På väg hem

Det här var på många sätt ett oväntat besök i Chisinau. Jag släpade mig hit med liten motivation och hamnade mitt i de största protesterna på massor av år. Trots oron på gatorna så är jag glad att jag var här. Efter att ha jobbat här sedan flera år var det otroligt att se förändringen bland de personer jag jobbar med. En jävlar anamma inställning som jag aldrig hade sett innan. Jag är mycket tveksam till om slå sönder parlamentet är så effektivt och tycker knappast att det är en bra väg att gå. Folkliga protester som verkligen får genomslag är oftast de som inte tar till våld.

Men på något sätt så känns det som om något har förändrats. Rent subjektivt ur min synvinkel. Dagen är ialla fall lugn, business as usual, vi åkte till Bujor som planerat.

Mer praktiskt är jag glad för att jag flyger ut över Budapest i morgon och inte Rumänien. Och funderar på om min rumänska kollega kommer komma in i landet om ett par veckor. Märkligt det hela.

Det blir mycket Moldavien de här dagarna.

Idag har presidenten anklagat Rumänien för att ligga bakom upploppen. Och stängt gränsen, samt inför visumkrav för alla rumäner. Och deklarerat den rumänske ambassadören i Moldovien för "non grata".

02.45 om Moldavien

http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/7653380.stm

Det verkar vara länkarnas kväll i kväll. Det här handlar om massemigrationen in Moldavien. Om man är nyfiken alltså.

Moldavisk politik

Det var parlamentsval här igår om det intresserar någon.

Valresultatet kan man kolla på här: http://www.alegeri.md/en/. Med knappa 50% stannar kommunisterna vid makten.

På väg tillbaka till hotellet från kvällsmatinköpen hamnar jag i stort sett mitt i demonstrationen. Skanderande, mest ungdomar, samlade runt statyn av Stefan cel Mare.

Vi får se vad som händer här de närmsta dagarna. Den moldaviska valutan har varit förvånande stabil mot euron i förhållande till grannländerna (Ukraina typ...). Ryktesvägen hör man att folk försöker växla in till euro. Jag får ialla fall stabila 15,10 leu när jag växlar på flygplatsen och hoppas att det håller sig.

Finkultur

Under småstadsdevisen "man får passa på när det bjuds" gick mannen och jag på klassisk konsert med Kungsbacka Piano Trio idag. Det är ju inte så ofta finkulturen dyker upp i småstan. Och vi är knappast finkulturlirare i vanliga fall. 

Mannen och jag var ungefär 30 år yngre än alla andra. Däremot var det gott om 55+. Med betoning på +.  Sen fick mannen så mycket hicka i pausen att han var tvungen att gå hem eftersom han skulle störa konserten. (Sa jag att det var svensexa igår.....) Jag lyssnade på Brahms en halvtimme till och funderade på varför jag egentligen aldrig lyssnar på klassisk musik annars.

Nä, om man skulle ta och börja packa...taxin är beställd. Avfärd 5.45 i morgon.  

 

 

Packa igen. Den här gången är jag så där lagom sugen måste jag säga. Det är nog våren som gör det. Jag vill helst vara hemma och fixa blommor till balkongen och njuta av solen. 

Nåväl. Fyra dagar i Moldavien ska väl gå ganska fort kan jag tänka. 

Vardag

Jag hade lite glömt av den här lördagskvällen. Om jag hade tänkt innan kanske jag hade kommit på att bestämma mig för att göra något under tiden som min man dricker öl på svensexa. Fast i slutändan är pasta och räkor framför TV:n inte direkt så dumt det heller. 

Ibland tror jag att det inte är tiden när man är borta som är nackdelen med mycket resande. Det är att tiden hemma blir så kort. Helst vill man bara sitta hemma och kolla på TV med fötterna i mannens knä och en filt. Passivitet kommer med paketet på något sätt. 

Idag har jag ägnat dagen åt att rätta någon annans jobb. Istället för att haka av min lista av jobb ägnade jag halva dagen åt att skriva om ett dokument.

Just idag kände jag att jag fick nog av att rädda andras bakdelar. Verkligen.

Deutsch zu Hause

I går stannade goda tyska vänner till på vägen från Norge hemåt igen. Det kändes lite konstigt att prata tyska hemma på något sätt. Jag blev nästan lite Tysklands-nostalgisk.

41 km cykel - check

Ägna en halvtimme åt att förstå hur man fäster cykelskorna i de där konstiga clipsen - check

Hänga runt lyktstolpe och försöka få på i skorna i de konstiga clipsen - check

Cykla uppförsbackar - check

Cykla nedförsbackar - check

Cykla med solen i ryggen och kolla ut över sjöar och ängar - check

Få ont i baken - check

Det här med att cykla är inte så himla dumt egentligen. 

Det är möjligtvis inte någon som har sett en karta med malariatabletter liggande någonstans? Min är nämligen jätteförsvunnen. Det är lite osmart eftersom man ska knapra de där pillren en vecka efteråt och jag hann bara med en dag. Det är typ sex dagar för lite. Eftersom jag har en släng av hypokondri börjar jag redan känna febern komma krypande.

Om någon ser den kan ni väl höra av er? Tack tack.

Cykla är väl roligt?

Alltså det är ju tänkt att jag ska cykla Tjejvättern i år. Kanske del av någon slags 30-årskris, vad vet jag. Det började ju ganska magert, eftersom jag inte har någon cykel. Men i morgon ska cykeln avhämtas hos K som har en mage som växer alldeles för fort för att tänka på cykellopp.

Tja, och så kom då idéen att det ju hade varit jättesmidigt att cykla hem cykeln.

Ja, så då ska jag göra det då. Bara 42 km. Undrar hur många kuddar jag behöver sitta på på kontoret på torsdag morgon?

Home Sweet Home

Så är man hemma igen, 18 timmar efter taxin till flygplatsen i Accra. Jag debuterade som smygamerikan genom att flyga hem i mysbyxor. Insåg att jag har kommit över att känna mig dum med sovmask på flyget. Insåg att man känner sig dock ganska väldigt dum i mysbyxor när man tar måndag-morgon-8.40-affärsflyget-för-kostymnissar från Frankfurt till Göteborg.

Det känns som om våren är på gång. En så bra tid att vara hemma. Den här veckan ska cykeln för Tjejvättern hämtas. Och så ska vi påta i vårt enda land. Och sitta på balkongen i solen.

Puh....andas ut.

Saker att berätta i efterhand

Saker som man berättar för mamma först senare:

1) Att man glömde solkrämen innan man gav sig ut på sightseeing så att ens armar är tomatröda. (Detta är kanske det värsta man kan göra i vår familj. Eftersom systern och jag föddes med marginellt pigment var barndomens somrar ett ändlöst kylbalsamrace, brända ryggar och bada med T-shirt för att skydda sig mot solen. Kommer ni ihåg det där rosa kylbalsamet förresten? Som liksom stelnade på huden i en rosa hinna)

2) Jag blir bjuden på middag inne i stan av en kollega och tänker ”äh, jag tar väl en taxi tillbaka i kväll”. Albert hämtar upp mig, han kör inte på kvällarna, men har en helt annan syn på det där med att åka taxi på kvällarna till stans utkanter. ”Maria, there are also bad guys....if they see that you are alone lady.....”. Jag ser att han är verkligen orolig, inte bara så där gentlemannamässigt överbeskyddande som moldaver är. Och helt plötsligt blir jag också orolig och tänker att det här kanske inte var världens bästa idé.

(Vi tar en paus i storyn här: generellt sett tycker jag det verkar bättre att vara tjej än kille på många sätt. Men vid såna här tillfällen suger det fett. Här har man sett sina kollegor ta en taxi tillbaka på kvällarna utan problem och så inser man att faktiskt, det är inte riktigt läge att göra det när man inte riktigt hittar till hotellet och knappt vet i vilken riktning man ska köra. Det suger faktiskt riktigt fett.)

Ialla fall. Albert är orolig. ”I promised Mr. Bill that I would take good care of you.”. Det slutar med att vi tar oss ner till Oxford Street i centrum där Albert väljer ut en taxichaufför som han pratar allvarligt med. ”Its ok, I now know where he lives”, säger Albert när vi kör därifrån. ”If anything happens I will find him”.
Så kommer jag till middagen tillslut. Min kollega skrattar lite åt mig när jag säger att jag har ”10 PM curfew”, men det är en trevlig middag. 22.00 hämtar chauffören mig och tar mig tillbaka till mitt hotell. Och jag känner mig lite, lite arg för att jag var tvungen att nagga på friheten, men glad för att Albert bryr sig.

Accra

Shoppingsugen?

Trafiken i Accra är fruktansvärd. Man kan lätt fastna ett par timmar här och där. Det har också skapat en gatukommers utan dess like där försäljare kryssar mellan bilarna bärande på sina varor.

Jag kan förstå vatten-, kex-, frukt-, tuggummi- och till och med toapappersförsäljarna. Däremot undrar jag hur många som sitter i bilen och tänker att ”Nä, nu skulle jag verkligen behöva köpa en bordsantenn till TVn. Eller en 1,5x1 meter stor tavla på Jesus. Eller superlim och en skrivbordslampa. Eller kanske en stor plastsoptunna tillsammans med ett lexikon”

En spillover-effekt

Så äntligen får jag se mig runt i Accra. Albert kan stan, han är född här, och han tar mig till hörnen och bakgator. Vi börjar på stranden, precis där han bor. Han bor i ett skjul där precis brevid. Berättar att han var fiskare från början. Fick tag i en bil och började köra lite taxi. Och en eftermiddag i augusti råkade han stå med sin taxi just där jag och vår projektledare Bill stod och behövde en taxi den där veckan när vi startade projektet. Sedan dess kör han Bill till kontoret varje dag. Kör och hämtar lunch ibland. Kör oss alla andra från jobbet som kommer hit. Vi betalar lite för mycket, men inte så jättemycket över marknadspris. I gengäld är han i tid. Varje dag.

”Mr. Bill changed my life”, säger han när vi står på stranden. ”I learned English. Before my English was not so good. And now I have job every day”

Ibland kan projekt har bra sidoeffekter. Jag betalar överpris för sightseeingen. Kanske var det just det han ville uppnå, men det spelar inte någon roll.

Huvudsaken är en bra dusch

Vi pratade på kvällens middag om konsulters egenheter. Om att nästan alla har någon halvknäpp sak i väskan, eller något krav som är så där absolut.

Själv reser jag inte någonstans utan mina georgiska tofflor. Ipodhögtalaren för musik på rummet står också högt i kurs. En av mina kollegor har alltid med eget kaffe och en liten vattenkokare för att kunna koka kaffe på rummet. En annan tar alltid med sig egen handduk.

Men idag hörde jag kanske det roligaste jag någonsin har hört; konsultkillen som alltid packar med sig sitt eget duschmunstycke för att få en bra dusch var han än är.

Jag har inte slutat skratta ännu.

Albert

Albert är vår taxichaffis som hämtar oss varje morgon. Han kallar vår team leader för ”dad” och har en stor ghanaisk flagga i fönsterrutan. Han skrattar bara åt mig när jag säger att jag är här för ett par dagar och frågar hur länge jag stannar.

I morse skrattade han och sa:
”Maria, I am making plans for Saturday! I will show you a lot of places!”

Sightseeing fixad. Ska bli så kul!

Det där med corn flakes och Afrika

Jag är en riktig Afrikanovis. Note för frukost i morgon: man kan inte hämta cornflakes med mjölk och sedan gå och hämta bröd,ost och juice i ett land med enorm luftfuktighet. Då är cornflakesen redan en enda gegga.

I morgon: hämta cornflaks, hälla på mjölk, snabbt reträtt till bordet, äta direkt.

Gör om, gör rätt.

Dagens dilemma

Dagens dilemma; en kollega och jag ramlade på världens roligaste projekt. Vi skulle passa som handen i handsken för jobbet, ha vansinnigt kul under tiden, och dessutom är det SÄLLSYNT att ett sånt projekt dyker upp.

Enda kruxet: det är i Afghanistan. Vill man det eller? Vad tycker ni?

Syntax Error

"Nä, nu skiter jag i det här"

skulle jag tro att min kropp sa i går kväll när den helt sonika bestämde sig för att inte vara med längre. Drog på mig en förkylning på flyget som inte blev bättre.

Sen hände samma sak som sist jag åkte till Sudan - kroppen bara sa tack och hej. Den ville liksom inte vara med och leka när jag toppade förkylningen med sisådär 30 graders temperaturskillnad och klibbig luft. Det gick inte ens att packa upp ordentligt. Jag bara gick och la mig.

Idag lite bättre. Lite gladare. Bor även den här gången någonstans ute i utkanten och har hittills inte sett någonting. Men den här helgen, då ska här kollas runt tänkte jag.

Sova som en gris i Accra

Framme i Ghana och med huvudet fullt av blogginlägg. Dessvärre också huvudet fullt med snor.

Orkar inte tänka, orkar inte röra på mig. Orkar bara sova.

Det blir bättring, jag lovar. Men först sova.

Resehjärnan

Oj, jahaja. Det är för lite att vara hemma bara ett par dagar, man hinner inte riktigt med. Det är alldeles för mycket man vill hinna med under alldeles för kort tid. Alltså blir det panikpackning sent på kvällen. Igen. Jag måste sluta panikpacka, det slutar bara med en alldeles för stor väska. 

Nu sitter jag i soffan och pustar och inser att jag åker till Ghana i morgon. Försöker få huvudet att hänga med kroppen. Sätta på resehjärnan igen. 

Sladdar

Min man har köpt sig en för tidig födelsedagspresent i form av en enorm TV. Det har varit ett sånt tjat om denna platt-TV sen vi flyttade in i huset för nästan ett år sedan och nu tog orken slut för den här tjejen. Så nu står den där, svart och fin, och mannen, som lider av svår sladdhärveångest, håller på att gömma sladd och vira sladd och ordna sladd. 

Mannens sladdhärveångest yttrar sig i ett sjukligt behov av att varje sladd ska vara precis så lång som behövs, resterande sladd ska vara sammanrullad enligt mannens koncept för hur man rullar en sladd, ihophållen gärna av ett litet snöre. Så måste alla sladdar se ut, annars rubbas mannens livsbalans. Jag knölar gärna ner sladdar i en låda i en enda härva. Det får mannen att hyperventilera.

Själv tyckte jag att det hela innebar rätten till ohämmad shopping en timme eller två. Det var inte heller så dumt. Nya skor och kostym och Jonas Gardells nya bok "Om Jesus". Måste väl göra nåt för själen också. 

Titta vad jag fick, titta vad jag fick, titta vad jaaaag fick!!!

Lite som ett frågetecken såg jag nog ut när mannen dök upp med rosor bara sisådär. Fast det var ju inte bara sisådär visade sig utan förlovningsdag. Vi har aldrig riktigt firat den, mer än den enda gången när vi var förlovade och ännu inte gifta, och ärligt talat krävdes det att mannen uttalat sa "FÖRLOVNINGSDAG" för att jag skulle förstå blomsterkvasten.

