Julfirande på det svenska jobbet

Mannen har precis börjat sitt nya jobb i Sverige. Våra gemensamma erfarenheter av arbetsplatser i Sverige (om man räknar bort alla sommarjobb) är begränsat och därför blir det liksom lite extra intressant att se hur det egentligen funkar.

Idag var det adventsfirande på mannens nya jobb. Det träffades en timme för att dricka glögg och SJUNGA JULSÅNGER tillsammans. Jo, det är faktiskt sant. Det hade låtit ungefär hur illa som helst. Men främst själva iden att träffas i ett mötesrum och sjunga tillsammans känns....kan inte hjälpa det, skrattet bubblar i mig som tusan. Nu har jag något som får mig på gott humör när jag är lite nere. Sjunger ni julsånger tillsammans med texter projicerade på väggen på era jobb?

200 km/h...

....körde Sabine till slut på motorvägen. Men det hjälpte tyvärr inte.

"Egentligen är det väl kanske inte så konstigt när man flyger så mycket som du gör. Någon gång MÅSTE man ju missa flyget" säger mannen.

Så nu sitter jag här på flygplatshotellet på Frankfurt-Hahns flygplats (för er som aldrig har flugit Ryanair kan jag meddela att det här knappast är världens medelpunkt) fram tills i morgon eftermiddag.

Lite surt. Eller ganska mycket surt faktiskt.

Vi är inte alltid så himla utvecklade som vi tror

Är det inte lite lustigt att man reser hit och dit i världen till ställen som kallas underutvecklade, men det är nästan aldrig problem att bli uppkopplad. Inga problem - trådlöst internet utan extra kostnad. Det är standard på de flesta medelklasshotell jag har bott på i Moldovien, Sudan eller någon annanstans.

Så kommer man till Luxemburg för en konferens där vi sitter i styrelsen. Tacket för det är bland annat att vi blir inbokade på ett superflashigt och superdyrt hotell. När jag frågar hur jag kan koppla upp mig blir svaret att det finns trådlöst internet, men jag måste köpa ett entimmeskort. För 70 spänn.

Seriously Europe, we are so loosing it. Om 5 år kommer vi vara hopplöst efter. Eller snarare mer efter än vi redan är.

Konferens: check!

Ovanligt nog går resan nästa vecka helt otippat till....Luxemburg. Tillhör inte direkt standardmålen för mitt jobbresande.

Konferens på gång, alltså blir det ungefär så här skulle jag tro:

Kostymen: på

Reklamväskan: på

Lilla rockslagsmärket med företagsemblemet: på

Stora leendet: på

Antal druckna koppar kaffe: massor, massor

Byte av visitkort: högvis

Tråkiga föredrag: för många

Intressanta föredrag: ett par

Roliga människor man träffar på: massor

Antal timmar sömn: begränsat

Jag tycker faktiskt att det är roligt på konferens. Träffa folk är kul.

En Köpfri Dag i Ullared?

Idag är det En Köpfri Dag. 

Egentligen tycker jag om själva konceptet måste jag säga. Vi har mer eller mindre avskaffat juklapparna i år och det känns hur skönt som helst att slippa springa runt i Nordstan och köpa, köpa. köpa. I år läggs tiden på att pyssla julpyssel och koka knäck med brollan, S. och mannen istället. Känns hur skönt som helst. Alltså känns egentligen En Köpfri Dag som något jag skulle vilja ställa upp på. 

Problemet är bara att just idag ska jag åka till Gekås med en inköpslista av en mer än respektabel längd.... (Ja, en del läsare kanske refererar till stället som Ullared. Att göra det ingår på listan av vad som är bannlyst i den här familjen. Ullared är SAMHÄLLET som affären ligger i. Affären heter GEKÅS. Att vi är så säkra på att det är sant är för att mannen kommer från Ullared. Jo, det är sant. Det finns människor som bor där, det finns hus, skolor och ICA. Och en pizzeria. Vi träffades till och med i Ullared på midsommarafton -95. Men det är en annan story.)

