Moldavisk mat är mat för bönder. Rejäl, enkel och stundtals ganska kraftig
Man kan äta fin mat på fin restaurang i Chisinau. Det finns mängder med riktigt god mat, nya restauranger poppar upp överallt hela tiden. Och så finns det ju gamla klassiker, som turisthålan La Taifas där du kan äta moldaviska klassiker som mamalyga (polenta) med fetaost och gräddfil, eller en fin grillad karp. Eller Panepit med avslutande efterrätt på det franska konditoriet. Du kan hitta det mesta i Chisinau.
Men det är egentligen inte det där som är the real stuff. Det får man när man är ute någonstans, säg i Hincesti, eller i Soroca. Lunch är alltid tre rätter: sallad, soppa, huvudrätt. Sallad är på våren och sommaren solmogna tomater och gurka, på vintern snarare något sillsallad-aktigt.
Soppa är en konstant. Ingen mat utan soppa och ett berg av vitt bröd. Huvudrätten är en sammansättning av a) Panerat kött av valfri sort, b) mamalyga eller ris eller korngryn, c) kålsallad eller liknande d) en inlagd gurka
Allt intas under snabba och sörplade former med hjälp av en gaffel i höger hand (eller sked då). Jag har lärt mig mycket runt de där lunchborden, inte bara om moldavisk mat.
Än mer har jag lärt mig på alla spontana kalas på kontoren ute i byarna. Sist jag var ute, någon gång i somras, bjöds det på sommarmogna tomater i klyftor som doppades i salt och åts med vitt bröd och en bit rökt kött. En enorm vattenmelon till efterrätt. Ett par praliner från den inhemska chokladfabriken. Det var allt, men det smakade himmelskt. Kanske för att det är odlat om knuten och ingen hört talas om konstiga tillsatser. Eller kanske för att gästfriheten ligger i smaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar