Lika barn leka bäst?

Frukostklientelet på hotellet har bytts ut. Affärsfolket som sitter ensamma i kostym har bytts ut mot grupper av medelålders par som är på weekendsemester.

Jag funderar på hur lika många av paren ser ut på något sätt. Likadan klädstil, likadan utstrålning. Undrar om det blir så med tiden, eller om man från början dras till sin like?

Ni som känner mannen och mig i kött-och-blod-form, är vi också så där likadana? 13 år borde ju sätta sina spår på något sätt.

Speed business dating

Det var för övrigt konferensens lustigaste del. Som speed dating antar jag, fast snacka jobb. Det lite läskiga var att man efter de två minuternas snack skulle värderas av de andra efter hur intressant man var.

Det var upplägg med "personal log books" och elektroniska små mätmaskiner och ljus och ljudeffekter och hej och hå. Det funkade naturligtvis inte alls. Alla ville mest prata med de som de hade lust med, ingen höll sig till reglerna, folk kom och gick som de ville.

Men lite lustigt var det ialla fall.

Skämmer bort mig

En bättre dag idag.

Jag satsar på feel good tema för att fördriva min fredagskväll på hotellet. Köper en ny tröja på promod. Sover lite. Hämtar sushi och dricker japansk öl på hotelrummet.

Funderar mycket på det där med jämställdhet.

Något slags inlägg i jämställdhetsdebatten - eller jämställd up my ass

Jag är på konferens. Efter att ha varit här förra året också så hade jag ganska positiva förväntningar. Visst, varje konferens har sin andel gubbslem, men det kan man oftast skratta bort och med en kvick reträtt också avlägsna sig från.

Men idag kändes det som om jag var i ett slags gubbväldets paradis. Jag tror jag kan räkna till lika många personer jag har pratat med som faktiskt tog mig på allvar som antalet personer som antingen mentalt klappade mig på huvudet eller kom med regelrätt låga kommentarer.

Vad ska man välja som dagens favorit? Kanske yngre medelålders man från rysktalande land som säger "Nej, jag har inte varit så intresserad av er sommarskola, ämnena är inte så relevanta för mig, men nu.... (dramatisk titta-djupt-i-ögonen paus)... så tänker jag absolut ansöka nästa år.

Eller kanske killen som sa som första kommentar efter jag presenterat mig att han bara måste åka till Sverige för att kolla in alla fina blondiner.

Så jämställt är det ungefär (ni män som någon gång har råkat ut för att ni på konferenser får diskutera ert utseende, antalet blondiner i Sverige eller senare på kvällen få ta kommenter som medelålders snubbe som säger till dig "I have never done it with a blonde...so far" - ni får gärna höra av er. På något sätt tror jag inte ni är så många).

I vanliga fall brukar jag skratta lite och avlägsna mig, leta upp trevligare människor som faktiskt är lite intresserade av vad man har att säga. De finns också. Oftast många. Bara i mindre antal på den här konferensen.

Hotellrumshäng

Konferensdags igen. Funderar på vad skillnaden egentligen är mellan ett fyrstjärnigt hotell i centrala Luxemburg och mina medelklasshotellrum i Chisinau.

Kommer fram till:
- man får ett brev på rummet som är underskrivet av hotelchefen som önskar trevlig vistelse
- man får betala EUR 15 istället för EUR 5 för en flaska vin
- frukost ingår inte men kostar bara en nätt summa av EUR 18 om man är sugen
- jag får två sängar istället för en
- TVn är platt

Ja, det var nog det. De ser alla likadana ut, de här jobbhotellrummen.

Att gå i någon annans skor ett litet tag

Mannen är på konferens en vecka på andra sidan jorden.

Som vanligt börjar jag ungefär tre dagar innan han åker med att påpeka hur att det här med att han åker bort inte alls är någon bra idé och att det kanske är HUNDRA ÅR han ska vara borta. Minst.

Jag vet, det är ett helt ologiskt beteende från en person som allvarligt funderade på att svara på uppmaningen från huvudkontoret att "skicka en bild på mitt kontor" med att skicka en bild på min datorväska som följer med på alla resor. Väskan är mitt kontor nästan lika ofta som mitt krypin hemma.

Men så är ju kvinnor sällan helt logiska. Framförallt jag är helt ologisk. I konsultvärlden löser man sånt med good old sub-contracting, man ser till att köpa in kunskapen. Själv gifte jag mig med en ingenjör. Ett slags äktenskaplig sub-contracting skulle man kanske kunna säga. Logiskt och förnuftigt handlande i alla lägen, tålamod och noggrannhet - boff! Rätt in i hemmet.

Nåväl.

Det är tråkigare hemma liksom. Tur att jag också packar väskan i kväll. Konferens på gång.

Att få perspektiv

Lämnade in förra projektförslaget i fredags, nu är det dags att börja med nästa. Georgien den här gången. För att få lite information skriver jag till en gammal kollega som flyttade tillbaka hem till Georgien strax innan kriget.

Han skriver om livet att "at least there is no war - thats the main thing".

Han flyttade hem för att starta ett litet finansbolag som skulle satsa på låginkomsttagarna. Ett välkommet initiatv på alla sätt. Men i efterdyningarna av krig och finanskris har bankerna akut likviditetskris i Georgien. Hans bolag fick inte tillräcklig finansiering och fick stänga, nästan innan de hann börja. Nu är han arbetslös och letar efter ett nytt jobb.

Ett sånt slöseri med allt.

Livet är lugnare

Jag har fått utrymme för spontanitet. Gradvis har jobbveckorna hemma hamnat på en normal arbetsnivå och helt plötsligt är livet hemma ganska lugnt. Jag vaknar och har inte hela dagen planerad eller en lång lista av saker som måste göras. Jag bestämmer saker med kort varsel.

Ibland njuter jag, ibland blir jag uttråkad. Men långsamt vänjer jag mig vid att så här kan det också vara. Allt har sin tid. 

Surtysken inom mig vill gärna komma fram

Vi har en ny granne. Han har en stor skåpbil för sin firma, modell högre och större. För tillfället envisas han med att parkera den på uppfarten till vår gård, 40 cm från vårt hus. 

Jag känner att jag inte är så förtjust. Men hur säger man det första gången man ses?

"Hej och välkommen hit! Och flytta din jäkla fula skåpbil från vår infart din idiot!"

Känns som ett bra sätt att bli den nya favoritgrannen. 

Hemma änna

När jag halvspringer över Drottningtorget i Göteborg, en och en halv timme för sen till en After Work (det är någon slags oskriven lag om alltings jävlighet på mitt jobb som gör att jobb ofta dyker upp runt 16-tiden på fredag eftermiddag), inser jag att jag saknar Göteborg. Eller snarare att det nog är stället på jorden där jag känner mig mest hemma. 

Vår stad är söt och mysig och huset är fantastiskt. Men hemma, det är nog ändå Göteborg.

En dag som diktator

Jag började i morse med att skicka mail med viktigt-flaggan i hörnet.

Sen kom punktformsmailen.

Sen kom fetstilen.

Till sist kom understruken fetstil.
(Den varianten har inte ens Blogger, så ni får nöja er med större stil i stället. Kanske finns det ett diktatorsfilter på Blogger eller nåt. Hur ska man kunna vara en vettig diktator utan understruken fetstil? Jag bara undrar.)

Sen fick jag ett mail från en svettig kollega: "OK Mia, I am working on it now!!!"

Ibland krävs det hårda nypor för att få reaktion. Men ta mig tusan om vi inte skickar iväg ett riktigt bra projektförslag i morgon. Och jag som inte ens har börjat äta direkt ur kylskåpet ännu. (Choklad räknas INTE! Det har jag bestämt)

Deadlinedag

I dag är det deadlinedag för projektförslag. Jag väntar mig massor av email och mitt i allt Mia med sina diktatoriska drag. Jag skriver mail som

"OK. Du har det om en timme. K gör det. S gör det."

Sen äter jag saker direkt ur kylskåpet och dricker för mycket kaffe och ser hur mitt skrivbord förvandlas till en soptipp.

Det är så ungefär varje gång.

Nähä, om man skulle ta och skrida till verket. Det verkar bli en fin dag det här.

Tack M & K för presenten

Jag har en sånglärare nu. Hon är operasångerska och nog lite ny i lärargrejen och ungefär lika trevande som jag. Men kul och påminner jättemycket om en god vän till mig. Och bra på att lära en andas på ett bra sätt ("Ta i mer med rumpan liksom") och vara avslappnad ("Om du skakar på huvet och frustar som en häst...")

En timmes lekande med rösten hit och dit. Sen sjöng vi en Duke Ellington-låt och sen var timmen förbi. Jag gillar. Mycket.

Mitt första svenska sammanhang: sånglektioner. Känns bra.

Dagens bakgrundsmusik

Eric Whitacre är kanske världens bästa körkompositör. Som tur är tycker min körledare det också.

Ge det två gånger ok? Han kryper liksom lite långsamt under skinnet tills man är helt fast.

Smör

Jag satsar på att spela så mycket olika saker som möjligt, det känns som det bästa sättet att bli riktigt polare med pianot igen efter en så lång paus. 

Idag ur den nyinköpta notboken: "Right here waiting" av Richard Marx. Inte kanske riktigt min musik, men det fanns en del grejer i arret som kändes meningsfullt att bli lite bättre på. 

Tyvärr kom jag bara till introt. Envis var jag, ialla fall om man räknar antalet gånger introt spelades. 

Såna här kvällar tror jag att mannen bittert ångrar pianoköpet. 

I morgon så

I morgon ska jag på sånglektion. Jag har inte varit på det sen jag var 12 år och har lite svårt att föreställa mig vad som kommer hända.

Sjunga skalor helt klart. Jag tänker mig en timme med konstiga andningsövningar och skalor. Som en timme uppsjungning ungefär. Teknik, teknik, teknik.

Nu jäklars.

Söndag morgon

Ah....söndag morgon. P3 och lång frukost. 

Farmor och farfars soffa har blivit söndagskaffedrickarsoffan i köket. 

Åldersnoja

Idag har vi spenderat en halv förmögenhet på grejer till huset och en hel dag på att bygga och montera. Innan skulle jag aldrig få för mig att lägga en lördagkväll på gardiner. 

Kanske är jag inte medelålders. Kanske är jag pensionär. 

Komma hem

 Komma hem har samma procedur varje gång. Väskan lämnas i hallen. Sen surar jag. Eller, nä, surar gör jag inte direkt. Men jag sätter mig helst i ett hörn och slösurfar en halvtimme. Är inte intresserad av att berätta någonting om veckan, vill bara vänja in mig vid att vara hemma igen.

Mannen vet hur det funkar. Han hämtar ett glas rödvin till mig och sätter sig och kollar på TV medan jag kommer hem - inte bara fysiskt utan också mentalt. Sen pratar vi. 

Vänsterprassel

Jag har fått en ny blogg på jobbet nu. En för Alumnis från min sommarskola.

Det känns lite andäktigt på något sätt.

Ketchupeffekt

Det spelar ingen roll hur länge jag är här, det blir alltid stressigt och jag hinner aldrig göra allting jag har tänkt.

I går satt jag på jobbet till strax innan 23. (ett tecken att man är för länge på jobbet är när nattvakten tittar in och säger "jag går nu, kan du släcka när du går?")

Idag har jag varit i möten från 9.00 - 17.30 med en halvtimmes matrast. Har varit på introduktion till en cool och ENORM databank som vi har på jobbet (letar du efter en tidsstudie över prisutvecklingen på basmatiris i Kambodia? Det finns i den. Bland annat. Om du istället är mer intresserad av jasminris så finns det också). Sen gruppmöte. Sen försenad till konferensplaneringsmöte. Snabb lunch. Konceptmöte för sommarskolan. Försenad till telefonkonferens med Kosovoprojektet. Lämnade telefonkonferensen i förtid för att hinna till möte med IT om hur vi effektiviserar en hemsida. Över till nästa möte med en kollega om den där jobb-bloggen som vägrar funka. Ta tag i kollega och diskutera redovisningsdetaljer för krångligt projekt.

Andas. Dricka kaffe. Flams och trams med kollegor. Tillbaka till kontoret. Svara på mail. Sortera papper. Äta vindruvor. Blogga lite istället för att ge sig i kast med allt som måste vara klart i morgon. Fundera på om man verkligen skulle ta sig ett glas från den där öppnade vinflaskan i köket. Ta tag i jobbet.

Jag ska nog sluta klaga på lugna veckor hemma.

Varma ord när man behöver dem som bäst

Så var det dags att ta fram resväskan igen. På tisdag är det utbildning för ett gäng kineser i Tyskland. Som alltid drabbas jag ett par dagar innan av före-utbildnings-skälvan (jag blir stensäker på att min planering är dålig, det är för enkla saker jag tar upp och alla kommer tycka det är tråkigt. Ungefär så. Varje gång. Slår aldrig fel). 

Precis lagom i tid fick jag ett mail från en kollega lite söderut idag: 

"Hi Mia!

How is it going? Just wanted to let you know: I had a meeting with W/A today. One of them, L., asked me to say hi to you, she said she still remembers you as the best trainer she ever had :) "

Det är antagligen inte sant. Eller så har L inte haft så många utbildningar att jämföra med. Men så här två dagar innan man ska upp igen så är det alldeles perfekt timing. 

Det är söndag!

Ni har väl inte glömt att PostSecret-sidan uppdateras idag? 

Medelålders

Sen vi köpte huset har vi blivit såna slöa hemma-muppar att det bara inte är sant. 

Vi bestämde oss för att ta oss i kragen och slå på stort i kväll. Bio planerades minsann. 

Jahja. Äsch, det blev lite sent och oj så stressigt och kan man inte kolla på en DVD-film istället, och i slutändan är det ju rätt så skönt att bara sjunka ner i soffan. 

Vi är helt klart 30+. 

I utkanten

Ett säkert tecken på att det var alldeles för länge sedan man var på huvudkontoret är när det kommer ett mail från en praktikant som tackar för den här tiden och bjuder på tårta i köket klockan 15.

Och jag tänker: eh? Vem är det?

Kanske hade vår CEO en liten poäng när han sa:
"You are so REMOTE now Mia, far up there...north. REMOTE. Far away from everything"^
(Jag antar att everything i det här fallet betyder Tyskland)

En rastlös själ

Jag kom hem från de senaste månadernas fläng och pustade ut. På 3 månader var jag hemma 4 veckor sammanlagt. (Att min fine farfar bestämde sig för att det räckte just en av de ynkliga fyra veckorna är för mig för evigt ett mirakel).

