En ny upptäckt

4 timmar och 12 minuter tog det att ta sig i mål. Jag är så nöjd. Mina knän är mindre nöjda dock. Jag satsar på att gå med raka ben nerför trappor. Det går sådär.

Tjejvättern var andra gången i mitt liv som jag hade en nummerlapp. (Första gången var Vårruset för sisådär 12 år sedan). Inte ens som barn var jag med på tävlingar av något slag. (Man skulle kunna säga att jag inte riktigt var eller är en talang när det gäller sport. Särskilt gäller det bollsport. Men det är ju en annan story).

Alltså var det vid 30 års ålder en ny upptäckt att märka att Mia har en slags sport-vinnar-instinkt. Här var det inte fråga om att cykla och kolla på landskapet och pusta över en kopp kaffe i depån. No way. Det handlade om att passera andra, trycka på, ha lite koll på klockan, göra två minutersstopp i depån där man grabbar två bullar i ena handen, en blåbärssoppa i andra, äter ena bullen på väg till cykeln, andra redan uppe på cykeln och på väg. Spurta som tusan sista 20 km bara för att man upptäcker en chans att komma under 4.15.

Intressant. Jag trodde att jag kände mig själv vid 30 års ålder, men det här var förvånande. Och tusan så roligt.