Förlovningen.. just det ja. 2003. Vi bodde på nionde våningen i ett höghusgetto, men i det sista huset innan fälten började. Om man satt på vår stora balkong var det som att sitta i himmelen. Fantastiska solnedgångar. Perfekt för romantisk förlovning. Just där, mitt i solnedgången.

Så var det dags. Ringarna var där, champagnen också.

Först blev det molnigt.
Sen började det blåsa. Stormstyrka
Sen började det regna.

Förlovningen genomfördes inomhus, tittande ut genom glasdörrarna på det som hade varit en vacker solnedgång om det inte hade varit så förbaskat molnigt. Och ösregnigt. Nu blev det mest bara mörkt.

Och ändå var det alldeles perfekt.

Mia goes luxus

Nä, jag är nog inte riktigt tillbaka. Ska bara klara av en till dag på huvudkontoret springande som en skållad råtta. När ska jag lära mig att två dagar på kontoret är inte tillräckligt. Det är bara inte det. Nåväl. Ska bara skaffa visum till Ghana, prata utbildningsmaterial med två kollegor, ha gruppmöte, ha möte med gruppchefen och äta representationslunch. Sen ska jag ta tåget till flygplatsen och åka LUFTHANSA hem. Inget Ryanair här inte. Den här resan går helt klart i lyxens tecken.

Gnäll från en hotellrum med kräkgröna gardiner

Alltså nu ska jag ta mig tusan gnälla lite här. När man är i Moldavien eller ta mig tusan varsomhelt lite österut med undantag för landsbygden i Tajikistan, så är trådlöst internet ungefär som dusch på hotellet. Man förväntar sig att det är där och ingår.

Men inte i Schweiz inte. Här får man köpa ett Value Card som antagligen är så dyrt att jag inte ens vill se räkningen i morgon för att på nåder få logga in sig ett par timmar. Grrr... Det. Här. Gillas. Inte. Tur att det är återresa i morgon, hittills har Bern inte imponerat på mig.

För övrigt är jag nog lite tillbaka igen. Har ägnat de senaste dagarna åt att leverera utbildningsmaterial model mastodontmycket. Idag gick de första 15 delarna iväg. Bara 7 kvar nu. Deadline var slutet på februari. Det går ju bra det här.

Bern

Mannen och jag lyckades samordna våra resor till den grad att vi bägge skulle med 6.55 -flyget till Frankfurt.

Mannen jobbar för stor firma. Som hämtar upp en i svart Audi utanför dörren och kör till flygplatsen. Mia fick en nys av lyx.

Sen till Frankfurt, träffa upp kollega, in till kontoret, tillbaka till Centralstationen, tåg till Bern, någon slags hutlöst dyr buffé på restaurang och krypa ner i sängen med laptop för att göra de där sista jobbgrejerna innan mötet i morgon.

Bern alltså. Jag har nog knappt varit i Schweiz innan. De pratar väldigt roligt här. Mycket mer har jag inte sett ännu.

Det där med att jobba hemma

De senaste två veckorna har inte varit optimala när det gäller gränsen mellan jobb och hemma. 

När jag började jobba hemifrån så insåg jag direkt att jag behövde klara gränser. Inget jobbande i morgonrock i TV-soffan, inget städande när det är jobbdags. Det som gäller är att ta sig upp i tid, på med kläder, smycken, smink. In på kontoret som bara lämnas för kaffe, lunch och toabesök. Kontoret är bara kontoret, när dagen är slut stänger jag dörren och går inte tillbaka. 

Så var det tänkt och så har det funkat ganska bra. På ett sätt är det ett bra sätt att inte bli slö, men främst är det ett sätt att klara av att sluta jobba. Om hemma blir kontoret är det lätt att aldrig riktigt sluta för dagen. Och det får man faktiskt. Även när man jobbar hemma. 

De senaste två veckorna har det varit lite för mycket grejer. Första veckan med det nya projektet jobbade jag i stort sett till midnatt halva veckan. Det hade väldigt dåligt inflytande på min disciplin. Det blev två veckor med evigt mixande av jobb och annat. Nä, nu är det tillbaka till ordning när jag kommer hem igen. 

Ransonering

Idag tog kaffet slut. Det kändes som en slags symbolik i det hela att efter två veckors ugglande på hemmakontoret och drickandes baljor av kaffe, så avslutas det hela med dagsransonering av en ynka kanna blaskigt kaffe.

Det är nog dags att rycka upp sig, fixa till sig och bli lite mer effektiv på något sätt. Så här kan det ju inte fortsätta.

Paus

Det händer helt enkelt ganska lite de här dagarna. Jag jobbar på mina utbildningsmaterial. Dricker kaffe. Jobbar lite till. Går till Hemköp på lunchen och handlar. Jobbar lite till. Dricker kaffe. Pratar med mannen. Tvättar. Kollar lite på TV. Sover. 

Andas. 

Väldigt skönt. Väldigt lugnt. Har bokat min resa till Ghana. Ska ta mig till Tyskland nästa vecka. Men först ska jag ta och jobba lite mer på mina utbildningsmaterial. Och kanske ta en kaffe till. 

Idag var precis en sån måndag som jag behövde. Lite saklig mak på jobbet. Haka av lite saker på listan och känna sig nästan lite i kontroll. Vilket inte var fel efter förra veckans kaos.

Hämta sushi på lunchen, chatta med en god vän.

För övrigt har min gode vän M försvunnit från MSN. Jag börjar bli orolig. Och utan kaffepaus-sällskap. Är det någon som har sett honom?

Kvällens dilemma

Vi har ett dilemma i den här familjen i kväll: antingen tittar vi på Melodifestivalen (med tvekan håller Mia på Melodifestivalen i brist på andra alternativ), eller tittar vi på Motorsågsskolan med Klas Ingesson på Kunskapskanalen (Mannen röstar på det alternativet. Men så är han ju från landet också). 

Vad säger ni? Mellis eller motorsåg? 

Dagens feel good

Dagens avstressare: skjuta stolen tillbaka och köra en sing-a-long med Sissel.

Mannen

I går hade jag jobbig telefonkonferens. Klockan 19.30 - 20.30 (nä, det är inte normalt. Men just nu är det inte normalt här). När jag la på luren öppnade mannen dörren till kontoret, ställde in en martini på skrivbordet och gick.

Ibland vet han precis vad jag behöver på ett nästan kusligt sätt.

Däremot oroar det mig att jag två timmar och två telefonsamtal senare gick ut i köket och sa:
- Jag behöver mer sprit.
Kanske blir jag alkoholist av det här nya projektet.

Jag tar hand om mig själv idag

I går jobbade jag fram till midnatt med ett kort break på två timmar på kvällen när några kompisar tittade förbi på en kaffe. En god vän påminde mig om vikten av att ta pauser och ta hand om sig själv, även i hysteriska jobbperioder.

Idag är jag bättre på att ta hand om mig själv. Jag sov lite längre. Nu tar jag mig ut 10 minuter i solen tror jag innan kaoset fortsätter.

Ibland är det bra att ha folk omkring sig som påminner om det normala mitt i det onormala.

Sova på jobbet kanske

Herre jösses. Denna dagen, ungefär två liv. Låt oss säga att det nya projektet på många sätt är en utmaning. Som jag hade behövt ungefär sisådär en vecka senare än nu för att skrivbordet lite mer rensat från annat.

Om mitt kontor här hemma hade varit lite större än en klädgarderob hade det nog funkat bäst att bara baxa in sängen här skulle jag tro.