Det var lite mycket på en gång. Jag längtade hem. Längtade efter att fixa i huset och slöa i soffan med mannen. Träffa vänner och familj. Åka till ICA och handla. Det var fantastiskt skönt att komma hem och ställa undan resväskan.

Samtidigt finns den ju där. Rastlösheten. Önskan att se något nytt. Trötthetskänslan av att hänga på ytterligare en flygplats är blandad med en nyfikenhet på att resa vidare. Kalendern är ganska tom för resten av året med undantag för resor till huvudkontret, och gårdagens mail om en konferensresa i mitten av november fick på något sätt mig att andas ut. Jag är på väg någonstans. Reseplaneringen består av mer än "Frankfurt slutet av oktober".

Motstridiga känslor på något sätt. Ibland undrar jag om jag börjar bli blasé. Jag kommer ihåg när jag tyckte det var stort att flyga till Budapest. När man kom till flygplatsen med förväntan.

Förväntan känner jag sällan på flygplatser numera. Ibland saknar jag det.

Löneförhöjning

När man får sin lön i EUR finns det oväntat positiva effekter av finanskrisen.

Tids nog går det väl ner igen kan man tänka.

Scrapbooking

Igår var jag och scrapbookade. Eller nä. Det var jag ju inte alls.

Medan mina vänner gjorde ljuvliga skapelser i form av julkort dunkade jag in 200 kort sisådär i det alldeles för länge sen bortglömda bröllopsalbumet. Sen lyckades jag (med viss tvekan på ordet lyckades) stansa ut ett par svettiga bokstäver som ska forma våra namn på första sidan. Om jag någonsin lyckas limma fast dem på ett vettigt sätt kanske det blir fint. Fast på något sätt tror jag snarare på för mycket lim och halvbubbliga sneda bokstäver.

Man kan säga så här. Det finns saker man är bra på och saker man är mindre bra på.
Scrapbooking 1 - Mia 0

Ibland behöver man inte skriva någonting.....

...till exempel när man har en kusin som skriver om i fredags så att man blir alldeles, alldeles varm i hjärtat. Läs vad Andreas har skrivit istället för att hänga här.

Tillfälle när man inte gillar webcam....

....när ens kompisar från Tyskland gärna vill visa upp sin söta bebis och attackringer upp på Skype. Själv sitter jag i morgonrock och otvättat hår uppsatt i konstig tofs och har långt ifrån börjat dagen. Vad ska man göra?

Jag försökte gömma mig. Det gick inte så bra med en webcam upp i ansiktet.

Bebisen var ursöt. Jag blev så obekväm av situationen att jag bara babblade massa strunt.

Svensktoppen

Mannen och jag dyker in i högarna; strykhögen och den förhatliga "viktiga papper som ska sättas i pärm" - högen. Kanske de två tråkigaste högarna som finns skulle jag tro.

I pappershögen hittar mannen sin inbjudan att vara med i Svensktoppsjuryn. Hur kunde vi missa det här?? Fatta! Svensktoppen!

Jag har suttit i Svensktoppsjuryn (jo tack, man har väl haft sina 5 minutes of fame). Jag var nog sisådär 13 år och på något sätt fastnade just jag i det där slumpvisa urvalet. 

Man fick brev hem i förväg med veckans låtar. Sen skulle man lyssna på "Kanske på Svensktoppen" på lördagar. Och sen ringde det någon från SR efter programmet och så fick jag berätta vilka poäng jag ville ge. På något sätt känns det som väldigt länge sedan. 

I väntan

Helt plötsligt har jag inte så mycket att göra på jobbet. Det är inte så att jag inte har någonting att göra alls. Men mer sådär att jag jobbar av de där "någon gång vore det bra om man kunde...."-sakerna, och faktiskt gör saker så där i förväg som man alltid säger att man ska (när det i själva verket allra oftast blir stress på slutet).

Det här känns väldigt märkligt. Jag ska prata med min gruppledare i morgon, jag hoppas hon har något nytt till mig annars kan det här bli en lååång höst.

*lite arg på mig själv*

Jag tillbringade lunchen med att tappa kannan till kaffekokaren på golvet och se den gå i tusen bitar.

Eftersom det inte är möjligt att köpa bara en ny kanna (just den grejen är en sån där överkonsumtionsgrej som gör mig vansinnig), måste jag nu köpa en helt ny kaffebryggare. Igen. Det är den andra på ett år.

Snart kommer jag ha en hel kyrkogård av gamla kaffekokare utan kanna.

Att låna en bok för att vara hemma

Jag inser när jag går till posten att jag saknar ett svenskt sammanhang på något sätt. Nä, inte så - jag har massor av vänner och familj som jag aldrig hinner träffa så mycket som jag vill - men när man inte jobbar för en svensk firma så tappar man lite av sammanhanget på något sätt.

Helt plötsligt kände jag att det nog behövdes. Ett sammanhang med det stället jag bor på. Och just i stunden blev det - ett bibliotekskort.

Nu har jag ett lånekort på det lokala biblioteket. På något sätt känns det som om man har rotat sig en liten smula när man skaffar kort på biblioteket.

Ska bara samla lite mod först

Oj oj.

Vilken bra helg. Kalasen bra på alla sätt och vis. Fina vänner, fina presenter.

Jag fick ett presentkort på en sånglektion hos *gulp* en professionell sångerska. Vi snackar operasångerska. Som hade kollat att jag var bra nog innan hon tackade ja.

Nej då, INGEN prestationsångest här inte.

På flygplatsen i Budapest

Gå genom säkerhetskontrollen och passkontrollen - 30 minuter
Sova i konstig ställning på en bänk - 1 timme
Dricka capuccino och äta smörgås - 30 minuter
Läsa bloggar - 30 minuter

Japp. Det var 2,5 timmar det. Bara 3,5 kvar tills flyget hem (ska man ha transfer ska man väl ha en rejäl en tycker jag). Ska man a) köpa sprit till kvällens kalas, b) jobba lite, eller c) stirra ut i tomma intet och hosta med jämna mellanrum?

Jaha, så har man satt väckarklockan för i morgon.

04.00. Mmmmm......morgonflyg.

Mot Svedala!

Ööööhhhhhhhhh....

Ungefär så snabbt fungerar min hjärna.

Det känns som om den här förkylningen aldrig går över.

Update: Den vietnamesisk/ryska (?) nässprayen som jag fick tag i på apoteket verkar göra sitt jobb.

Update igen: Ahhh....har fått upp värmen i rummet till sisådär 27 grader. I kombination med mössa är det ta mig tusan svårslaget.

Ska man önska sig saker ska man väl önska ordentligt

Min kollega ringde mig. Vi ska försöka oss på att vinna ett projekt i Estland. Nu hade han varit där och de hade relativt specifika önskemål skulle man kunna säga.

Helst vill de ha någon som kan göra utbildningarna på estniska (note: estniska är inte språket man lär sig på en dag). Men den ska inte var en est (note: hur många ICKE-ester pratar estniska?), utan helst någon från ett av de äldre EU-medlemsländerna (note igen: det finns 1.5 mio ester, hur många i Europa utöver det pratar flytande estniska, kan vårt jobbområde, är bra på att göra utbildningar och dessutom står till förfogande för jobbet?)

Det känns kanske som om det skulle kunna finnas en, två stycken kandidater på den här planeten. Om ni läser det här kan ni kanske höra av er. Min kollega börjar få panik.

Moldavien

Igen.

Nä, jag var inte så sugen den här gången faktiskt. Funderade på om vi börjar bli klara med varandra, Moldavien och jag. Om det inte skulle in lite friskt blod i projektet.

Men så var vår första dag riktigt bra. Små pyttesteg framåt som kanske skulle kunna vara det stora steget om det fortsätter så. Och plötsligt känns det bra att vara här igen.

Kanske gör jag någon nytta ialla fall.

Bättre än trott

Över förväntan gick dagens bravader. Med tanke på att jag började morgonen på Landvetter med en biljett till Chisinau, bagaget incheckat till Budapest och mig själv incheckad till Arlanda så skulle man kunna säga att allt gick superbra.

Främst fick Budapest flygplats förvånande extrapoäng när de visar sig att det har tagit ett drastiskt grepp för att bli av med mardrömsflaskhalsen för alla transferpassagerare, den totalt underdimensionerade säkerhetskontrollen. (om man har 200 passagerare och två larmbågar så tar det tid. Detta är ett av skälen till att jag med jämna mellanrum lovar mig själv att ALDRIG flyga Malev mer). Drastiskt grepp var det: den är helt enkelt avskaffad. (Vem behöver säkerhetskontroll?). Avskaffad är också Malevs synnerligen sunkiga flygplanssmörgås (korvbröd med ost och majonnäs, uppvärmd i plastpåsen den ligger i) och ersatt av en helt ok macka.

Jag kanske måste omvärdera Malev, de kanske inte är så tokiga ialla fall.

Dessutom stod jag i mitten av transferbussen in till flygplatsen i Chisinau. Eftersom man då kommer precis framför dörren in till terminalen kommer man också först i passkontrollen och kan lätt spara 10 minuters köande. Det är sånt man lär sig efter sisådär 30 resor.

Flygplats-sightseeing

Det var lite utbokat när jag köpte min biljett till Chisinau. Så tillbringar jag dagen med att flyga Göteborg - Stockholm - Budapest - Chisinau.

Jag har 50 minuter mellan mina flighter i Budapest. Just nu är mitt flyg till Budapest 10 minuter försenat. Alltså 40 minuter för att ta sig ut ur planet, genom säkerhetskontrollen, till nästa gate, in i planet och take off.

Jag har missat det flyget förr - det betyder att man får åtta timmars väntetid i Budapest och får flyga med det sena flyget som ankommer strax efter midnatt i Chisinau.

Håll tummarna hörrni!

Walter

Så ändras livet. Inte oväntat. Men ändå på något sätt oförberett.

96 år gammal somnade min farfar in i natt. Och han var, på alla sätt, en fantastisk man. Och jag är så stolt över att vara hans barnbarn.

En samhällsaktiv man med rättspatos, som genom livet har gjort så mycket för sin direkta omvärld. I politiken, på hemorten, i föreningar. En modern man med öppna värderingar som aldrig slutade vara nyfiken på världen.

Av allt han har lärt mig så är det starkaste att aldrig sluta vara nyfiken.

Men allra mest var han min farfar och ett nav för vår släkt och familj. En oändligt klok man som alltid hade ett bra råd att ge och som såg saker klarsyntare än många. Som tittade lite pilemariskt och skrattade. Ofta. Och vi fick ha dig så länge hos oss, långt efter att du egentligen hade gjort bokslut och var färdig.

Han är kall om huvudet, min farfar, när jag lägger handen på honom. Jag stryker honom på kinden och just i den sekunden gör det allra ondast. Min pappa står rak som en fura vid sängen, ett sista respektfullt farväl. Så står vi där runt sängen och försöker förstå att nu är han faktiskt borta. Och på något sätt finns min röst där när pappa ber mig sjunga något.

Så säger vi hej då. Och åker ut till min faster. Samlas runt middag. Pratar. Skrattar. Ett fint sätt att avsluta en vacker höstdag när min farfar bestämde sig för att det räckte.

Och vi kommer sakna dig oändligt.

För en dag som denna

...när alla tyska kollegor har ledigt för att fira återföreningsdagen och jag pillar med utbildningsmaterial för ett gäng kineser.

Eva. Hon är toppen, hon.

In Real Life

På lördag smäller det. Då ska mina kära vänner Herr och Fru R, samt mina andra kära vänner M & K träffas samtidigt på middag hos oss för första gången. Fast de känner varandra sedan ett bra tag genom ändlösa bloggkommentarer och bloggdiskussioner här och hos Fru R. En IRL-träff helt enkelt. Under vårt tak. Herre jösses så spännande!

M önskade sig ingen annan förtäring än alkohol. Det låter som det finns goda förutsättningar för livliga diskussioner. Ett glas rött någon?

Tajt tidschema

Vi har värme i huset nu. Jag slipper jobba insvept i filt vilket gör livet lite lättare. 

Och så har jag köpt biljetter till Moldavien nästa vecka. Det fanns inga biljetter hem på fredag kväll så jag får flyga hem lördag istället. Vilket just den här gången är mindre lyckat eftersom jag har min egen 30-års fest på lördag kväll. 

Om man landar 14.30 och festen börjar vid 19-tiden, det är ju ganska god marginal om något skulle gå åt skogen...kan man vara försenad till sin egen fest?

Brrrrr

..elementen strejkar hemma. Det är då man inte är så sugen på att ha kontoret hemma. Min gräns gick vid 16 grader, då satte jag på ugnen med luckan öppen och nådde varma, sköna 18 grader. Mmmmm....

Två idioter

Det finns tillfällen när det är ok att få totalt hjärnsläpp och andra tillfällen när det är mindre bra. 

Följande scen utspelas på San Franciscos flygplats igår morse: 

Två glada semesterfirande svenskar ankommer i god tid till flyget. Två veckor med tittande på hav, cyklande utmed kust, spanande på San Francisco, vandrande i nationalpark och vindrickande i Napa valley har gett de två svenskarna en lätt solbränna och gott humör. Ett fantastisk semester på alla sätt och vis. 

Humöret blir lite lägre när vi lämnar in hyrbilen och ser att vi får betala mer än tänkt. Långa funderingar innan vi ser att bilen är hyrd en dag för kort. Konstigt hinner vi tänka, vi hyrde ju för hela resan.....plockar fram biljetten....

Om det är någon som undrar hur panikslagen och framförallt DUM man känner sig när man inser att man är på flygplatsen en dag för sent, så kan ni fråga oss. Vi vet allt man hinner tänka på de 20 minuter det tar att ta sig till flygbolagets disk. När vi kom fram hade vi redan gått igenom chockstadiet, "hur mycket pengar har vi" -stadiet, samt gått över till det trötta stadiet när man mest tänker på hur dum man är.  

Då skedde det lilla miraklet. För ett par ynka tusenlappar bokar den vänliga själen vid disken om oss till dagens flight. Vi får ett par av de sista biljetterna och kommer hem som planerat. 

