nya hotell har internet som fungerar. Riktig belysning. Och varm dusch.

Jag tror att jag stannar :)

Nytt hotell!

Hurra, jag provar ett nytt hotell! Efter ungefär 70 nätter på Hotel Luna har jag checkat in på ett nytt ställe. Allra mest ser jag fram emot frukosten. Efter 70 frukostar på Hotel Luna är det liksom inte lika gott där längre...

Att slappa bort en söndag

Jag tror att söndagar är min favortidag i veckan. Här är ändå allting stängt - alla affärer, allting. Är vanligtvis väldigt förslöande, man kan ju ändå liksom inte göra någonting. Just nu i mitt liv passar det ialla fall väldigt bra. Jag orkar inte göra så mycket mer än att ligga i soffan och kolla på gamla avsnitt av Seinfeld.

Kanske orkar jag ta tag i min rumänskakurs också idag. För tillfället har jag typ ingen tid alls, efter tre veckor ligger jag ungefär tre veckor efter...:) Motivationen finns där men orken saknas lite...

Jag måste packa idag också. Årets första resa till Moldavien nästa vecka.

Att vara superstjärna...

http://abclocal.go.com/kabc/story?section=entertainment&id=5042740

Och vi undrar varför superstjärnor blir konstiga? Titta på det här reportaget och gråt. Är människor verkligen så engagerade? Och vore det inte bara bäst att lämna den stackars tjejen i fred?

Att andas frisk luft

I dag kan man läsa på GP på nätet om platser i Göteborg där luften är som sämst.

1) Sprängkullsgatan. Just det, där ligger Förvaltningshögskolan där jag tillbringade 4 år av mitt liv, nästan dagligen

2) Stampen/Gårda. Just det, det var där vi bodde i ett par år. Precis jämte motorvägen.

3) Nordstan. Inte så konstigt kanske. Tur att man jobbade i Nordstan på helgerna också, så att man hade ett annat luftförorenat ställe att hänga på när man inte var på nr. 1 och 2

Jag tror jag ska skylla på det här om jag någon gång blir fullständigt knäpp :)

Att skaffa sig nya dåliga vanor.

Jag har skaffat mig en ny rutin i januari. Efter sisådär 17.00 på fredagar så orkar jag liksom inte jobba mer. Innan har jag bitit ihop, fixat till de sista sakerna och åkt hem för helgen. Nu funkar inte det. Jag vill bara hem och kolla på TV med min man och dricka ett glas vin.

Därför åker jag till jobbet imorgon igen... som typ varje lördag i januari... jo, jag tror nog Snurran hade rätt i sin kommentar för ett tag sen. Jag är grinig för att jag jobbar för mycket. Men nu äntligen - på måndag ska det feta projektförslaget UT. Sen är lördagsjobb bannlyst för det här tjejen (nyårsmål 1: säga nej oftare!)

Man vet att man närmar sig 30...

... när man passerar en medelålders man med sina söner i 2o-års åldern och inser att det inte är sönerna som kollar in en.

Utan pappan.

Att konferensmingla

I går var jag på halvdagskonferens i stan. Efteråt var det"mingel och mat". Vid ett sånt tillfälle har du EN chans att lyckas mingla upp precis den där personen som du såg i deltagarlistan som skulle vara interessant att prata med. Om du har otur, fastnar du istället med någon du egentligen inte har så stort intresse att prata med och innan du vet ordet av är alla andra inne i sina konversationer, och då är du fast. För sent att rädda situationen.

I går hade jag två potentiella kandidater som hade varit jätteintressant att prata mer med. I mitt försök att sondera läget ställde jag mig vid ett ståbord och pillade med lite papper. Och fastnade. Men en typ från universitet i Karlsruhe. Medan jag försökte vara vänlig och småprata såg jag hur mina utvalda offer fastnade i andra konversationer.

Istället för att prata om hållbara investeringar med en kille från Oikokredit tillbringade jag 40 minuter med att prata om Fasching med en man från universtitetet i Karlsruhe.

Man kan inte alltid lyckas i livet.

Att fira eller inte fira...

Sedan rätt länge gör jag något som nästan är halvt förbjudet.

Jag bojkottar Alla Hjärtans Dag.

Nej, egentligen är jag nog ganska romantisk, det är inte det. För mig känns det bara så konstigt att jag JUST på den här dagen ska vara extra romantisk. Sorry, det kommer inte på beställning från den här tjejen. Romantik kommer på känsla. (av det skälet var också mitt frieri till mannen ganska spontant för ett par år sen - det var ett tillfälle när det kändes rätt).

Jag vägrar köpa konstiga gosedjur och hjärtan till min man. Ärligt talat, han vill nog ändå inte ha dem skulle jag tro. Restaurang, blommor... jättegärna! Men isåfall en dag när mannen känner för att ge mig blommor.

Fram för mer romantik ALLA dagar!!

Att ta över varandras dåliga vanor

Mannen har börjat ta efter mina dåliga vanor. Idag kom jag hem från jobbet 20.30.

Och var först.

Chokladfrossa

Ibland kommer det liksom över en... chokladbehovet.... för mig är det inte så ofta numera, men idag var en sån dag. Kanske är det min kropp som skriker efter extra kalorier efter veckans härliga matförgiftning? Man kan äta en chokladkaka väldigt snabbt...och inse väldigt snabbt att det var lite för mycket....

Fasching på gång!

Nästa helg firas Fasching här i Tyskland - karneval!

En tradition som jag på något sätt helt hade missat att den ens fanns, trots sex års tyskalektioner i skolan. Men det är ett helt jättekoncept - sörskilt om man kommer från Bayern eller Köln. Mina kollegor från regionen tar självklart ut semester, syr på sina kostymer i flera veckor och spenderar sedan en vecka med gatufester.

En dag mitt i det hela är också dagen när kvinnor har rätt att klippa av slipsen på män. Ha rinte riktigt förstått vad det hela kommer ifrån, men lite roligt är det. Främst för att det är dagen när alla män på kontoret dyker upp i obskyra slipsar (eller, för de som är lite mesigare, i redan avklippta slipsar från förra året...).

Att få sina fördomar bekräftade

En kort sammanfattning från en emailkonversation den här veckan med en amerikansk kompis som jobbar inom samma sektor:

A: Mia, I have attached the CV of a friend of mine. An excellent consultant! You met him at that conference in Budapest as well.

Mia: A, thanks! Looks interesting. Weird, I usually remember faces well, but I just do not remember this guy... what does he look like?

A: Well... he is shorter than me, and looks very American

Mia: American? So, he was wearing white sneakers then?

A: Yes.. how did you know??

Haha, ibland är det kul när fördomar stämmer (vad är det egentligen med vita gympadojor som är så tilltalande för amerikaner??)

Varför behöver man silikon i läpparna?....

...när allt som krävs är ett rejält munsår? Min överläpp skulle få Victoria Silvstedt avundsjuk för tillfället...

Beslutsångest...

Hm.. kanske var prickarna inte så dumma ialla fall...

Februari ska bli en bättre månad

Uppiggande aktiviteter för helgen:

- promenad
- sova en hel massa
- börja med min rumänskakurs
- kolla på film
- ställa sig i bostadsköer i Göteborg

Nu är klockan 17.45, och jag - hör och häpna - går nu hem från jobbet!

Jag - en gnällspik?

Läste precis igenom mina senaste inlägg.. oj, oj.. vad jag har blivit GNÄLLIG! Gråa och regniga januari verkar ha en ganska negativ inverkan... hm, här behövs lite uppiggande aktiviteter för den här tjejen skulle jag tro!

Matförgiftning... igen....

Lyckades få till en liten matförgiftning i Makedonien på slutet - eller vad det nu var. Var ialla fall i form nog att stå upp på morgonen efter och var stolt över att klara mig igenom ett möte klockan 9.00. Visserligen fokuserade jag mer på att inte kräkas över konferensbordet än på vad som verkligen sas, men ändå. Jag var där, för det mötet var det ungefär vad som räknades.

Varför bli man alltid sjuk när man minst behöver det??? Varför ALLTID när man har fet deadline och 100 saker som ska göras? Suck. I dag är jag trött och gnällig... är nog bäst att jag bara går och lägger mig. Godnatt till er alla!

En dag i Skopje

Dagens schema:
Hamtad pa hotellet 9.00
Mote 10.00
Mote 11.00
Kolla email, slanga i sig lite lunch
Mote 13.00
Mote 14.30
Mote 16.00
Emails, emails (och lite bloggande)
Mote 19.00
Middag med teamet 19.30
Emails, emails....

