En del av arvegodset från farmor och farfar var en väggklocka. En sån där fin låda med pendel som man drar upp och som slår varje hel och halv timme. Den rusar lite grann, men inte så där vansinnigt mycket, och det är ganska praktiskt och förvånandsvärt ostörigt att höra ett pling varje halv timme och en massa ding-dong varje hel timme.
Så nu sitter vi där på kvällarna i vardagsrummet och lyssnar på en ding-dong klocka, ibland i skenet av farmors fotogenlampa. Det är lite som ett pensionärshem på något sätt.
2 kommentarer:
Kanske kommer ni inte tycka om det där ding-donget när lille/a bebisen har kommit. Här hemma drar vi nämligen alltid ut telefonjacket när Theo har somnat, för annars vaknar han.
Men jag hoppas ni kommer ha igång klockan för visst är det mysigt med så gamla saker!
/Linda
Vi får väl se vad som funkar! Annars får den väl ta en paus ett tag.
Skicka en kommentar