En sista framsida av myntet

Tyvärr är kvaliteten lite dålig men det är ändå värt att se på det här! De här dansarna har ofta inga tånaglar efter som de har ramlat av... jag undrar hur de lyckas hålla sina knäskålar intakta.

Georgier kan kultur. Hela landet är fullt av sång, dans, spännande arkitektur... they know their shit och har anledning att vara stolta.

Framsidan av myntet

Till slut den ljusa sidan - sagolandet Georgien med fantastisk kultur. Erisioni är en dans och sånggrupp från Georgien. Det är det här som gör att man diggar Georgien.

Ett gatnamn som du inte hittar alltför ofta

Det här är huvudgatan i Gori, strax utanför Tbilisi, uppkallad efter stans store man..

Cyniskt

Dagen efter badet sitter vi på ett café i Tbilisi och diskuterar. Jag kan för mitt liv bara inte förstå hur man kan köpa en17-årig tjej som dessutom är hög och full och sen tycka att det är attraktivt. Jag menar, hur får man liksom till det?

Vika fimpar och säger:

"Mia. If you really really need to go to the toilet, would you be willing to pay for it?"
"öh.... yes..." säger jag tvekande.
"For men, its the same thing. They have a need, they are willing to pay for it"

Hallå ni män där ute! Kan ni ge mig lite tro på mänskligheten och dementera det här!!???!!!

Baksidan är lika tydlig som framsidan

Jag strosar en dag i Tbilisi på egen hand och hamnar av en slump på en av broarna från gamla stan över till andra sidan. Bestämmer mig för att fortsätta på andra sidan istället och strosar vidare. Inser lite för sent att det hänger tjejer i väldigt korta kjolar utmed vägen.
När jag inser mitt misstag och vänder tar det ungefär 10 sekunder innan en Lada med nervevad ruta kör upp utmed mig. Jag stenstirrar ut i tomma intet och fortsätter gå, nu inte mer i strosande tempo utan målmedvetet. Efter fem sekunder inser han sitt misstag och kör vidare.

För det är liksom så. Tbilisi är vackert, spännande, med fantastisk kultur, mat, vin... och stolta människor. Men problemen finns där också, och till skillnad från mer utvecklade turistländer får man dem rätt upp i fejan där du står och går.

Ett par dagar senare går vi på det turkiska badet. Här kan man hyra en egen avdelning och vi är fyra fnissiga tjejer som badar bastu, badar i vatten från varma källor och dricker te. När vi väl kommer ut från vår avdelning är klockan nästan 22 och stämningen i entren har ändrats. Nu sitter en kille i en av sofforna med en prostituerad på vardera sida. De är sisådär 17 år skulle jag tro. Det är ingen situation där man känner sig rädd eller hotad på något sätt, men det är straight up your face. En av tjejerna tittar på oss. Hon är hög som ett hus och trycker i sig whiskey från ett dricksglas. När jag möter hennes blick går mitt hjärta i tusen bitar. Hon ser så längtande ut, som om hon vill att vi bara ska ta med henne, bort därifrån. Och vi kan inte göra någonting.

Hurra!

Skulle bara säga att en av mataffärerna här brevid har TYSKT bröd!! Hurra!!! Jag slipper äta degig och söt sirapslimpa! Ibland är det inte mycket som krävs för lite lycka.

För övrigt verkar det som om en av grannarna har en riktigt fet ljudanläggning. Jag hör till och med texten i låtarna. Funderar på om jag ska kontra med min skiva med georgisk körmusik som jag köpte förra veckan....?

Kanske har jag lite barnslig humor....

...men LITE rolig är väl ändå den här fula georgiska stålstatyn från det här perspektivet eller?

Nog nu, mer Georgien i morgon!

Baksidan av Tbilisi

Jag har överlevt trafiken i Kosovo och Sudan och därmed kannt mig ganska van vid störig trafik. Men efter en dags vandrande i Tbilisi har jag fått helt nya perspektiv på vad störig trafik innebär. Man är liksom glad att man lever när dagen är slut.

