I bilen på väg från Cacak till Belgrad börjar vår chaufför berätta om hans år i armén under kriget. Hur han var privatchaufför för en av generalerna som nu står inför rätta i Haag. Han berättar om hur generalen alltid behandlade soldaterna med respekt. Hur generalen en gång delade sin konserv med mat med honom eftersom det var det enda som fanns.
”All the soldiers really liked him” avslutar han.
Jag sager att det inte är varje dag man får åka med en generals privatchaufför. Vi skrattar lite.
Sen berättar han hur han brukade hämta upp generalens fru när de var i Pristina. I civila kläder (”one lonely soldier in uniform would get killed”) med fullt draget vapen väntade han utanför huset. Jag har så svårt att se denna genomvänliga kille stående med dragen pistol pekande på de förbipasserande.
”But it was not so bad – I was like a cowboy”.
Han skrattar. Och jag skrattar med. Serber har en fantastisk galjhumor, kanske det bästa sättet att hantera historien. Och vem är jag att döma? Jag jobbar i projekt på båda sidor. Jag ser hur Kosovo förtvinar i ett ingenmansland, hör historier som får öronen att krusas om vad som hände under kriget. Samtidigt hör jag berättelser från överlevnadskostnärer i Serbien, hur bombningarna bombade inte bara hus men också hela livsverk samman. Hur de nu på alla sätt försöker få resten av världen att inte bara se dem som de stora skurkarna i kriget.
Det finns inga vinnare i krig. Bara förlorare.
Ibland glömmer man här nere hur nära kriget ändå är. Det var inte så länge sen. Det är egentligen fantastiskt hur snabbt alla försöker resa sig igen. På något sätt måste livet gå vidare. Så ni som tycker kompisröstandet i melodifestivalen borde förbjudas - tänk på hur fantastiskt det är att Kroatien gav 12 poäng till Serbien. Att det faktiskt kompisröstas i en region som denna. Gör mig varm i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar