FN tunnar ut

Pristina har förändrats. Sist jag var här kryllade det av FN bilar. Nu ser jag knappt nagra. Jag hoppas att det betyder utveckling....

Pristina at last!

I fullt askväder landar vi i Pristina. Flygplatskillen som kommer pa planet konstaterar torrt "welcome to Paradise". Det är inte första gangen jag hör den kommentaren om det här landet.... Planet är fyllt av en konstig blanding av barnfamiljer fran jordens alla hörn som kommer hem för att hälsa pa över sommaren, danska KFOR soldater och ett gäng polska poliser. Och sa en och annan konsult som jag. Var chaufför som hämtar upp mig berättar att hans syster bor i Varberg. Själv har han bott tva ar i Finland. Vi räknar till fem pa finska och skrattar. Han visar sitt finska körkort. Jag tänker pa hur manga som har liknande historier i det här landet.

Jag känner igen mig i Pristina. Ser det där internet cafet pa Mother Teresa Street som jag var pa sist. Kanske har nagot litet ändrat sig, hotellet är ialla fall nytt. Tjejen i receptionen berättar att priset för rummet inkluderar fyra gratis drycker fran minibaren per dag. I rummet bestämmer sig strupen för att det nog är dags att utnyttja erbjudandet. Jag öppnar minibaren och hittar... fyra drycker. Tva vatten, en juice, en cola. Inser att man här kanske inte kan erbjuda sant utan en viss kontroll. Det här kanske inte är landet där man litar pa folk. Eller ocksa läser jag för mycket in i min minibars innehall och dess symbolik för landet...:)

Är kul att vara tillbaka.

Tysk TV

En sak jag verkligen saknar i Tyskland är bra TV. Jag är egentligen inget TV freak, men nog hade det varit kul om det hade funnits någon typ av kvalitet när man nu får för sig att titta. Det kan ju vara så att det handlar om kvantitet - bland alla millioner TV kanaler i det här landet tar det bara lite mer tid att hitta kvaliteten. Fast efter tre år här börjar jag bli tveksam till om den teorin stämmer. Jag har fortfarande inte hittat mer än ett tyskt TV program som jag tycker är värt att titta på. Det verkliga lågvattenmärket är troligtvis en typ av program som dyker upp på söndag förmiddagar på sommaren. Något slags cafe-program i mega format med klämkäcka programledare och artister som med pinsamt dålig playback mimar till hjärta-smärta låtar, medan publiken handfast klappar i takt. Till varenda låt, från första tonen. Lägg till ett par dansare i smaklösa kläder, en dekor som ger ordet "färgglad" en ny innebörd och att de har en förkärlek till att placera ut delar av publiken på olika platser för att dansa och digga med (jag vet, digga är inte ett ord som används ofta. Som tur är. Men det finns inget annat ord som bättre beskriver det man får beskåda...) Stundtals är det lustigt. Ofta pinsamt. Stundtals nästan smärtsamt.

Den personliga favoriten hos mig är dock filmatiseringarna av kärleksromaner av Inga Lidström. Har i Sverige aldrig hört talas om Inga, men här är hon någon slags svensk Rosamunde Pilcher - kärlekshistorier som utspelar sig i Sverige, helst i skärgårdsmiljö. Alltså har man baxat ett helt tyskt TV team til Sverige, tagit med ett gäng tyska skådespelare (alla blonda naturligtvis, de ska ju ändå spela svenskar) för att spela in. Berättelserna är naturligtivs mer än banala, men det som är riktigt roligt är hur det beskriver Sverige. Ett exempel: den stilige mannen, som den vacka kvinnan är olyckligt kär i är ute på älgjakt. I juni. ...Med kikaren tittar han mot det ena skogsbrynet. Där står en 14-taggare. Åt andra hållet fångar hans kikare in två björnar som står och hänger i brynet.... yes, precis så är det i Sverige.... Nästa scen: den vackra kvinnan är på väg till stallet. Hon kommer fram till sin häst . Som ser ut som Lilla Gubben... (var lyckades de med att hitta en prickig häst??? Har de inte sätt att prickarna på Lilla Gubben i Pippi-filmen är MÅLADE?). Mannen och jag frustar av skratt varje gång vi ser trailern. (vi har aldrig lyckats se ett helt avsnitt, bara reklamen är mer än vad vi klarar av).

Men jag ger inte upp. Morgon TV är ju oftast bra ialla fall....

Avslöjad

Jag är på väg in i hissen på jobbet och går nästan in i min högsta chef. Han tittar upp, hälsar (som alltid genom att ta i hand. Tyskar tar alltid i hand.) och säger - "Så du ska tillbaka till Sverige alltså?". Jag blir helt ställd, undrar vem han har pratat med, hur han vet det? Var det här inte tänkt att vara en "hemlig överenskommelse" mellan mig och min närmsta chef? Jag mumlar fram ett halvt ja, han frågar om det är definitivt. Jag vågar inte säga att det är definitivt, så jag säger något nja-aktigt. Han slår ut med händerna och säger "tja, jag kan väl förstå dig" och går. Oj, nu är det verkligen sagt. No way back. Känns bra. Stanna eller åka hem, båda alternativen har för- och nackdelar. Men det är dags att åka hem nu tror jag.

På kvällen träffar vi några kompisar på en parkbänk i stan. Klockan börjar närma sig midnatt och det är äntligen under 30 grader så att man orkar vara ute. Vi pratar semester, livet och dricker en öl. Våra vänner som ska packa bilen full och åka till Sverige i tre veckor lovar att köpa med en tub kaviar tillbaka. Det finns saker som det här landet inte har.

Nästa vecka väntar Kosovo - jag är nyfiken. Mitt senaste besök var så kort och så länge sen, Pristina känns fortfarande lite okänt. Och galet. Är förväntansfull.

Hitzefrei

Frankfurt kokar. Det är så varmt att man inte orkar tänka mer. Tyvärr glömde de att installera air condition när våra kontor byggdes för ett par år sen. Fram till 10 på förmiddagen är det uthärdligt. Sen blir det bara värre och värre. Efter lunch går fläktarna på högvarv, men mot 36 grader och stillastående luft är det som att hälla en kopp vatten på en skogsbrand. Fram emot eftermiddagen kommer mailet från chefen - det har beslutats om "hitzefrei" (I skolan i Sverige stänger man ner om det blir för kallt på vintern. Här i Tyskland får man ledigt om det är för varmt - hitzefrei). Alltså kan vi flexa och gå hem redan 14.30. Om man kan alltså. Jag kan inte idag, så jag svettas vidare. Ser fram emot cocktail-drickandet som en annan avdelning har bjudit in oss på på eftermiddagen. Vid 15 tiden kommer emailet - cocktaildrickandet är inställt. Det finns ingen is. Tyvärr fanns det ingen is till salu längre i Frankfurt, all is var slutsåld i alla affärer (just det, en affärside som inte finns i samma utsträckning i Sverige - att sälja is för större fester). Alltså inga cocktails, bara ännu mer värme. I morgon bara 32 grader - hurra!

Konsult i EU

Aha, det är sa här det är att vara konsult i EU... aker med kort varsel pa ett extremt kort besök till Litauen. Far aka fran terminal 1A pa flyplatsen. Därifran flyger jag aldrig annars. Om jag överhuvud taget ens kommer till terminal 1, sa flyger jag aldrig fran A. A betyder massor av mörka kostymer pa affärsresa. Jag sticker ut i min blommiga skjorta...

Kommer till Vilnius sent pa kvällen, jag har aldrig varit här innan. Är miljöskadad fran Moldavien och undrar hur jag ska lyckas ta mig förbi alla svarttaxichaufförer som tränger sig pa nar man kommer ut i ankomsthallen och hitta en riktig taxi. Men det här är ju EU. Inte en enda svarttaxi, istället en rad av riktiga taxibilar utanför. Pa hotellet kan jag inte ens betala i Euro, men de förklarar vänligt att jag kan växla pengarna där och sen betala. Har varit för mycket i länder där Euro är en andra valuta... men är ganska behagligt att vara här faktiskt. Synd att jag inte hinner se mer av stan. Möten hela dan och i morgon klockan sju gar flyget tillbaka till Frankfurt. Hoppas att jag far möjlighet att komma tillbaka snart igen.