Denna dagen, ett liv.

I dag ramlade jag in i mitt nya projekt. Massor massor av utmaningar och massor massor att lära sig och massor massor att inse och emaila om och kommunicera och förstå.

Första projektresan blir i slutet av mars verkar det som. Jag återvänder till Ghana.

Borta

Idag öppnade jag min blogg och inläggsrutan var borta. Bara en grå fläck kvar. Fick mig att fundera på om kanske inte mamma ändå hade rätt när hon skrev ut alla inlägg på papper utifall att internet skulle crasha eller nåt.

Idag snöade det. Att man kan bli så lycklig för så lite.  

Hej tant

Jag bakar småkakor. Det är något med att vara hemma som tar fram det husmoderliga i mig. 

Söndag morgon

Jag är hemma. Mmmmmm.....kolla Vasaloppet och dricka kaffe och mannen läser en bok och vi ska i stort sett inte göra något på hela dan. Återhämtar mig från gårdagens middag hos M och K, där Fru R och jag gjorde goda insatser på vinet skulle man kunna säga. Men kul var det!

Är det här roligare eller?

Jag rumsterar om på bloggen lite, allt det där gröna började se lite för mossigt ut på något sätt. Vad säger ni, är det här bättre? 

På väg

Världens sötaste åsnor i Vadul-lui-Isac.

Nu ska det bli skönt att komma hem.

Dagens arbetsplats

Halvdåligt uppvärmd kemisal på skola lite söderut.
Jag vill att det noteras att mina blädderblocksblad är på rumänska. Som jag har skrivit alldeles själv. (OK, skrivit AV då....). Väldigt stolt.

Konsultens glamorösa leverne

Så 6.55 satt vi alltså i bilen i morse och skumpade tre timmar söderut. Anlände nästan tyskt punktligt 9.57, därmed med exakt tre minuter att förbereda seminariet. Ut ur bilen, fram med blädderblockpappren, bära och kånka.

Kommer in i träningssalen, som är byns samlingshall. Tyvärr inte uppvärmd. Det är uppskattningsvis 4 grader varmt. Alla papper blir fuktiga av kylan. Rummet består av en scen med en stor pulpet, samt en slags biosalongstolar som sitter fast i golvet. Med tanke på att hela seminariet bygger på att deltagarna sitter i grupper om fyra, runt ett bord och jobbar på ett stort blädderblockspapper, så är själva salen ungefär helt värdelös.

Tre bord hittas och kånkas in. Fjärde gruppen får använda pulpeten på scenen. Det finns inga stolar, så hälften av deltagarna får stå upp när vi gör gruppuppgifter. Borden gör att rummet blir så tajt att min yta minimeras till ett litet hörne. Varje gång jag behöver nya saker ur min låda får jag klättra upp på scenen i snäv vinkel. Powerpoint-bilderna är bara att glömma, visserligen kan vi projecera på en vägg, men det ser ändå bara hälften av deltagarna. Dessutom är kablarna i vägen för deltagarna som får stå på scenen och göra sina gruppuppgifter.

Jag inser att det här är den första utbildningen jag kommer köra i fingervantar. Och att det bara är att glömma mer än 10 minuters sittande, sen måste folk upp och röra på sig. Får omstrukturera utbildningen lite snabbt.

Sen sätter vi igång. 15 minuter senare. Det går faktiskt riktigt bra, fast vi fryser. Fyra timmar senare är vi stelfrusna och klara. Vi blir bjudna av byns lånekooperativ på lite lunch- de har kokt en tupp som äts med bröd. Därefter in i bilen, på med värmen och tre timmar hemåt. Anländer tillbaka till hotellet sisådär 13 timmar senare.

I morgon avfärd. 6.55. Ska bara förbereda 10 blädderblockspapper innan dess.

Händerna fulla med färgpennestreck

Idag har jag förberett ungefär 30 blädderblocksbilder. I morgon tänkte jag täcka en vägg eller två med blädderblocksbilder i en skola nere i söder. Vi ska prata hushållsplanering och familjebudget och sånt. Jag är förväntansfull. I morgon kommer jag antagligen mest vara trött. Avfärd 06.55.

God natt på er

Jag har fått ett nytt projekt. Halvny världsdel, glad att se någonting nytt, och lite värme är ju aldrig fel. Tyvärr är skälen att projektet är mitt inte de bästa och det blir en utmaning på många sätt, men det känns kul att se någonting nytt. Ska bara hänga i Moldavien i en vecka först.

Lyckokänsla

Idag är en bra dag. Eftersom det visade sig vara enda dagen när man kan få en sveriges västkust-bo, en Moskva-bo samt en Younde-bo till Frankfurt, så jobbade jag lördag. Konceptworkshop för årets sommarskola och fy tusan var roligt det var. En sån brainstorming när man har absolut flow, när idéer föder nya idéer och man otroligt konstruktivt cirklar in det man vill göra. Fyra timmar och tre anslagstavlor fyllda senare så är årets kurs klar. Och den kommer bli ungefär hur bra som helst.

Mission completed. Jag avslutar dagen med pizza och feel-good bio med två kollegor. I morgon brunch först och sen Moldavien.

Hellau!

Det är fredag och jag hänger hos Caro. Har tryckt i oss svenska kalorier i form av semlor och kollar på tyskt karnevalsfirande på TV.

För er som aldrig har upplevt en tysk karnevalssittning på TV så innefattar det äldre män i lustiga hattar som ser ut som en blanding mellan tuppkam och tehuva. Därutöver klatchiga färger, marchmusik som man kan klappa i takt till, folk som skämtar till det och ständiga utrop i form av "Hellau!" följt av trumpetfanfarer. Det är som en annan värld. Jag är fortfarande fascinerad.

Arla morgon

När jobbmobilen/väckarklockan ringde i morse så vägrade min kropp först röra på sig. Ansträngningen för att ta sig till duschen var enorm. Vaknade inte ens på riktigt i duschen.

Lyckades med en kraftansträngning fixa mig iordning, satte på mig ringarna och klockan som var 7.10.

7.10?????????????

Saker Mia bör komma ihåg: man bör ställa tillbaka klockan på mobilen när man åker hem från Moldavien. Annars kan det hända att man sitter skittrött på kontoret i Frankfurt 07.45.

Så går en dag

Vakna 05.00. Taxi 05.15. Tjöta med den goe göteborgar-taxichauffören in till Landvetter. Checka in och gå till Espresso House för att köpa en kaffe. Inse att man vet vad tjejen som jobbar på Espresso House på Landvetter heter därför att man har sett hennes namnskylt så många gånger. Köpa en stor capuccino och sätta sig vid gaten. Titta förundrat på mamma med extemt välmatchad bebis som sitter mittemot och som tycker hennes bebis byxor är lite för korta och därför behöver byta. Och byter allt - inklusive strumpor - för att bebisen ska vara så där matchad igen.

Boardar. Hamnar brevid man i kostym. Löser korsord. Somnar. Kommer till Frankfurt, tar S-Bahn till jobbet. Har ögon som små, små streck och tänker att det här kommer kräva löjliga mängder kaffe. Hamnar i samtal. Och igen. Och igen. Och i möte. Och försöker hålla alla mina löften om vad jag ska hinna på en dag. Som vanligt håller det inte för fem öre. Försöker däremot hålla ögonen öppna. Dricker lite till kaffe.

Grillfest med annan avdelning. Få "Mickey Mouse" skrivet med kajalpenna i pannan och ägna tid åt att hitta Minney Mouse - som aldrig dyker upp. Tröstäter grillat kött efter att ha blivit dumpad på första dejten av Minney. Pratar allvar. Pratar strunt. Äter munkar med sylt.

