Jag skulle jobba som tusan idag.

Som tur är finns ju i morgon också.

En ganska vanlig dag på jobbet

Så vi åker vidare. Tre timmar uppåt, nästan uppe i Edinet, till en av byarna för att hålla en utbildning för en organisation där. Vi har med projektor och blädderblockblad. 12 personer i världens minsta rum. Vi pallrar upp projektorn och får till en halvhyfsad bild. Jag tejpar upp blädderblocket på en skåpsdörr. Sen kör vi.

Tre timmar senare är vi färdiga. Ett bra första steg på vägen. Bordet dukas med smörgåsar på stora fat, kaffe och vodka. Vi diskuterar, jag försöker hänga med någorlunda (funkar sådär, min rumänska är fortfarande på hopplöst låg nivå). Rådgör med en av organisationerna kring vikten att ha en bättre backup på datorerna än att ha allt utskrivet på papper. Blir som vanligt imponerad av allt de lär mig när de berättar om sina kunder och arbete.

Sen packar alla ihop, jag blir kysst på handen av alla männen i tur och ordning när de går och vi ger oss ut i lervällingen på gatan. Gör ett stopp på utedasset som är ett mindre rent betonghål i golvet i ett litet uthus. Sätter oss i bilen och kör tre timmar hem.

Kommer tillbaka, öppnar inboxen. Orkar inte läsa mail och går ut och äter istället. Nu väntar en ensam konsulthelg i Chisinau. Jag gissar på att det kommer bli mycket jobb.

Morgon på väg norrut.

Idag passerade vi en död man. På väg norrut i snömodd och regn kör vi förbi en trafikolycka med en ihoptryckt Lada och en lastbil. Han ligger där, jämte sin sammantryckta bil på marken, medan poliserna undersöker platsen. Det där att täcka över med filt verkar inte vara grejen här.

Och jag tänker på hur fort saker kan ändras. Och på hur allting här på något sätt alltid är mer up your face. Det finns ingen som täcker över med filt och skyddar dig. Och jag är tacksam för att Efim kör så försiktigt och bromstestar varje ny väg.

Och sen försvinner vi bort från platsen, lika snabbt som vi passerar och det känns nästan lite overkligt. Det var dagens början.

Det gick bra idag. Bättre tolkning än trott, mer entusiastiska deltagare än tänkt.
Så jädrans roligt.

I morgon avfärd 07.30 för 3 timmars skumpande upp norrut, samma utbildning igen och sen 3 timmar hemåt igen. Men det blir med Dacia, ingen Lada här inte. Ibland ska man ha tur.

Mina andra hem

Nytt hotell den här gången. VisPas Hotel. I like. Vi snackar MORGONROCK och TOFFLOR. Dessutom nära jobbet och inte allt för långt från stan. Och en bra kaffe på morgonen.

En av mina kollegor väljer att bo på Luna. Jag har också bott där. Ungefär 70 nätter. Sen tröttnade jag, främst på att internet alltid krånglade och deras konstiga försök att alltid få en att betala i cash och inte med kort. Kanske har krånglet försvunnit nu. Det har jag också gjort.

Däremellan har avhandlats Hotel Elat och Hotel Flowers, samt hotell Jazz, som var centralt och bra men med ett lite hopplöst trådlöst nätverk. De har kablar dock. Så K-dude, jag skulle nog satsa på Jazz om jag var du. Om du inte jobbar neråt Stefan cel Mare. Då är VisPas helt klart stället.

Jag skulle ha pluggat mer....

Idag fick jag reda på att de hade glömt en liten detalj när min halvdags workshop för i morgon planerades.

En tolk typ.

Det är svårt att hålla en workshop på engelska när just ingen av deltagarna pratar engelska och tolkandet ska skötas av en visserligen ambitiös men ändå ung anställd kille som pratar lite halvdan knackig engelska.

Som tur är har jag en rumänsk version av excel-arket som vi ska jobba med. Gör en ordlista till mig själv nu så att jag kan hänga med någorlunda.

Hur snabbt kan man lära sig rumänska? Jag skulle behöva vara relativt bra sisådär vid 10-tiden i morgon förmiddag. Tur att jag lägger tiden på att blogga istället.