Konsultens näringslära

Moldavien ger mig massor varje gång - jag lär mig massor av nytt, träffar nya intressanta människor, samlar nya intryck. Men en sak misslyckas jag med varje gång - näringsmässigt bra intag av föda. En vecka i Moldavien blir en blanding av överflöd, fett och dar med ingen vettig mat alls. Alltså ser en vecka ut ungefär så här:

Måndag - hinner slänga i mig lunch på jobbet. Fralla på flyget. Full middag på moldavisk restaurang på kvällen, där vi äter tills magen står i fyra hörn. En seriös öppning av veckan.
Tisdag - Fredag: Utbildning. Betyder kaffepaus med kakor som mer liknar berg, en lunch gjord för moldaviska bönder (sallad, soppa och sen en huvudrätt som oftast består av ett berg potatis och panerat kött), kaffepaus igen. Att inte äta känns som en kränkning - kanske tror de att jag inte tycker om moldavisk mat om jag inte äter allt? Alltså försöker jag vara hövlig och hålla samma takt som de moldaviska bönderna....Kvällarna växlar mellan veckans lågmärke - två kexchoklad och en Sprite från minibaren på hotellet, till veckans högpunkt - smaskig sallad och för mycket moldaviskt vin. Inget av det antagligen särskilt nyttigt. Jag måste verkligen försöka skärpa mig. Om det här ska vara mitt liv framöver måste jag nog försöka bli lite mer ordentlig. Nästa gång kanske, då ska jag minsann....

För övrigt kan säkerhetskontrollen på Chisinaus flygplats rekommenderas om man vill ha alla intimare delar av kroppen tafsade på. Har redan vant mig vid de noggranna undersökningarna av min BHs alla beståndsdelar, men den här gången undrar jag stillsamt vad de trodde jag hade gömt i mina underkläder...

En sista natt som svenskt fotbollsfan

Vi är beredda. Svensk flagga, svensk fotbollströja, gul och bla färg för ansiktsmalningen. Jo visst, det kommer nog vara fler tyskar än svenskar pa pubic viewing omradet i Frankfurt, men vi tror nog att sisadar 50 stycken blir vi säkert - kanske kan vi bilda ett svenskt litet hörn nagonstans för oss.

Framme i Frankfurt. Inga svenskar. Utanför public viewing omradet. Inga svenskar. Vi star tre svenskar bland flera tusen tyskar och känner oss ganska ensamma... Inne pa public viewing omradet. Inga svenskar. Vi funderar pa om vi kan söka skydd hos polisen om Sverige skulle vinna matchen. Just da känns det som att det inte var en bra ide att kolla pa matchen här... Men plötsligt. Ytterligare en svensk! Nu är vi fyra och hejaramsorna sätter igang. Tyskarna runt om oss sjunger med, vi malar svenska flaggor pa dem och partyt är i gang.

Vilken fest det blir! Skit samma att Sverige förlorar - vi bestämmer oss för att fira i alla fall. Efter matchen fortsätter vi dansa och sjunga, fortsätter ut pa gatorna för att fira Sverige. Trots allt. Vi blir langsamt till en attraktion - de enda svenska fansen i Frankfurt typ. Alltsa är vi med pa fler foton än jag orkar räkna - jag malar svenska flaggor pa tyska kinder. Tyskarna förstar nog inte riktigt varför vi är sa glada. Vi har ju förlorat. En hel del firar med. Manga känner att det är nödvändigt att förnedra oss lite, kanske känner de sig lite förnärmade att vi inte tar fotboll pa mer allvar. "Ihr kann nach Hause fahren, Ihr kann nach Hause fahren..." blandas med den nya populära "Ihr seid nur ein Möbellieferant, Möbellieferant, Möbellieferant". Alternativt att bara skandera "IKEA, IKEA"... (Tänk om Kamprad visste att det enda tyskar förknippar med Sverige är IKEA. Han skrattar nog hela vägen till banken). Men vi stannar med de som firar med oss, och det är manga. En fantastisk kväll, ett fantastiskt slut pa VM för Sverige. Iallafall för oss fyra tappra svenska fans i Frankfurt. Detta var VM för mig. Ni skulle ha varit med!

Hemma hos mamma och pappa

En kort semester hemma ger en andpaus men ingen riktig vila. Känner mig trött, sur och stressad, men njuter ändå av det lilla avbrottet. Träffar familjen. Dricker vin med mamma och pappa på terassen. De är så söta - efter så många år tillsammans har de liksom vant sig vid varandras egenheter skulle jag tro. Nu sitter de framför mig på altanen, solbrända, med var sitt likadant ärr på magen och avslutar varandras meningar medan havet brusar i bakgrunden. Alltså är jag hemma igen. Här kan man dricka vin på altanen om man vill. Eller bara sova och sura om man behöver det. Är kanske precis vad jag behöver.

Klockan är 23.30, jag är pa väg hem fran jobbet. Tyskland har just spelat sin andra match och på något sätt har Tyskland förändrats. Gatorna är fulla av jublande röd-gul-svarta människor och tutande bilar. Efter tre år i Tyskland ser jag något som jag aldrig har sett här förut - en svällande stolthet över sitt land. Inte nationalism, inget högervridet. Bara en allmän glädje över att vara tyskar. Så där som det flesta andra känner för sitt land. Jag ler och hoppas att det håller i sig även efter fotbollsVM. I så fall har Tyskland nog vunnit oavsett hur det går i matcherna.

Att drunka

Hemma efter en hysterisk dag på jobbet. 12 timmar fullt ös med 30 minuters lunchpaus i mitten.. listan med alla måsten fylls på snabbare än jag hinner stryka de avklarade sakerna. Springer mellan möten, emailande, alla människor som vill ha feedback på allt möjligt... får dåligt samvete för att jag inte hinner engagera mig - försöker avsluta alla möten samtidigt som de börjar. När allt ändå ser ut som om det kanske ska klappa, kanske är det möjligt att ytterligare en 12 timmars dag gör det möjligt för mig att gå på semester, mina fyra sköna semesterdar... då kommer mailet. Ny deadline, ännu tajtare än de andra. Inser att semestern är körd. Slutar med två dagars semester och två dagars jobb från Sverige. Skaffar mig ett par plusspoäng hos chefen för att jag ställer in delar av min semester, men hade nog hellre haft semester...

Att landa

Så var man hemma igen. Efter två veckors flyg, hotell, packa upp, jobba, jobba, nästa flyg, nästa hotell, konferens, middag på båt (mannen och jag funderar på varför alla konferensmiddagar alltid är på båtar?? Svar mottages tacksamt), fest, lite sömn, visitkortsbytande och mingel, upp i ottan för att ta flyget hem.... så står man plötligt i hallen igen. Trött som vanligt, väskan får stå hela helgen innan jag ids packa upp den.. och som vanligt behöver jag tid att landa... det tar liksom ett par dagar innan jag är i fas igen med livet hemma. Har inte hittat något bättre ord för det än att landa. Alltså tillbringar jag helgen med att landa. En tålmodig man och en säng hjälper till. Söndag kväll ids jag ta itu med väskan och slänger in lite tvätt. Är hemma igen.

En helg i Chisinau

Ensam konsult i Chisinau en helg:

Fredag kväll: sliten efter en vecka med jobb hela dagen i projektet och kvällarna ägnade at att svära över den svajiga internetuppkopplingen och att svara pa den aldrig sinande strömmen av emails i inboxen. Bestämmer mig för att det är dags att ta sig ett glas rött vin framför datorn. Kollar pa en dalig tysk film pa den enda tyska kanalen pa TV. Somnar tidigt.

Lördag: en lang lista med jobb. Bestämmer mig för att först ta en promenad pa stan. Tar mig i kragen och tar ett par kort pa stan för att visa när jag kommer hem. Handlar frukt och yoghurt och gar hem. Min chef ringer och har kommentarer pa ett dokument jag har skickat. Jag sätter pa datorn. Blandar resten av dagen med jobb, lite TV och lite mer jobb. Pa kvällen har jag ingen lust att ga ut och äta själv. Har ingen lust att ga nagonstans. Äter min yoghurt och länsar minibaren. Kexchoklad och rödvin till kvällsmat – verkligen bra ur näringssynpunkt.... Mannen ringer. Vi far prata kort eftersom han ringer pa mobilen. Kollar pa en löjligt tysk TV film. Somnar.

Söndag: fortsätter jobba. Bestämmer mig för att ta en paus och gar ner till stan. Sätter mig pa en utlänningstät restaurang med en bok. Solen skiner, pa uteserveringen sitter ytterligare tva ensamma konsulter som försöker fördriva tiden med en öl eller tva. Jag känner mig nyttig som fördriver min tid med en bok om Housing Finance och en pasta. Dricker mitt livs första capuccino efter att ha insett att rejält med socker är vad som krävs för att jag ska tycka om kaffe. När jag gar hem igen känner jag mig riktigt glad och uppat. Kanske för att detta var helgens helgpunkt. Eller är det kaffet – min kropp hamnade nog i koffeinchock. Sätter mig vid datorn igen ett par timmar. Känner mig totalt nöjd med att jag nästan är i fas med mitt jobb hemma igen. Förbereder mig för mandagens jobb och inser att det nog är bra att jag ska tillbaka till jobbet pa mandag – har börjat prata med mig själv....

