Vänligen återkom under oordinarie öppettider

Nu stängs bloggen för sommarsemester i...hrm.... en vecka lite drygt. Själv ska jag

- fira min bröllopsdag
- sjunga som tusan
- njuta av Stockholm ett par dagar
- träffa en gammal vän som jag inte har sett på 10 år ungefär (hjälp vad jag känner mig gammal när jag skriver det....)
- sova

Det räcker, mer behöver man inte göra på en vecka tror jag.

Vi ses!

Att vara lycklig med onda fotter

Tva konserter pa tva dagar och jag ar trott. Efter en kort liten konsert igar hade vi en riktigt lang en idag. 2 x 45 minuter av koncentration, lite mer koncetration, nervositet och hogklackade skor.

Efterat ar man svettig, har ont i benen, hungrig och slut. Men lycklig. Det ar liksom inte samma sorts trotthet som efter en lang dag pa jobbet. Det har ar en battre kansla, man ar full av sjunglyckokanslor. Har njutit av de dar latarna dar koren ar riktigt koncentrerad och foljer varje liten vink fran korledaren. Nar man faktiskt sjunger med en rost fast man ar 35 stycken.

Tre konserter kvar och en hel del fester med sena kvallar och vin skulle jag tro!

Jag ar for trott for att orka luska ut hur man far svenskt tangentbord pa var nya Mac. Jag tror jag struntar i det idag och lagger mig i badet istallet.

Semestern fortsatter!

Angående min beställning

Så. Nu är det dags. Semestern påbörjas.

Det var beställt lite sol?

Längan bort från kontoret... till något helt annat

Halvvägs hög på kaffe känner jag mig plötsligt ganska avslappnad. Orkar inte stressa även om klockan tickar. Kanske är det semesterkänslor på gång, eller också är det bara att jag har lärt mig att stänga av stressen. Det blir liksom inte bättre för att man stressar upp sig, man får bara en hjärtinfarkt på köpet skulle jag tro. Eller springer man med huvudet rakt in in den där berömda väggen. Alltså har jag lärt mig att vila i stormens öga. Funkar oftast ganska bra.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva att i kväll kommer min ljuva a capella-kör från Frankfurt hit för en veckas Sverigeturné. Alltså drar vi land och rike runt en vecka och har konserter lite här och där - sjunger lite svenska grejer och lite engelska grejer och förvånansvärt lite tyska grejer. Lite jazzigt, en del coola klanger, något lite mer klassiskt.
På söndag sjunger vi i tyska kyrkan i Göteborg. Klockan 16. Kom om ni har lust! Jag står längst ut till höger och någon gång står jag också längst fram och sjunger en liten trudelutt.

dagen innan semestern - varför är den alltid så jobbig?

ähä..... ha, så har man fått iväg en stor grej för jobbet. Nu har jag bara... hm en gigantisk hög kvar att fixa i morgon. När jag egentligen måste sluta jobba klockan fem OCH måste hinna ner till systemet på lunchen.

Det här blir en lång natt. Kaffe någon?

Jobbgnäll

Alla andra verkar ha semester och klaga över det dåliga vädret, sova länge och grilla.

Själv jobbar jag som tusan. Jo visst, semester på fredag men jag vet redan nu att de kommer ringa mig och kolla ett par grejer, eftersom jag flyger direkt till Sudan efter semestern. Ingen riktigt semester alltså...och jobb, jobb, jobb för tillfället.

Jag kunde varit nämndsekreterare i Arboga.
Jag kunde varit nämndsekreterare i Arboga.

Hm. Det känns lite bättre när man tänker så.

Middagssiesta sökes!

Jag passar egentligen inte på kontor, arbetstiderna är helt fel för min kreativitiet.

Jobba fram till sisådär 15-tiden och sen ta ledigt ett par timmar och sen jobba ett par timmar frampå kvällskvisten, sisådär runt 21-tiden. Var finns det kontoret?

Klockan är 22.48 och jag är i mitt esse för att utveckla utbildningsmaterial!

Att slita sig loss

Är det inte lite konstigt att det tog en underskrift och två minuter att avanmäla sig från sjukförsäkringen i Tyskland, men tre emails, ett brev och flera veckor för att bli av med sitt "samla-poäng-när-du-handlar-i -våra-affärer"- bonuskort?

En liten önskan bara

Bara fyra dagar kvar till semestern. Kan man beställa lite sol? Om det regnar sisådär fyra dagar till så kan det vara bra sen. Deal? Jag hade nämligen inte tänkt vara inomhus någonting överhuvudtaget.

Att njuta av att vara tillbaka

Jag har tillbringat helgen på en riktigt roadtrip. Ger mig iväg sent fredag kväll upp till Karlstad och dricker vin på småtimmarna med goda vänner. Äter en glass på lördag förmiddag i stan och njuter av solen.

