Det där med hormoner

Man ska ju bli väldigt lynnig sägs det när man är på smällen. Gråta mycket och växla mellan humör och sånt där.

Jag har inte känt så mycket av det där, mina hormoner verkar ha hållt sig någorlunda i styr.

Fram till förra veckan, när jag fick mitt första helt hysteriska skrattanfall. Ett sånt där som man inte kan stoppa, man skrattar så man kiknar och gråter och varje gång man lyckas hejda sig så bubblar det upp igen. Främst verkar det uppkomma när jag tycker mannen gör roliga saker. Igår satt jag tex i badrummet och skrattade och skrattade och skrattade på ett helt hysteriskt sätt så att jag nästan inte kan andas åt en egentligen ganska halvtråkig kommentar från mannen.

Om jag inte hade haft en jättestor mage hade nog mannen trott att det var tvångströja som gällde.