Så har vi landat i Sverige. Efter en hel dag i bilen landar vi hos mina föräldrar, trötta och slitna. Hur det känns? Att ha flyttat hem efter fyra år? Tja... just nu känns det inte alls. Kanske blir det tydligare när vi ger oss på nästa etapp i morgon och flyttar in i lägenheten.
Mitt möte med Sverige blir brutalt när jag gör mitt första besök i bordershopen i Puttgarden. Fast vi fortfarande är i Tyskland är vi helt plötsligt i Sverige på något sätt. Och mitt där bland de sökande blickarna och de långa inköpslistorna känner jag helt plötsligt för ett ögonblick att jag inte passar in längre. KÄnslan går över nästan lika fort som den kom. Jag är ju hemma här också. Kanske bara på ett annat sätt än förut.
lördag, juni 30, 2007
torsdag, juni 28, 2007
Att göra
Saker att göra när man kommer hem till Sverige efter fyra år i Tyskland:
1) Köpa ny garderob.
Jag har bott fyra år i Tyskland. I Darmstadt. Behöver jag nämna hur ute jag kommer vara i förhållande till alla hippa människor i Göteborg? Akut stylinghjälp sökes!
2) Lyssna ikapp fyra års svensk musik.
Jag kan inte ens låtarna från melodifestivalen. Förstår ni hur många låtar bara det är? Fyra år och hundratals delfinaler och extrafinaler och andra chanser och hej och hå. Många låtar blir det....
3) Sluta dricka vin mitt i veckan.
Fast det kanske man gör i Sverige också?
4) Vänja sig vid Göteborgs regn och rusk.
Går det?
5) Vänja sig vid att man kan träffa vänner på kaffe utan att åka till Frankfurt Hahns flygplats på fredag kväll och hämta upp dem
Hur toppen är inte det!
1) Köpa ny garderob.
Jag har bott fyra år i Tyskland. I Darmstadt. Behöver jag nämna hur ute jag kommer vara i förhållande till alla hippa människor i Göteborg? Akut stylinghjälp sökes!
2) Lyssna ikapp fyra års svensk musik.
Jag kan inte ens låtarna från melodifestivalen. Förstår ni hur många låtar bara det är? Fyra år och hundratals delfinaler och extrafinaler och andra chanser och hej och hå. Många låtar blir det....
3) Sluta dricka vin mitt i veckan.
Fast det kanske man gör i Sverige också?
4) Vänja sig vid Göteborgs regn och rusk.
Går det?
5) Vänja sig vid att man kan träffa vänner på kaffe utan att åka till Frankfurt Hahns flygplats på fredag kväll och hämta upp dem
Hur toppen är inte det!
Hej för ett litet tag
Öh.... flyttlådor flyttlådor flyttlådor...
Nu blir det nog inte så mycket skrivet på ett tag. I morgon sätter stora flyttaktionen igång och sen en vecka semester för att komma i ordning. Många måsten på en vecka men nu kommer vi hem - vi ses i Sverige!
Nu blir det nog inte så mycket skrivet på ett tag. I morgon sätter stora flyttaktionen igång och sen en vecka semester för att komma i ordning. Många måsten på en vecka men nu kommer vi hem - vi ses i Sverige!
tisdag, juni 26, 2007
måndag, juni 25, 2007
Sista dan pa kontoret här
Min sista dag pa kontoret i Frankfurt. Det känns märkligt. Men bra att börja pa nagot nytt.
Har bara en mastodontlista med grejer att fixa, sen ska jag ga pa semester. Har bestämt mig för att inte tillbringa hela semestern med att packa och städa lägenhet. Här ska ätas glass och sova länge!
Har bara en mastodontlista med grejer att fixa, sen ska jag ga pa semester. Har bestämt mig för att inte tillbringa hela semestern med att packa och städa lägenhet. Här ska ätas glass och sova länge!
söndag, juni 24, 2007
Hej dåandet har börjat på riktigt
Grillfest låter som en bra ide för att säga hej då till alla fantastiska vänner. Vi är inte lika säkra när det på förmiddagen ösregnar och är 15 grader. Men vädrets makter är med oss såpass mycket att vi faktiskt inte blir blöta.
Jag sitter i en campingstol och tittar på alla mina vänner här. Alla dessa fantastiska, roliga människor. På ett sätt har jag inte riktigt förstått att det är dags att säga hej då. Inte förren sent på kvällen när vi måste börja säga hej då. Så många varma, långa, upprepade kramar.
Det är svårt att släppa taget.
Sprit hjälper till att döva också sägs det ju. Mannen och jag dricker gladeligen midsommarsnaps.
Jag sitter i en campingstol och tittar på alla mina vänner här. Alla dessa fantastiska, roliga människor. På ett sätt har jag inte riktigt förstått att det är dags att säga hej då. Inte förren sent på kvällen när vi måste börja säga hej då. Så många varma, långa, upprepade kramar.
Det är svårt att släppa taget.
Sprit hjälper till att döva också sägs det ju. Mannen och jag dricker gladeligen midsommarsnaps.
fredag, juni 22, 2007
Ja just det...
... det är ju midsommar idag! Ni har säkert fullt upp med att koka nypotatis, binda kransar och kyla snaps.
Själv sitter jag pa kontoret i Chisinau och svettas. De bryr sig inte sa mycket om midsommar här. Kanske kan jag försöka klämma i fran tarna i en snapsvisa pa restaurangen i kväll?
Själv sitter jag pa kontoret i Chisinau och svettas. De bryr sig inte sa mycket om midsommar här. Kanske kan jag försöka klämma i fran tarna i en snapsvisa pa restaurangen i kväll?
Man kan inte lyckas med allt.
Var pa en liten mottagning och minglade runt. Hamnade jämte medelalders tysk man.
"Jaha, är du här i Moldavien permanent?" klämmer jag ur mig
"Ja. Jag är Tysklands ambassadör"
Oj, pinsamt... Man skulle kunna tänka att det inte var sa himla lätt för mig att veta hur Tysklands ambassadör ser ut. Jag är ju inte ens tysk. Men jag tror att han blev lite stött.
Jag försökte koppla pa lite charm:
"So, how long have you been here in Moldova?"
svar:
"I have been here in REPUBLIC OF MOLDOVA for three years" (det finns en region in Rumänien som ocksa heter Moldavien. Ska man vara sprkligt korrekt ska man alltsa säga Republic of Moldova. Ungefär som att man ska säga Former Yugoslavic Republic of Macedonia och inte bara Macedonia för att grekerna inte ska sparka bakut)
Hm. Lat oss bara säga att jag har lyckats bättre med mitt mingel vid andra tillfällen.
"Jaha, är du här i Moldavien permanent?" klämmer jag ur mig
"Ja. Jag är Tysklands ambassadör"
Oj, pinsamt... Man skulle kunna tänka att det inte var sa himla lätt för mig att veta hur Tysklands ambassadör ser ut. Jag är ju inte ens tysk. Men jag tror att han blev lite stött.
Jag försökte koppla pa lite charm:
"So, how long have you been here in Moldova?"
svar:
"I have been here in REPUBLIC OF MOLDOVA for three years" (det finns en region in Rumänien som ocksa heter Moldavien. Ska man vara sprkligt korrekt ska man alltsa säga Republic of Moldova. Ungefär som att man ska säga Former Yugoslavic Republic of Macedonia och inte bara Macedonia för att grekerna inte ska sparka bakut)
Hm. Lat oss bara säga att jag har lyckats bättre med mitt mingel vid andra tillfällen.
Mellan tva världar
torsdag, juni 21, 2007
Attack!
I morse tog jag och min kollega oss i kragen ytterligare en gang och gav oss ut pa en morgonjogg i en park. Var en jättefin morgon, soligt och fortfarande inte sa varmt. Vi smajoggade runt en sjö och pratade när...
... fran ett träd en stor KRAKA flyger ut och attackerar Jasper. Dyker ner med klorna först i huvudet pa honom och lämnar med ett par fina rispor pa huvudet.
Man blir lite ställd först. Men nu i efterhand later det mest lustigt.
... fran ett träd en stor KRAKA flyger ut och attackerar Jasper. Dyker ner med klorna först i huvudet pa honom och lämnar med ett par fina rispor pa huvudet.
Man blir lite ställd först. Men nu i efterhand later det mest lustigt.
onsdag, juni 20, 2007
Vill ha semester...
Den senaste veckan har bloggen mest blängt tillbaka pa mig när jag har öppnat den
"Skriv nat da! Va?! Skriv nat!"
Uähh...skrivkramp. Kanske för att jag för tillfället inte gör nagot annat pa jobbet än skriver rapporter. Det är slutrapport och kvartalsrapport och impact assessment rapport och en till liten slutrapport och däremellan ett projektförslag.
Och allra helst... vill jag bara pa semester... sova lite längre varje morgon, kanske ta en kaffe pa balkongen... bara ta det lugnt (ja, just det, dessutom packa ihop allting, fixa en hej da fest, städa ut lägenheten, flytta bohaget 1100 km norrut till Sverige och Göteborg, där packa ut allting, skaffa telefon, internet, bank etc, aka till IKEA...) Men däremellan bara ta det lite lugnt. Snart semester, snart...
"Skriv nat da! Va?! Skriv nat!"
Uähh...skrivkramp. Kanske för att jag för tillfället inte gör nagot annat pa jobbet än skriver rapporter. Det är slutrapport och kvartalsrapport och impact assessment rapport och en till liten slutrapport och däremellan ett projektförslag.
