Walter

Så ändras livet. Inte oväntat. Men ändå på något sätt oförberett.

96 år gammal somnade min farfar in i natt. Och han var, på alla sätt, en fantastisk man. Och jag är så stolt över att vara hans barnbarn.

En samhällsaktiv man med rättspatos, som genom livet har gjort så mycket för sin direkta omvärld. I politiken, på hemorten, i föreningar. En modern man med öppna värderingar som aldrig slutade vara nyfiken på världen.

Av allt han har lärt mig så är det starkaste att aldrig sluta vara nyfiken.

Men allra mest var han min farfar och ett nav för vår släkt och familj. En oändligt klok man som alltid hade ett bra råd att ge och som såg saker klarsyntare än många. Som tittade lite pilemariskt och skrattade. Ofta. Och vi fick ha dig så länge hos oss, långt efter att du egentligen hade gjort bokslut och var färdig.

Han är kall om huvudet, min farfar, när jag lägger handen på honom. Jag stryker honom på kinden och just i den sekunden gör det allra ondast. Min pappa står rak som en fura vid sängen, ett sista respektfullt farväl. Så står vi där runt sängen och försöker förstå att nu är han faktiskt borta. Och på något sätt finns min röst där när pappa ber mig sjunga något.

Så säger vi hej då. Och åker ut till min faster. Samlas runt middag. Pratar. Skrattar. Ett fint sätt att avsluta en vacker höstdag när min farfar bestämde sig för att det räckte.

Och vi kommer sakna dig oändligt.