Imorgon:
Mote 9.00
Sista snack med teamet
Snabb lunch
Mote 12.30
Till flygplatsen

Ibland forstar jag hur det kan komma sig att jag fortfarande inte hittar i Skopje. Jag har liksom aldrig tid att ga runt i stan...

Sleepless in Skopje..

Ny upplevelse pa Balkan: att bli ranad. Nej, nu ljuger jag kanske lite, jag vet nämligen inte var jag blev bestulen. Det jag vet är att jag checkade in mitt bagage i morse i Frankfurt med tre halsband, ett armband och en ring. Fick ut det i Skopje med en „bagagge check“ lapp paklistrad. Nu med tva halsband och varken armband eller ring. Var anmäler man ens att det har försvunnit? Och hur bevisar jag att jag verkligen hade de där grejerna i bagaget? Jag blir sa SUR!! Den här resan börjar inte bra…..kan inte sova heller. Nu vet jag att Skopje tystnar framat tre-tiden pa morgonen…

Kan en läderpärm vara ett tecken på något?

Det verkar som om Kosovo kommer närmare en mer permanent lösning. Om det kommer funka, självständighet? En lösning måste komma i alla fall. Jag hoppas Pristina håller sig lugnt. Tänker på vänner och kollegor därnere.

För ett år sedan ungefär besökte jag ett litet företag i västra Serbien, utanför Cacak. De tillverkade kontorsmaterial - block ialla former, almanackor etc. Inne på sitt kontor visade ägaren oss ett specialuppdrag: de tillverkade läderpärmar för Kosovos regering. Vackra pärmar med den albanska örnen tryckt på framsidan. Vi häpnade. Och hoppades. Att det kanske var ett litet tecken på något.

Svensk finkultur i de tyska hemmen

De spelar just Boten Anna på VIVA. Eh.... vem i Tyskland kan tycka att det är bra? Jag menar, jag tycker inte ens att det är bra, och jag förstår ju vad han sjunger... kanske är det därför jag tycker det är så dåligt...

Oh yes, jag kan göra vad jag vill!

Lördag morgon. Som vanligt är jag uppe långt innan mannen. Blir hungrig. Bestämmer mig för att äta en kanelbulle. Haha, ibland är det toppen att vara vuxen och bestämma själv!!

Former Yugoslavic Republic of Macedonia

Väskan ska packas i helgen igen. Skopje i tre dagar från måndag. Ska bli kul, vi har ett roligt team på plats.

Jag kommer antagligen äta mer kött på tre dagar än vad jag vanligtvis äter på en månad, men det gör inget. Makedonierna kan det där med att grilla kött. På samma sätt som Kosovarerna vet hur man gör en fantastisk capuccino.

Rejält med järnrik kost är kanske inte heller så fel. På något sätt känns januari i Frankfurt så grått och glåmigt.... lite vår hade inte varit fel, eller vad tycker ni?

Att vara fastanställd

Idag jobbade jag min första dag som fastanställd.

Kändes som vanligt. Jag kände mig lite vuxen först. Det försvann när jag och en kollega hånskrattade som två barn åt att en av våra värsta konkurrenter hade åkt ut i ett anbudsförfarande som vi fortfarande är kvar i. (Jo, jag vet. Skrattar bäst som skrattar sist. Nästa gång är det vi, bla bla... Men det kändes ändå bra. Vi är egentligen relativt primitiva varelser, vi människor :)

Hot Nude Yoga????

Nu är det bevisat. Amerikaner är konstiga.


http://www.aftonbladet.se/vss/halsa/story/0,2789,989874,00.html

Att starta en kändisblogg

Idag finns det en artikel i Aftonbladet om hur man blir känd genom sin blogg. Jag gör typ allt fel. Man ska skriva KORTA inlägg. Dessutom måste man ha en tydlig profil på vad man skriver om. Och ett bra namn på bloggen som pekar på profilen. Just det, sen måste man vara JÄTTEAKTIV på alla andra bloggar och bloggforum och vad vet jag.

Vilken tur. Att jag inte alls är särskilt sugen på att bli känd alltså, annars hade jag varit körd vid det här laget tror jag.

Det låter sammantaget som ett ganska konstigt skäl att starta en blogg. Min blogg kom till i Moldavien under långa kvällar med mycket rödvin med en kollega som tyckte minst lika mycket om att berätta historier som jag. Timmar och åter timmar med roliga händelser från våra liv. Efter alltför många sådana kvällar frågade min kollega om jag inte borde börja skriva. Jag kom ihåg alla mina dagböcker och skrivarläger från tonåren och tänkte att: jo, kanske. Och någonstans där kom jag fram till att en blogg kunde vara ett bra sätt.

Ungefär så. Jag skulle tro att de flesta bloggar kommer till av ungefär samma skäl.

Tusan. Nu har jag skrivit för långt igen. Min kändisfaktor kommer alltså inte höjas med det här inlägget. Kanske skulle jag satsa på Big Brother istället?

Jag och min inbox

Alltså, jag var borta en vecka från jobbet.

En vecka.

Jag hade 92 email i min inbox i dag när jag kom tillbaka till kontoret.

92 mail. Det tar typ en halv dag att ta sig igenom. En veckas semester betyder att du får jobba in hälften av veckan i övertid innan du går på semester och den andra hälften i övertid när du kommer tillbaka. Jag borde alltid vara borta minst två veckor i taget.

Statuscheck för nyårslöften - del 2

Snart en månad har gått. Status på mina nyårslöften:

Mål 1: Inse mina begränsningar och säga nej oftare.
Hm.... inga direkta framsteg på den fronten. Antar att man kan säga att man har misslyckats när man sitter hemma på fredag kväll när mannen och alla vänner är på födelsedagskalas för att vänta på att chefen ringer. Sedan åka dit och ha ett litet strategimöte. Klockan 21. På fredag kväll. Ja, det är lite konstigt. Men fick reda på då att jag får en fast anställning - med start nästa månad. Alltså var det i slutändan värt det. (OK, det var kanske en dålig bortförklaring.. ett litet bonuspoäng tycker jag dock att jag kan få första dagen på semestern när de ringde från jobbet. I vanliga fall när det säger "förlåt att jag ringer på semestern....." säger jag alltid "nej, det gör ingenting...". Den här gången sa jag ingenting ens som var i närheten av det. Klarade ut grejen och sa hej då och la på. Jag var i alla fall stolt över mig själv.)

Mål 2: Mer tid för mig själv.
Nja. Eller jo. Jag har nog blivit bättre på det. Kanske sitter det mest i huvudet, men jag tycker nog att jag har förbättrat mig.

Mål 3: Mer frisk luft.
Bingo!! En hel vecka frisk alpluft. Här kammar jag hem storpoäng!!!

En perfekt början på en dag...

När det är så här dagen börjar, då behöver man inte så mycket mer...

Att vandra vilse

Tillbaka efter semestern. Jo, lite skidor lyckades vi åka till slut, även om det inte fanns någon snö alls när vi kom. Vi tillbringade därför måndagen med en (trodde vi) lite halvlång vandring.

Det tog ungefär en timme för oss att förlora vägen, eftersom den lilla snön som faktiskt fanns när man kom upp i bergen hade täckt över stigarna.

Ungefär en timme senare insåg vi att enda vägen hem var ÖVER berget. Vi var i alperna. Det var inte direkt en liten kulle vi snackade om...

Ytterligare en timme senare halvklättrade vi, stundtals på alla fyra, upp för en brant bergvägg, slirande i snö, hängande i buskar. Dumt. Mycket dumt.

Efter fyra timmar nådde vi toppstationen. Aldrig har en öl smakat så gott...

Att packa privat

I vanliga fall när jag reser i jobbet är jag en mästare på att packa fort. Oftast samma morgon. Jag vet precis vad jag vill ha med mig till hotellrummet (de fantastiska georgiska tofflorna från Viktoria, en varm tröja, headsetet till datorn). Har lärt mig att man aldrig reser till Balkan utan skokräm. Har också lärt mig vad det ändå inte är någon ide att jag packar med (skönlitterära böcker)

Men idag ska det packas till skidsemestern. Det går hur långsamt som helst, min hjärna har liksom ingen färdig packlista som laddas ner. Jag måste liksom fundera på vad som ska med. Åh, det är så tråkigt att packa....

Desto roligare är det att se fram emot en vecka med vänner i Österrike! Med 1 av 24 pister öppna lutar det åt att vi får vandra istället för att åka skidor.... det blir nog bra vilket som. Jag har semester!!!

Nothing is constant in this world but change

Det var dags för förändring. Prickarna i bakgrunden på bloggen började störa mig. Här ett förslag - vad tycker ni?

Att ta sig en funderare

En sak tänker jag ganska ofta på.

Vi planerar och planerar i våra liv - vad vi vill, vad vi inte vill, vart vi vill, med vem vi vill. Det spelar säkert också en roll i slutändan, jag har till och med lite svårt för folk som inte verkar ha någon som helst ide om hur de vill leva sina liv eller vad de vill göra. (På samma sätt kan jag finna det lite besvärande med de som har en 5-årsplan som ska följas till punkt och pricka. Vad som än händer).

Men egentligen, i slutändan, är ju allt så slumpmässigt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur annorlunda mitt liv hade varit om jag bara inte hade gjort det, eller det eller... om jag verkligen hade gjort den där grejen som aldrig blev av...

Jag vet, man blir lite knäpp av att tänka så. Men lite roligt är det samtidigt.

Orkanvarning

"Änderung der Kernarbeitszeit auf Grund der Unwetterwarnungen des Deutschen Wetterdienstes"

Det var överskriften på ett mail som skickades ut på jobbet idag. Tyskar kan uttrycka det så fantastiskt fint. I klartext betyder det att det är orkanvindar på gång. Alla som vill kan åka hem tidigare för att slippa köra bil i orkan. Så nu är jag helt konstigt nog hemma klockan 17.00. Känns mycket märkligt.

Yunne, kan du inte bara komma hit en sväng?

"We would be very honoured if you would have the possibility..."

nej, lite mesigt...

"Our participants would greatly appreciate...."

nej, funkar inte heller....

"Dr. Yunus, please come. It would be soooo cool."

Hm... det kanske är det bästa alternativet hittills..... suck.. mina ordbajserikonster är kanske inte så fantastiska när det väl kommer till kritan...

Att få en oväntad uppgift

Ibland händer det oväntade på jobbet. Det som gör att man blir lite förvånad.

Idag fick jag en ny uppgift på min lista: Skriva inbjudan till Dr. Yunus till vår lilla sommarkurs. (en lång historia varför det blev så, men ibland fungerar saker lustigt...)

För alla er som inte är microfinance-nördar som jag: Dr. Yunus är han nobelpristagaren, GURUN- om än inte helt oomstridd - inom microfinance. För oss är det ungefär samma som att bjuda in kungen och påven på en gång. Man gillar kanske inte allt de gör, men man har ändå en respekt som tusan.

Vad skriver man? Jag får nog ta fram alla mina ordbajserikonster tror jag. På samma gång är han ju de fattigas bankir, en "barefoot banker". Han borde ju inte ha för många divalater då tycker man. ...

Det får bli en uppgift för morgondagen. Måste sova på saken.

En oväntad fest

De bästa festerna är oftast de oväntade festerna. Middag med goda vänner slutar på dansgolvet på Schlosskeller frampå natten, dansande till mycket mystisk musik.

Det började ju bara med en spontan middag för fyra, relativt lugn kväll planerad... blev vin, lite till vin, portvin, in till stan, in på Schlosskeller, träffa ännu fler vänner, dansa, prata, dansa lite till, ut till kebabhaket, hem framåt tre-tiden.

Skönt att veta att man inte har blivit för gammal. Men samtidigt....när man vaknar 12 dagen efter kan man inte låta bli att tänka att "nu har halva söndagen gått". Det gör man bara när man har blivit lite äldre.

Glassigt eller inte?

Efter en diskussion med M. måste jag nog ångra mig lite. Jo, jag har nog ett ganska glassigt på jobb å ena sidan. Jag får resa massor till ställen jag aldrig hade fått se annars. Jag får träffa massor av nya människor. Jag har ett jobb där ingen dag är den andra lik och där jag själv kan påverka massor.

Å andra sidan är det mindre glassigt. Fredag kväll och jag har ett par timmar framför mig på kontoret. Och ett par timmar i morgon minst. Efter fyra dagars resa med jobb dag och kväll är jag ganska sliten. Den närmsta månadens planering visar att jag nog måste fylla på matförrådet för sena kvällar i nedersta skrivbordslådan....

Det är såna här kvällar man får påminna sig om det glassiga i det hela. Att jag hade kunnat hamna som nämndsekreterare i någon nämnd i Arboga kommun eller nåt. Kanske är det trevligt i Arboga, jag har aldrig varit där. Men jag tror jag tycker Pristina är roligare.


För övrigt, ett litet jubileum - det här är min 100e post på bloggen!

Ett dåligt val...

...var det att avsluta gårdagens middag med en capuccino. Jag är nybörjarkaffedrickare. Jag ska inte dricka kaffe klockan halv tio på kvällen. Somnade runt midnatt med svårigheter, vaknade 5.45 och kunde inte sova en blund till. Fick ge upp och bestämde mig för att vara effektiv istället. Så nu sitter jag här i sängen, 07.08 och klockar in på min andra jobbtimme för dagen... det är nog första (och sista?) gången jag är uppe och i gång före böneutroparmannen i Pristina.

Smink. Idag behöver jag massor av smink. Guds gåva till kvinnor som är dumma nog att dricka kaffe sent på kvällen.....

Bryan Adams hemliga bröder

På hotellet har de en kanal som bara spelar musik, spellistan visas på TV-skärmen. Just nu spelas Tony Braxton.

Därefter följer en låt med Brain Adams.
Följt av tre låtar med Brayan Adams.

Jag älskar Kosovo.

Tillbaka i Kosovo

Jag häller ett helt glas juice över mig på planet till Pristina. Utöver juice i knät bjuder flygresan på vackra vyer när vi i klart väder flyger över Alperna. Jag är glad att jag inte bytte min fönsterplats mot en gångplats. Annars är jag en gångplatsmänniska. Mer plats för benen, mindre krångel om man vill ha något i väskan. Men mindre utsikt om man flyger en solig dag över Alperna.

Pristina International Airport har byggt ut, känns mer som en riktig flygplats och mindre som en hangar. Pristina hade lovar snö men bjuder på regn och dimma. Lite ser det ut som vanligt, men ändå ser man de små förändringarna. Många nya byggnader, några nymålade. Jag ser inte en enda FN bil på vägen in till stan. Bara ett par FN-soldater på flyget, inte mer.

Statuscheck

En vecka i på det nya året har jag nog lyckats med att lugna ner livet en smula.

Mål 1: Inse mina begränsningar och säga nej oftare.
Status: tja, relativt bra tror jag. Ska lägga ett par timmar idag på att planera mitt jobb de närmsta månaderna och kolla var jag kan delegera bort jobb etc. Att göra det på en söndag kanske är lite kontraproduktivt, med tanke på mål 2, men jag inbillar mig att om mannen också jobbar så räknas det inte riktigt...

Mål 2: Mer tid för mig själv.
Status: Har slutat lyssna på skvalradio på vägen till jobbet - tänker i stället. Får nog räknas in under det här målet tror jag.

Mål 3: Mer frisk luft.
Status: hm... här ligger jag lite sämre till. Tar hissen ner i vårt garage på morgonen, kör till jobbet, ner i jobbets garage, tar hissen upp till kontoret. Lunch på jobbets matsal. En vanlig dag är jag inte ute alls. Får satsa på lite frisk helgluft istället, solen skiner faktiskt idag. Ska ta mig ut och gå lite tror jag.

Känns som om jag är på rätt väg ialla fall, efter en vecka. Nästa vecka kallar Kosovo, flyget går i morgon förmiddag. Jobbresa betyder jobb, blir därför svårt att göra något med mina 2007-mål nästa vecka... (för er alla som tänker er jobbresan som en trevlig dag 9-5, sen avslappnat restaurangbesök, en drink i hotellbaren och sen gå och lägga sig - funkar inte riktigt så i min värld tyvärr.... Snarare jobb 8-5, sen tillbaka till hotellet, kolla av sina mail, jobba lite, ut på jobbmiddag ett par timmar, tillbaka till hotellet, ytterligare ett par timmar jobb.... Inte glassigt. Men intressant. Det är därför det är värt det. Men det är dåligt för mina nyårsmål. Jaja, det finns ju fler veckor...)

Att ha tjejiga problem....

Jag brukar inte ha så tjejiga problem i allmänhet. Orkar liksom inte bry mig så vansinnigt. I slutändan är perfektion ändå långtråkigt.

Men idag när jag gick till skrivaren började mina stay ups plötsligt hasa betänkligt neråt... i rasande tempo.. det där klistret liksom släppte på en gång... vad gör man?? Man kan liksom inte bara dra upp dem. Skulle ju se lite konstigt ut... och man kan ju inte låta de falla ner till anklarna. Förstår om mina kollegor tittade konstigt på mig när jag i snabb fart gick mot toaletten med båda händerna tätt tryckta mot låren...:) Tjejproblem suger.

Tofflorna

Jag håller vad jag lovar! Här en bild på monster-disco-tofflorna som min syster tyckte passade mig så bra att jag borde få dem i julklapp :) Spana in klona! Man ser det inte riktigt, men de är glittriga, hehe...

Om ni inte visste det innan, så är tofflorna beviset. Min syster är lite halvknäpp ibland, men mest toppen. Allra, allra mest toppen!

Att lova en massa grejer

Nyårsafton. Idag ska man ta tag i sin nyårslöfteslista. Jo, jag vet. Man kommer inte träna 5 dagar i veckan hela året, eller sluta äta godis och börja äta grönsaksstavar istället. Antagligen kommer jag inte kolla mindre på TV och läsa fler böcker heller. Fast egentligen kollar jag ju inte så mycket på TV över lag.... men jag borde verkligen läsa fler böcker....

Jag tror jag ska avge lite mer vaga nyårslöften i år. Ialla fall vaga på pappret. Därmed inte sagt att de är lätta att genomföra. Ofta är vaga löften svårare att följa än de mer konkreta.

Alltså, här kommer Mias nyårslöftesmanifest:

1) Jag ska bli bättre på att säga nej. Bättre på att inse mina begränsningar och tacka nej direkt.
2) Jag ska ägna mer tid åt mig själv. Mer egoistiskt värna om tid för bara mig (hör till stor del ihop med punkt 1)
3) Jag ska vara utomhus mer. Samla mer solsken och frisk luft

Mycket längre behöver det nog inte vara tror jag. Och nu står det här i bloggen. Alltså ingen utväg. Med start i morgon ska jag ge det ett ärligt försök att lugna ner mitt liv en smula.
Gott nytt år på er alla!!

En jul i slow motion

Jag sover. Och äter. Julhelgen förvandlas till en orgie i mänskliga basbehov. Hur mycket jag än sover känns det inte tillräckligt. Som om kroppen suger åt sig all sömn den kan få. Alltså sover jag lite till. Har lugn i kroppen, ligger kvar och drar mig och slumrar en timme i sängen på morgonen.

Äter gör jag dock tillräckligt och mycket mer därtill. Mannen säger att det är så man bäst visar sin uppskattning mot alla nära och kära som man saknar så mycket annars. Vi äter som tusan.

I går var vi hos svärmormor och åt. Kött, sås och päer. Efteråt spelar vi plump vid köksbordet och tittar på fåglarna som äter från fågelboet utanför. Det är så lugnt och så hemma. Jag känner att jag nog passar in i Sverige ialla fall. Sen äter vi "törra bullar" och dricker kaffe.

Bästa julklappen...

...fick jag av min syster tror jag! Ett par nya tofflor i disco-tema. Så fort blogger går med på att publicera bilder (kanske är nätet alldeles för långsamt hos mina föräldrar...) kommer de ut på kort här!!!

Jul!!!!!!!

Ett sista inlägg i bloggen - i morgon gar flyget hem och det seriösa julfirandet sätter in. Planerat:

- julfirande 1 hos mannens pappa
- julfirande 2 hos mina föräldrar
- julfirande 3 hos mannens syster
- julfirande 4 hos farmor och farfar
- julfika med kompis 1
- julfika med kompis 2
- julbesök hos svägerska
- nyarsfest med supervännerna

Ahh... det ska bli toppen alltihop! Sverige, här kommer jag!!!!

Firmafest

Jag har semester!!! Äntligen. Genom att strategiskt flytta över hälften av mina grejer pa to-do-listan till januari kan jag ga pa semester nastan med gott samvete. Ar trött efter jobbets julfest i gar kvall. Var lite lustigt. Dansade till tyska schlagers. Fick ett toppenjobberbjudande som jag maste tacka nej till tror jag. Fick en komplimang av chefen. At Apfelstrudel. Agerade taxi at halva avdelningen...

Kanske är man lite tysk i alla fall när man inser att man kan sjunga med i en del schlager-latar... eller nar man inser att man inte längre lägger salladen pa den vanliga tallriken utan gärna vill ha den pa en tallrik brevid.

En relativt städad firmafest maste jag säga... har ju aldrig varit pa en svensk. Fast grejen är att tyskar aldrig blir drängfulla. Kanske är det därför det stannar vid bra stämmning och kul. Ser inte ens nagon som hanglar pa toaletten. Men vid närmare eftertanke, det har jag aldrig sett i Tyskland... det är sa städat här...:)

Ibland måste man le lite emellanåt....

Ibland jobbar jag på ett lustigt ställe. Ett urval ur dagens citat från mina kära kollegor:

"Jag behöver någon som pratar ryska här! Snabbt!!"

"Nattvakten ringde och sa att det är någon som väntar på dig där nere"

"Ska du flytta hem till Sverige? Är du gravid?" (den kommentaren förstår man bäst om man har en inblick i hur kasst den tyska barnomsorgen är... och nej, inga bullar i ugnen här...)

"Bara så du vet, jag har sålt in dig som expert i ett projekt. Hoppas det var OK. Du måste åka andra projektveckan."

För första gången på länge har jag hemlängtan. Jag behöver komma hem.

Att sjunga slut på sig

I går var det dags för den första julkonserten med min kör. Svinkall kyrka, varm publik. Kanske var det just det som gjorde konserten så bra. Efteråt är jag hög på adrenalin, nästan speedad. Det tar ett tag att komma ner i normal takt. Ungefär en timmes glädjerus. Sen slår tröttheten in, 3 timmars genrep och 1,5 timmars konsert i full koncentration tar ut sin rätt. Jag ramlar i säng och drömmer lyckliga drömmar.

För övrigt....

....flög i går till Kroatien för att träffa en bank som vi gärna vill jobba med. Möte med banken klockan 15. Typiskt mötesrum i gammal socialistisk anda. Enormt rum, enormt bord, massiva läderstolar/fåtöljer runt bordet som man nästan försvinner i när man sätter sig. (Alla banker av det gamla gardet har ett sånt mötesrum tror jag)
Efter mötet ut till flygplatsen, en smörgås i baren, in på flyget till München. Byte i München till flyget till Frankfurt.

Men nu till själva saken. När flygvärdinnan på flyget till München kommer till oss och frågar vad vi vill ha att dricka, säger min medföljande konsult: "En tomatjuice, tack!". Ni trogna läsare vet ju ungefär vad jag tycker om tomatjuice. Framförallt ställer jag mig frågande till vem som 1)beställer det och 2) faktiskt tycker om det. Och här satt jag, med ett livs levande exempel framför mig. Jag fick bita mig i läppen för att inte överfalla honom med frågor. När han sen beställde tomatjuice EN GÅNG TILL på flyget till Frankfurt fick jag dyka ner med huvudet i boken för att inte gå till attack med frågor (varför beställer du det? Tycker du verkligen om det? Och - den viktigaste frågan - dricker du NÅGONSIN tomatjuice när du inte flyger??)

Jag lät tillfället gå förbi mig. Beställde en apelsinjuice och ställde inte en enda fråga. Dåligt för min tomatjuice-forskning... jag ångrar mig lite...

Att ha talang

Ok, jag är sent ute. Har från alla håll invaderats av Imogen Heap. Det är ta mig tusan det bästa jag har sett på år och dag. Efter ha lyssnat ungefär 10 gånger är jag fortfarande speechless. Beundran är en underdrift, om jag hade varit ens hälften så talangfull hade jag varit nöjd.

Så här min julklapp till er alla som har missat Imogen Heap. Se det här och njut.

Musikalitet blir inte bättre än så här.

En hemlig jultomte....

En sista resa innan jul, till Kroatien i morgon. Sen bara två dagars slitjobb... sen kommer julefriden. Det har jag bestämt. De två sista dagarna på jobbet ska jag gå hem tidigt. Och komma sent.

Häromdagen hängde det en liten julklapp på ytterdörren när jag kom hem. Jag blev alldeles nyfiken och glad. I slutändan var det en liten pralinask från husförvaltningen för att vi stod ut med att de i 16 veckor (med start i juni...) plastade in våra balkonger och renoverade fasaden. Men oj vad jag blev glad. Jag tror att jag ska sno ideen till nästa jul - då ska jag tomta lite hos mina nära och kära :)

Att få hjärtat i halsgropen

Jag hade i slutändan en helt OK dag i Budapest. Julhandlade, satt på café.... Åkte i jättegod tid till flygplatsen, här ska inte missas något flyg.....:) Kommer till incheckingsdisken och får hjärtat i halsgropen under följande conversation:

Malevkille: Did you change your reservation today?
Mia: No, your colleague did it yesterday
Malevkille: Because you are not booked in on this flight.....
Mia: But your colleague DID book me in, yesterday!!! (lite panikstämning)

Det är då det händer. Jag har tydligen i slutändan hittat honom. Malevs trevliga kille (jag tror det är rätt att skriva i singular här). Han ler (!) och säger: no problem, I will book you in, the flight is not full anyway.

