Jag flyttade till Tyskland i augusti 2003. De första veckorna kände jag mig så liten på jorden. Allt var nytt, att starta från noll kändes som mer än en utmaning. Jag blev sjuk redan första veckan och låg i sängen med feber. Mannen lovade att komma hem på kvällen och laga mat.
När han kom var han nästan två timmar försenad, något hade uppehållit honom på jobbet, och jag var nära gråten. Så liten på jorden, ledsen och ursinning på en gång. Mannen förstod inte riktigt varför, men jag kände mig så utsatt. Det var ju bara vi. Jag hade ingen annan att luta mig emot när det behövdes. Om inte han kunde hjälpa mig, så hade jag ingen annan att fråga.
Med åren har det där ändrats. Vänner har tillkommit och skyddsnätet har utökats även i Tyskland.
Men det är ändå en viss skillnad när man sitter på påskkalas på släktgården hemma i Sverige. 20 personer som alla är länkade till mig på något sätt. Jag tillhör ett sammanhang. Här tillhör jag något mer.
1 kommentar:
Fast man kan ju bo långt från sin släkt här i Sverige också, det gör jag. Du kan ju flyga hem till Sverige det tar säkert mindre tid än att åka bil inom Sverige. Men det är jobbigt att vara utlämnad, särsklit vid såna tillfällen när man bara skulle vilja sticka bort ett litet tag p.g.a ilska. Eller som en vanlig söndags fika hos föräldrarna till exempel, det går ju inte. Det är bara till att bygga upp ett socialt nätverk där man bor.
Skicka en kommentar