En nästan-dröm innan jag somnar tar mig långt tillbaka i tiden

För ganska många år sedan drömde jag ofta att jag var tillbaka i min morfars gula hus i Västergötland. Det är över 15 år sedan morfar lämnade oss men jag drömde att jag smög in i hans hus igen för att känna mig hemma. Varje gång blev jag upptäckt av de som bodde där nu som trött suckade och undrade vad jag gjorde där igen.

Under ett år var det en återkommande dröm, i olika varianter, men temat var alltid det samma. Till slut tog min mamma med sig korten vi tog innan morfars hus tömdes och såldes. Varje vrå var dokumenterad och jag bläddrade igenom dem. Efter det kom drömmarna inte tillbaka.

Det är ju det där med att vara hemma igen. Mannen och jag pratar mycket om det för tillfället. Kanske är det därför som mina tankar, precis innan jag somnar, tar mig tillbaka till morfars gula hus där borta i Västergötland. Det förvånar mig, för där har mina tankar inte varit på mycket mycket länge. Kanske är det för att mannen och jag har pratat om vilket typ av hus vi skulle vilja ha någon gång

"Ett gult eller rött gammalt trähus med äppelträd utanför" säger jag bestämt. "Karaktär. Huset ska har KARAKTÄR!"
(Man kan ju undra vad en äppelallergiker som jag ska ha ett äppelträd till. Jag vet inte heller så noga)

Tillbaka till morfars hus går jag i huvudet igenom rummen och inser att jag minns allting. Hur ytterdörren låter när man öppnar. Lukterna, vilket trappsteg i trappen som knakar. Vad som hänger på väggarna, hur det känns att hoppa i sängarna i sovrummet där vi alltid sov. Klangen på pianot i vardagsrummet och smaken på päronen i trädgården. Längst ner i skafferiet ligger tekakorna, i skåpet till höger om spisen finns de fina små djupa tallrikarna med små ballerinor i botten.

Sen somnar jag. Jag ler.