Samtidigt – vet inte när jag hade sa mycket tid för mig själv senast. Ibland är det bra att vara ensam lite. Och ha lite trakigt...men jag är ända ganska nöjd med att det är mandag igen och jobbet här sätter igang igen....

Tillbaka i Moldavien - modaviska män och deras skor

Det är dags för lite fördomar. Om moldaviska män. Moldaviska män har i stort sett tre olika sorters frisyrer; 3 mm stubb, 5 mm stubb och ibland vanlig kort frisyr. Klädmässigt är det förvanandsvärt manga som har en tidlös stil – det är liksom samma oavsett om man är 25 eller 50. Lite gubbigt, men inte särskilt inspirerande. I allmänhet är nog den moldaviska mannen inte särskilt noga när det gäller kläder. Kanske är en moldavisk man per definition inte fafäng (till skillnad fran de moldaviska kvinnorna som är fixade utan ände...). Men nu var det ju inte kläder och har som det här skulle handla om ,utan skor. För om det finns nagon del av kroppen där den moldaviska mannen far vara fafäng, sa verkar det vara just fötterna. Skorna är spetsiga, mönstrade, lackiga... där finns allt. Jag tittar pa fötter pa stan och förvanas... sen är det ju det där med handväskan. Moldaviska män kan nog betecknas som macho. Samtidigt är det inte helt ovanligt att män har handväska. Är egentligen en vidareutvecklingen av den käcka handledsväskan som en och annan morfar kanske har haft, men här ser det mer ut som en moster Agda handväska. Jag undrar vad macho killen pa kontoret med sin nya fina... tja, handväska, skulle säga om jag sa att jag hade en nästan likadan hemma, fast i brunt??... J Nej, sa elak är jag inte...

Moldavien visar sig fran sin bästa sida. Det är grönt, ljummet och färska grönsaker till lunch. Vi aker i 120 genom Moldavien i en Lada med en chafför som kallas "Schumacher" av kollegorna. Jag saknar ett säkerhetsbälte och förvanas över hur fort man kann köra pa en sa knagglig väg. Som tur är är trafiken inte sa intensiv utanför Chisinau. Vi flyger förbi vinfält, sma byar och kossor som betar i vägrenen. En gammal dam sitter vid vägkanten och säljer körsbär. Det är verkligen vackert. Det slitna göms liksom i det gröna. Ladan flyger fram genom byarna som alla ser ganska likadana ut. Hus malade i klargrönt, randiga staket. Alla har en snirklig grind, malad i klarbla eller klargrönt. Skulle vilja stanna och ta ett kort, men Schumacher skulle nog inte uppskatta att stanna... han sätter nytt rekord. 1 h och 45 minuter fran Soroca till Chisinau. Känns som om man har akt berg och dalbana.... jag njuter av min langsamma promenad fran kontoret till hotellet. Solen skiner.

På väg att flytta hem

Klockan är 22:00, jag har möte med min chef på jobbet. Inser det absurda i situationen när nattvakten passerar förbi och vinkar... men ofta är saker lite absurda på mitt jobb. Men framförallt är det ett viktigt möte. Det handlar om mitt jobb när jag ska flytta hem, hur jag ska kunna jobba från Sverige. Det känns konstigt när vi nämner att jag ska bo i Sverige. Fast jag vet att det är det jag innerst inne vill. Eller egentligen är det nog så att jag mest INTE vill bo permanent i ett annat land än det där min familj och alla nära vänner bor. Ska jag vara ärlig är det det som drar. Sverige i sig drar inte så mycket. Tror att jag är lite rädd för själva uppbrottet. Nu har vi bestämt oss för ett datum som jag säger för min chef. Hon skriver det överst på pappret. Slutet av juni. Nu är det bestämt. Jag känner en blandning av iver och skräck. Och sorg över att lämna det vi har här.

Ett mirakel

Kanske är det så att man inte förväntar sig att mirakel händer. Kanske är det därför som när ett mirakel händer i ens så missar man liksom att ta in det. När man blir bönhörd på en gång. Kanske är det därför det tar en vecka för mig att se miraklet. Att kallduschen från ett par veckor sen snarare blir ett varmt bad av lättnad. Riktigt vågar vi nog inte tro på allt är bra igen. Kanske tror man i vår värld inte på mirakel längre. Eller på att ens böner blir besvarade. Men långsamt kommer insikten. Det är OK. För nu ialla fall, är allt på väg tillbaka som det en gång har varit. Fast ändå inte. Nu vet vi i vår familj vad som räknas på riktigt.

