Jag hälsade på min goda vän Vika från Ukraina som jobbade där då. Hennes mamma var med i Gori. Som en familj som aldrig riktigt fogade sig i det sovjetiska systemet hade hon upplevt nog av Stalins sk stordåd och när vi lämnade museet var hon så arg och upprörd att hon fick ta igen sig på en bänk.
Så var det då. Nu faller bomberna över Gori och jag undrar om museet står kvar, men jag antar att Stalins födelsehus inte är fokus för Moskvas bomber. Jag undrar var vår guide är nu och är glad att Vika är i Baku och inte i Tbilisi som ursprungligen tänkt.
Men samtidigt tänker jag på Mamuka, min fd kollega som längtade hem till Georgien så mycket att han flyttade hem för ett par månader sen. På hur länge man kan lita på att hans mail från början på veckan att allt är lugnt och bra fortfarande är giltigt.
Jag tänker på söta Mari som inte svarar på mitt Facebook-meddelande. Jag hoppas det bara är för att hon har alldeles för många att svara på. Eller att hon bara inte orkar eller vet vad hon ska svara.
Jag tänker på Larissa som tog oss till Gori tillsammans med sin man.
Och på Oila och henne man, som jobbar i ett projekt i Sydossetien.
Och jag tänker på alla projekt vi har gjort över de senaste åren, hur vi har jobbat med banker som slitit och kämpat för att bli bättre. Och på hur fort allt det kan försvinna om det inte lugnar sig snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar