Lite som ett frågetecken såg jag nog ut när mannen dök upp med rosor bara sisådär. Fast det var ju inte bara sisådär visade sig utan förlovningsdag. Vi har aldrig riktigt firat den, mer än den enda gången när vi var förlovade och ännu inte gifta, och ärligt talat krävdes det att mannen uttalat sa "FÖRLOVNINGSDAG" för att jag skulle förstå blomsterkvasten.
Förlovningen.. just det ja. 2003. Vi bodde på nionde våningen i ett höghusgetto, men i det sista huset innan fälten började. Om man satt på vår stora balkong var det som att sitta i himmelen. Fantastiska solnedgångar. Perfekt för romantisk förlovning. Just där, mitt i solnedgången.
Så var det dags. Ringarna var där, champagnen också.
Först blev det molnigt.
Sen började det blåsa. Stormstyrka
Sen började det regna.
Förlovningen genomfördes inomhus, tittande ut genom glasdörrarna på det som hade varit en vacker solnedgång om det inte hade varit så förbaskat molnigt. Och ösregnigt. Nu blev det mest bara mörkt.
Och ändå var det alldeles perfekt.
2 kommentarer:
inte för att vara sån men är inte ni oxå förlovade 2004??? ;)
HAHAHAHAHA! Mannen och jag ägnade just en längre diskussion åt att räkna bakåt och allvarligt fundera. Vi började med att fundera på vilket år vi egentligen gifte oss
Mannen: "jo men det kan nog ha varit 2006 kanske. Tre år... det låter ju rimligt"
Mia: "ja, och då förlovade vi oss... 2004?"
Det är för såna som oss som man graverar in datum i vigselringar. Tur du håller koll på oss Marina :)
Skicka en kommentar