Viktoria berattade hur hon en gång fått nog av en körgalen taxichaufför genom att fråga
"Do you have any plans for tomorrow?"
Valdigt glad taxichauffor svarar "no not really"
Vika sager: "Well, I do, so I would prefer to be alive then"


Hehe.

Mycket trafik betyder dålig luft, betyder mycket avgaser. Dessutom röks det mycket och överallt. Öh... efter en dag på stan är min hals som ett sandpapper.

Ut på georgiska landsbygden

Vi åker söderut över helgen. I en minibuss skumpar och hoppar vi fram i fem timmar på slingriga bergsvägar upp i de kaukasiska bergen för att titta på grottstaden på kortet här ovanför. Vi är en ganska blandad trupp, fem kvinnor i olika skeden i livet. Viktorias 73åriga mamma, den varldsvana äldre damen Larissa, yogainstruktören Olga med sin 7årige son, underbart söta 25ariga Marie, och så Viktoria och jag.

Landskapet är hänförande. Absolut hänförande. Vi slingrar oss upp i bergen, bussen skumpar ibland så att man hoppar i sätet. Hjärnan känns lite skakis när vi är framme och når den absoluta stillheten i en liten by bara 20 km från den turkiska gränsen. Här bor vi i ett hus över natt (det där lilla huset till vänster. För höjdrädda som jag rekommendaras egentligen inte hängbro egenhändigt byggd av killen som äger huset, men redan andra gången blev jag lite morskare när jag stapplade över).

Det finns en sån enorm potential för turism i det här landet. Under vår endagsvandring passerar vi förbi en gård som har en varm källa sprutande upp på gårdsplanen. Två bassänger har de, i var sin liten lada, ditt byns folk kommer och badar. Gården verkar styras av en gapande sur tant i mustasch. Hon visar oss hur bassängerna har ett omloppssystem som byter ut vattnet varannan dag - proppen är en petflaska intryckt i röret.

Potential, men fortfarande en bit att ta sig.

Samtidigt finns det redan där nu. Det är lite lättare när de andra i resesällskapet pratar ryska, men det finns ju där: vandringsguiden, övernattningsmöjligheterna och framför allt gästfriheten.

Det finns något här som vi har förlorat för länge sen känns det som. Men mer om det någon annan gång.

ett pausinlagg

Det regnar i Tbilisi och Viktoria jobbar. Jag kunde inte lata bli....

Har huvudet fullt av blogginlagg, men de kommer samaningom. For den har gangen bara ett kort: AHHHH, jag diggar Georgien! Om ni far chansen sa bara ak, tveka inte!!!

time out

Bloggen, jag lämnar dig ett litet tag. I morgon kväll går nämligen flyget till Tbilisi och jag tänkte verkligen ta time out. Inga jobb-mail, helst inga mail alls, och....gulp...ingen blogg. Tänkte faktiskt att jag eventuellt skulle vara off-line hela veckan. Vi får se hur det går...

Flyget går i morgon eftermiddag. Ska bara packa. Som vanligt när jag reser privat står jag helt handfallen. Vaddå, inga kostymer? Ingen dator? Äh... man kanske ska ta med sig ...en bok??!!

Det här kommer ta halva natten. Suck.

Lite visare?

Jaha, så var man ett år äldre. Känns ungefär som vanligt, med undantag för extra värme i hjärtat av alla SMS och mail och telefonsamtal.

Annat var det när man var liten. Då man inte ens kunde somna kvällen innan för att det var så SPÄNNANDE att fylla år. Sen vaknade man tidigt, tidigt och fick sova räv fram tills familjen äntligen kom och grattade. Jag undrar när det där försvann? Kommer inte ihåg.

Tonårstrams

Kära ansikte, du har missuppfattat det här tror jag. Jag börjar närma mig 30, vilket gör att de små rynkorna runt ögonen och det ökade antalet veck i pannan som uppkommer när jag lyfter ett ögonbryn faktiskt är logiska.