Lufthansa. Det finns inget bättre än Lufthansa. 

En ny väckarklocka

Vi testade ett sämre sätt att bli väckta på i morse: brandlarmet. Det är väldigt högt och skränigt och får en att vakna med hjärtat i halsgropen. Jag lyckades få på mig ett linne bakochfram och en kjol i någon slags klarvaken yrvakenhet. 

1 minut senare var vi på väg ut tillsammans med passen, datorn, handväskan och bilnycklarna. Jag grabbade åt mig mina ringar på vägen ut. 

Jaha, så stod man där och frös med en drös andra nyvakna gäster i en kvart strax efter fem på morgonen bara för att någon tyckte det var ett kul partytrick att sätta igång brandlarmet. Mest funderade jag på de två överhurtiga människorna som kom ut från gymmet. (Klockan 05.24. Eh?????)

Så kan man också börja en dag. 

Och nu - ett jobbinlägg

Mannen och jag tillbringar frukosten med att prata huslån  (jo, Fru R - det blir inte gulligare än så...:)).  

Som så många andra svenskar är vi kunder på Swedbank. Som tydligen har lånat pengar till Lehman Brothers vilket är mindre kul nuförtiden. Enligt tidningarna börjar nu småsparare ta ut sina pengar från Swedbank av rädsla att förlora sina pengar. Vilket, kan man säga, är det sista en bank behöver som har problem. Det kan lätt bli en snöbollseffekt av det där som i slutändan skapar än större problem för banksektorn. 

Ett litet tips för oroliga själar: www.insattningsgarantin.se. Firman där jag jobbar håller på med sånt här lite här och där i världen. Om du inte har mer än 250,000 kronor på sparkonton så är du helt täckt av insättningsgarantin om en bank skulle gå omkull. 

Slut på jobbsnack. Nu är det dags att ge sig ut på vingårdarna i Napa och dricka vin. 

Sammanklistrade

24 hr om dygnet umgås vi numera, mannen och jag, när vi kuskar runt här i Amerikat. Det hör inte direkt till vanligheterna om man säger så. Efter 10 dagar hävdar mannen att han fortfarande är ganska sugen på att vara gift med mig. Jag tar det som ett bra tecken. 

Yosemite, Herre Jösses.

Yosemite nationalpark

Om jag hade varit amerikan hade jag sagt

"Oh my GOD, that place is just AWESOME!!!!"

Men nu är jag ju inte amerikan. Så jag inskränker mig till att säga att det här är ett verkligen coolt ställe. Vår semesterbibel (Lonely Planet) uttryckte det som att Yosemite får Schweiz att se ut som Guds övningsförsök. Jag måste nog faktiskt hålla med. Idag har vi ägnat dagen åt att klättra uppför uppför uppför, ändlösa stentrappsteg (sisådär 1000 skulle jag tro), gångvägar och stigar. Allt för att äta en lunchmacka och en halvklämd banan sittande vid ett vattenfall med storslagna vyer långt uppe i bergen. Det var helt klart värt det. 

Just nu bor vi i Grovedale. Grovedale är en stad av den storleken att man kan få plats med hela centrum på ett kort. Centrum innefattar ett par hotell, Kaliforniens äldsta saloon där man kan äta burgare, ett litet museum och ett par andra byggnader. En gammal guldrush-stad som somnat in. Här är tyst som tusan, och en fantastiskt bra kontrast till de senaste dagarna i San Francisco. Vi käkar burgare på Iron Door Saloon och försöker förstå hur reglerna EGENTLIGEN är i baseball. Det blir inte mer action än det för tillfället. Helt fantastiskt.  

Nä men vet ni vad

jag har semester och inte så stor lust att blogga just nu. Kanske blir det en veckas paus, kanske kortare. Ialla fall är jag lite på  break just nu.

I kväll gifte sig vår gode vän här i San Francisco. Vi snackar riktigt American Wedding. Var kul som tusan.

Jaha ja. Så är man helt plötsligt 30 år. Vuxen på riktigt tydligen. Ångesten över att bli just vuxen på riktigt försvann någonstans under de senaste dagarnas tittande på havet och klipporna. 

Semester är helt klart ett fantastiskt koncept. Återkommer i morgon med ett par bilder, ska bara ut och dricka drinkar i SF först..

Gårdagens cykelutflykt

Nu byter jag bloggen mot en bok. Hej på er så länge!

Ord ur Mias mun som kanske inte borde sagts

"Alltså det där med jetlag....det var ju inte så himla svårt...jo visst, man var ju jättetrött första kvällen, men det var ju bara att härda ut ett par timmar, sova ordentligt och sen är man ju liksom ok"

Klockan är nu 05.45. Om man räknar bort de 2 timmarna jag har legat och filosoferat istället för att sova så har jag varit vaken i ungefär en timma. Klarvaken. 

Mindre klarvaken var jag igår kväll när jag somnade som en stock strax innan 20-tiden. Mannen och jag skred till verket med en av punkterna på "saker man måste göra när man är i USA"-listan. Alltså åts det pizza i kartong på motellrum i utkanten av stan. Och dracks vin i plastglas (det går inte riktigt att beskriva mannens besvikelse över att vinflaskan som inhandlades inte kom i en brun papperspåse. Köpa sprit i brun papperspåse är också på listan.) 

Japp. Bara 1,5 h kvar tills de börjar med frukosten på det här stället...

Jag tror vi har hittat en mission, mannen och jag: letandet efter en rejäl frukost. Inte sött, inte fett. Inga frosties eller wienerbröd.

Vi har två veckor. Vi kan fixa det här. 

Monterey

Sjölejon och måsar

Skaldjurspasta vid havet

Motell i utkanten av stan

Jag börjar få lite semesterkänsla

Viss förvirring

Hittills har mannen och jag varit de mest förvirrade turisterna i den här delstaten.  Efter sisådär 24 timmars resa lyckades vi ta oss till biluthyrningsstället, tog det säkra före det osäkra och hyrde en GPS (man vill ju inte köra vilse), läste vägbeskrivningen till hotellet ("Kör ut på 101 north. Kör en mile. Sväng höger")

En alldeles för lång cruising på Bruno Ave, en ofrivillig sejour i ett parkeringsgarage, ett stopp vid en mack för att få igång den jädra GPS:en, samt ett villaområde senare lyckades även vi komma ut på 101 north. I samband med jetlag var det kanske inte den bästa kombinationen för ett harmoniskt äktenskap. Nåväl, det stannade vid ett förslag om förarbyte. Som tur är kan vi ibland lägga manken till när det behövs, mannen och jag. 

Nu ligger vi i sängen och äter choklad (ja, ja, vi SKA ner till hotellgymmet...SNART....ska bara äta upp chokladen först). 

Fem timmar på Heathrow är liksom aldrig så roligt. Vi har ätit godis, löst sudoko, ätit kex, tittat i affärer och det är fortfarande lite tidigt för att kunna gå och äta lunch....men det var 5 grader hemma i morse och SF utlovar sisådär 23 grader och sol. Nice.....

Elva timmar är väldigt länge

Som vanligt är vi inte så organiserade. Vi kör olidligt tidigt till flygplatsen i morgon och jag borde nog egentligen börja packa.

Flygtid London - San Francisco: 11:05

Hur fördriver man all den tiden? 