Och till slut kommer även jag hem... sover gott i min egen säng

Att fastna i Budapest

Ahhh, jag ar sa DUM!! Lyckas missa mitt plan i Budapest genom att vara ouppmarksam och inte notera att det gar TVA flyg till Frankfurt med en halvtimmes mellanrum... sitter i fel terminal och upptacker forst nar vi boardar att jag skulle varit pa det andra flyget som boardade en halvtimme tidigare.... det ar ungefar dar, nar man inser att man har fastnat i Budapest och att sondagens planerade julbak med kompis kommer att skita sig, bara for att man ar sa KLANTIG... det ar da man INTE vill hantera Malevs otrevliga transferdesk

Stressad Mia: Hi, I missed my flight....
Sur Malev tjej 1: Why??? (tittar pa min biljett). Oh, YOU are Mia. WHERE WERE YOU??? (med tonlage som om jag ar fem ar och har missat fikapausen pa dagis)
Sur Malev tjej 2: Yes, were were you?! We called for you!!!
Mia: - eh... well, there was no call in the terminal where I was..... I sort of missed that...
Sur Malev tjej 2: the flight was 20 minutes delayed because of YOU!!!
(japp, Malev ar verkligen fantastiska pa att fa sina kunder att kanna sig vardefulla i alla situationer...)

Sa nu sitter jag pa ett hotell nagonstans i utkanten av Budapest och vantar pa att fa flyga hem i morgon klockan 18 pa kvallen... Toppen Mia. Ibland ar du bara for toppen.

Att lyssna

Ibland undrar jag vid vilken ålder som man slutar lyssna på såna som är yngre? Hamnar jämte en trevlig medelålders konsult på planet från Chisinau till Budapest. Problemet är bara att jag snart märker att han värderar det han säger som betydligt mycket viktigare än det jag säger. När jag pratar ja-ar han med, men jag märker att han helst bara vill få mig att prata snabbare så att han kan fortsätta med sina berättelser. Kanske är det jag som är konstig som blir irriterad på sånt? Visst, mer erfarenhet betyder också att man vet mer. Men kanske man kan ialla fall låtsas som om man är intresserad av att lyssna lite ibland?. Han var väldigt trevlig, annat kan man inte säga. Men jag blir ändå lite trött. När jag är medelålders hoppas jag att jag aldrig ska sluta lyssna.

Att langta till Paris

Ibland ar livet helt enkelt orattvist. Under alla mina besok har har jag ocksa skaffat mig goda vanner. Corinna ar en av dem, och vi tillbringar fredag kvall pa en sushirestaurang i Chisnau. Hon berattar for mig om hur hon vill resa efter Rumaniens intrade i EU i januari. Liksom manga moldaver har hon rumanskt pass. Varlden, som sa ofta ar sa stangd for alla har, oppnar sig pa en gang. Hennes ogon lyser nar hon berattar att hon vill aka till Paris. Hon berattar om hur hon laste franska i skolan och hur hon larde sig allt om fransk kultur, om fransk geografi. Hur hon kanner att hon kommer hitta vagen i Paris till Notre Dame for att hon vet var den ligger. Trots att hon aldrig varit dar.

Langt inne i mig blir jag sa arg, sa arg pa ett system som holl folk borta fran deras drommar. Jag har svart att forestalla mig hur det ar att lasa sa mycket om en plats man inte visste om man nagonsin skulle se.

Men snart kan hon aka. Nu saknas bara pengarna. En del av mig vill kopa en flygbiljett och trycka den i handen pa henne, bara for att hon ska fa se lite av det som jag har haft turen att uppleva. Men jag vet att det bara skulle bli valdigt valdigt konstigt. Jag betalar sushin istallet och hoppas att hon sparar pengarna for en biljett till Paris. Varlden ar bara orattvis ibland.

Bladderblocket - det ultimata redskapet

Med hjalp av min tolk fick jag till ett hyggligt uttal pa mitt rumanska "god morgon". Raknade aven till 6 i morgonens energizer-lek och skrev dagens schema pa rumanska pa bladderblock med hjalp av min ordbok. Kanner mig alltsa lite nojd, man ska ta det i sma steg...

Ar slut i huvudet. En dags utbildning ar sa kul, allra mest nar man ser att de dar sakerna som man har suttit och tankt ut faktiskt ocksa funkar i verkligheten! Men efterat har man ingenting kvar i huvudet, det ar som om man har anvant all koncentration, all energi. Lycklig men trott.

I morgon ska jag jobba med videokamera for forsta gangen. Mest ar jag radd for att jag inte ska kunna hantera tekniken. Jag gillar inte tekniska prylar. Tacka vet jag ett hederligt bladderblock och ett par pennor i olika farger.

Terroristskorna

Varje gang glommer jag av mig... dumt nar man flyger ar att ta pa sig skorna som ar lagade av en moldavisk skomakare. En moldavisk skomakare anvander namligen nubb nar han satter pa en klack. Alltsa piper det som tusan nar man gar genom sakerhetskontrollen. Nar skorna piper blir man lite misstankt. Alltsa blir man uttagen till specialkontroll for laptopen och all annan extrakontroll som finns. Dagens tips: ha aldrig skor med nubb i du ar ute och flyger! Du far allt pa kroppen igenomklammt pa alla mojliga konstiga vis...

Jag far ta tillbaka lite av mitt Malev-gnall ocksa... For forsta gangen nagonsin flyter allt som det ska med Malev... kanske handlar det bara om att man maste forutsatta att allt gar at skogen, da funkar det?!

Moldavien ar lite kallt och dimmigt. I morgon ska jag saga god morgon till mina kursdeltagare pa rumanska (no risk no fun... )

Alltså, julefin!!! Nu kan julen komma, jag har en julklänning. Ser lite ut som ett paket med rosetten i midjan :) .

Att vara julefin

Åh...jag har köpt en så fin klänning!! I vanliga fall brukar jag inte vara sån när det gäller kläder, men den här stod det bara MIA på med stora bokstäver. Nu går jag hemma och myser och kollar på den med jämna mellanrum. Att man kan bli så glad av en klänning, haha!!

Chisinau

Buna dimineata!

Nu är det gjort! Jag har anmält mig till en distanskurs i rumänska på Lunds universitet. Jag tröttnade någon gång i höstas på att inte kunna säga ett knäpp i Moldavien när min tolk är på toaletten ...

10 poäng kvartsfart

Mål: kunna haspla ur mig ett par artighetsfraser och bli förstådd. Kunna beställa på restaurang utan att behöva engelsk meny.

Samtidigt har min detektivliknande syster lyckats få tag i ett rumänsk-svenskt lexikon. Intressant förord: "Det finns många anledningar att åka till Rumänien på semester. Rumänien som turistland kan uppleva de flesta önskningar.....Man väljer Rumänien när man är sugen på nya upplevelser". Som Östeuropa-freak kan jag hålla med, men jag är inte så säker på om det är den allmänna meningen.?! Ialla fall... nu är det dags. I januari startar det!

Första praktiska övningen på mina nya rumänska fraser i nästa vecka när det är dags att sticka i väg till Chisinau igen. Har inte varit där på en hel månad, känns som om det är dags..:) enda stora nackdelen är att jag flyger med Malev... har tidigare skrivit om vad jag tycker om Malev airlines. Jo, det är sant, jag skrev då att jag ALDRIG ALDRIG mer skulle flyga med Malev. Tyvärr flyger inte Air Moldova på tisdagar. Om man är uppbokad måndag kväll får man då ge upp på sina principer. Men det kommer gå åt skogen. Jag är säker.

Att ta det lugnt...

Fredag! Jag har en hel helg med nästan ingenting planerat. Ett födelsedagskalas. Lite julmarknad i Svenska kyrkan. OK då, lite jobb. Men bara roliga grejer. Annars, ingenting planerat. Ska nog köpa lite julklappar i helgen. Börja läsa den där boken som jag har velat börja på länge.... ta på de georgiska tofflorna och krypa upp i soffan för att kolla på en film. Ringa goda vänner... men mest ska jag ta hand om mig själv. Hade ett bra avslut på veckan, vilket var oväntat, men trevligt. Julefrid är inplanerad.

Egentligen är det ju inte så synd om mig....

Tjoho!! En jävlar anamma dag!! Jag har en "to do" lista som räcker halvt till himmelen. Men iPoden är på, planen är lagd. Här ska betas av!

kan någon tycka lite synd om mig idag....