Nu väntar jag på att min kollega och vän ska formatera 91 slides för någon presentation i morgon så att vi kan gå hem och jag kan lägga huvudet på kudden och sova. Som en stock.

In och ut

Jag spenderade lite tid på morgonen med att hänga in nystrykt tvätt i garderoben. Inser att jag hänger in tvätten från senaste Moldavienresan. I kväll är det dags att packa väskan igen för nästa Tyskland-Moldavien-sväng. Ibland hinner man inte riktigt med.

Om man jobbar hemma och ens man är borta på kvällskurs finns det en viss risk att man blir kvar på kontoret.

Åtminstone slösurfar jag mest och gör ingen nytta.

Gymmet

Tjejen jämte mig på bodypump-passet har velormysdress a la Britney, smycken, smink. 

Och röd spetsBH. 

Jag måste ha missförstått gymkonceptet på något sätt, tänkte jag i mina gympabyxor och svettig tofs. 

Dessutom såg jag en KÄNDIS i receptionen. Fattar ni. Jag bor i småstad och såg en kändis på mitt gym. Alltså, tala om att vara på uppgång som stad. Det är här det händer. 

Romantik en dag som denna

För övrigt är det ju Alla Hjärtans Dag. Vi firar inte riktigt det, mannen och jag.
Antar att det är för att vi:

a) är ett par sen tidens begynnelse och redan har garderoben full med nallebjörnar och hjärtan

b) fokuserar på att komma ihåg att fira vår bröllopsdag. Det gick inte så bra sist. Jag bokade glatt in en jobbresa till ekvatorn utan att notera datumet. (Där kan man säga att jag förlorade ganska många good-wife-poäng i ett drag)

c) inte riktigt klarar av romantik på beställning. Jag gör inte det ialla fall. Kanske därför som jag friade till mannen helt spontant en söndag morgon bara sådär. Och det var fasiken det bästa frieriet någonsin. Fast efter att igår slötittat på gamla Friends-avsnitt på DVD och sett Monicas frieri så var jag tvungen att förebrå mannen lite grann.
Mia: "-Varför grät inte du floder när jag friade?"
Mannen: "-Eh?"
Mia: "Ja, så som Chandler och Monica"
(Ungefär här insåg Mia att hon inte heller grät och snorade som Monica...alltså inte riktigt läge att driva diskussionen vidare)


Pst.... du är kanske världens bästa äkta man, mannen! Puss!

Kan man få dubbelt så lång helg tack

I helgen BORDE jag plugga. Jobba. Träna. Storhandla.

Fast egentligen vill jag helst sova länge. Dricka kaffe och läsa tidningen. Gå på bio med systern. Åka till landet och gå på långpromenad.

Det verkar vara svårt att kombinera det här....

Vem behöver riktigt liv när det finns bloggar?

Jaha. Så är man bevisligen fast i bloggträsket på riktigt.

I natt drömde jag att jag var och hälsade på Peppe. Det visade sig att hon inte alls pratade som ett mumintroll utan snarare som en göteborgare, men hon avslöjade att hon pratade finlandssvenska på jobbet mest för att smälta in. Där ser man. Who would have thought?

Mantra

Jag borde verkligen plugga. Jag borde verkligen plugga. Jag borde verkligen...äh...jag går och duschar istället. Det här manta-skräpet funkar ju inte alls.

Till Ninde: Die Waldspirale del 2

Det här har jag inte tagit själv som synes, jag snodde det från Darmstadts hemsida...

Where the Hell is Matt?

Ni har väl inte missat Matt? Det här gör mig så varm i hjärtat att jag bara smälter.

Die Waldspirale

När Miss Baglady utmanar kan man ju inte göra annat än att svara. Dock gjorde utmaningen mig något nervös: Öppna mina bilder, ta sjätte mappen,  sjätte bilden. 

Tänkte att det har kan ju bli något som jag absolut inte vill sätta på nätet, någon som inte alls vill sätta sitt ansikte på min blogg eller, eller, eller.... Sjätte mappen var kort från Tyskland. Sjätte kortet var...ett hus. 

Jahaja. Det kan man ju bjussa på. 

Vår hemstad i Tyskland under fyra-fem år var inte direkt känt för sin fantastiska arkitektur. Tvärtom var stan ett bildbevis på vad som händer om man råkar ha lite för mycket kemiska industrier och blir ett bombmål i slutet av andra världskriget. Stan blev smul då och byggdes snabbt upp i den tidens arkitektur. Så där lagom spännande. 

Sen bestämde sig stan i slutet av 90-talet att beställa ett bostadshus av arkitekten Hundertwasser. Resultatet blev fantastiska Waldspirale, som ligger i ett vanligt bostadsområde i utkanten av stan. Helt vansinnigt fantastiskt. Efter att ha stått med horder av turister och försökt kolla på ett litet Hundertwasserhaus i Wien, så känns Waldspirale än bättre. 

Waldspirale i Darmstadt. Gör en avstickare om ni passerar förbi. 

Skillnaden mellan en och två

Jag är veckoresepackandets mästare. Be mig packa en jobbväska för en veckas jobb och det går snabbt som blixten. Alltid väl avvägt, med få undantag för mycket eller för lite. 

Däremot är jag TVÅveckorsresepackandets katastrof. Jag är sällan borta så länge ursäktar jag mig med när jag ser packningens storlek. Mia bör lära sig att trots leriga gator i Chisinau behöver man inte 20 kg kläder med sig för två veckor.  Det blir dessutom otroligt tråkigt att packa upp. 

Det märks att jag har varit borta länge, jag känner inte igen maten i kylskåpet. Det finns inga kläder från mig i tvättkorgen. Jag packar upp och tvättar. Pussar på mannen och vägrar åka och handla för att jag bara vill vara hemma. 

Komma hem. Mmmmm.... 

Sova är väl ändå onödigt. Jobba till halv tre på natten och sen gå upp klockan sju tycker jag känns som ett mer effektivt upplägg.

Det är lite mycket här just nu. 17.20-flyget till Wien hägrar. Nu behöver jag bara ett par koppar kaffe.

Sena kvällar

Jag tror att jag har någon slags jetlag av något slag. Min klocka går efter svensk tid, alltså tittar jag på laptopklockan och tänker att det börjar närma sig midnatt och dags att kanske gå och sova. Tills jag inser att klockan är ett på natten och jag ska upp om sex timmar.

Men åååååååååååå.......det är tur att arbetsdagen börjar klockan 9 här...

Gulle er

Helt plötsligt rasslar det till - på MSN, på mailen, på Ansiktsboken. Vänner och familj som vill underhålla eller bara säga hej eller mest säga kram. Ni är ta mig tusan de bästa.

Hotelldöden 2

Jag dricker en Tuborg från minibaren, försöker jobba och kollar 100 gången i timmen på Ansiktsboken. När man är inne på den andra veckan on the road har man redan gjort tillräckligt många egentidskvällar för att riktigt njuta av det.
De här dagarna när alla andra kollegor har åkt hem är inte så spännande alla gånger.

Man ska aldrig säga aldrig

Jag kommer väl ihåg hur jag stod utanför föreläsningssalen och bestämt sa att jag minsann aaaaldrig skulle jobba med ekonomi. Det var sisådär 9 år sedan.

Idag ägnade jag dagen åt utbildning i ett kreditanalysverktyg för våra kreditinstitut. Vi diskuterade varför en lägenhet som säkerhet inte duger som grund för att betala ut ett lån, var i balansräkningen lånet från en släkting kommer in, och om man egentligen räknar med utgifter som betalas under bordet. Sen räknade vi som tusan och funderade på om ränteberäkningar.

