Jag är hemma igen. Det var min första gång i Bulgarien, och jag känner faktiskt inte direkt någon lust att åka tillbaka. I alla länder jag har varit i innan har jag alltid funnit något som fascinerar mig, som jag gillar och som jag är glad över att se igen om jag får chansen att komma tillbaka.
Jag har inte en enda sån sak med mig tillbaka från Bulgarien.
OK, nu ska man vara rättvis. Jag spenderade 95% av min tid på Hotel Princess, nästan ingen tid med andra bulgarer, förutom hotellpersonalen, så jag är säker på att det finns ett vackert, vänligt Bulgarien någonstans.
Tyvärr fanns det inte där jag var. Det är nog första gången jag har bott på ett hotell där man får be om ursäkt för att man råkar bo där. Så många ovänliga, otrevliga, suckande och sura kommentarer som jag och de flesta av de andra på konferensen har hört de senaste dagarna är nog fler än vad jag har hört i hela mitt liv innan. Lägg till att nästan ingenting funkade, allting gjordes långsamt och surt (om man serverar lunch för 500 personer på en timme är inte det bästa upplägget att ha ett enda bord, men en skål eller ett fat av allting.... i slutändan står man i kö i 50 minuter och äter på 5...)
Alltså, jag är egentligen inte så känslig. Jag kan ta att någon har en dålig dag, och att inte allt är toppenbra. I slutändan, om allt hade varit toppenbra, hade vi inte behövt vara där. Men vad hände med att bara vara lite normalt vänlig?
På flygplatsen när vårt flyg först annonseras ut som två timmar försenat börjar jag och min kollega allvarligt fundera på om vi ska föreslå att Bulgarien inte ska vara med på listan över strategiskt viktiga länder när vi diskuterar strategi om två veckor på jobbet. Jag röstar för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar