Cykla är väl roligt?

Alltså det är ju tänkt att jag ska cykla Tjejvättern i år. Kanske del av någon slags 30-årskris, vad vet jag. Det började ju ganska magert, eftersom jag inte har någon cykel. Men i morgon ska cykeln avhämtas hos K som har en mage som växer alldeles för fort för att tänka på cykellopp.

Tja, och så kom då idéen att det ju hade varit jättesmidigt att cykla hem cykeln.

Ja, så då ska jag göra det då. Bara 42 km. Undrar hur många kuddar jag behöver sitta på på kontoret på torsdag morgon?

Home Sweet Home

Så är man hemma igen, 18 timmar efter taxin till flygplatsen i Accra. Jag debuterade som smygamerikan genom att flyga hem i mysbyxor. Insåg att jag har kommit över att känna mig dum med sovmask på flyget. Insåg att man känner sig dock ganska väldigt dum i mysbyxor när man tar måndag-morgon-8.40-affärsflyget-för-kostymnissar från Frankfurt till Göteborg.

Det känns som om våren är på gång. En så bra tid att vara hemma. Den här veckan ska cykeln för Tjejvättern hämtas. Och så ska vi påta i vårt enda land. Och sitta på balkongen i solen.

Puh....andas ut.

Saker att berätta i efterhand

Saker som man berättar för mamma först senare:

1) Att man glömde solkrämen innan man gav sig ut på sightseeing så att ens armar är tomatröda. (Detta är kanske det värsta man kan göra i vår familj. Eftersom systern och jag föddes med marginellt pigment var barndomens somrar ett ändlöst kylbalsamrace, brända ryggar och bada med T-shirt för att skydda sig mot solen. Kommer ni ihåg det där rosa kylbalsamet förresten? Som liksom stelnade på huden i en rosa hinna)

2) Jag blir bjuden på middag inne i stan av en kollega och tänker ”äh, jag tar väl en taxi tillbaka i kväll”. Albert hämtar upp mig, han kör inte på kvällarna, men har en helt annan syn på det där med att åka taxi på kvällarna till stans utkanter. ”Maria, there are also bad guys....if they see that you are alone lady.....”. Jag ser att han är verkligen orolig, inte bara så där gentlemannamässigt överbeskyddande som moldaver är. Och helt plötsligt blir jag också orolig och tänker att det här kanske inte var världens bästa idé.

(Vi tar en paus i storyn här: generellt sett tycker jag det verkar bättre att vara tjej än kille på många sätt. Men vid såna här tillfällen suger det fett. Här har man sett sina kollegor ta en taxi tillbaka på kvällarna utan problem och så inser man att faktiskt, det är inte riktigt läge att göra det när man inte riktigt hittar till hotellet och knappt vet i vilken riktning man ska köra. Det suger faktiskt riktigt fett.)

Ialla fall. Albert är orolig. ”I promised Mr. Bill that I would take good care of you.”. Det slutar med att vi tar oss ner till Oxford Street i centrum där Albert väljer ut en taxichaufför som han pratar allvarligt med. ”Its ok, I now know where he lives”, säger Albert när vi kör därifrån. ”If anything happens I will find him”.
Så kommer jag till middagen tillslut. Min kollega skrattar lite åt mig när jag säger att jag har ”10 PM curfew”, men det är en trevlig middag. 22.00 hämtar chauffören mig och tar mig tillbaka till mitt hotell. Och jag känner mig lite, lite arg för att jag var tvungen att nagga på friheten, men glad för att Albert bryr sig.

Accra

Shoppingsugen?

Trafiken i Accra är fruktansvärd. Man kan lätt fastna ett par timmar här och där. Det har också skapat en gatukommers utan dess like där försäljare kryssar mellan bilarna bärande på sina varor.

Jag kan förstå vatten-, kex-, frukt-, tuggummi- och till och med toapappersförsäljarna. Däremot undrar jag hur många som sitter i bilen och tänker att ”Nä, nu skulle jag verkligen behöva köpa en bordsantenn till TVn. Eller en 1,5x1 meter stor tavla på Jesus. Eller superlim och en skrivbordslampa. Eller kanske en stor plastsoptunna tillsammans med ett lexikon”

En spillover-effekt

Så äntligen får jag se mig runt i Accra. Albert kan stan, han är född här, och han tar mig till hörnen och bakgator. Vi börjar på stranden, precis där han bor. Han bor i ett skjul där precis brevid. Berättar att han var fiskare från början. Fick tag i en bil och började köra lite taxi. Och en eftermiddag i augusti råkade han stå med sin taxi just där jag och vår projektledare Bill stod och behövde en taxi den där veckan när vi startade projektet. Sedan dess kör han Bill till kontoret varje dag. Kör och hämtar lunch ibland. Kör oss alla andra från jobbet som kommer hit. Vi betalar lite för mycket, men inte så jättemycket över marknadspris. I gengäld är han i tid. Varje dag.

”Mr. Bill changed my life”, säger han när vi står på stranden. ”I learned English. Before my English was not so good. And now I have job every day”

Ibland kan projekt har bra sidoeffekter. Jag betalar överpris för sightseeingen. Kanske var det just det han ville uppnå, men det spelar inte någon roll.

Huvudsaken är en bra dusch

Vi pratade på kvällens middag om konsulters egenheter. Om att nästan alla har någon halvknäpp sak i väskan, eller något krav som är så där absolut.

Själv reser jag inte någonstans utan mina georgiska tofflor. Ipodhögtalaren för musik på rummet står också högt i kurs. En av mina kollegor har alltid med eget kaffe och en liten vattenkokare för att kunna koka kaffe på rummet. En annan tar alltid med sig egen handduk.

Men idag hörde jag kanske det roligaste jag någonsin har hört; konsultkillen som alltid packar med sig sitt eget duschmunstycke för att få en bra dusch var han än är.

Jag har inte slutat skratta ännu.

Albert

Albert är vår taxichaffis som hämtar oss varje morgon. Han kallar vår team leader för ”dad” och har en stor ghanaisk flagga i fönsterrutan. Han skrattar bara åt mig när jag säger att jag är här för ett par dagar och frågar hur länge jag stannar.

I morse skrattade han och sa:
”Maria, I am making plans for Saturday! I will show you a lot of places!”

Sightseeing fixad. Ska bli så kul!

Det där med corn flakes och Afrika

Jag är en riktig Afrikanovis. Note för frukost i morgon: man kan inte hämta cornflakes med mjölk och sedan gå och hämta bröd,ost och juice i ett land med enorm luftfuktighet. Då är cornflakesen redan en enda gegga.

I morgon: hämta cornflaks, hälla på mjölk, snabbt reträtt till bordet, äta direkt.

Gör om, gör rätt.

Dagens dilemma

Dagens dilemma; en kollega och jag ramlade på världens roligaste projekt. Vi skulle passa som handen i handsken för jobbet, ha vansinnigt kul under tiden, och dessutom är det SÄLLSYNT att ett sånt projekt dyker upp.

Enda kruxet: det är i Afghanistan. Vill man det eller? Vad tycker ni?

Syntax Error

"Nä, nu skiter jag i det här"

skulle jag tro att min kropp sa i går kväll när den helt sonika bestämde sig för att inte vara med längre. Drog på mig en förkylning på flyget som inte blev bättre.

Sen hände samma sak som sist jag åkte till Sudan - kroppen bara sa tack och hej. Den ville liksom inte vara med och leka när jag toppade förkylningen med sisådär 30 graders temperaturskillnad och klibbig luft. Det gick inte ens att packa upp ordentligt. Jag bara gick och la mig.

Idag lite bättre. Lite gladare. Bor även den här gången någonstans ute i utkanten och har hittills inte sett någonting. Men den här helgen, då ska här kollas runt tänkte jag.

Sova som en gris i Accra

Framme i Ghana och med huvudet fullt av blogginlägg. Dessvärre också huvudet fullt med snor.

Orkar inte tänka, orkar inte röra på mig. Orkar bara sova.

Det blir bättring, jag lovar. Men först sova.

Resehjärnan

Oj, jahaja. Det är för lite att vara hemma bara ett par dagar, man hinner inte riktigt med. Det är alldeles för mycket man vill hinna med under alldeles för kort tid. Alltså blir det panikpackning sent på kvällen. Igen. Jag måste sluta panikpacka, det slutar bara med en alldeles för stor väska. 

Nu sitter jag i soffan och pustar och inser att jag åker till Ghana i morgon. Försöker få huvudet att hänga med kroppen. Sätta på resehjärnan igen. 

Sladdar

Min man har köpt sig en för tidig födelsedagspresent i form av en enorm TV. Det har varit ett sånt tjat om denna platt-TV sen vi flyttade in i huset för nästan ett år sedan och nu tog orken slut för den här tjejen. Så nu står den där, svart och fin, och mannen, som lider av svår sladdhärveångest, håller på att gömma sladd och vira sladd och ordna sladd. 

Mannens sladdhärveångest yttrar sig i ett sjukligt behov av att varje sladd ska vara precis så lång som behövs, resterande sladd ska vara sammanrullad enligt mannens koncept för hur man rullar en sladd, ihophållen gärna av ett litet snöre. Så måste alla sladdar se ut, annars rubbas mannens livsbalans. Jag knölar gärna ner sladdar i en låda i en enda härva. Det får mannen att hyperventilera.

Själv tyckte jag att det hela innebar rätten till ohämmad shopping en timme eller två. Det var inte heller så dumt. Nya skor och kostym och Jonas Gardells nya bok "Om Jesus". Måste väl göra nåt för själen också. 

Titta vad jag fick, titta vad jag fick, titta vad jaaaag fick!!!

Lite som ett frågetecken såg jag nog ut när mannen dök upp med rosor bara sisådär. Fast det var ju inte bara sisådär visade sig utan förlovningsdag. Vi har aldrig riktigt firat den, mer än den enda gången när vi var förlovade och ännu inte gifta, och ärligt talat krävdes det att mannen uttalat sa "FÖRLOVNINGSDAG" för att jag skulle förstå blomsterkvasten.

Förlovningen.. just det ja. 2003. Vi bodde på nionde våningen i ett höghusgetto, men i det sista huset innan fälten började. Om man satt på vår stora balkong var det som att sitta i himmelen. Fantastiska solnedgångar. Perfekt för romantisk förlovning. Just där, mitt i solnedgången.

Så var det dags. Ringarna var där, champagnen också.

Först blev det molnigt.
Sen började det blåsa. Stormstyrka
Sen började det regna.

Förlovningen genomfördes inomhus, tittande ut genom glasdörrarna på det som hade varit en vacker solnedgång om det inte hade varit så förbaskat molnigt. Och ösregnigt. Nu blev det mest bara mörkt.

Och ändå var det alldeles perfekt.

Mia goes luxus

Nä, jag är nog inte riktigt tillbaka. Ska bara klara av en till dag på huvudkontoret springande som en skållad råtta. När ska jag lära mig att två dagar på kontoret är inte tillräckligt. Det är bara inte det. Nåväl. Ska bara skaffa visum till Ghana, prata utbildningsmaterial med två kollegor, ha gruppmöte, ha möte med gruppchefen och äta representationslunch. Sen ska jag ta tåget till flygplatsen och åka LUFTHANSA hem. Inget Ryanair här inte. Den här resan går helt klart i lyxens tecken.

Gnäll från en hotellrum med kräkgröna gardiner

Alltså nu ska jag ta mig tusan gnälla lite här. När man är i Moldavien eller ta mig tusan varsomhelt lite österut med undantag för landsbygden i Tajikistan, så är trådlöst internet ungefär som dusch på hotellet. Man förväntar sig att det är där och ingår.

Men inte i Schweiz inte. Här får man köpa ett Value Card som antagligen är så dyrt att jag inte ens vill se räkningen i morgon för att på nåder få logga in sig ett par timmar. Grrr... Det. Här. Gillas. Inte. Tur att det är återresa i morgon, hittills har Bern inte imponerat på mig.

För övrigt är jag nog lite tillbaka igen. Har ägnat de senaste dagarna åt att leverera utbildningsmaterial model mastodontmycket. Idag gick de första 15 delarna iväg. Bara 7 kvar nu. Deadline var slutet på februari. Det går ju bra det här.

Bern

Mannen och jag lyckades samordna våra resor till den grad att vi bägge skulle med 6.55 -flyget till Frankfurt.

Mannen jobbar för stor firma. Som hämtar upp en i svart Audi utanför dörren och kör till flygplatsen. Mia fick en nys av lyx.

Sen till Frankfurt, träffa upp kollega, in till kontoret, tillbaka till Centralstationen, tåg till Bern, någon slags hutlöst dyr buffé på restaurang och krypa ner i sängen med laptop för att göra de där sista jobbgrejerna innan mötet i morgon.

Bern alltså. Jag har nog knappt varit i Schweiz innan. De pratar väldigt roligt här. Mycket mer har jag inte sett ännu.

Det där med att jobba hemma

De senaste två veckorna har inte varit optimala när det gäller gränsen mellan jobb och hemma. 

När jag började jobba hemifrån så insåg jag direkt att jag behövde klara gränser. Inget jobbande i morgonrock i TV-soffan, inget städande när det är jobbdags. Det som gäller är att ta sig upp i tid, på med kläder, smycken, smink. In på kontoret som bara lämnas för kaffe, lunch och toabesök. Kontoret är bara kontoret, när dagen är slut stänger jag dörren och går inte tillbaka. 

Så var det tänkt och så har det funkat ganska bra. På ett sätt är det ett bra sätt att inte bli slö, men främst är det ett sätt att klara av att sluta jobba. Om hemma blir kontoret är det lätt att aldrig riktigt sluta för dagen. Och det får man faktiskt. Även när man jobbar hemma. 

De senaste två veckorna har det varit lite för mycket grejer. Första veckan med det nya projektet jobbade jag i stort sett till midnatt halva veckan. Det hade väldigt dåligt inflytande på min disciplin. Det blev två veckor med evigt mixande av jobb och annat. Nä, nu är det tillbaka till ordning när jag kommer hem igen. 

Ransonering

Idag tog kaffet slut. Det kändes som en slags symbolik i det hela att efter två veckors ugglande på hemmakontoret och drickandes baljor av kaffe, så avslutas det hela med dagsransonering av en ynka kanna blaskigt kaffe.

Det är nog dags att rycka upp sig, fixa till sig och bli lite mer effektiv på något sätt. Så här kan det ju inte fortsätta.

Paus

Det händer helt enkelt ganska lite de här dagarna. Jag jobbar på mina utbildningsmaterial. Dricker kaffe. Jobbar lite till. Går till Hemköp på lunchen och handlar. Jobbar lite till. Dricker kaffe. Pratar med mannen. Tvättar. Kollar lite på TV. Sover. 

Andas. 

Väldigt skönt. Väldigt lugnt. Har bokat min resa till Ghana. Ska ta mig till Tyskland nästa vecka. Men först ska jag ta och jobba lite mer på mina utbildningsmaterial. Och kanske ta en kaffe till. 

Idag var precis en sån måndag som jag behövde. Lite saklig mak på jobbet. Haka av lite saker på listan och känna sig nästan lite i kontroll. Vilket inte var fel efter förra veckans kaos.

Hämta sushi på lunchen, chatta med en god vän.

För övrigt har min gode vän M försvunnit från MSN. Jag börjar bli orolig. Och utan kaffepaus-sällskap. Är det någon som har sett honom?

Kvällens dilemma

Vi har ett dilemma i den här familjen i kväll: antingen tittar vi på Melodifestivalen (med tvekan håller Mia på Melodifestivalen i brist på andra alternativ), eller tittar vi på Motorsågsskolan med Klas Ingesson på Kunskapskanalen (Mannen röstar på det alternativet. Men så är han ju från landet också). 

Vad säger ni? Mellis eller motorsåg? 

Dagens feel good

Dagens avstressare: skjuta stolen tillbaka och köra en sing-a-long med Sissel.

Mannen

I går hade jag jobbig telefonkonferens. Klockan 19.30 - 20.30 (nä, det är inte normalt. Men just nu är det inte normalt här). När jag la på luren öppnade mannen dörren till kontoret, ställde in en martini på skrivbordet och gick.

Ibland vet han precis vad jag behöver på ett nästan kusligt sätt.

Däremot oroar det mig att jag två timmar och två telefonsamtal senare gick ut i köket och sa:
- Jag behöver mer sprit.
Kanske blir jag alkoholist av det här nya projektet.

Jag tar hand om mig själv idag

I går jobbade jag fram till midnatt med ett kort break på två timmar på kvällen när några kompisar tittade förbi på en kaffe. En god vän påminde mig om vikten av att ta pauser och ta hand om sig själv, även i hysteriska jobbperioder.

Idag är jag bättre på att ta hand om mig själv. Jag sov lite längre. Nu tar jag mig ut 10 minuter i solen tror jag innan kaoset fortsätter.

Ibland är det bra att ha folk omkring sig som påminner om det normala mitt i det onormala.

Sova på jobbet kanske

Herre jösses. Denna dagen, ungefär två liv. Låt oss säga att det nya projektet på många sätt är en utmaning. Som jag hade behövt ungefär sisådär en vecka senare än nu för att skrivbordet lite mer rensat från annat.

Om mitt kontor här hemma hade varit lite större än en klädgarderob hade det nog funkat bäst att bara baxa in sängen här skulle jag tro.

Denna dagen, ett liv.

I dag ramlade jag in i mitt nya projekt. Massor massor av utmaningar och massor massor att lära sig och massor massor att inse och emaila om och kommunicera och förstå.

Första projektresan blir i slutet av mars verkar det som. Jag återvänder till Ghana.

Borta

Idag öppnade jag min blogg och inläggsrutan var borta. Bara en grå fläck kvar. Fick mig att fundera på om kanske inte mamma ändå hade rätt när hon skrev ut alla inlägg på papper utifall att internet skulle crasha eller nåt.

Idag snöade det. Att man kan bli så lycklig för så lite.  

Hej tant

Jag bakar småkakor. Det är något med att vara hemma som tar fram det husmoderliga i mig. 

Söndag morgon

Jag är hemma. Mmmmmm.....kolla Vasaloppet och dricka kaffe och mannen läser en bok och vi ska i stort sett inte göra något på hela dan. Återhämtar mig från gårdagens middag hos M och K, där Fru R och jag gjorde goda insatser på vinet skulle man kunna säga. Men kul var det!