Mindre logiskt är att en dag vakna med en stor finne på hakan. Kroppen, du är minst 10 år för sen. Det är dags att komma ikapp med livet, eller? Släpp rinken och kom in i matchen.

Det blev inte som jag hade tänkt mig, men det är ju bra ändå

Jag är hemma i Göteborg igen och låter väskan stå kvar ett tag i hallen. Bara ett par dagars jobb, sen är det dags för semester! En hel vecka!

Kanske skulle man kunna tänka att det hade varit bra att stanna hemma, inte leva i en resväska, pusta ut, gå till frisören, köpa en cykel eller annat som borde göras.
Men jag sätter mig på planet till Georgien på fredag. En vecka här hemma skulle inte betyda annat än att jag hade sopsorterat, städat och åkt till IKEA - jag känner mig själv. Om jag vill ha en vecka med sovmornar, läsa böcker, vara ute i naturen och sitta på cafe så måste jag vara helt borta från alla rutiner. Time out kräver en ny miljö för mig. Min vän Viktoria ska visa mig Tiblisis vackraste sidor under en vecka.

Ibland förstår jag att mitt liv verkar mer än konstigt, att det kan vara svårt att förstå hur jag prioriterar eller val som jag och mannen gör. Det tog ett tag för mig också att inse att mitt liv inte behöver vara som någon annans, att jag faktiskt inte måste skaffa eller vilja ha det som ingår i "mallen". Det är OK att leva på ett annat sätt också om det känns rätt.

Det betyder inte att jag inte ibland längtar efter ett enda ställe att tillhöra. Eller ett trähus med äppelträd utanför. Ibland skulle jag bara vilja storhandla på ICA utan att ha diskussionen om huruvida vi hinner äta upp BÅDE leverpastej OCH skinka som pålägg innan kylskåpet måste vara tomt för att resväskan är packad.

Men just nu är jag så nöjd som det är. Det har blivit väldigt annorlunda mot vad jag tänkte mig för ett par år sedan, mitt liv. Men det är bra som det är.

Live mitt i natten

Kära läsare där ute,

en live-update från Chisinaus flyplats mitt i natten! Jo, de har helt plötsligt skaffat gratis wireless här på flygplatsen. Air Moldova, ni är helt förlåtna.

Efter 20 resor, minst, hit blir jag nu utplockad för koll av handbagaget. Andäktigt plockar mannen ut min mobil och lägger den försiktigt på bänken. Mobilen är den ultimata statussymbolen för män här skulle jag tro. Därefter visas inte riktigt samma hänsyn. Jag plockar ihop smycken, laddare, eltandborste (en sån dyrgrip kan ju inte bara checkas in) och annat krafs spritt över hela den rostfria bänken.

Dags att boarda!

En ny dimension av morgonpigg

Min plan lyfter i morgon klockan 04.05 på morgonen. Vilket betyder att jag ska gå upp i morgon 02.30, flyga till Frankfurt och troligtis vara först på huvudkontoret sisådär vid 6-tiden på morgonen.

Alltså. Kan man få lägga in en protest hos Air Moldova? 02.30 är en tid man går HEM efter en kul kväll ute, inte en tid man går upp för att hänga på Chisinaus flygplats.
Hela min kropp protesterar. Air Moldova, av alla, vars förträfflighet jag alltid lobbar för till alla som ska i riktning Chisinau. Jag känner mig lite sviken.

Men det har varit en bra resa den här gång - ett litet nytt projekt med mig hem i bagaget, en första upplevelse av en uzbekistansk restaurang som gav mersmak och goda nyheter från en god vän här. Om jag bara förtränger den hemska pizzan från Andys pizza som bjöds till lunch idag (moldaviska pizzahak har en störande vilja att lägga på ett tjockt lager MAJONNÄS på pizzor. Är ungefär så gott som det låter) så var det en riktigt bra resa.

Mitt andra hemland

När Peppe ropar kan man ju inte annat än att svara :)

Hur är egentligen Moldavien? Efter att ha varit här nästan varje månad i snart två år är det ett andra hemland på något sätt. Kollegor som har blivit vänner, restauranger som har blivit stamställen. Hotell där personalen hejar igenkännande när jag kliver in.