Praktik hos arbetsförmedlingen?

Jag pratade med min lillebror igår. Han söker jobb och hade varit på arbetsförmedlingen. Nä, något jobb kanske de direkt inte hade. Däremot hade han fått ett mail från arbetsförmedlingen om han inte ville börja blogga om sitt jobbsökande. 

- NÄ, sa han. Jag vill inte blogga om hur jag söker jobb. Jag vill att de ska hjälpa mig att hitta ett jobb. 

Good point. 

LEDIG!

Vad ska ni göra i morgon?

Jag ska ha semester. Och sen dagen efter det ska jag också ha semester. Och dagen efter det och dagen efter det och därefter massor av dagar. Hur mycket semester som helst.

Vi har utvecklat en ny relativt ovanlig kvällshobby: pianospelandet. De senaste två gångerna som vi har kvällshängt med M och K har det slutat med pianospelande och notlära. 

Jag undrar var det här kommer sluta. 

Och de nominerade är....

Jag har blivit nominerad. Oj. Vilken ära. Tackar så mycket Shadow. Jag undrar om det här är som att dejta där man lite coolt måste avvakta ett par dagar innan man lite lagom nochalant slänger iväg ett svarsmeddelande? I så fall misslyckas jag brutalt just nu när jag svarar direkt.

(för övrigt är det ju ypperligt tur att mannen stog framför mig i väldigt tidiga år och var så där jättetoppen så att jag aldrig riktigt behövde ge mig ut i dating-djungeln. Som ni ´förstår hade jag antagligen blivit uppäten till förrätt av någon som var nochalant och cool)


Här kommer reglerna:

Ni som blir nominerade skall i er tur utse era sju favoritbloggar.

1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg (japp Skuggan, jag undrar också: vilken bild?)
2. Länka till personen du fick nomineringen av
3. Nominera 7 bloggar
4. Länka till de bloggar du nominerat
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade

De senaste månaderna har det kännts som om alla bloggar jag följde plötsligt bestämde sig för att gå vidare i livet och göra annat på sin fritid istället för att blogga. Sen finns ju alla de som redan är nämnda hit och dit (Jag menar, i slutändan hänger vi alla redan på Peppes blogg eller?) Men här ett par som inte bör missas ialla fall utan någon som helst inbördes ordning:

K-Dude. K-dude var en av de första bloggarna som fick mig att fastna i bloggvärlden. Efter ett uppehåll är han nu tillbaka. Han är också konsult och reser för mycket och funderar kring det där med workshops och hotell efter hotell och längta hem. Läs!!! Det är en order mer än en uppmaning.

Fru R. Jag har förmånen att vara en av Fru Rs vänner irl. Vi träffas oftast över långa mastodont-cafe-latte-fika-träffar. För er som inte har den förmånen, missa inte Fru Rs blogg för en daglig dos av gapskratt. Fru R är precis lika störtskön på bloggen som i verkligheten. Eller tvärtom.


PostSecret. Åh vad den bloggen är bra! Inskickade hemligheter på hemmagjorda vykort som uppdateras en gång i veckan. Ve den som stör mig söndag eftermiddag när jag läser veckans nya hemligheter.

Jag sa nei. Det här en en kort och avslutad blogg, men kanske en av de bästa jag någonsin har läst. Ta lite tid och läs den från början till slut, den är värd tiden alla gånger.

Kanalisera. Vi är nog ganska olika på många sätt men ändå inte. Jag gillar Kanalisera. Mycket mer tror jag inte jag behöver skriva.

och så Jonas då. Nej, jag tror inte Jonas kommer svara på min nominering. Men det gör inget. Hans dagbok gör mig varm in i själen. Allternativt gapskrattig. En av de bägge eller båda samtidigt.

Ungdomsbjudning

Det går inte att undvika, 30-årsdagen närmar sig. Alltså är det bättre att fira kom jag fram till igår och bestämde mig för att det nog ska bli en fest ändå.

Eller som min mamma kallade det över telefon i går: ungdomsbjudning

(Min mamma är nog för övrigt den enda som läser min blogg i pappersform. Pappa skriver ut varje inlägg som sedan sparas i en pärm. Så att det finns på riktigt om internet skulle gå under eller nåt)

Restips någon?

OK. om en vecka sitter vi på flyget västerut. Vi har två veckor ledigt, en hyrbil, en Lonely Planet, ett bröllop som ska närvaras vid samt två flygbiljetter till San Francisco.

Vad ska vi göra tycker ni? Någon som har varit där?

Livet är bra

Jag sitter i mysbyxor i bekväm fåtölj och tittar på den nytapetserade väggen samtidigt som jag äter en tallrik fil och flingor. 

Mannen sitter brevid och kollar på fotboll och masserar sin frus fötter (det finns en äktenskaplig överenskommelse i det här huset. Fotboll för mannen betyder rätt till massage för frun. Jag tror att det kanske är den bästa deal jag någonsin lyckats få till i mitt liv.)

Det är ta mig tusan toppen att vara hemma. 

Det börjar verkligen närma sig 30...

Jag bestämmer mig för att jag inte ska läsa ett enda jobbpapper på flyget hem. I stället ska jag köpa en tidning helt bara för nöjes skull. 

Jag kommer ut från tidningsshoppen glad och nöjd med ett ex av The Economist i handen. 

Kanske behöver jag söka hjälp. 

Magen full av rå fisk

Jag har ätit så mycket sushi att jag knappt kan andas.

My Sushi. Jag har inte träffat på något bättre sushiställe. Det ligger på en sunkig gata runt hörnet från centralstationen i Frankfurt, men man kliver in och sätter sig runt ett superlångt band med fantastisk sushi långsamt snurrande runt.

Dagen restips. Jag lovar.

Har börjat packa

I morgon är det ledig kväll. Inga kvällsaktiviteter. Herre jösses så skönt. Jag tänkte shoppa och äta sushi med en god vän som också är här för tillfället.

Just nu packar jag. När man är borta så länge som den här gången så ligger det något halvt religiöst över packandet. Egentligen skulle jag kunna packa lördag morgon på en halvtimme. Men att börja nu, redan onsdag kväll, så där lite smått, markerar att det börjar närma sig. Man tar fram väskan, packar det man vet inte behövs. Det känns som om det är närmare hem då.

Socialt sliten

Jag är egentligen inte lika trött som förra veckan och saker funkar bra, det verkar som om det hittills går enligt planerna.

Men jag är bara så socialt trött. Jag orkar inte lära mig 27 nya namn, orkar inte engagera mig i alla dessa organisationer. Egentligen vet jag att jag är jätteintresserad, egentligen vet jag att jag nog kommer ångra mig lite grann efteråt, men just nu drar jag mig mest undan. Orkar inte dra igång några stora kalas eller dricka öl på kvällen med deltagare.

Kanske är det verkligen dags att fundera på om någon annan skulle ta över stafettpinnen efter fem år med den här kursen. Nytt blod är aldrig fel.

Goda nyheter!

K-dude är tillbaka. Och jag hade helt missat det.

kdudesblogg.blogspot.com

Så nära men ändå så fel

Leggings har hittat vägen till Frankfurt nu upptäckte jag när vi flanerade genom stan mannen och jag en lördageftermiddag.

Problemet är bara att det verkar finnas personer som har missuppfattat konceptet lite grann. Inte mindre än tre personer passerade förbi som verkade tro att leggings enbart på egen hand ersätter byxor.

Leggings och kort tröja. Så nära men ändå så fel.

Den första dagen

Jag måste ha fått absolut hjärnsläpp i våras när jag själv tog beslutet att ändra sommarkursens upplägg från två veckor med samma grupp till två enveckorskurser med två olika grupper. Dessutom på två olika ställen.

Om man har två kurser istället för en betyder det att man har två första-dagar.

Den första utbildningsdagen. Den är som en enda vansinneslöpning uppför.

Det är den första dagen som på väldigt många sätt bestämmer hur bra veckan kommer bli. Deltagarna är betraktande, testande, ovana. Om allt fungerar första dagen, om stämningen är bra och deltagarna känner sig hemma - då lyckas man. Om första dagen är kaotisk, eller dåligt organiserad eller på något sätt ger deltagarna intrycket att vi som står där framme inte har kontroll - då har man en enorm uppförsbacke resten av veckan. Man får ingenting gratis efter det.

Funderar på hur jag ska kunna motivera mig själv för att köra igenom det här en vecka till. Kanske handlar det bara om att samla kraft och köra på. Titta på vår glada mood barometer från deltagarna förra veckan och komma ihåg att vi gör ett bra jobb.

Nu måste jag bara lära mig 27 nya namn tills i morgon kväll.

Hotell 3

Så är det dags för den sista utbildningsveckan och det sista hotellet. Uppgradering. Vi snackar uppgradering. Helt plötsligt i flådigt hotell i Frankfurt där allt liksom är så där...tja..fint liksom. Mjuk säng och gratis internet som funkar även inne i rummet och tidningar och sånt där.

Allra bäst är att mannen ligger och sover i sängen brevid mig. En snabbvisit under mina 24 timmar ledigt innan det är dags för nya tag. Precis vad jag behövde.

Slut på blogg-gnället

Det ska inte bli en gnäll och frustrationsblogg det här. Alltså kommer bara alla positiva saker från dagen.

Som att vi hade en trainer som var riktigt bra och alla var jätteglada och satte höga betyg. Som att solen sken idag och jag hittade en ny svensk att prata organisationsteori med. Och att jag snart har nästan en hel dag ledigt på lördag. Och jag fick träffa en rolig jobb-bekant idag.

Allt handlar om perspektiv. Idag är glaset halvfullt intalar jag mig själv.

skitdag

Idag var en sån där pissdag. Jo, försvunne deltagarna dök upp frampå nattkvisten, men sen var dagen en never ending dag när allt bara är omständigt.

Det var
sura kollegor,
en trainer som inte alls leverade var vi förväntade oss
snusförnuftiga email från kollegor på huvudkontoret som inte har en aning om hur SA egentligen funkar
en kille som ska hålla en utbildning nästa vecka som är försvunnen och inte skickar sina utbildningsmaterial
problem i Kosovo
ingen dator
ingen kvällsmat
saker som inte fungerade som planerat
trött trött trött
PMS

Alltså idag var ingen bra dag. Man måste var optimist, i morgon blir det bättre.

Nattvaket

Egentligen skulle jag helst vilja sova nu. Men nej då, jag är vaken för att vänta in en deltagare som bestämde sig söndag kväll att checka ut och försvinna utan vidare meddelande, för att sedan dyka upp i Frankrike (efter att vi hade hotat att kontakta myndigheterna om vi inte hörde från honom). Tydligen ska han komma i kväll. Det blir jobbigt om han inte gör det skulle man kunna säga.

Jag väntar som en morsa på sin tonåring en lördagkväll. Jag behöver verkligen inte det här.

Hotel 2

Bor numera pa utbildningscentret ute i skogen. Eller tja, i den övre medelklassförorten kanske man ska säga.

Bra: jag bor, äter och jobbar pa samma ställe. Det gör att man kan sova mycket mer. Luften är frisk här, det är roliga människor som är här. Det är helpension, väldigt smidigt.

Mindre bra: jag har inte varit ute pa tva dar eftersom jag bor, äter och jobbar pa samma ställe. Jag äter kakor, onödiga efterrätter och brutala portioner mat.

Det oberäknerliga

Någon gång måste det ju hända.

Jag gör en liten del i dagens utbildning, har kommit överens med min kollega om vad jag ska ta över och är laddad till tänderna. Första halvtimmen har jag planerat med två uppgifter som ska få oss att diskutera oss fram till en rad punkter som jag sedan så lämpligt sammanfattar med en punktlista i vår power point presentation.

Helt rätt enligt teorierna. Vuxna människor tycker om att tänka själv. Få dem genom ledande frågor att komma fram till de logiska svaren och generalisera dem sen, lägg till lite ny kunskap till deras gamla, och sammanfatta.

Tyvärr räknar teorin inte med att din kollega är så i gång att han MISSAR att det där ju var din slide och helt plötsligt sitter du där och ser hur han kör fram till din sammanfattningsslide och i stort sätt säger allt det som du har tänkt jobba med i en halvtimme. När man har ungefär 30 sekunder på sig att totalt omorganisera allt man har planerat, då är det faktiskt på gränsen. Puh.

Jaha, så har vi smygstartat sommarkursen med en förberedelesehelg. Liten och mysig grupp och jag har ångest över att jag ska hålla i delar av kursen och undrar om jag verkligen är förberedd.

Börjar första kvällen med att killen från Sudan häller i mig för mycket vin (vem snackar om karaktär här?). Så nu sitter jag här och slirar över tangenterna och om sisådär 10 h ska jag sätta igång utbildningen.

Toppenupplägg det här.

Livet = jobb. Nåväl. De närmsta veckorna ialla fall.

Men jösses. Den här veckan bara försvann. Det är roligt att vara tillbaka på huvudkontoret, det var länge sen sist. Att ha kollegor är helt klart toppen. Gå på möten känns helt ok. Samtidigt har jag inte gjort något annat än jobbat. Jag kan inte ens komma på något att skriva om som inte innefattar jobb. Veckans höjdpunkt var en Singapore Sling på baren runt hörnet med ett par kollegor.

Ni fattar. Livet är inte roligare än så här just nu.

Jobb-koma

Kursen har inte ens börjat och jag är redan trött och sliten. Inte så bra. Samtidigt känner jag mig lugnare än någonsin förut, det känns att man har rutin att luta sig emot. Jag undrar fortfarande vad där är som jag har glömt att tänka på...det är säkert något.....

Lever i en kappsäck

Tre tyska veckor, tre olika hotell.

Den här veckan bor jag på ett medelklasshotell med lite extra features (extra pluspoäng för lädermassagefåtöljen jämte hissen) relativt centralt i Frankfurt. Minuspoäng för att det trådlösa nätverket är så svagt att man måste sitta jämte hissen för att ha täckning. Pluspoäng för att man då får sjunka ner i en flådig skinnsoffa.

Jag inser att det är lite nödvändighet i att packa upp. I alla fall känns det så. Om ett par dagar är det dags att inkvartera sig på första stället för sommarkursen. På fredag smäller det, då börjar två och en halv veckas total urladdning. Nu jäklar.

Till Tyskland idag. Tre veckor borta känns alldeles för länge. 

Nä, så spännande blev inte veckan

Det börjar närma sig årets sommarkurs. Om en vecka sätter det igång och jag börjar bli lite lagom exalterad. De senaste veckorna har jag haft svårt att känna suget, men nu jäklar.... ska bara lägga dagen på att förbereda mina egna utbildningsdelar. Har haft fullt upp med att jaga andras och koordinera och maila och gud vet vad.

För övrigt är veckans höjdpunkt (tog bara tre år) att vi har lyckats beställa en förstoring av ett kort från bröllopet. Kanske får jag tillräcklig inspiration från Fru R för att sätta igång med albumet också. (Kan man ha som mål att få till det där albumet inom 10 år? Jag tycker det känns rimligt)

Ångest

I dagens posthög låg ett brev från lokaltidningen

"GRATTIS!" på framsidan av den egenhändigt ritade (med tuschpenna) framsidan på bladet som bestod av en vikt kopierad A4-sida.

Jag fick först nostalgiska känslor av hela pappret, lite sådär som när man fick hem ett papper från fröken om skolutflykter med en liten fågel ritad i ena hörnet. Ungefär så var det.

Sen började jag läsa:

"Bla, bla....givetvis införs notis och bild utan kostnad för jubilarien.....fyll i dina uppgifter så tydligt som möjligt....bifoga gärna en bild...."

Jag tittade på kuvertet. Jo, det var faktiskt adresserat till mig.
"Konstigt, det här måste vara felskickat" hann jag tänka innan jag insåg hårda fakta som jag så väl hade förträngt: det börjar närma sig trettio.

När man är trettio är man tydligen gammal. Ialla fall enligt lokaltidningen. Enligt dem är jag till och med en JUBILAR. Sug på det ordet. Ska man inte vara nära pensionen när man är jubilar? Lokaltidningen fick plötsligt millioner minuspoäng hos mig. Minst.

JUBILAR? Pyttsan.

Tankar vid äppelmoskokandet

För mindre än ett år sedan var jag i Gori. En veckas semester i alldeles underbara Georgien. Just den dagen åkte vi till Gori för att se på ortens störste son: Stalin. Vi gick på Stalin Avenue och var på Stalinmuseet. Jag tänkte på att det var en så där liten och lugn stad som på ett så konstigt sätt levde på en storhet som inte längre fanns. Guiden på museet levde kvar i den gamla tiden och slutade aldrig tala om alla Stalins fantastiska stordåd. 

Jag hälsade på min goda vän Vika från Ukraina som jobbade där då. Hennes mamma var med i Gori. Som en familj som aldrig riktigt fogade sig i det sovjetiska systemet hade hon upplevt nog av Stalins sk stordåd och när vi lämnade museet var hon så arg och upprörd att hon fick ta igen sig på en bänk. 

Så var det då. Nu faller bomberna över Gori och jag undrar om museet står kvar, men jag antar att Stalins födelsehus inte är fokus för Moskvas bomber. Jag undrar var vår guide är nu och är glad att Vika är i Baku och inte i Tbilisi som ursprungligen tänkt.

Men samtidigt tänker jag på Mamuka, min fd kollega som längtade hem till Georgien så mycket att han flyttade hem för ett par månader sen. På hur länge man kan lita på att hans mail från början på veckan att allt är lugnt och bra fortfarande är giltigt. 

Jag tänker på söta Mari som inte svarar på mitt Facebook-meddelande. Jag hoppas det bara är för att hon har alldeles för många att svara på. Eller att hon bara inte orkar eller vet vad hon ska svara. 

Jag tänker på Larissa som tog oss till Gori tillsammans med sin man. 

Och på Oila och henne man, som jobbar i ett projekt i Sydossetien.

Och jag tänker på alla projekt vi har gjort över de senaste åren, hur vi har jobbat med banker som slitit och kämpat för att bli bättre. Och på hur fort allt det kan försvinna om det inte lugnar sig snart. 

Det är lite lite svensk sommar när jag kommer hem. IKEA och äppelplockning och slötitta på TV. Förutom malariatabletterna känns Ghana plötsligt så långt borta.

Vad ska ni göra på er fredagkväll? Jag ska trycka in mig i economy class på ett flyg till Amsterdam, blåsa upp nackkudden och ta på mig den löjliga sovmasken och försöka hitta en någorlunda ställning att sova i.

Dags att lämna Ghana. Jag har inte tagit ett enda kort men sett sisådär fyra kontor per dag. Ibland blir resorna sådana också. Man vet aldrig i förväg.

Att jag aldrig lär mig

Ja just det Mia, det skulle ju bli en skön och behaglig vecka med ett par möten och massa tid emellan där jag skulle göra annat jobb och sen skulle jag ju ha kvällarna nästan lediga och oj vad mycket jag skulle se....

Jag missade en detalj. Trafiken i Accra. Det tar halva evigheter att ta sig från ett ställe till ett annat. Visst, bara ett par möten, men med tiden det tar att förflytta sig blir det ett ändlöst flängande, avbrutet av en 2o minuters lunch då och då.

Så mycket Ghana har jag inte direkt sett förutom vad jag ser från bilen när vi åker runt. Nåväl. Så lugnt blev det inte. Men intressant.

Det är liksom en annan syn på religion här. Det känns som om det är något mer allmänt närvarande, något som alltid finns där.

Kanske är det därför man kan hyra sin film på "Holy Video Center", eller köpa is på "Lord Ice Market".

Eller fixa sina rör på "Messiah Plumming".

Det är 5869 km mellan Accra och hemma.

Idag är det vår bröllopsdag.

Saker jag har sett hittills i Ghana:

- flygplatsen
- hotelllobbyn
- hotellrummet
- tre bankkontor
- insidan av en taxi
- ett köpcenter inklusive besök på snabbmatskedja för inslängande av lunch
- hotelmatsalen
- hotelgymmet

Jag skulle nog kunna vara ungefär var som helst på jorden. Får se om det blir bättre innan jag åker.

Utan georgiska tofflor

Jag reser aldrig utan mina georgiska tofflor. För en kallfotad person som jag är de ett absolut måste.

Den här gången gjorde jag ett undantag (jag menar, inte tar man med sig ulltofflor till Afrika).

Jag tror de har airkonditionerat mitt rum i tre veckor på högsta effekt. Det är som en istid här inne. Och jag fryser om fötterna. Tusan.

Tänkvärt

En man från hotellet hämtar upp mig på flygplatsen. Vi står och pratar medan vi väntar på transferbussen, samtidigt som en grupp flygvärdinnor från ett libanesiskt flygbolag passerar förbi.

"De bor hos oss", säger min följeslagare. "En del av dem är trevliga, men de flesta....."
Han pausar

"Folk från väst tycker att de är bättre än vi"

Han säger det mest som ett konstaterande, inte direkt anklagande. Jag säger ingenting. Vad ska jag säga? Allra helst hade jag i den stunden velat säga att jag kommer från ett företag som är där för att göra affärer. På jämlika grunder. Men jag är ju bara ytterligare en konsult som ska göra ytterligare ett biståndsprojekt. Just då känner jag mig inte direkt som en världsförbättrare.

Framme i Accra.

För trött för att tänka.

Det var idag det skulle hända.  Vi skulle till stranden. Första gången den här sommaren. 

Och så regnar det.