Moldavien del 2 - äta bör man annars dör man

Moldavisk mat är mat för bönder. Rejäl, enkel och stundtals ganska kraftig

Man kan äta fin mat på fin restaurang i Chisinau. Det finns mängder med riktigt god mat, nya restauranger poppar upp överallt hela tiden. Och så finns det ju gamla klassiker, som turisthålan La Taifas där du kan äta moldaviska klassiker som mamalyga (polenta) med fetaost och gräddfil, eller en fin grillad karp. Eller Panepit med avslutande efterrätt på det franska konditoriet. Du kan hitta det mesta i Chisinau.

Men det är egentligen inte det där som är the real stuff. Det får man när man är ute någonstans, säg i Hincesti, eller i Soroca. Lunch är alltid tre rätter: sallad, soppa, huvudrätt. Sallad är på våren och sommaren solmogna tomater och gurka, på vintern snarare något sillsallad-aktigt.
Soppa är en konstant. Ingen mat utan soppa och ett berg av vitt bröd. Huvudrätten är en sammansättning av a) Panerat kött av valfri sort, b) mamalyga eller ris eller korngryn, c) kålsallad eller liknande d) en inlagd gurka
Allt intas under snabba och sörplade former med hjälp av en gaffel i höger hand (eller sked då). Jag har lärt mig mycket runt de där lunchborden, inte bara om moldavisk mat.

Än mer har jag lärt mig på alla spontana kalas på kontoren ute i byarna. Sist jag var ute, någon gång i somras, bjöds det på sommarmogna tomater i klyftor som doppades i salt och åts med vitt bröd och en bit rökt kött. En enorm vattenmelon till efterrätt. Ett par praliner från den inhemska chokladfabriken. Det var allt, men det smakade himmelskt. Kanske för att det är odlat om knuten och ingen hört talas om konstiga tillsatser. Eller kanske för att gästfriheten ligger i smaken.

Moldavien del 1

Jag landade första gången i Moldavien i oktober 2005. Jag kom med det sena flyget från Budapest strax innan midnatt och kom ihåg att jag tittade ut genom flygplansfönstret och inte såg någonting. Stora städer med gatubelysning är inte Moldavien. Men det visste jag ju inte då när jag flög in första gången.

Det var mitt första större projekt som jag skulle göra själv och jag var ganska nervös. Men det gick bra. Jag gick genom Chisinau och lärde mig långsamt hitta dit jag skulle.

Jag tappade räkningen någon gång runt 30 besök senare. I ett och halvt år var jag där minst en gång i månaden. Vi skojade på kontoret om jag bara hade tre olika status: "I Moldavien", "På väg till Moldavien" eller "Just kommit tillbaka från Moldavien".

Eftersom vi jobbade med organisationer ute i byarna hade jag turen att få resa. Jag och min tolk, som med milens lopp blev en väldigt god vän, skumpade kors och tvärs över landet i en Lada. När vi hade tur fick vi åka Dacia.

Projektet utvecklade sig mer och mer. Det började som ett kort jobb, men blev flera år. Och Moldavien blev som ett andra hemland. Jag bytte hotell efter 70 nätter på samma ställe för att jag inte klarade av frukosten längre. Stundtals tröttnade jag rejält. Stundtals tröttnar jag fortfarande och undrar om jag verkligen gör någonting som är av nytta.

Sen kommer jag till Vadul-lui-Isac långt ner i södra Moldavien och ser hur lånekooperativet vi jobbar med nu plötsligt jobbar med datorer. Vi har en utbildning och jag ser att det faktiskt funkar och att deltagarna är riktigt intresserade. Att vi gör något som på något litet sätt ändrar något. Och behoven är massiva. Då är det väldigt svårt att inte åka tillbaka.

Så var det när jag hamnade i Moldavien och blev kvar på något sätt.

Det finns massor att skriva om Moldavien, de nästa veckorna blir det nog en hel del. Här har ni er chans, vad vill ni höra om?

En stopover som inte blev

Har stannat över natt i Budapest på vägen till Moldavien. Hade en person som det var bra att träffa för jobbet i Moldavien som jobbar här, så jag tänkte göra en kort och lätt stopover här eftersom jag oftast flyger över Budapest ändå.

Så var det tänkt, mötet bokades. Sen började problemen att hitta ett flyg som kulminerade med att mitt flyg från Budapest till Chisinau blev inställt förra veckan. Därför flög jag till Budapest idag, hade en timmes möte och gick tillbaka till hotellet. I morgon flyger jag inte direkt till Chisinau. I stället flyger jag till Wien och sen till Chisinau, vilket tar hela dagen ungefär.

Någonstans på vägen blev min lilla enkla stopover väldans krånglig. Dock är Budapest så fantastiskt, mitt hotell är alldeles litet och fint och de har den superroliga klädkedjan promod här. Om mitt bagage inte redan hade haft övervikt hade det handlats betydligt mer...

I morgon Chisinau.

After Work ensam på kontoret

Nä, om man skulle ta och sluta jobba nu då. Klockan är ju ändå snart 23, och det är ju ändå fredag kväll.

Nackdelen med att ha en ynka dag på hemmakontoret mellan två resor är att man måste packa upp förra resan och packa ner nästa resa på en gång. Om man därutöver har en mastodontlista på vad som måste göras innan man åker så blir det lätt lite sent. Då är det sannerligen ingen hjälp när man börjar dagen med översvämning i badrummet och fortsätter med en "släpp-allt-du-har-och-gör-det-här" uppgift från chefen som tar hela förmiddagen. Då blir det lätt så här.

Men nu är allt "very urgent" fixat. Skrivbordets röra har organiserats in i pärmar och lådor och datorväskan är packad. På måndag är det dags för två veckor Moldavien (lovar att skriva Ninde!).

Men först helg. Som ska tillbringas med att kolla på hockey. Jo, det är sant. Mia ska på ett sportevent. Jag ser fram emot det hela med spänning.

Också en dag

Dagen började med en morgonkall fotografering mot Frankfurts skyline för nya kort till en broshyr och slutade med fotmassage i TV-soffan hemma.

Sen rapport från flygplatsen

Killen som kollar att man har alla sina vätskor i en fin plastpåse sa ”Hallöschen” till mig. Jag tyckte det var lite gulligt och tänkte att kanske är ialla fall säkerhetskontrollen ganska ok på Frankfurt Hahn.

Sen fick jag strippa ner till linne, jeans och sockar när hans kollega gick lös med metalldetektorn. Jag hämnades genom att ha stinkiga stövlar.

Så kul är det här.

Värdet av en egen porslinssits

Det kändes helt ok att komma iväg när jag sitter på planet. Jag är nog fortfarande lite rastlös trots allt. Skulle nog sakna det här livet om jag var tvungen att byta. Dessutom jobbar jag med något jag verkligen tror på, vilket inte är alla förunnat.

Jag insåg att jag inte alls är så trött på flygplatser. (Det är ofta ett bra ställe att bestämma sig för att unna sig svindyr sushi eller glas rött eller spendera två timmar på att lyssna på låtar man hade glömt att man hade i sin iPod. Det är inte ofta man tar sig två timmar för att lyssna på musik annars). Inte heller flygandet i sig (man kan både sova och jobba rätt bra i ett plan), eller kvällar på hotell.

Men en sak skulle jag kunna klara mig utan: flygplatstoaletterna. Om det är något jag inte gillar så är det de där halvsunkiga toaletterna där det alltid luktar samma typ av rengöringsmedel (finns det ett speciellt medel som säljs till alla flygplatser?), där man tränger sig in med väskor i ett litet bås. Gillar. Inte.

Förutom det självklara man längtar hem till när man flänger så brukar jag längta efter min egen toalett. Jag tror jag börjar bli konstig.

Alla vi som gillar piloten klappar nu

Varför varför varför finns det folk som envisas med att klappa händerna när planet har landat?
Vi gör det inte i bussen, inte på tåget, inte heller när Finlandsfärjan lägger till i Stockholm (och det är ju faktiskt en jättestor båt som ska igenom en ganska snårig skärgård)

Help me out here. Finns det någon flygplansklappare därute som kan hjälpa mig förstå?

Inte så illa egentligen

Läste precis igenom vad jag just skrev och insåg att det blev lite väl moloket.

Nä, så illa är det inte. Det kom bara ut så, mest för att det är så tråkigt att packa.

Oroa er inte. Jag är mest glad egentligen.

Resa eller vara hemma

Det är som det är numera. Jag ska åka till flygplatsen om två timmar och har fortfarande inte packat, inte ens funderat på vilka jobbpapper jag behöver ha med mig. Har ingen riktig lust måste jag säga. Så fort jag kommer in på jobbet i Frankfurt så kommer det vara väldigt kul att vara där igen. Man får en ny skjuts, nya idéer, ny infomation. Oftast har man väskan full med roliga nya uppdrag och jobb.

Det är bara det att det inte är så roligt att åka iväg. Just i det här ögonblicket inser man att hemma är väldigt bra. Kanske är det bra att åka iväg just för att man ska komma ihåg det där. Livet ändras på något sätt.

Jag kommer ihåg första gången jag bestämde mig för en flygbiljett som var 3000 kronor dyrare, bara för att komma hem fredag kväll istället för lördag lunch. Det var ungefär där jag började undvika helgresande så mycket som det gick.

Jag gör inte alltid så. Oftast flyger jag söndag med Ryanair och skumpar buss i två timmar för att nå Frankfurt och kunna vara på kontoret på måndag morgon. Men ibland så tar jag mig friheten. Det kanske är det som är skillnaden.

Oj då

Jo, jag kände att det behövdes något nytt, så jag började fiska lite här och där. Nu cashar jag tydligen in.

Den där distanskursen på universitetet. Just det. Jag hade förträngt den, men nu kom antagningsbeskedet i lådan. Börjar på måndag. Ojsan, det var en väldigt lång litteraturlista...ska man behöva läsa allt det här?

Just det. Jag kanske lovade lite kompisar i ett svagt ögonblick att vi ska cykla Tjejvättern också. (Note to self: Måste köpa cykel)

Det är dags. Gymmet kallar igen.

Detta kan bli mycket smärtsamt.

Kreativitetens vånda

Det här med att vara kreativ. Det ger mig nästan alltid dåligt samvete i sann luthersk anda.

På jobbet handlar kreativitet i mitt fall mest om att utveckla utbildningsmaterial. Just nu sitter jag och filar på några nya materials för Moldavienprojektet. Nytt område, massor av idéer.

Tyvärr funkar jag såna här dagar inte alls på samma sätt som dagar när jag betar av administration. Då är jag hypereffektiv och känner mig oftast väldigt nöjd med dagen.

En sån här dag skriver jag ett par rader. Funderar. Läser en rapport. Får en idé. Skriver ett par rader till. Går och hämtar en kaffe. Så går hela dagen och när den är slut och jag skriver ut dokumentet tittar jag missmodigt på det och tänker: "Är det allt?".

Och drabbas av superdåligt samvete för att det är allt jag har lyckats klämma ur mig. Och tänker att så här kan jag ju inte fortsätta, det här med jobba hemma funkar tydligen inte, jag måste skärpa till mig.

Är ni andra så här också när ni försöker komma på något nytt? Eller är det bara jag som är lat?

Håglös

Det måste hända någonting nu tänker jag.

Jo, jag är nog utvilad. Och ärligt talat, det är sådär kul med pensionärslivet. Varje liten grej blir helt plötsligt ett projekt på ett nästan läskigt sätt. I mellandagarna åkte både mannen och jag tillsammans in till Göteborg för att byta storlek på min julklappsgummistövlar. "Det blir väl kul att komma iväg lite grann". Uuuhhh. Pensionär.

Tillbaka till jobbet och på något sätt ramlar allt över mig. Efter tre dagar är jag redan efter på alla projekt och ser ingen bättring innan sisådär mars eller nåt. Och det är ungefär samma som alltid, inga nya projekt i sikte. Det är Moldavien, Tyskland, Moldavien, Tyskland....och i slutändan är bägge som det brukar vara. Business as usual.

Jag VET. Jag är jäkligt bortskämd med att det ska hända nya saker på jobbet hela tiden. Ett halvår med ungefär samma mönster gör mig lite...rastlös rent jobbmässigt. Och dessutom kommer det säkert komma massor av nya saker. Det gör det alltid. Jag skulle bara behöva en sån sak ungefär nu. Skulle pigga upp.

Eller så skulle det bara kunna sluta regna. Det hade också funkat.

Givna saker

Ett slag av huslighet drabbade mig när jag hittade två paket jäst i kylskåpet.

"-Om jag skulle baka, vad vill du ha då?" säger jag till mannen.

Mannen i en lång suck:

"- Ärligt talat Mia, hur länge har vi varit i hop??? Är det ens en fråga?"

Nä. Jag antar inte.

Vi har ett berg av kanelbullar i köket nu.

Hej hej

Idag fick vi besök.

Runt lunch knackade en äldre man på ett fönster i köket. Han hade råkat i "trångmål" och undrade om han inte skulle kunna få låna toaletten. Jodå, det skulle väl kunna funka.

Hur ofta knackar jag på egentligen, tänker jag. För trångmål eller för att låna mjölk. Jag är nog världens tråkigaste granne, jag pratar i stort sett aldrig med grannarna. Det är väl bra om man vet vad de heter och så, sen har jag inte så stora umgängesbehov. Borde man umgås med sina grannar och fixa grillfester och grejer? Är det vi som är helt osociala kanske?

Jobbdags

Sista dagen på jullovet. Lite sugen är man nästan på att börja jobba igen. Det här pensionärslivet är nog inte bra i längden.

Jag har hunnit med släktkalas i dagarna fyra. Sova. Läsa en bok. Titta på TV. Äta godis. Träffa familjen. Fira nyår. Ha feberfrossa.

Dags att sätta igång igen. Har en känsla av att det här året startar i 200 km/h för ovanlighetens skull. Ska bara slöa en dag till och dra upp värmen på kontoret. (Jo, kanske lite löjligt. Men jag stängde av värmen när jag gick på julledigt. Ett svinkallt kontor motverkar alla funderingar på jobb)

Återuppstånden

I morse bestämde vi oss för att det räcker med självömkan. Febern var dessutom borta. Kvar är kondis som en 80-åring med svikande hälsa ("nä,nu när jag har lagat mat måste jag nog lägga mig ner och vila lite tror jag") och en total avsaknad av kaffesug (uuuääää...hur kunde jag dricka nåt sånt här innan?).

Jag tar mig till och med utanför huset och går till pressbyrån för att köpa ett frimärke. I ett svagt ögonblick har jag nämligen registrerat mig för en distanskurs på universitetet. Ja ni märker. Vissa blir ju inte ett dugg klokare. Sist jag försökte mig på det där så fungerade det ungefär i en vecka, sen insåg jag idiotin i att kombinera dåvarande 60-timmars arbetsveckor med att försöka lära sig ett nytt språk. När jag kom hem strax efter åtta på kvällen så var jag aldrig så sugen på att lära mig rumänska glosor. Faktiskt. Vet inte riktigt hur jag tänkte.

Och inte verkar jag ha blivit smartare. Fast numera jobbar jag ju faktiskt lite mindre. Och märker allt mer att för såna som jag som halkade in på det här jobbet utan "rätt" utbildning så blir det där kunskapshålet allt mer irriterande och begränsande. Jag tror inte den här kursen löser allt, man måste ju igenom grundkursgröten innan man får börja med de mer intressantare grejerna. Och så har jag ju faktiskt läst ekonomi. Lite grann. Så en del kommer ju bara vara repetition. Typ. Inbillar jag mig. Intalar jag mig.

Egentligen borde jag ju ha all tid i världen att skriva blogginlägg när jag bara ligger i soffan hela dagen.

Problemet är bara att det inte händer någonting när man är sjuk. Absolut ingenting.

Idag har jag sovit hela förmiddagen. Sen orkade mannen sig iväg för att köpa pizza. Sen åt vi pepparkakor.

Nä, det blir nog inga roliga blogginlägg en dag som denna.

Tråååååkigt

Kanske ska man inte börja ett nytt år med en massa gnäll, men fy sjutton vad det är TRÅKIGT att vara sjuk. Förutom att det ringer i öronen och kroppen värker och man måste ta sats en halvtimme för att orka gå upp och äta en clementin, så är det ju vansinnigt tråkigt. Man ligger bara här och inser att man är för trött för att läsa en bok eller göra något vettigt.
Jag gjorde en utflykt till brevlådan, så nu ligger jag här och tar igen mig en timme eller så. Så mycket roligare blir det inte idag verkar det som. Tips någon?

"Jag fryser" sa mannen plötsligt i bilen på väg hem från nyårskalaset.

Japp. Jag klarade mig en timme längre än mannen, sen var vi båda helt däckade i influensa. Tillbringade årets första dagar med 16 timmars feberfrossa.

Nu har jag tagit mig till soffan ialla fall. Det här året har inte börjat så bra.