Det är lustigt. När jag har mycket att göra på jobbet går jag igenom en massa olika stadium. Som tur är har de senaste åren effektivt raderat bort panikstress-stadiet. Jag får helt enkelt inte panik någon gång, det hjälper inte, och om jag hade tillåtit mig själv att få panik varje gång hade jag nog legat som ett vrak i ett hörne någonstans. Alltså panikar jag inte mer. (Jo, en gång innan jag gick på semester. Då hade jag två dagar på mig, varav en var lördag, att hitta fem bra kandidatertill en konsultposition in Litauen. Jag klarade tre. Tycker det var bra nog).

Istället satsar jag på att planera. Jag rationaliserar, värderar vad som är viktigt. Och jobbar ohälsosamt länge. Men aldrig panik. Aldrig inre stress. Då skulle jag bli tokig på en vecka.

I dag är jag i "tycka-synd-om-mig stadiet". Då länsar man automaten på choklad och känner sig allmänt ynklig. Hoppas jag kommer in i "jävlar-anamma stadiet" i morgon. Det är effektivt och bra.

Team work i världsklass

Tillbringar helgen med att spontanträffa vänner. Efter ett par år här i Tyskland är det oftast så vi träffar de närmaste vännerna. Inga inbjudningar en vecka i förväg, utan ett telefonsamtal som slutar med "OK, då fixar vi något att äta, kom förbi om en timme". Jag trivs med att ha det så, det passar mitt liv för tillfället. Gör också att själva middagsgrejen inte blir så avancerad.

Det har en annan effekt också: mannen och jag är numera ett otroligt tajt team när det gäller att förvandla lägenheten från ostädad lya med tvätt överallt och stor disk på diskbänken, till gemytlig, välstädad lägenhet med någon form av middag färdig, på ingen tid alls. Så även i går. Bjuder in kompisar på middag 1 timme senare. Har ostädad lägenhet, ingen mat hemma...... Duschar. Åker och handlar. Kommer hem 10 minuter innan gästerna. Under 20 minuter (som tur var kom gästerna lite sent..:) lyckas vi med den stora förvandlingen, knappt utan att uttala ett ord. När gästerna kommer står vi i vår välstädade (så länge man inte öppnar dörren till sovrummet och ser kaoset där...) lägenhet och har nästan lyckas få färdigt tacosen. Bordet är dukat.

Vi är helt enkelt ett killer-team. Cateringservice nästa?

Överkörd av en ångvält

Jag känner mig som om jag har blivit överkörd av en ångvält.

Matförgiftning är aldrig kul. I kombination med att du precis är i färd att skicka iväg det största projektförslag du någonsin har gjort suger det ytterligare lite mer. I stället för att återhämta mig har jag istället avverkat 07.30 - 20/22.30 dagar på jobbet hela veckan. Otroligt oeffektiv naturligtvis - hade ungefär lika mycket energi som en grönsak. Men deadline är deadline.
I går kulminerade det i att komma till jobbet 07.30, jobba färdigt med projektförslaget till 17.00. Packa ner det i en låda, ringa DHL, pusta ut. Få oroliga kommentarer från kollegorna att jag ser trött och hängig ut (undrar vad det kommer ifrån...). Liten fest på jobbet för att fira en kollega som slutar. Tillbaka vid datorn vid 17.45 - det var ju den där rapporten som jag var tvungen att få ut den här veckan också.... skickar iväg rapporten tre timmar senare. Sätter mig i bilen, kör 125 km till Frankfurt Hahns flygplats för att hämta mannen som kommer hem över helgen. Ungefär där tar jag slut. Mannen kör hem, jag sover som en stock. Ramlar i säng och sover så att det gör ont i ögonen.

Mitt huvud är som ett bowlingklot idag. Ibland undrar jag allvarligt talat vad jag håller på med. Ibland önskar jag att jag inte alltid skulle vara så jädrans passionerad över allt jag gör. Om jag bara hade varit lite mer lagom engagerad. Men nej, hos mig är det av eller på. Svart eller vitt. Suck.

Slut på energi....

Batteriet på min iPod tog precis slut. Och min energi. Jag avskyr feta deadlines.... Klockan är 21, jag är på kontoret och ska ungefär ingenstans för de närmsta timmarna. Hade hjälpt med lite julmusik nu....

Konsert på kontoret

Så mycket för den ljudtäta dörren... min kollega som sitter utanför mitt kontor i kontorslandskapet kommenterade just min sångröst... haha!! Jag tror alla här tror att jag är lite knäpp :)

Den första julkänslan

Idag bjöd iPoden på julmusik för första gången. Visserligen skiner solen och det är 10 grader varmt. Men långsamt kommer julstämmingen. Den där första glädjen som kryper genom kroppen. Tur att min dörr är relativt ljudtät på jobbet - kan inte låta bli att sjunga med lite grann. Rapportskrivandet går bättre än på länge. Plötsligt har jag energi igen efter månader av långsamt, slajm-segt tragglande på kontoret där ingenting har känts kul. Jag känner mig kreativ. Motiverad. Äntligen! Är inte riktigt bara på grund av julmusiken, men den hjälper till.

Här ska skrivas rapport!

Att inte vara utvald

I somras tyckte min doktor att jag skulle testa en homeopatisk medicin för mina ständigt återkommande munsår och munblåsor. "80% av alla som gör den här kuren blir av med sina besvär!" sa doktorn optimistiskt. Toppen tyckte jag, jag menar 80%, det är ju nästan alla, eller? Alltså tillbringade jag SEX veckor, två gånger per dag med att gurla olika konstiga vattenlösningar. Vem bryr sig om sex veckors gurglande när det handlar om att ALDRIG mer ha munsår?

Idag dök det upp på läppen. Jag är inte en av de 80%, jag är en av de 20%. De som inte alls blir botade utan som glatt gurglar konstiga saker i sex veckor och sen inte får någon cred överhuvudtaget. Kände mig så...lurad på något sätt. Jag menar, varför är min läpp så jädrans speciell, för 80% funkar det ju?! Det suger att inte vara utvald. Jag känner mig som när man gick i lågstadiet och blev sist vald i gympan när det var fotboll. Det var inte kul att inte bli utvald då heller.

De fantastiska georgiska tofflorna...

70-tals faktorn blir liksom ännu större ihop med den snygga gröna heltäckningsmattan.....

I nöd och lust

Hälsar på mannen i Cambridge över helgen. Har en fantastisk lördag på stan med massor av tid bara för oss. Botaniserar i bokhandlar. Njuter av en fin höstdag. Dricker en cappuccino. Avslutar dagen på en svindyr restaurang. Kommer ihåg hur mycket jag har saknat honom.

Nästa morgon - matförgiftning. Den svindyra restaurangen var kanske inte så toppen trots allt.... Tillbringar hela dagen i sängen. Ibland är kärlek något så litet - eller så stort - som en puss på pannan efter att man precis har kräkts i en påse.

I nöd och lust. Ibland glömmer man vad som döljer sig bakom de små orden. För alla er som letar efter den optimala äkta mannen där ute - ledsen, han är redan upptagen. Och jag har paxat honom för all överskådlig framtid.

Våga vägra Borat

För övrigt var jag och såg "Borat" med bland annat min kollega från Kazakhstan i förra veckan. Om du inte har sett den ännu - gå inte dit. Var länge sen jag såg något så dåligt. Jag vet att meningen med filmen är att driva med folks fördomar. Men problemet är att folk inte inser att det som de tror att de vet om östländer som tex Kazajhstan ofta är fördomar. I alla fall är det min erfarenhet. De tror att det är, kanske inte direkt som i filmen, men ungefär så. Visst är det fattigt, visst ser det ofta ut som i byn i Rumänien där de filmade. Men folket är helt annorlunda än vad filmen visar. Alla i öst är inte prostituerade eller idioter eller kriminella eller allmänt dumma. De flesta är hårt arbetande, stundtals väldigt välutbildade människor som försöker överleva i en rätt hård miljö. Driva med fördomar kan man göra när man är medveten om dem - jag har en känsla av att det enda den här filmen lyckas med är att bli ytterligare ett bevis på hur farliga alla länder i öst är.....

Aldrig mer kalla fötter

Jag har fått kanske världens bästa present.

En sak som min kropp inte fixar att ordna är ordentlig blodtillförsel till fötterna. (jo, jag vet, är nog inte den enda kvinnan med den defekten). Alltså är mina fötter iskalla från november till mars ungefär. Bästa hjälpmedlet hittills har varit skidsockar, ett par riktigt varma och ulliga skidsockar som man kan dra upp till knäna om det är riktigt kallt. Jag trodde att jag hade hittat den ultimata lösningen och var ganska nöjd. Fram till nu. Nu inser jag att det finns helt andra dimensioner.