Hm. Kan man ha en andra Köpfri Dag någon annan dag? Kanske nästa vecka när jag ändå är bortrest? Jag köper ju knappt några julklappar, kan inte det räknas? 

Jobbuniform

Den senaste veckan har jag haft lite svårt att komma till skott på jobbet. Det har liksom inte blivit någonting, tiden har bara försvunnit.

Idag kom jag på vad som var felet. När man jobbar hemifrån blir det lätt att man glider i de där gamla jeansen och en t-shirt. Och det är där det börjar bli svårt att få jobb-feeling.

Idag körde jag med skjorta. Det funkade hur bra som helst, jag var hypereffektiv.

Jobbuniformen måste på helt enkelt.

Privat byråkrati

När jag flyttade hem till Sverige tog det cirka 40 minuter att klara av all tysk byråkrati när det gäller sjukförsäkring och folkbokföring och liknande.

Däremot kämpar jag fortfarande med att bli av med diverse kundkort, mobiltelefoner etc.

Förra veckan fick jag äntligen reda på att mitt mobilabonnemang nu kommer stängas av.
I august 2008.

Just nu försöker jag förklara för tyska järnvägen att de måste säga upp mitt rabattkort utan att jag skickar in själva kortet till dem (eftersom jag in min totala naivitet slängde kortet efter att jag hade sagt upp det. Det går tyvärr inte. Kortet kan bara sägas upp om de får se kortet)

Suck. Jag är inte på humör för tysk service-sektor-byråkrati.

Stolthet och värdighet

Jag har aldrig riktigt förstått det där med stolthet. Det är inte så viktigt för mig att pinka revir, att ge igen eller ge mig på någon som har sårat min stolthet. Jag tycker inte riktigt det är värt det måste jag säga, inte värt att lägga energi på.

Det är annat när det gäller värdighet. Jag kan vänligt ge människor en, två eller fem nya chanser, men när det gäller de som gör intrång på min värdighet - då sätter jag ner foten. Där går min gräns, där är jag inte längre beredd att låta andra människor kliva runt. Ungefär där blir jag arg och bestämd. Så när någon bestämde sig för att det var ok att negligera min fina väns värdighet blev jag sjövild. Ett åskmoln. Över min gräns gånger 1000 ungefär.

Jag tror jag kanske måste börja svära på riktigt.

Ordningen är återställd

Nu har det riktiga soffarmstödet kommit. Vår soffa ser numera normal ut.

Problemet är bara att det andra, felaktiga, armstödet var mycket skönare att luta huvudet mot.

Skit också.

Min pappas fru?!

Sköterskan kommer in med eftermiddagskaffet till farfar när vi är där. Pappa följer med henne ut för att hämta kaffe till oss också och kommer tillbaka stolt som en tupp. 

"Hon frågade om min FRU ville ha mjölk i kaffet!"

Suck. Det kändes på något sätt bättre att bli uppdansad av en nittonåring. 

Di älskade gamle

Pappa och jag åker upp till byn i Västergötland där han växte upp. 

Farfar har precis fyllt 95, som vanligt ligger han i sängen när vi kommer. Han ligger oftast nuförtiden. Älskade farfar, en stor man som nu långsamt krymper. Men ögonen

glittar till som vanligt när vi kommer. Min hand försvinner som vanligt i hans stora. Vi pratar om skogen och äter karameller. Sen dricker vi kaffe.

Farmor sitter på sin avdelning med en docka i famnen. Försiktigt och noggrannt viker hon veck på dockans tröja. Jag hjälper henne, sen sätter jag dockan på bordet framför henne och rör på dockans huvud. Farmor följer varje rörelse. Vi skrattar tillsammans. Hon säger att dockan har samma namn som hennes yngsta dotter och säger att jo, hon har ju två barn till men hon kommer inte riktigt ihåg vad de heter. Någonting finns kvar, långt därinne. 

Tiden har sin gång och varje gång vi åker tänker jag att kanske var det här den sista gången. När jag pussar farfar på kinden vet jag att vi båda tycker att just i den här stunden är livet toppen som lät oss ses en gång till. 

Och sånt här händer bara på hemkontoret

Lördag morgon strax efter nio. Jag ligger i sängen och funderar på om jag ska vakna eller inte.

Telefonen ringer. Är det inte.. jo, det är jobbtelefonen... har nåt hänt? Jag svarar med sömndrucken röst. Det är chefen för en av våra partnerbanker som ligger ca 7 timmar före oss och där det jobbas lördagar. Jag blir på 5 sekunder klarvaken. Lyckas upprymma någon form av professionalitet, trots att jag står i nattlinne med håret spretandes åt alla håll. Det lyckas sådär.

Kanske är det dags att ta ett eget principbeslut att inte svara i jobbtelefonen på helgen.

Sånt här händer nog bara på huvudkontoret

Jag strosar in på kontoret 8.15, vilket är ganska tidigt för att vara hos oss. Uppe hos oss på 4e våning möter jag R. från vår avdelning på 1a vån.

Mia, please help me!

Hon ser halvt vild, halvt uppgiven ut. Vår chef behöver sin presentation för EU utskriven och spiraliserad in 20 exemplar. Flyget till Bryssel går 9.15, vi är ca 20 - 25 minuters bilväg (om man VERKLIGEN utnyttjar fri fart möjligheten på autobahn) från flygplatsen.

Grejen är att jag har gjort tillräckligt många nödaktioner för att bli kall och kolugn. Jackan av, jag grabbar tag i vår spiraliseringsmaskin under ena armen, spiraler och papper under andra och sen springer vi till hissen, springer bort till deras avdelning. Lägg till lite musik och slow-motion och vi hade kunnat spela in en scen från Baywatch (eller... nåja... man hade kanske fått lägga till en minimal bikini, ett par silikontuttar och tagit bort ett par extra trivselkilo eller 10. Ja, och så var det ju en spiraliseringsapparat jag hade under armen och inte en sån där cool flytboj, men ni fattar kanske grejen?).

Vi är färdiga med alla 20 exemplaren 8.42
R. och A. kastar sig i bilen till flygplatsen. Vår chef har beräknat sin tid att ta sig från säkerhetskontrollen till gaten till 3 minuter. Gaten stänger grindarna 9.10, senaste ankomsttid för R. till säkerhetskontrollen är därför 9.05.
R. är där 9.03.
Springer rakt förbi tanten som vill se ens boardingpass och den fjantiga påsen med vätskor för att ta sig till säkerhetskontrollen. Tanten efter, ropande (ni ser, nu börjar det bli som valfri amerikansk film), medan R. ropar att hon bara måste lämna något vidare. Slänger iväg påsen genom säkerhetskontrollen 9.04, chefen står på andra sidan, tar emot och springer.

Sånt händer bara på huvudkontoret.

Jag överlevde den här gången också med min mentala hälsa i behåll

Nu har jag kommit på hur man överlever en flight med Ryanair utan att få fetkrupp och börja skrika och riva sitt hår av alla störiga människor som trängs och är högljudda i världens trängsta plan där allt är målat i knallgult och konstanta högljudda meddelanden om att man kan köpa lotter och tax free och bussbiljetter.

Öronproppar. Tack Gode Gud för öronproppar. Man kan sova bort eländet då.

Rätt val

Jag är i Tyskland ett par dagar för att jobba pa huvudkontoret. Det är kul att vara här, jag trivs ett par dagar, men jag är glad att jag har en biljett hem. Känns skönt att veta att man valde rätt.

Här blir det inte sa mycket tid för bloggande, sa nu far ni klara er utan mig ett par dagar!

Är det här en bättre bakgrund eller? Min gamla började kännas så grå och tråkig. 

Vi köpte en ny soffa....

.. man fick välja klädsel och ben och storlek och allt själv. 

Vi väntade i sju veckor, sen fick vi den här. 