Och jag hade så kul.

Livet ändras.

Det är tur att jag har så himla mycket jobb att attackera på kvällarna.
Annars hade jag nog kommit in i hotell-döden-stadiet nu.

Skärpning

Idag var det inte riktigt lika roligt att göra utbildningen. Deltagarna var inte lika entusiastiska - och ärligt talat så var nog inte jag lika bra heller. På något sätt är det svårt att rita upp badkarsliknelsen en gång till och vara lika entusiastisk som i början. Men imorgon är sista gången för den här resan, får ta och skärpa till mig.

Jobbpaus

Jag tar jobbpaus och går till den uzbekiska restaurangen med några vänner. Vi diskuterar skillnader mellan våra kulturer om hur man bjuder in vänner och hur man bestämmer att man ska ses. Vi förstår plötsligt mycket tydligare.

C tittar på mig och säger:
-Så när du sa till mig att det hade varit kul om jag kom och hälsade på i Sverige, så väntar du dig nu att JAG ska ta nästa steget och föreslå ett datum eller så? Jag som har väntat på att du ska bjuda in mig på riktigt!

Vi skrattar. Jag förstår helt plötsligt det här landet lite bättre. Sen går vi till hotellet och jag ber dem ringa en taxi för C. Om jag hade varit en man hade de förutsatt att hon var prostituerad. Det gör mig skitarg stundtals. Men så är det.

Jag skulle jobba som tusan idag.

Som tur är finns ju i morgon också.

En ganska vanlig dag på jobbet

Så vi åker vidare. Tre timmar uppåt, nästan uppe i Edinet, till en av byarna för att hålla en utbildning för en organisation där. Vi har med projektor och blädderblockblad. 12 personer i världens minsta rum. Vi pallrar upp projektorn och får till en halvhyfsad bild. Jag tejpar upp blädderblocket på en skåpsdörr. Sen kör vi.

Tre timmar senare är vi färdiga. Ett bra första steg på vägen. Bordet dukas med smörgåsar på stora fat, kaffe och vodka. Vi diskuterar, jag försöker hänga med någorlunda (funkar sådär, min rumänska är fortfarande på hopplöst låg nivå). Rådgör med en av organisationerna kring vikten att ha en bättre backup på datorerna än att ha allt utskrivet på papper. Blir som vanligt imponerad av allt de lär mig när de berättar om sina kunder och arbete.

Sen packar alla ihop, jag blir kysst på handen av alla männen i tur och ordning när de går och vi ger oss ut i lervällingen på gatan. Gör ett stopp på utedasset som är ett mindre rent betonghål i golvet i ett litet uthus. Sätter oss i bilen och kör tre timmar hem.

Kommer tillbaka, öppnar inboxen. Orkar inte läsa mail och går ut och äter istället. Nu väntar en ensam konsulthelg i Chisinau. Jag gissar på att det kommer bli mycket jobb.

Morgon på väg norrut.

Idag passerade vi en död man. På väg norrut i snömodd och regn kör vi förbi en trafikolycka med en ihoptryckt Lada och en lastbil. Han ligger där, jämte sin sammantryckta bil på marken, medan poliserna undersöker platsen. Det där att täcka över med filt verkar inte vara grejen här.

Och jag tänker på hur fort saker kan ändras. Och på hur allting här på något sätt alltid är mer up your face. Det finns ingen som täcker över med filt och skyddar dig. Och jag är tacksam för att Efim kör så försiktigt och bromstestar varje ny väg.

Och sen försvinner vi bort från platsen, lika snabbt som vi passerar och det känns nästan lite overkligt. Det var dagens början.

Det gick bra idag. Bättre tolkning än trott, mer entusiastiska deltagare än tänkt.
Så jädrans roligt.

I morgon avfärd 07.30 för 3 timmars skumpande upp norrut, samma utbildning igen och sen 3 timmar hemåt igen. Men det blir med Dacia, ingen Lada här inte. Ibland ska man ha tur.

Mina andra hem

Nytt hotell den här gången. VisPas Hotel. I like. Vi snackar MORGONROCK och TOFFLOR. Dessutom nära jobbet och inte allt för långt från stan. Och en bra kaffe på morgonen.

En av mina kollegor väljer att bo på Luna. Jag har också bott där. Ungefär 70 nätter. Sen tröttnade jag, främst på att internet alltid krånglade och deras konstiga försök att alltid få en att betala i cash och inte med kort. Kanske har krånglet försvunnit nu. Det har jag också gjort.

Däremellan har avhandlats Hotel Elat och Hotel Flowers, samt hotell Jazz, som var centralt och bra men med ett lite hopplöst trådlöst nätverk. De har kablar dock. Så K-dude, jag skulle nog satsa på Jazz om jag var du. Om du inte jobbar neråt Stefan cel Mare. Då är VisPas helt klart stället.

Jag skulle ha pluggat mer....

Idag fick jag reda på att de hade glömt en liten detalj när min halvdags workshop för i morgon planerades.

En tolk typ.

Det är svårt att hålla en workshop på engelska när just ingen av deltagarna pratar engelska och tolkandet ska skötas av en visserligen ambitiös men ändå ung anställd kille som pratar lite halvdan knackig engelska.

Som tur är har jag en rumänsk version av excel-arket som vi ska jobba med. Gör en ordlista till mig själv nu så att jag kan hänga med någorlunda.

Hur snabbt kan man lära sig rumänska? Jag skulle behöva vara relativt bra sisådär vid 10-tiden i morgon förmiddag. Tur att jag lägger tiden på att blogga istället.

Moldavien del 2 - äta bör man annars dör man

Moldavisk mat är mat för bönder. Rejäl, enkel och stundtals ganska kraftig

Man kan äta fin mat på fin restaurang i Chisinau. Det finns mängder med riktigt god mat, nya restauranger poppar upp överallt hela tiden. Och så finns det ju gamla klassiker, som turisthålan La Taifas där du kan äta moldaviska klassiker som mamalyga (polenta) med fetaost och gräddfil, eller en fin grillad karp. Eller Panepit med avslutande efterrätt på det franska konditoriet. Du kan hitta det mesta i Chisinau.

Men det är egentligen inte det där som är the real stuff. Det får man när man är ute någonstans, säg i Hincesti, eller i Soroca. Lunch är alltid tre rätter: sallad, soppa, huvudrätt. Sallad är på våren och sommaren solmogna tomater och gurka, på vintern snarare något sillsallad-aktigt.
Soppa är en konstant. Ingen mat utan soppa och ett berg av vitt bröd. Huvudrätten är en sammansättning av a) Panerat kött av valfri sort, b) mamalyga eller ris eller korngryn, c) kålsallad eller liknande d) en inlagd gurka
Allt intas under snabba och sörplade former med hjälp av en gaffel i höger hand (eller sked då). Jag har lärt mig mycket runt de där lunchborden, inte bara om moldavisk mat.

Än mer har jag lärt mig på alla spontana kalas på kontoren ute i byarna. Sist jag var ute, någon gång i somras, bjöds det på sommarmogna tomater i klyftor som doppades i salt och åts med vitt bröd och en bit rökt kött. En enorm vattenmelon till efterrätt. Ett par praliner från den inhemska chokladfabriken. Det var allt, men det smakade himmelskt. Kanske för att det är odlat om knuten och ingen hört talas om konstiga tillsatser. Eller kanske för att gästfriheten ligger i smaken.