I helgen fick jag ett par hemstickade innetofflor från Georgien (landet, inte delstaten! :) . Ser ungefär ut som ett par stickade sockiplast. Känns som om jag är med i "Tillsammans" eller annan valfri 70-tals film när jag glider runt med dem i lägenheten. (Eftersom även sulan liksom är stickad, bara tjockare än resten av tofflan, så glider man väldigt bra på parkett..hehe....). De ser inte mycket ut för världen, men de håller mina fötter varmare än någon skidsocka i världen. Ungefär som att byta upp sig från sin Seat, som är helt OK, till en fet Audi. Georgiska stickande farmödrar vet vad som krävs. Respekt. Jag tror jag åker till Georgien nästa år och köper mig ett livslångt förråd.

Att kunna äta kakan och ändå ha den kvar

Oj, vad jag har skrivit mycket gnäll och negativt det senaste... är det kanske höstvädret? Spelar inte så stor roll, för nu är det goda nyheter på gång!

Efter diskussion hit, telefonat dit, kontakt med skatteverket, försäkringskassan, skatteverket igen, memo 1, memo 2, memo 3 och nu slutligen memo 4, är det fixat och klart. Jag har jobbet klart - från nästa sommar blir jag min tyska firmas lilla satellitkontor på svenska västkusten. Efter massor av panik (vill jag egentligen det här? Är det bra att flytta hem nu?), så känns det väldigt bra! Egentligen känns det väldigt, väldigt bra! Jag menar, jag kan flytta hem till vänner och familj, men samtidigt stanna kvar inom microfinance-sektorn, som inte direkt är utvecklad på svenska västkusten om man säger så....:) Kan det bli bättre? I dag lyser solen på mig!!

En ostmacka med ketchup tack!

Jag har skaffat mig en rutin nar jag ar lite langre i ett land. Jag gar alltid till en supermarket. Oftast behover jag handla nagot, men mycket ocksa for att jag tycker om att kolla pa vad folk egentligen handlar. Show me what you eat and I will tell you who you are. Eller nat. Pa nagot satt tycker jag att det ar intressant att se skillnaderna. Att de nastan bara saljer acklig H-mjolk i Tyskland. Eller att frysdisken i affaren i Chisinau ar full med sma ravioli-liknande pastagrejer (smakar hur gott som helst!). Men en sak gjorde mig konfunderad i gar nar Air Moldova an en gang tog mig till Chisinau. De serverade kall mat, typ palagg och brod. Smor, ost etc. Standard. Forutom att de ocksa serverar ketchup till. Funderade saker en kvart pa vad man skulle ha den till. Ostmacka med ketchup? Kaka med ketchup? Ketchup till kaffet?

Nej tack!

Göteborg försöker charma mig - knappt något regn och den där riktigt isande kalla vinden saknas. En sak charmar mig inte dock. Gratistidningskillarna. Kanske har jag varit borta för länge från den här stan, men jag blir TOKIG! Nej, jag vill inte läsa .se, eller Metro eller för den del City Göteborg. Och framför allt vill jag inte ha den upptryckt i näsan vid varje spårvagnshållplats. En av sakerna jag tycker är bäst i Sverige är man slipper de där aggressiva försäljarna. Vill man köpa något kan man komma på det själv typ. Men nu är man helt plötsligt jagad av killar som helst av allt vill skänka dig en gratistidning. Absurt och framförallt STÖRANDE!! Funderar på om jag ska plocka fram sur-tysken i mig någon gång och säga något surt tillbaka....

Annars är Göteborg som det brukar. Och ändå inte. Vi behöver en karta för att hitta till festen vi är bjudna till på lördagen. Känns mystiskt, jag menar, Göteborg är ju ändå MIN stad.... men det kommer nog. Tids nog.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Har en sån där vecka när liksom inget riktigt flyter på jobbet. Allt känns så långsamt... som om man sitter i en sån där burk med slajm (kommer ni ihåg slajmet? Var inne på sisådär slutet av 80-talet, början på 90-talet. Neonfärgat gegg i en burk som man använde... tja, vad använde man slajm till egentligen???). Men snart helg, snart återse gamla goda Göteborg över helgen. Ska handla i Nordstan, fika på Avenyn, lyssna på spårvagnspling.... frysa häcken av mig (måste nog leta upp ett par vantar?), få paraplyet sönderblåst... good old Göteborg, ibland saknar jag dig faktiskt lite....

En sista bild från helgen och en hemlig present

Ungefär så här bra var vi på dansgolvet i helgen. I alla fall nästan....:)

Tillbaka till vanliga livet. Bara ett par dagar kvar till långhelgen planerad i Sverige... har blivit så rastlös numera, ett par veckor i stöten på kontoret utan några resor och jag känner mig helt plötsligt fastlimmad i stolen. Men ett litet under hände den här veckan på kontoret: helt plötsligt stod det en skrivare på mitt rum en morgon. Tillbringar normalt minst en halvtimme om dan bara med att springa fram och tillbaka till skrivaren (mitt rum är allra längst bort...), så den är väldigt välkommen. Frågan är bara var den kommer i från? Det finns ingen här som har egen skrivare... Ska man vara snäll och ge tillbaka den till IT avdelningen, eller ska man bara behålla den och njuta...? Det är frågan... det kan ju vara sa att det är någon som låter mig först njuta av den förbjudna skrivaren, därefter vänta ut att jag långsamt skapar ett beroende för att slutligen, när jag är helt fast, utnyttja situationen för utpressningsförsök... hm... ska nog ialla fall koppla in den...bara ett litet tag....

Tjejkväll

Ojojojojoj....... vilken helg.... såna här helger händer inte ofta, och det är nog tur, annars hade min lever gett upp och bytt till en ny kropp....:) Men vilken kväll! Haha, med min partner in crime blir det alltid en riktigt höjdarkväll. En oväntat bra nattklubb i Darmstadt i kombination med ett par tre cocktails, en soft lounge och roligt folk. Var en sån där kväll som man trodde att man var för gammal för - oväntad (eller, nja, riktigt oväntat kanske inte. Men lite oväntat att vi fortfarande orkade vara ute till 05.00 på morgonen....) och hysteriskt rolig. En sån där kväll som det tar en hel dag att återuppleva dagen efter genom "just det, kommer du i håg sen när...." följt av asgarv. Tjejkväll rules!

Tjejhelg!!

My partner in crime är på väg ner till Tyskland över helgen. Ska bli så kul!! Vi ska bara prata, dricka vin och snacka skit. En hel helg. Oavsett vad som händer kommer det bli en lustig helg, det känner jag på mig. Kalla det kvinnlig intuition.

Top Dog

I bland är TV fördummande. Helt enkelt. Såg just en trailer for ett nytt program: Top Dog - Deutschland sucht den Superhund.

Nej, jag skojar inte. Det är någon slags dokusåpa/ talangsåpa för hundar. Tragiskt. Tragiskt. Hör av er om ni vill att jag ska spela in alla avsnitt. Annars kanske vi alla kan uthärda tills alla avsnitt kommer på DVD.

Söndag

Ahhh.... tre timmars promenad genom höstgulnande träddungar med gott sällskap.... avslutas med en capuccino med goda vänner i stan.... man borde ha såna söndagar oftare...

Bilderbok

Jag har fått mitt första klagomål på min blogg... får se det som ett gott tecken på att det faktiskt verkar vara någon som är intresserad av att öppna den här sidan ibland. Alltså, inkommet klagomål: det är för lite bilder i min blogg. Made to please som man är kommer här en kort version av Kenyaresan från september i bildform.... enjoy!

Jag fegade ur....

....jag vet, jag lovade att jag skulle göra det, men det gick bara inte. Mitt mod svek mig. Tror inte att JAT airlines har sprit i sortimentet heller (även om de tydligen har både det ena och det andra i bagaget...). Jag bangade tomatjuicen. Sorry, ledsen att göra er besvikna. Jag tror att tomatjuicen och jag är klara med varandra. För alltid. Alla avsked är inte sorgliga.

Nära ögat?

Tillbaka i Frankfurt efter en vecka "on the road". Problem vid incheckningen i Belgrad. Hade bestämt mig för att vara tuffare, och var stolt över hur otrevlig ton jag kunde få utan att sluta vara hövlig.... tyvärr hjälpte det inte. Serber är nog alldeles för vana att ta mycket skit utan att ta åt sig alltför mycket.