Finn ett stort fel!? (Ledtråd: Nej. Vanliga människor beställer sällan en soffa med två OLIKA armstöd)

Det är så mycket man undrar. Vad det INGEN på möbelfabriken som tänkte att "nej, om man skulle ta och kolla med affären om det verkligen är så att kunden vill ha en tresits-soffa med ett högt och smalt armstöd och ett brett och lågt"

Nåja. Det ska ju komma ett nytt armstöd såsmåningom. Och det fick ialla fall AM att skratta så mycket på telefon att det nog var värt det. 

När är det dags att ge upp?

Nu har jag varit hemma igen i snart ett halvår och under lunchen idag funderar jag på att långsamt tvingas jag nog inse.

Att det finns vänner där jag nog inte längre har någon plats. Jag har helt enkelt varit borta för länge och någonstans där på vägen förlorade jag min plats i deras liv. Inte av någon direkt anledning, bara så där lite långsamt, utan att någon kanske egentligen ville det.

Och kanske är det dags att ge upp. Inse att vi nog är vänner på ett annat sätt numera. Sådana som kanske ses någon gång ibland när livet låter oss passera på samma vägar, men min plats där alldeles nära är borta. Jag gav liksom bort den när jag bestämde mig för fyra år sedan att flytta. Fast det förstod jag nog aldrig riktigt då.

Från en tjej som aldrig svär, fan vad ont det gör. Men jag tror det är dags att ge upp.

Mannen funderar

Mannen: Du Mia, nu när jag snart är klar med min avhandling och ska börja på ett vanligt jobb...då kommer jag typ vara hemma klockan 17 på eftermiddagen... vad ska man göra då?

Mia: Hm... äh... kanske kan du börja med någon ny hobby?

Mannen: Jo.. man kan ju spela innebandy någon gång i veckan kanske... gå till gymmet... jo, man borde ju kunna fördriva tiden.

Förvirrande att helt plötsligt ha tid. (Jag föreslog matlagningskurs, massagekurs eller stora bröd och bullbak som alternativa sysselsättningar. Hoppas det funkar!)

När man tittar tillbaka lite grann

På väg hem från Sudan stannar jag till i Tyskland för ett par dagar och bor över natt hos en väldigt god vän i Darmstadt. På torsdag kväll tar jag S-Bahn ut till Darmstadt och återser stan som var mitt hem i fyra år.

Det är blandade känslor, svåra att sätta etikett på. Först känns det inte något alls, det var ju inte så länge sen jag var där och ingenting har direkt ändrat sig. Jag tar samma väg från tågstationen som jag alltid gjorde, men den här gången tar jag inte av höger genom husen bort till lägenheten utan tar bussen vidare.När jag väntar på spårvagnen vid torget känner jag mig plötsligt nedstämd, nästan med en klump i halsen.

Jag funderar på om jag känner längtan tillbaka, men det gör jag nog inte egentligen. Men så inser jag att det var här jag vande mig vid att inte riktigt höra till. Att vara en främling. För trots att jag hittar i stan, har goda vänner i stan, så blev jag aldrig någonting annat än en tillfällig invånare. Jag lärde mig aldrig vad de viktiga frågorna var som diskuterades på stan eller för den del någonting om dess historia.

På många ställen i världen är jag nu på samma sätt. Jag hittar lite grann, känner ett par människor, men jag är ändå en främling. Och det var här jag vande mig vid det, här jag vande mig vid att inte direkt ha något fotfäste. Jag tror det är det som gör mig lite nedstämd. Det var här jag tappade det där absoluta kravet på att ha ett hemma. Och fast det är ett val gör det mig i den stunden nedstämd.

Att se sanningen i vitögat

I brist på annat en tjejkväll på stan i Darmstadt tvingas jag och Elli till A5 (stor nattklubb för små tonåringar) i ren desperation.  

Om man på dansgolvet blir uppdansad av två nittonåringar finns det två tänkbara skäl till varför: 

1) Elli och jag ser inte äldre ut än en dag över 20 och dansar som gudar

2) De 19-åriga killarna säger till varandra: Kolla, där är två TANTER på dansgolvet, vi måste bara dansa med dem!

Jag och Elli såg det första alternativet som det enda tänkbara. Kan ha något med antalet Mojitos som dracks, men för det föreligger inga vetenskapliga bevis.