Moldavien del 1

Jag landade första gången i Moldavien i oktober 2005. Jag kom med det sena flyget från Budapest strax innan midnatt och kom ihåg att jag tittade ut genom flygplansfönstret och inte såg någonting. Stora städer med gatubelysning är inte Moldavien. Men det visste jag ju inte då när jag flög in första gången.

Det var mitt första större projekt som jag skulle göra själv och jag var ganska nervös. Men det gick bra. Jag gick genom Chisinau och lärde mig långsamt hitta dit jag skulle.

Jag tappade räkningen någon gång runt 30 besök senare. I ett och halvt år var jag där minst en gång i månaden. Vi skojade på kontoret om jag bara hade tre olika status: "I Moldavien", "På väg till Moldavien" eller "Just kommit tillbaka från Moldavien".

Eftersom vi jobbade med organisationer ute i byarna hade jag turen att få resa. Jag och min tolk, som med milens lopp blev en väldigt god vän, skumpade kors och tvärs över landet i en Lada. När vi hade tur fick vi åka Dacia.

Projektet utvecklade sig mer och mer. Det började som ett kort jobb, men blev flera år. Och Moldavien blev som ett andra hemland. Jag bytte hotell efter 70 nätter på samma ställe för att jag inte klarade av frukosten längre. Stundtals tröttnade jag rejält. Stundtals tröttnar jag fortfarande och undrar om jag verkligen gör någonting som är av nytta.

Sen kommer jag till Vadul-lui-Isac långt ner i södra Moldavien och ser hur lånekooperativet vi jobbar med nu plötsligt jobbar med datorer. Vi har en utbildning och jag ser att det faktiskt funkar och att deltagarna är riktigt intresserade. Att vi gör något som på något litet sätt ändrar något. Och behoven är massiva. Då är det väldigt svårt att inte åka tillbaka.

Så var det när jag hamnade i Moldavien och blev kvar på något sätt.

Det finns massor att skriva om Moldavien, de nästa veckorna blir det nog en hel del. Här har ni er chans, vad vill ni höra om?

En stopover som inte blev

Har stannat över natt i Budapest på vägen till Moldavien. Hade en person som det var bra att träffa för jobbet i Moldavien som jobbar här, så jag tänkte göra en kort och lätt stopover här eftersom jag oftast flyger över Budapest ändå.

Så var det tänkt, mötet bokades. Sen började problemen att hitta ett flyg som kulminerade med att mitt flyg från Budapest till Chisinau blev inställt förra veckan. Därför flög jag till Budapest idag, hade en timmes möte och gick tillbaka till hotellet. I morgon flyger jag inte direkt till Chisinau. I stället flyger jag till Wien och sen till Chisinau, vilket tar hela dagen ungefär.

Någonstans på vägen blev min lilla enkla stopover väldans krånglig. Dock är Budapest så fantastiskt, mitt hotell är alldeles litet och fint och de har den superroliga klädkedjan promod här. Om mitt bagage inte redan hade haft övervikt hade det handlats betydligt mer...

I morgon Chisinau.

After Work ensam på kontoret

Nä, om man skulle ta och sluta jobba nu då. Klockan är ju ändå snart 23, och det är ju ändå fredag kväll.

Nackdelen med att ha en ynka dag på hemmakontoret mellan två resor är att man måste packa upp förra resan och packa ner nästa resa på en gång. Om man därutöver har en mastodontlista på vad som måste göras innan man åker så blir det lätt lite sent. Då är det sannerligen ingen hjälp när man börjar dagen med översvämning i badrummet och fortsätter med en "släpp-allt-du-har-och-gör-det-här" uppgift från chefen som tar hela förmiddagen. Då blir det lätt så här.

Men nu är allt "very urgent" fixat. Skrivbordets röra har organiserats in i pärmar och lådor och datorväskan är packad. På måndag är det dags för två veckor Moldavien (lovar att skriva Ninde!).

Men först helg. Som ska tillbringas med att kolla på hockey. Jo, det är sant. Mia ska på ett sportevent. Jag ser fram emot det hela med spänning.

Också en dag

Dagen började med en morgonkall fotografering mot Frankfurts skyline för nya kort till en broshyr och slutade med fotmassage i TV-soffan hemma.

Sen rapport från flygplatsen

Killen som kollar att man har alla sina vätskor i en fin plastpåse sa ”Hallöschen” till mig. Jag tyckte det var lite gulligt och tänkte att kanske är ialla fall säkerhetskontrollen ganska ok på Frankfurt Hahn.

Sen fick jag strippa ner till linne, jeans och sockar när hans kollega gick lös med metalldetektorn. Jag hämnades genom att ha stinkiga stövlar.

Så kul är det här.

Värdet av en egen porslinssits

Det kändes helt ok att komma iväg när jag sitter på planet. Jag är nog fortfarande lite rastlös trots allt. Skulle nog sakna det här livet om jag var tvungen att byta. Dessutom jobbar jag med något jag verkligen tror på, vilket inte är alla förunnat.

Jag insåg att jag inte alls är så trött på flygplatser. (Det är ofta ett bra ställe att bestämma sig för att unna sig svindyr sushi eller glas rött eller spendera två timmar på att lyssna på låtar man hade glömt att man hade i sin iPod. Det är inte ofta man tar sig två timmar för att lyssna på musik annars). Inte heller flygandet i sig (man kan både sova och jobba rätt bra i ett plan), eller kvällar på hotell.

Men en sak skulle jag kunna klara mig utan: flygplatstoaletterna. Om det är något jag inte gillar så är det de där halvsunkiga toaletterna där det alltid luktar samma typ av rengöringsmedel (finns det ett speciellt medel som säljs till alla flygplatser?), där man tränger sig in med väskor i ett litet bås. Gillar. Inte.

Förutom det självklara man längtar hem till när man flänger så brukar jag längta efter min egen toalett. Jag tror jag börjar bli konstig.

Alla vi som gillar piloten klappar nu

Varför varför varför finns det folk som envisas med att klappa händerna när planet har landat?
Vi gör det inte i bussen, inte på tåget, inte heller när Finlandsfärjan lägger till i Stockholm (och det är ju faktiskt en jättestor båt som ska igenom en ganska snårig skärgård)

Help me out here. Finns det någon flygplansklappare därute som kan hjälpa mig förstå?

Inte så illa egentligen

Läste precis igenom vad jag just skrev och insåg att det blev lite väl moloket.

Nä, så illa är det inte. Det kom bara ut så, mest för att det är så tråkigt att packa.

Oroa er inte. Jag är mest glad egentligen.

Resa eller vara hemma

Det är som det är numera. Jag ska åka till flygplatsen om två timmar och har fortfarande inte packat, inte ens funderat på vilka jobbpapper jag behöver ha med mig. Har ingen riktig lust måste jag säga. Så fort jag kommer in på jobbet i Frankfurt så kommer det vara väldigt kul att vara där igen. Man får en ny skjuts, nya idéer, ny infomation. Oftast har man väskan full med roliga nya uppdrag och jobb.

Det är bara det att det inte är så roligt att åka iväg. Just i det här ögonblicket inser man att hemma är väldigt bra. Kanske är det bra att åka iväg just för att man ska komma ihåg det där. Livet ändras på något sätt.

Jag kommer ihåg första gången jag bestämde mig för en flygbiljett som var 3000 kronor dyrare, bara för att komma hem fredag kväll istället för lördag lunch. Det var ungefär där jag började undvika helgresande så mycket som det gick.

Jag gör inte alltid så. Oftast flyger jag söndag med Ryanair och skumpar buss i två timmar för att nå Frankfurt och kunna vara på kontoret på måndag morgon. Men ibland så tar jag mig friheten. Det kanske är det som är skillnaden.

Oj då

Jo, jag kände att det behövdes något nytt, så jag började fiska lite här och där. Nu cashar jag tydligen in.

Den där distanskursen på universitetet. Just det. Jag hade förträngt den, men nu kom antagningsbeskedet i lådan. Börjar på måndag. Ojsan, det var en väldigt lång litteraturlista...ska man behöva läsa allt det här?

Just det. Jag kanske lovade lite kompisar i ett svagt ögonblick att vi ska cykla Tjejvättern också. (Note to self: Måste köpa cykel)

Det är dags. Gymmet kallar igen.

Detta kan bli mycket smärtsamt.

Kreativitetens vånda

Det här med att vara kreativ. Det ger mig nästan alltid dåligt samvete i sann luthersk anda.

På jobbet handlar kreativitet i mitt fall mest om att utveckla utbildningsmaterial. Just nu sitter jag och filar på några nya materials för Moldavienprojektet. Nytt område, massor av idéer.

Tyvärr funkar jag såna här dagar inte alls på samma sätt som dagar när jag betar av administration. Då är jag hypereffektiv och känner mig oftast väldigt nöjd med dagen.

En sån här dag skriver jag ett par rader. Funderar. Läser en rapport. Får en idé. Skriver ett par rader till. Går och hämtar en kaffe. Så går hela dagen och när den är slut och jag skriver ut dokumentet tittar jag missmodigt på det och tänker: "Är det allt?".

Och drabbas av superdåligt samvete för att det är allt jag har lyckats klämma ur mig. Och tänker att så här kan jag ju inte fortsätta, det här med jobba hemma funkar tydligen inte, jag måste skärpa till mig.

Är ni andra så här också när ni försöker komma på något nytt? Eller är det bara jag som är lat?

Håglös

Det måste hända någonting nu tänker jag.

Jo, jag är nog utvilad. Och ärligt talat, det är sådär kul med pensionärslivet. Varje liten grej blir helt plötsligt ett projekt på ett nästan läskigt sätt. I mellandagarna åkte både mannen och jag tillsammans in till Göteborg för att byta storlek på min julklappsgummistövlar. "Det blir väl kul att komma iväg lite grann". Uuuhhh. Pensionär.

Tillbaka till jobbet och på något sätt ramlar allt över mig. Efter tre dagar är jag redan efter på alla projekt och ser ingen bättring innan sisådär mars eller nåt. Och det är ungefär samma som alltid, inga nya projekt i sikte. Det är Moldavien, Tyskland, Moldavien, Tyskland....och i slutändan är bägge som det brukar vara. Business as usual.

Jag VET. Jag är jäkligt bortskämd med att det ska hända nya saker på jobbet hela tiden. Ett halvår med ungefär samma mönster gör mig lite...rastlös rent jobbmässigt. Och dessutom kommer det säkert komma massor av nya saker. Det gör det alltid. Jag skulle bara behöva en sån sak ungefär nu. Skulle pigga upp.

Eller så skulle det bara kunna sluta regna. Det hade också funkat.

Givna saker

Ett slag av huslighet drabbade mig när jag hittade två paket jäst i kylskåpet.

"-Om jag skulle baka, vad vill du ha då?" säger jag till mannen.

Mannen i en lång suck:

"- Ärligt talat Mia, hur länge har vi varit i hop??? Är det ens en fråga?"

Nä. Jag antar inte.

Vi har ett berg av kanelbullar i köket nu.

Hej hej

Idag fick vi besök.

Runt lunch knackade en äldre man på ett fönster i köket. Han hade råkat i "trångmål" och undrade om han inte skulle kunna få låna toaletten. Jodå, det skulle väl kunna funka.

Hur ofta knackar jag på egentligen, tänker jag. För trångmål eller för att låna mjölk. Jag är nog världens tråkigaste granne, jag pratar i stort sett aldrig med grannarna. Det är väl bra om man vet vad de heter och så, sen har jag inte så stora umgängesbehov. Borde man umgås med sina grannar och fixa grillfester och grejer? Är det vi som är helt osociala kanske?

Jobbdags

Sista dagen på jullovet. Lite sugen är man nästan på att börja jobba igen. Det här pensionärslivet är nog inte bra i längden.

Jag har hunnit med släktkalas i dagarna fyra. Sova. Läsa en bok. Titta på TV. Äta godis. Träffa familjen. Fira nyår. Ha feberfrossa.

Dags att sätta igång igen. Har en känsla av att det här året startar i 200 km/h för ovanlighetens skull. Ska bara slöa en dag till och dra upp värmen på kontoret. (Jo, kanske lite löjligt. Men jag stängde av värmen när jag gick på julledigt. Ett svinkallt kontor motverkar alla funderingar på jobb)

Återuppstånden

I morse bestämde vi oss för att det räcker med självömkan. Febern var dessutom borta. Kvar är kondis som en 80-åring med svikande hälsa ("nä,nu när jag har lagat mat måste jag nog lägga mig ner och vila lite tror jag") och en total avsaknad av kaffesug (uuuääää...hur kunde jag dricka nåt sånt här innan?).

Jag tar mig till och med utanför huset och går till pressbyrån för att köpa ett frimärke. I ett svagt ögonblick har jag nämligen registrerat mig för en distanskurs på universitetet. Ja ni märker. Vissa blir ju inte ett dugg klokare. Sist jag försökte mig på det där så fungerade det ungefär i en vecka, sen insåg jag idiotin i att kombinera dåvarande 60-timmars arbetsveckor med att försöka lära sig ett nytt språk. När jag kom hem strax efter åtta på kvällen så var jag aldrig så sugen på att lära mig rumänska glosor. Faktiskt. Vet inte riktigt hur jag tänkte.

Och inte verkar jag ha blivit smartare. Fast numera jobbar jag ju faktiskt lite mindre. Och märker allt mer att för såna som jag som halkade in på det här jobbet utan "rätt" utbildning så blir det där kunskapshålet allt mer irriterande och begränsande. Jag tror inte den här kursen löser allt, man måste ju igenom grundkursgröten innan man får börja med de mer intressantare grejerna. Och så har jag ju faktiskt läst ekonomi. Lite grann. Så en del kommer ju bara vara repetition. Typ. Inbillar jag mig. Intalar jag mig.

Egentligen borde jag ju ha all tid i världen att skriva blogginlägg när jag bara ligger i soffan hela dagen.

Problemet är bara att det inte händer någonting när man är sjuk. Absolut ingenting.

Idag har jag sovit hela förmiddagen. Sen orkade mannen sig iväg för att köpa pizza. Sen åt vi pepparkakor.

Nä, det blir nog inga roliga blogginlägg en dag som denna.

Tråååååkigt

Kanske ska man inte börja ett nytt år med en massa gnäll, men fy sjutton vad det är TRÅKIGT att vara sjuk. Förutom att det ringer i öronen och kroppen värker och man måste ta sats en halvtimme för att orka gå upp och äta en clementin, så är det ju vansinnigt tråkigt. Man ligger bara här och inser att man är för trött för att läsa en bok eller göra något vettigt.
Jag gjorde en utflykt till brevlådan, så nu ligger jag här och tar igen mig en timme eller så. Så mycket roligare blir det inte idag verkar det som. Tips någon?

"Jag fryser" sa mannen plötsligt i bilen på väg hem från nyårskalaset.

Japp. Jag klarade mig en timme längre än mannen, sen var vi båda helt däckade i influensa. Tillbringade årets första dagar med 16 timmars feberfrossa.

Nu har jag tagit mig till soffan ialla fall. Det här året har inte börjat så bra.