När vi landar i Berlin tar det tid innan trapporna kommer. Utanför planet väntar poliser, poliser, poliser, brandkår... full utryckning. Transferbussen tar oss 100 meter bort från planet och stannar sedan. 20 minuter senare kommer en man ur besättningen och ger oss information på serbiska. Allt jag förstår är ordet "bomb". En man brevid mig berättar att polisen har blivit informerad om att det kan finnas en bomb ombord.

När man flyger mycket är det kanske inte konstigt att det någon gång händer något. Jag känner mig mest bara trött och vill hem. Hade nog trott att jag skulle reagera annorlunda i en sån situation, att jag skulle....tja, känna mer. Jag känner mig lite ensam dock. Ringer min man. Sen vill jag bara mest hem. Kanske hjälps situationen av att 90% av passagerarna är serber. Ett mesigt bombhot är inget mot vad de flesta där har varit med om skulle jag tro. Alltså blir det ganska snart högljudda skratt i bussen när de första galghumoristiska skämten börjar hagla.

In till terminalen, väntan i en stängd gate, sen säkerhetskontroll i timmar.... men alla väntar tålmodigt. Jag öppnar varenda liten ask och burk i mitt bagage, loggar in på min laptop framför säkerhetskillen samtidigt som han letar igenom myntfacket i min plånbok. Sen äntligen ute på andra sidan. Lyckas komma med sista planet till Frankfurt, somnar som en stock i min säng.... idag kommer tankarna. Många gånger i livet är man lyckligt lottad.

Barcelona....

Jetsetfasoner

Ibland far man liksom för mycket av det goda... Jag har inte varit med sa lange i konsult-svangen. Uppskattar fortfarande att resa. Men det har veckan blev liksom lite för mycket. Var i Barcelona i helgen med familjen (fantastisk stad!!!). Kom tillbaka söndag eftermiddag, tillbaka pa flygplatsen söndag kvall för att ta flyget till Budapest dar jag sitter nu. Tva dagar konferens, i morgon vidare till Belgrad via Zurich, sen tre timmar bil till Cacak, tva dagar utbildning, tillbaka till Belgrad, flyget tillbaka till Frankfurt fredag kvall..

Tittade tranande pa min egen sang i söndags eftermiddags nar jag var hemma... konstigt att vara hemma sa kort. Men allra konstigast blickar fick jag fran busschauffören som kör flygbussen mellan Darmstadt och flygplatsen. Akte fran flygplatsen vid halv fyra tiden till Darmstadt. Fyra timmar senare var jag tillbaka, nu nyduschad med halvblött har och halvvags ny outfit. Funderade pa vad busschauffören trodde att jag hade för jobb. Det enda som kom upp som logiskt i mitt huvud var lyxprostituerad. Toppen. Ibland ar mitt liv en parodi pa sig sjalv...:)

Sverige, jag är på väg....

SHIT - nu är det gjort. Första steget taget. Fungerade nog ganska bra tror jag... var liksom lite konstigt. Kändes som om jag gjorde avbön hos mina kollegor.... men nu är det ingen väg tillbaka. Sverige, here I come. Här kommer jag alltid vara en främling. Undrar om jag är en främling i Sverige också?

Men nu är det gjort. Känner mig mest lättad. Och ledsen på något konstigt sätt.. avsked är tufft. Även om det dröjer länge tills det verkliga flyttlasset går. Om två veckor är det dags att berätta för hela avdelningen. Jag samlar kraft...

I morgon - den stora dagen....

Två av tre rapporter avklarade... Barcelona hägrar....

I morgon är det dags. Ska berätta för mina närmsta kollegor att jag ska flytta hem. Jag är ungefär skitnervös. Tänk om jag ångrar mig och inte alls vill hem till Sverige igen? Antagligen kommer de tycka att jag är en suck up of a lifetime för att jag har blivit erbjuden att stanna kvar för firman och jobba på distans... jag menar, för en firma som konsultar i developing and transition countries är ju inte riktigt Sverige en marknad om man säger så... (det är en annan sak jag oroar mig för. Något kontrakt har jag ju liksom inte sett ännu. Kanske ångrar de sig, då drar jag igång värsta balunset för typ ingenting...). Men mest oroar jag mig för att det blir verkligt i morgon. Jag kan inte säga "jo, någon gång i framtiden så..." när folk frågar om man har planer på att flytta hem. Jag måste börja släppa taget. Jag vill ju också släppa taget. Men lite skrämmande är det - tänk om jag bara inte passar in i Sverige längre? I morgon börjar det ialla fall. Den stora hemflytten.

Att få motivation

Åhhh... jag är så omotiverad idag. Stora rapportdagen - har tre rapporter att mala mig igenom idag och har ingen, ingen lust... men det är hög skylla-sig-själv faktor på situationen. Om jag inte hade spenderat två timmar igår på en affärslunch mest för att det var himla trevligt hade jag kanske hunnit med lite mer i går. Man önskar ju att det hade lönat sig att ta hand om sig själv, sätta gränser, och passa på att njuta av livet i små doser, precis som jag gjorde igår när jag stannade på uteserveringen istället för att skynda tillbaka till kontoret, men i det här läget gör det inte det. Rapporterna är fortfarande kvar, jag har en dag fastlimmad i min kontorsstol framför mig... får nog ta till iPod-tricket (med musik blir allting roligare. Tracy Chapman hjälper mig alltid att koncentrera mig..).

Se- fram-emot-något-roligt-tricket kanske också funkar. OM jag inte blir klar med rapporterna denna veckan kan jag inte åka till Barcelona den här helgen och träffa min älskade familj på långweekend där. Alltså Mia, vill du träffa familjen i helgen måste du läsa rapporter idag. Hehe... kontorslogik :)

MItt kontor är min borg

Det är söndag. Jag är pa kontoret... att mannen helt plötsligt har emigrerat till England i tre månader har dåligt inflytande på mitt arbetssätt. Mitt kontor är min borg...

Var på bokmässan i Frankfurt idag - köpte tysk kylskåpspoesi, enbart för att ordet "verpiss" fanns med..suck..ibland är jag verkligen pubertal....

Flygfascisten....

Jag gillar inte att skriva det, men jag har blivit en tvättakta flygfascist. Ett par års flängande har plötsligt gjort mig väldigt känslig när det gäller flygplatser och flygande. Inte så att jag måste flyga business class, eller flashiga flygbolag (för tillfället är jag väldigt nöjd med Air Moldovas små propellerplan tex. Där får man riktig mat. De kommer i tid. Personalen är trevlig.) Jag har egentligen inte så stora krav, men pallar inte riktigt med när det blir... tja, inte som Air Moldova. Och allra mest i denna värld suger det att flyga med Malev. Malev har som affärside att göra Budapest till deras hub - vart du än ska har du en transfer i Budapest. På pappret ser det väldigt bra ut - väldigt korta transfertider, och man måste ge cred för att de är väldigt snabba på att få med ditt bagage i anslutningsflyget. Men där slutar all min cred för Malev. Ska du flyga med Malev, stanna i Budapest. Åk inte transfer. Min senaste resa var så här: jag kommer med flyget från Frankfurt I TID. Första gången. Känner mig nöjd med mina 50 minuter till nästa avgång. Kommer till transferhallen för säkerhetskontroll. Här kommer första problemet - Budapests flygplats är inte gjord för att 80% av alla passagerare har transfer. Alltså har de 2 säkerhetskontroller. Sammanlagt. Alltså alltid lång kö. I kombination med Malevs otroligt otrevliga personal blir det långsamt än värre. Det är nämligen dags för kafferast, så helt plötsligt stängs en säkerhetskontroll - vi är nu uppskattningsvis 300 passagerare som ska igenom 1 säkerhetskontroll. Klockan tickar och jag inser att jag nog inte ens kommer hinna med att gå på toa innan nästa flyg, om jag ens hinner med flyget. Kvinnan före mig har ett flyg som går om 15 minuter, men får ändå inte gå före i kön, utan möts av det trevliga "I am really busy now, talk to someone else" från personalen. Ungefär här tar mitt tålamod slut - än en gång upprepar jag mitt löfte att ALDRIG, ALDRIG mer flyga Malev. Springer till flyget, hinner med den sista bussen ut till planet. Hade tänkt äta på flygplatsen, men finns ingen tid. Får istället äta Malev airlines smaskiga korvbrödsmacka med majonnäs och smält ost, uppvärmd i plastpåsen den ligger i (hälsosamt?). Toppen.

För övrigt provade jag tomajuice på flyget. Har aldrig förstått varför så många dricker det när de flyger - är ju inte direkt en storsäljare annars. Eftersom jag tycker om tomater tänkte jag "hur illa kan det bli" och provade....gör aldrig det!