Sen går färden vidare upp till Brevensbruk. Sverige är så vansinnigt vackert och jag ler av tanken att jag faktiskt är tillbaka. I Brevensbruk är det 30-årskalas och jag återser vänner som man inte har sett på så länge. Jag känner mig förvirrad men glad. Passar in lite grann, eller kanske ganska mycket, och samtidigt inte. När jag ringer till mannen som är kvar i Tyskland känns det som om jag ringer hem och kollar läget. Det är förvirrande, men jag antar att det bara handlar om att ge det hela lite tid. Man får väl helt enkelt sitta i den här bergochdalbanan av känslor ett tag. Tids nog hittar jag min plats.

Söndag förmiddag på vägen tillbaka svänger jag in på släktgården i Västergötland för en kopp kaffe, sen stannar jag till på ålderdomshemmet i byn. Farmor sitter och fikar. Hon känner igen mig. Inte så att hon vet vem jag är eller vad jag heter, men när hon får syn på mig glimrar det till i ögonen och hon ler. Vi skrattar ihop åt att pappa är så tjötig. Sen pussar vi på varandra innan jag går. Hon vinkar.

Farfar ligger i sängen på avdelningen jämte och skrattar när pappa och jag kommer in. Vi pratar om resor han har gjort och om hur det var när han första gången såg farmor. Glasklara konversationer blandas med förvirrade kommentarer när åldern tar ut sin rätt. Vi stannar tills kvällsmaten, sen handlar jag tallrikar på det lokala antikvariatet innan jag kör hem.

Närheten känns som en ofattbar lyx.

Borta bra, hemma bäst?

Jag cyklar genom Göteborg. Passerar alla gamla ställen. Genom parken, förbi UB, förbi ingången till föreläsningssalarna där jag läste ryska för fem år sedan. Passerar det gamla studenthemmet där jag bodde. Känns lite märkligt att vara på väg på samma vägar igen, men ändå ok på något sätt.


Det slår mig att de flesta andra verkar ha ett hemma. En plats där de helt och fullt passar in och hör hemma. För mig, efter ett par års kringflackande, är det inte så längre. Jag har inte en plats, utan massor av platser där jag på något sätt hör till. Kanske hör jag inte till så där helt och fullt någonstans, men på några platser är det nära inpå.

Efter att ha varit stressad över att inte ha det där stället där jag passar in helt och fullt, så som alla andra verkar ha det, insåg jag att för mig är det bara annat. Att ha många hemma kan också vara en fördel. Man kan ta allt det bästa från alla platser. Man har alltid ett ställe som man är glad att återse. Det slår mig att mitt hemma inte är så geografiskt bundet. Hemma känner jag mig med goda vänner och familj. Sen spelar det inte så jättestor roll var det är någonstans.

Jag har blivit "mitt hem är där jag lägger min hatt"- människa. Det är bara att gilla läget. Och egentligen vill jag inte byta.

Att tvingas ner i tempo

Jag tittade just efter en vägbskrivning till helgens kalas. Tänkte att det kan väl inte ta så lång tid att ta sig dit.

Ha.

Ha ha.

Jag är kvar på mina tyska motorvägar bevisligen.

300 km, beräknad restid: 05:30 h. Får man lov att höja ett ögonbyn???

Hade planerat en smidig resa. Blir nog snarare en road trip på kringelkrokvägar. Kanske hade tåget inte varit en sån dum ide...

Två dagars home office och allt är glömt

Föresatsen var klar när jag började med mitt home office:

Klart och tydligt skilja på jobb och fritid. Stänga dörren om kontoret när dagen var slut. Ha en fritid som annars. Inte jobba i morgonrock

Tyvärr räknade inte föresatsen med:

- att jag är ensam hemma i två veckor och fortfarande inte har några möbler i vardagsrummet. Eftersom kontoret är det mest inredda rummet för tillfället är det trevligast att vara här. Dessutom är det inte direkt någon att prata med i de andra rummen. Här kan jag ialla fall sitta och plutta med datorn.

- att jag skulle behöva kombinera omöjliga deadlines med att vara sjuk. Efter en dags migrän och en mage som vägrar vara glad har jag gett upp. Nu sitter jag på kontoret med ett täcke omkring mig, i pyjamasbyxor, och äter glass.

Jag intalar mig att det är bara nu. Snart kommer rutinerna. Snart....? Hittills verkar problemet mest vara att sluta jobba och "gå hem". Nåja. Snart är det dags för semester på riktigt!

Allt handlar om vilket perspektiv man har

Abubakrs moster tittar medlidande på mig och säger tröstande:
"Ja, du är ju alldeles SMAL, men som TUR ÄR har du ju lite fett på rumpan och låren".

Mihammed säger:
"Vilken tur du har att du kom precis nu när det har börjat regna och bli kallt. Här har varit bara sol, sol, sol det senaste."

Nu är jag hemma i Sverige igen efter en dags mellanlandning i Frankfurt på kontoret. Känns väldigt bra att få somna i sin egen säng i natt.

Hej då så länge Sudan - vi ses kanske snart igen

Så är det dags att åka hem. Den senaste veckan har varit så full av intryck. Jag som alltid brukar kunna göra ett rejält kvälls-jobbpass på hotellet har haft svårt att få någonting ut ur mig själv på kvällarna. Efter varje dag har jag varit helt slut i huvudet.

På bara en vecka har jag fått nya vänner här. Träffat så många spännande människor och lärt mig så mycket. Samtidigt känns det ganska skönt att åka nu. Jag vill hem och packa upp i Sverige och njuta av att vara hemma. Ta en kaffe med brollan kanske och shoppa med Marina.

Jag ska bara få på mig mina stödstrumpor, sen bär det av till flygplatsen. I 35 gradig värme... hmpf.....*dra, dra, slita, slita*...... dessutom har jag fått en sån där sovmask som man har över ögonen. Det kändes jättedumt att ta på sig den på planet, men jag sov så skönt att jag tror jag skiter i hur det ser ut.

Uppblåsbar kudde, sovmask, stödstrumpor. Jag är beredd.

Små kulturskillnader

På restaurangens toalett finns inget toapapper, bara en sån där vattenslang.
På damtoan är den i rosa. Det tyckte jag var lite gulligt.

Välkomna?

Abubakr och hans fru har bott fyra år i Tyskland när Abubakr doktorerade på universitetet i Berlin. Leende berättar Abubakr om hans erfarenheter från Tyskland. Om grannar som inte hälsar. Om hyresvärden för den möblerade lägenheten som bytte ut alla möbler när de flyttade för att det hade bott afrikaner där. Om klagomål på att hans fru sjunger för deras nyfödda bebis och hur det stör grannarna.

Jag skäms. Här är vi så välkomna. Hos oss är de aldrig riktigt välkomna. Som om vi är lite för fina i kanten, lite förmer och lite bättre.

Lunch hos Abubakr

Det är fredag och helg i Sudan. Jag är bjuden på lunch hos Abubakr och hans familj. Precis som på tekvällen hos Ahmed sitter jag först med mina lokala manliga kollegor och dricker te och pratar.

Vid tvåtiden är det dags för fredagsbönen och Abubakr och de andra försvinner iväg till moskén. Jag blir omplacerad i det andra rummet med kvinnorna. Abubakrs yngsta syster pratar engelska och vi pratar om vanliga tjejgrejer. Hon frågar om jag är gift. Om vi gifter oss med släktingar eller främlingar i Sverige. När jag skämtar om mina två ringar och säger att jag har två män gapskrattar hon.
"En man kan ju ha två fruar, men en kvinna med två män???!!" Hon skrattar igen.

Vi är lika gamla vi båda. 29 år. Hon berättar att hon läser till läkare och precis har gift om sig. Sin första man kände hon bara en månad innan bröllopet.
"I understood quickly that I would not be able to live with him" , säger hon. "So I asked for divorse".
Allt är inte som det först ser ut.

Trots att jag fram tills nu har suttit med männen blir det annorlunda efter fredagsbönen. Fler män från byn kommer med och nu är jag plötsligt en av kvinnorna. Vi bjuds att ta mat först på buffén. Först när alla kvinnor har fått mat tar männen för sig. Jag ser så tafatt ut när jag försöker äta med handen att de trollar fram kniv och gaffel åt mig och skrattar lite. Sedan sitter jag på balkongen, dricker en te och tittar på Nilen som strömmar fram jämte huset medan männen ber. Jag är glad att jag är här. Afrika kryper in under skinnet på mig och förför mig.

Pa tebjudning hos Ahmed

I gar kväll var jag bjuden pa te hos Ahmed och hans fru i deras trädgard utanför Khartoum. Var en vacker kväll, vi satt pa terassen och at bakelser och drack arabiskt kaffe. De västerländska kostymerna hade bytts ut mot traditionella kläder. Abubakrs tigertofflor fick mig att höja ett ögonbryn (se kortet nedan. Jo. De är äkta.)

Ahmeds fru träffade jag som hastigast en halv minut innan vi gick. Hon och hennes syster stannade i köket hela kvällen. Själv satt jag ute med männen och pratade. Jag tror att jag är nagot mittemellan här. Mer man eller kvinna. Den känslan bekräftades i ett av mötena idag när en man hälsade pa mig med en sudanesisk klapp pa axeln. Sant gör bara man egentligen bara män emellan.

Samtidigt är det inte sa att kvinnor sitter hemma och lagar mat. Ahmeds fru är läkare, hennes syster jurist. Under mina möten har jag stött pa manga kvinnor pa relativt höga positioner i banker. Det är mer komplext än man först kan tro.

Andra västerländska kvinnor har jag inte sett ännu. Ett par medelalders manliga vit-näsor, men inte en enda kvinna. Jo, det stirras lite när jag kliver ur bilen pa stan. Men inte sa mycket som jag kanske hade trott fran början. Och framför allt är folk sa vänliga här. Skrattande och öppna.

Khartoum känns langt ifran Darfur-konflikten och förutom den allmänt daliga infrastrukturen är sparen efter 20 ars inbördeskrig inte sa tydliga. Jag är förundrad över att man inte ser människor med krigsskador pa gatorna - inga enbenta eller pa annat sätt fysiskt märkta människor. Även under inbördeskriget var konflikten tydligen inte sa närvarande, men en del av skolorna har kamouflagetyg i skoluniformerna. Bahir säger att det infördes för att folket i Khartoum skulle bli mer medvetna om kriget när det pagick.

Det känns bra att vara tillbaka i Afrika. Jag träffar en kvinnogrupp som arbetar med att ge ut mikrokrediter i deras by. Nu vill de expandera, bli mer professionella. Jag känner i maggropen att det snart är för sent - snart har jag lämnat en liten bit av hjärtat här hos de här människorna och da kan jag inget annat än att engagera mig. De ber mig om hjälp att komma ett snäpp högre och jag vet att jag kan hjälpa dem. Jag tror att jag kommer tillbaka.

Sudan

Alltsa seriost. Jag laste just mitt senaste inlagg.

Jag tror det kvalificerar for titeln "trakigaste inlagg hittills"

Vad ar det med mig? Sa massor utav intryck fran Khartoum och det ar allt som kommer ut???!!! Kanske ar jag intryckstrott for tillfallet.

Hall ut. Nagon gang ar jag tillbaka i min gamla form hoppas jag.

En forsta rapport fran Sudan

Sa har man hamnat i Sudan. Det ser lite ut som Kenya, men enklare, sandigare och fattigare. Men pa nagot satt kanner jag anda igen mig. Allting ar inplastat pa middagsbordet (for flugorna) med samma tunna plastfolie som ar halvt omojlig att fa upp utan att den gar sonder. Skyltarna ar malade pa husen. De sma bussarna.

Det tog mig 24 timmar att ta mig hit. Flog Goteborg - Kopenhamn - London - Amman - Khartoum. Var inte riktigt planerat sa, men sa blev det tillslut. Och det ar spannande att vara har! Men varmt - langa armar och langa ben ar jobbigt nar det borjar narma sig 35 grader... som tur ar var jag inte har i juni, da var det tydligen 50 grader. Och sonm tur ar maste man inte heller ha sjal om haret. Ar ytterst tacksam for luftkonditioneringen i mitt rum!!!

viktiga saker jag har lärt mig

Saker jag har lärt mig de senaste dagarna:

- om man inte har bott i Sverige de senaste aren är man automatiskt inte kreditvärdig eftersom man inte har haft nagon inkomst här. Därför blir det extra krangligt med telefoner, bredband och mobiler.

- om man behöver skicka sitt pass med DHL till Sudans ambassad hjälper det mycket om man har telefon, en penna och en liten aning om var man har packat ner kuverten i en av alla millioner flyttlador

- internetcafeet pa Chalmersgatan är ingen höjdare om man behöver jobba en dag utan att ha internet hemma. Desto bättre pa 7Elevens internetspot pa Vasaplatsen. Där kan man dessutom köpa nyponsoppa, vilket ger extra pluspoäng.

Några små tankar

Det regnar och regnar i Göteborg, men det gör inte så mycket när man ändå jobbar.

Efter ett par dagar här känns det faktiskt bra. Det känns som att komma hem igen. Kanske passar jag inte in som innan, men jag passar in på ett annat sätt. Tyskland känns väldigt fort väldigt långt borta på något sätt. Som om fyra år försvann bara sådär, eller som ett parallellt universum på något sätt.

Kära blogg

Hejsan bloggen,

ledsen att du har blivit helt försummad det senaste. Jag har haft lite mycket att göra. Har flyttat till Sverige och det är en massa jobb. Dessutom har min månad i Sverige förbytts mot en totalt oplanerad jobbresa. Till Sudan. Jag vet ingenting om Sudan, men jag har ungefär 2 dagar på mig att lära mig. På söndag går flyget.

Kaos,kaos, kaos... det är så mitt liv är antar jag.

Men det känns bra att vara hemma idag.