Moldavien är ett bra ställe. Det är vackert, kulligt landskap med vinodlingar och solrosor som böljar i vinder. Gamla kvinnor i huckle som böjer sig över fälten med hackor, färglada små hus med sneda tak i små byar. Chisinau är det enda som liknar en storstad med en lång paradgata, massor av bra restauranger, ett par OK nattklubbar och vänliga människor som uppskattar det lilla. God mat, ännu bättre vin och horder av vackra kvinnor (Verkligen. Moldaviska kvinnor är hur vackra som helst, man känner sig relativt grå och tråkig här. Tyvärr är moldaviska män ingenting att hurra för eller titta på. Verkligen inte. Ojämnställt land det här).

Men det är också ett land med enorm fattigdom och en frustrerad befolkning som längtar efter det ouppnåliga i väst, som bara längtar bort. Det är en av de länder med mest problem med trafficking i Europa. Arbetslösheten är enorm, korruptionen likaså. Visst finns det restauranger och affärer i Chisinau, men priserna är så höga att ingen med en lokal lön klarar av att leva på det, en standardlön räcker knappt till hyran för en liten lägenhet. Därför finns det fortfarande unga barnfamiljer som i gammal sovjetisk stil delar en lägenhet med en annan familj - ett rum var och så delar man kök och toalett. Studentkorridor för barnfamilj. Överlever gör de flesta på pengarna som strömmar in i landet från släktingar som jobbar utomlands. 1 miljard EUR per år beräknas komma in bara genom officiella kanaler (och då kan man ju bara föreställa sig hur mycket som kommer in i fickor och kuvert). De unga och arbetsföra lämnar landet, kvar blir gamla och barn, inte den bästa grunden för att bygga upp landet.

Två sidor av samma mynt. Beroende på humör ser jag mest det ena eller det andra, även om den första biten överväger när jag tänker på Moldavien. Det är ett fascinerande ställe, jag trivs här. Fast jag kan ju också komma och åka som jag vill. Ett EU-medborgarskap är mycket värt ibland...

Här finns inte direkt så mycket att se av traditionella sevärdigheter, men har ni vägarna förbi så planera för ett par dagar i Moldavien frampå vårkanten just när solrosorna blommar. Ni kommer bli förvånade!

Hotel Elat i Chisinau har blivit ett litet hemma har jag upptäckt. En liten tillfixad hemmavärld med sina egna rutiner. Hotell-hemma -rutiner.

Man upphör aldrig att förvånas...

Jag anländer till flygplatsen i Chisinau. Det känns som om det var länge sen, även om det bara var ett par månader sist.

I passkontrollen sitter två killar, den ena verkar läras upp.

- Hi, welcome, how are you?
(Det är faktiskt inte helt ovanligt att man blir tillfrågad)
- I am fine, how are you?

Fel fråga tydligen. Han bara skrattar och kollar på mina fyra sidor i passet fulla med Moldavienstämplar:

- How long are you staying here? Over the weekend?
- No,only until Friday
- OK. What a pity. What are you doing here?
- I´m working.
- With what? Dancing?

Öh...???? (alltså, "dancing" innebär i det här landet visserligen inslag av dans, men oftast en helt annan palett av servicerbjudanden).

Alltså. Bara så att vi kan göra det här klart passkillen. Om du inte hade suttit i det där löjliga båset och hade haft fullkomlig makt över mina möjligheter att komma in i landet hade jag sagt betydligt otrevligare saker än mitt mesiga "nej, jag är konsult inom finanssektorn" som svar. Bara så du vet.

Fem sovplatser på lika många dagar

Fredag natt: hemma i egen säng!!!
Lördag natt: hemma hos föräldrarna i Halland
Söndag natt: schabbigt hotell i Luxemburg
Måndag natt: i mannens tillfälliga rum i en lägenhet i Darmstadt
Tisdag natt: Hotel Elat i Chisinau

Öh. Den här veckan börjar inte normalt.

En rolig lördag

Det blev ett riktigt halländskt bonnakalas. Lekar, öl i tunna med is, snaps, massor av god mat, sånger, lite till snaps, ett par sånger till, kaffe, partaj...

Jag återsåg bekanta som jag inte hade sett på sisådär fem år. Minst.

T. älskade hela världen och gav sig i kast med att krama alla. Mina försök att lura i honom cola fungerade sådär.

Frampå sena natten blev det gammeldans, och mannen överraskade mig med att lyckas trixa till en hambo.

Kokt korv med bröd som nattamat när fötterna började värka. Jag doppade min tå i en brinnande marshall på trappan.

Mannen och jag intog dansgolvet ytterligare en gång. En kille dyker upp och säger: „ni verkar vara det skönaste paret här i kväll. Får jag dansa med er?“. Jag är lite för trött och berusad för att notera det lustiga i situationen.

Det börjar dansas bugg. Sån där bugg som dansas med livet som insats framåt två-tiden på morgonen när det är är alldeles för „halt dansgolv“ och vassa armbågar som sticker ut för att man ska klara sig av dansgolvet utan blåmärken och blessyrer. Det spelas schlagers och „Mr. Vain“.

Halv tre stapplade Mia ut barfota med alldeles ömma fötter som inte kunde dansa ett enda steg till och hoppade in i bilen för att åka hem. Ja se, det var ett kalas som kommer pratas om länge.

Dagens i-landsproblem

Kan man gå på 30-årskalas i jeans? Om det är snygga jeans med snygga sandaler till och fest-topp? Eller måste man ha kjol?

I kväll är det 30-årskalas i bygdegård. Jag tror på värsta festen, mycket röj, klackarna i taket och sen hemkomst samt dagen efter genomgång av bildmaterial som måste hemligstämplas och absolut aldrig hamna på någons Ansiktsbok.

Ska bara skriva färdigt tråkig tråkig jobbrapport som jag egentligen skulle skrivit igår. Jag struntade i det och gick och åt sushi med mannen istället. Its all getting right back at me now.

Långtråkigt men toppen?!

Perspektiv förändras över tiden. När jag bodde i Göteborg förra gången tyckte jag nog att det var en ganska stor stad, mycket trafik och betong.

Nu känns Göteborg mer mysigt. Grönt och lugnt. Det är en så bra plats att slappna av på.

En vän som en gång bodde i ett år i Sverige sa att jo, han tyckte jättemycket om Sverige. Skulle nog kunna flytta tillbaka. Men i slutändan skulle han nog tycka att det blev lite.....tja... långtråkigt.

Då förstod jag inte alls ("långtråkigt??!!") men nu förstår jag bättre. Fast för mig är det precis rätt. Jag har nog av att springa runt och stressa när jag är ute och reser. Att komma hem till en lugn oas är precis vad jag behöver. Folk är lite mer trevliga, har lite mer tid.

(Jo, jag vet. Det är det här som är smekmånadsfasen. Jag ska komma ihåg det här inlägget i slutet av november när det har regnat snett regn och blåst i en hel månad och man har glömt hur solen ser ut och det är mörkt och folk sitter hemma och deppar. Hoppas jag kommer ihåg det här inlägget då...)

Jag önskar mig en ny resväska i födelsedagspresent

Det bästa med mitt jobb är att man aldrig riktigt vet vad som väntar runt hörnet.

Som idag. I morse fanns det eventuella planer på resor eller kanske jobb som behövdes göras, men allt lite luddigt.

Nu är det lunch. Jag har bokat om min planerade resa på måndag till Frankfurt för att istället flyga söndag till Luxemburg, därefter måndag Frankfurt och tisdag morgon till Moldavien för resten av veckan. Höstens fram till nu helt oplanerade schema har efter tre timmar helt plötsligt ytterligare en Moldavienresa i oktober, en Makedonienresa i november och en sväng till Frankfurt däremellan. Någonstans hägrar en Sudanresa i november också.

Jag gick från ganska lös och ledig höstkalender till en där man får börja försvara sin tid hemma på en förmiddag.

Det kan bli lite mycket det här. Men det är förbaskat roligt samtidigt.

En hälsning från alp-landet

Ko i solnedgång.

Enbart från min pappa får man såna fina vykort.

Borsta noga varje tand...

..brukade min mamma sjunga för mig när jag var lite och det skulle borstas tänder.

Jag var alltså hos tandhygenisten igår. Hon hade helt perfekta vita tänder som jag avundsjukt stirrade på. Det fungerade jättebra som säljargument, jag kom ut med en ny supereltandborste för 1000 kronor. Med supertandborsten kan man välja olika program och borstar och har tillochmed ett reseetui för resor.

Jag tror att vi kommer bli kompisar, tandborsten och jag (för 1000 spänn är det nog nödvändigt att vi blir väldigt goda vänner).
I går kväll körde jag vanliga "clean"- programmet (2 min, 24 sek. Jo, det finns en tidtagare också), följt av massageprogrammet. Avslutade med "polish".

Finns tandborst-fetischism? I såfall ligger jag helt klart i riskzonen.

En nästan-dröm innan jag somnar tar mig långt tillbaka i tiden

För ganska många år sedan drömde jag ofta att jag var tillbaka i min morfars gula hus i Västergötland. Det är över 15 år sedan morfar lämnade oss men jag drömde att jag smög in i hans hus igen för att känna mig hemma. Varje gång blev jag upptäckt av de som bodde där nu som trött suckade och undrade vad jag gjorde där igen.

Under ett år var det en återkommande dröm, i olika varianter, men temat var alltid det samma. Till slut tog min mamma med sig korten vi tog innan morfars hus tömdes och såldes. Varje vrå var dokumenterad och jag bläddrade igenom dem. Efter det kom drömmarna inte tillbaka.

Det är ju det där med att vara hemma igen. Mannen och jag pratar mycket om det för tillfället. Kanske är det därför som mina tankar, precis innan jag somnar, tar mig tillbaka till morfars gula hus där borta i Västergötland. Det förvånar mig, för där har mina tankar inte varit på mycket mycket länge. Kanske är det för att mannen och jag har pratat om vilket typ av hus vi skulle vilja ha någon gång

"Ett gult eller rött gammalt trähus med äppelträd utanför" säger jag bestämt. "Karaktär. Huset ska har KARAKTÄR!"
(Man kan ju undra vad en äppelallergiker som jag ska ha ett äppelträd till. Jag vet inte heller så noga)

Tillbaka till morfars hus går jag i huvudet igenom rummen och inser att jag minns allting. Hur ytterdörren låter när man öppnar. Lukterna, vilket trappsteg i trappen som knakar. Vad som hänger på väggarna, hur det känns att hoppa i sängarna i sovrummet där vi alltid sov. Klangen på pianot i vardagsrummet och smaken på päronen i trädgården. Längst ner i skafferiet ligger tekakorna, i skåpet till höger om spisen finns de fina små djupa tallrikarna med små ballerinor i botten.

Sen somnar jag. Jag ler.

Uppdaterade flytta-hem-listor

Mina tänder är som nya, det har polerats och skrapats och grejats. OK, kostade mig 700 spänn, men det var det värt. Svensk tandvård - att lägga till på listan över saker som är bra med att bo i Sverige.

Ny punkt på listan över saker som måste inhandlas när man bor i Göteborg igen: vindjacka.
Alla har en här i Göteborg. Jag hade glömt av det efter fyra år borta från höstrusket och vindpinet. Min garderob innehåller ingen Haglöfs Windstopper. Måste nog göra något åt det.

Det finns bakterier och det finns virus

Förra veckan fick jag ett virus på min jobbdator. Ett megavirus skulle man kunna säga. Tre månaders jobb och email raderade i ett slag.

AHHHHH..................

Jag kommer ständigt på nya saker som är förlorade, som måste göras nya.

*Många fula ord på en gång i Mias huvud*

Sitta och slösurfa i en fåtölj och få fotmassage av sin man.

Den perfekta söndagkvällen.