A capella i Schlitz

Fredag eftermiddag. Fastnar i kö på väg ut ur Frankfurt. Stress. Har räknat fel på tiden och helt plötsligt är vi alldeles försenade. Kommer tillslut till Schlitz och tiden stannar. Pulsen i Frankfurt finns definitivt inte i Schlitz. Här finns mest fåglar, enorma träd i parker och ett lugn som jag inte har upplevt i Tyskland förut. Stressen från Frankfurt försvinner när vi förväntansfulla slår oss ner i övningsrummet, jag och de andra 37 i kören som alla brinner för att sjunga a capella. Schemat för helgen som jag snabbt tryckte ut på jobbet är egentligen allt annat än lugnt. Här är det planerat med sång i sisådär 20 timmar sammanlagt, i hoptryckt på 2 dar. Vi öppnar upp med 3 timmar på fredagskvällen. Jag blir trött i huvudet, veckans fem dagar på jobbet börjar ta ut sin rätt. Men samtidigt älskar jag det och i ett rum med ytterligare 37 personer som älskar det minst lika mycket blir helgen en intensiv, fantastisk helg. Klichétänkandet tilltar - musik för verkligen folk samman - men sent på natten efter ett par flaskor vin när "Helan går" tas upp i fyrstämmigt... kanske inte förståeligt för alla, men för mig är det oslagbart. Det här blir svårt att lämna när man ska hem till Sverige igen.

Alla mina små saker

Idag känns som en sån där dag när nästan ingenting har hänt. Men trots det känner jag mig väldigt nöjd. Kanske för att jag fick en extra puss av min man innan han åkte till träningen. Eller för att en kollega gav mig en sån bra ide på jobbet idag. Eller för att jag klarade mig undan eftermiddagsrusningen och körde hem på under 35 minuter... ibland är det de små sakerna som gör det. Tycker allt mer om de små sakerna. Har inte alls samma behov av att göra de häftigaste sakerna, vara på de häftigaste ställena.... tycker mest om att vara lite som folk är mest. Kanske väldigt svenskt? Eller vuxet? Fast om man slutade att uppskatta de små sakerna skulle nog livet bli ganska tråkigt... eller så skulle de stora sakerna bli alltför.... tja, små kanske.... Så jag ska nog fortsätta med att vara lite smånöjd med mina små saker i livet. I morgon ska jag vakna och njuta av att inte vakna ensam. Sen ska jag nog njuta av den solmogna mangon som ligger i mitt fönster på kontoret och väntar, och när jag äter den ska jag svara på det där mailet i min inbox från en kompis jag inte har hört ifrån på länge. När man tänker på det närmre är livet faktiskt underbart...

Skalbaggsmysteriet löst

Nu har vi äntligen lyckats lösa skalbaggemysteriet - en kollega till mig uppvisade häpnadsväckande kunskaper om skalbaggar. Alltså har vi drabbats av en invasion av "Maikäfer". Tydligen kommer de i stora hordar var tredje år ungefär och flyger som tokingar i maj, sen försvinner de. Alltså ett par veckor kvar när man får ducka för flygfän, sen ska vi nog ta vår balkong i besittning igen!

Om flygande skalbaggar

Tillbringade kvällen med ett glas vin på balkongen tillsammans med min man. Var en sån där alldeles perfekt lagom varm kväll då man kan sitta hur länge som helst och bara vara. Om det inte hade varit för de flygande skalbaggarna... av någon anledning dyker de upp i skymningen, stora, snabba och korkade. De verkar dras till ljuset, och eftersom vi bor i ett vitt hus så flyger de i full speed med huvudet före rakt in i väggen, om och om igen... ser lustigt ut, men är inte så kul när balkongen man sitter på blir nästa mål. Utan någon kunskap om småkryp bestämmer vi oss för att det är tordyvlar som flyger runt. (jag menar, det finns ju ändå en bok som heter "Tordyveln flyger i skymningen". Vi tar fasta på att Maria Gripe vet mer om insekter än vad vi gör). Tillslut för störtdykningarna från flygfäna oss lite för besvärade. Vi får flytta in och tillbringar en halvtimme framför nätet på en något läskig hemsida (kolla in www.entomologi.se) om småkryp för att leta reda på vår skalbagge. (Det var nog inga tordyvlar. Inte heller en trädgårdsborre, ullbagge eller vanlig tjuvbagge. Vi får leta vidare)