Jag kom hem från de senaste månadernas fläng och pustade ut. På 3 månader var jag hemma 4 veckor sammanlagt. (Att min fine farfar bestämde sig för att det räckte just en av de ynkliga fyra veckorna är för mig för evigt ett mirakel).
Det var lite mycket på en gång. Jag längtade hem. Längtade efter att fixa i huset och slöa i soffan med mannen. Träffa vänner och familj. Åka till ICA och handla. Det var fantastiskt skönt att komma hem och ställa undan resväskan.
Samtidigt finns den ju där. Rastlösheten. Önskan att se något nytt. Trötthetskänslan av att hänga på ytterligare en flygplats är blandad med en nyfikenhet på att resa vidare. Kalendern är ganska tom för resten av året med undantag för resor till huvudkontret, och gårdagens mail om en konferensresa i mitten av november fick på något sätt mig att andas ut. Jag är på väg någonstans. Reseplaneringen består av mer än "Frankfurt slutet av oktober".
Motstridiga känslor på något sätt. Ibland undrar jag om jag börjar bli blasé. Jag kommer ihåg när jag tyckte det var stort att flyga till Budapest. När man kom till flygplatsen med förväntan.
Förväntan känner jag sällan på flygplatser numera. Ibland saknar jag det.
2 kommentarer:
Så olika man kan vara. Jag tycker det är ganska jobbigt att åka till Borås eller Lund över dan. Och nu är jag i Bryssel och längtar bara hem, fast konferensen är hyfsat intressant och ressällskapet ok och vi till och med hade tid att vara turister en timme i morse.
Det är väl tur att vi är olika! Jag har väl kanske också skaffat någon form av vana som gör mig lite hemmastadd var man än är. Jag har ju mina bortarutiner - jag packar alltid samma saker, packar upp på samma sätt på hotelrummen, följer ett ganska likadant dygnsupplägg (jobba, tillbaka till hotellet, kolla mail, ut och äta, tillbaka till hotellet, duscha, slösurfa, jobba, slösurfa, sova).
Glöm inte att äta våfflor innan du lämnar Bryssel!
Skicka en kommentar