Och allra helst... vill jag bara pa semester... sova lite längre varje morgon, kanske ta en kaffe pa balkongen... bara ta det lugnt (ja, just det, dessutom packa ihop allting, fixa en hej da fest, städa ut lägenheten, flytta bohaget 1100 km norrut till Sverige och Göteborg, där packa ut allting, skaffa telefon, internet, bank etc, aka till IKEA...) Men däremellan bara ta det lite lugnt. Snart semester, snart...
tisdag, juni 19, 2007
Ett tomt huvud
Öh.... det är varmt och kvalmigt i Chisinau. Fast jag ska nog vara glad för att jag missade 35 grader som förra veckan tydligen bjöd pa. Min kollega i Kosovo kämpar mot 40 grader, sa jag antar att det kan vara värre...
I morgon ska det brytas mönster även i Chisinau. Jag och en kollega ska ut pa morgonjogg. Kanske kan det bli en tradition?
I morgon ska det brytas mönster även i Chisinau. Jag och en kollega ska ut pa morgonjogg. Kanske kan det bli en tradition?
söndag, juni 17, 2007
Nyårslöften mitt i sommaren
Är det sant? Jo.. det är nog.... kanske.... sommarens första solbränna!! Nåja, man ska kanske inte överdriva. Solbränna för mig innebär kanske något annat än för människor som faktiskt HAR ett pigment. Men jag har fräknar i ansiktet ialla fall. Ett säkert tecken.
Dessutom är det absolut dags för en uppdatering av nyårslöftena:
1) Säga nej oftare
Japp, jag är duktig. Jag tar det mer lugnt och ställer inte till med en massa extra-grejer. Dessutom ORKAR jag inte jobba lika intensivt och länge längre. (Jag skiter lite mer i saker också, men säg det inte till nån!). Eller också har jag bara mer erfarenhet som gör det hela lite enklare. Men jag har förbättrat mig. Helt klart.
2) Mer tid för mig själv
Jo, det blir mer tid för mig själv eftersom jag reser så mycket. Jag har insett att de där ensamma kvällarna på hotell kan användas åt att njuta av att vara själv. Alltså öppnar jag upp mitt egna lilla rese-spa. Eller surfar runt. Eller ligger i sängen och lyssnar på webb-radio. Eller så har jag lärt mig att uppskatta att gå själv till ett cafe, ta en kaffe och läsa något.
3) Mer frisk luft
Vandrade förra helgen och den här helgen. Försöker ta mig ut och jogga. (Nu när jag har lovat att springa Göteborgsvarvet får man kanske lägga på ett kol...). Sitter på balkongen och andas också.
Ligger bra till såhär ett halvår senare.
Dessutom är det absolut dags för en uppdatering av nyårslöftena:
1) Säga nej oftare
Japp, jag är duktig. Jag tar det mer lugnt och ställer inte till med en massa extra-grejer. Dessutom ORKAR jag inte jobba lika intensivt och länge längre. (Jag skiter lite mer i saker också, men säg det inte till nån!). Eller också har jag bara mer erfarenhet som gör det hela lite enklare. Men jag har förbättrat mig. Helt klart.
2) Mer tid för mig själv
Jo, det blir mer tid för mig själv eftersom jag reser så mycket. Jag har insett att de där ensamma kvällarna på hotell kan användas åt att njuta av att vara själv. Alltså öppnar jag upp mitt egna lilla rese-spa. Eller surfar runt. Eller ligger i sängen och lyssnar på webb-radio. Eller så har jag lärt mig att uppskatta att gå själv till ett cafe, ta en kaffe och läsa något.
3) Mer frisk luft
Vandrade förra helgen och den här helgen. Försöker ta mig ut och jogga. (Nu när jag har lovat att springa Göteborgsvarvet får man kanske lägga på ett kol...). Sitter på balkongen och andas också.
Ligger bra till såhär ett halvår senare.
Kosovo på väg mot...?
DN har gjort en väldig tänkvärd artikelserie över hur saker och ting egentligen fungerar i Kosovo efter åtta års styre av FN. Om du har en sisådär 10-15 minuter över, läs den här.
En konsult som jobbar för oss i Kosovo beskrev en gång UNMIK-personalen så här:
"Well, they come in, they make a PUFF! and they leave"
Just då jobbade vi med att försöka införa en hypotekskredit i en bank. I ett land som Kosovo är det i stort sett omöjligt att få ett lån på längre tid. Att få ett lån för att bygga, reparera eller köpa boende var därför inte möjligt (vi bestämde oss till slut med banken att lånen skulle löpa över 8 år. Det klassas som väldigt lång tid. Hur långa lån har ni för era hus? 40 år? 50?). Problemet låg till stor del i att det är halvt omöjligt att registrera sitt hus hos lantmäteriet. Jo, det fanns en lag för hypotek i Kosovo. Någon nisse på FN hade arbetat fram en. Problemet var bara att den där nissen antagligen hade varit 6 månader i Kosovo, enbart för att skriva denna lag, och hade antagligen skrivit den helt efter hur hypotekslagen såg ut i hennes/hans hemland. I alla fall hade det inte varit en omöjlig tanke. Det är tydligen ofta så. Alltså lämnades Kosovo med en lag som inte passade med andra lagar, heller inte med samhället eller med hur bankerna faktiskt arbetade. Welcome to Kosovo.
Pristina växer som stad - nya restauranger, hotell och barer ploppar upp överallt. De är främst för alla utlänningar som bor i stan och som är beredda att betala för att kunna göra något. Pristina är inte riktigt staden där allt händer. Därför är man beredd att betala om något händer. En konsult sa till mig om Pristina en gång:
"Pristina is not such a bad city. Its only 5 hours drive to Thessaloniki".
Därför är gränsövergångarna överfulla på fredagskvällarna. Utlänningarna lämnar landet för att se något annat. Kanske kan man se det som en paradox att landet som ska byggas upp av FN också överges av alla dessa utlänningar varje helg för att de vill bort därifrån? Men samtidigt, jo, jag har också suttit i gränskontrollen mellan Kosovo och Makedonien en fredag kväll/natt och gladeligen rest i 6 timmar enkel resa för att tillbringa min helg någon annanstans än i Pristina. Så jag är väl inte så mycket bättre själv antar jag.
DNs reporter anser att UNMIK är ett stort misslyckande. Man kan undra vad det beror på. För många kockar som kokar en soppa skulle jag tro. Ingen som känner sig ansvarig att kontrollera. Ingen som känner sig ansvarig för mer än sin lilla avgränsade del. Visst finns de dem som kommer och vill förändra, det är jag säker på. Men just nu räcker de inte till.
Om självständigheten kommer (och i slutändan måste den nog göra det) kommer det ta tid att rensa upp och strukturera om. Det är inte bara så att Kosovo har 660 bensinmackar som DNreportern nämner. De har också zillioner biltvättar, ungefär en var 200e meter utmed vägarna. Jag undrar vem som skulle ha modet att rensa upp i den svarta marknaden, ta krafttag och ställa inför rätta (efter att samma person också måste försöka få till ett fungerande rättssystem).
Det är en svart bild som DN målar upp. Nattsvart. Jag har inte varit tillräckligt i Kosovo för att veta om den är helt sann. Men alltför mycket känner jag igen.
En konsult som jobbar för oss i Kosovo beskrev en gång UNMIK-personalen så här:
"Well, they come in, they make a PUFF! and they leave"
Just då jobbade vi med att försöka införa en hypotekskredit i en bank. I ett land som Kosovo är det i stort sett omöjligt att få ett lån på längre tid. Att få ett lån för att bygga, reparera eller köpa boende var därför inte möjligt (vi bestämde oss till slut med banken att lånen skulle löpa över 8 år. Det klassas som väldigt lång tid. Hur långa lån har ni för era hus? 40 år? 50?). Problemet låg till stor del i att det är halvt omöjligt att registrera sitt hus hos lantmäteriet. Jo, det fanns en lag för hypotek i Kosovo. Någon nisse på FN hade arbetat fram en. Problemet var bara att den där nissen antagligen hade varit 6 månader i Kosovo, enbart för att skriva denna lag, och hade antagligen skrivit den helt efter hur hypotekslagen såg ut i hennes/hans hemland. I alla fall hade det inte varit en omöjlig tanke. Det är tydligen ofta så. Alltså lämnades Kosovo med en lag som inte passade med andra lagar, heller inte med samhället eller med hur bankerna faktiskt arbetade. Welcome to Kosovo.
Pristina växer som stad - nya restauranger, hotell och barer ploppar upp överallt. De är främst för alla utlänningar som bor i stan och som är beredda att betala för att kunna göra något. Pristina är inte riktigt staden där allt händer. Därför är man beredd att betala om något händer. En konsult sa till mig om Pristina en gång:
"Pristina is not such a bad city. Its only 5 hours drive to Thessaloniki".
Därför är gränsövergångarna överfulla på fredagskvällarna. Utlänningarna lämnar landet för att se något annat. Kanske kan man se det som en paradox att landet som ska byggas upp av FN också överges av alla dessa utlänningar varje helg för att de vill bort därifrån? Men samtidigt, jo, jag har också suttit i gränskontrollen mellan Kosovo och Makedonien en fredag kväll/natt och gladeligen rest i 6 timmar enkel resa för att tillbringa min helg någon annanstans än i Pristina. Så jag är väl inte så mycket bättre själv antar jag.
DNs reporter anser att UNMIK är ett stort misslyckande. Man kan undra vad det beror på. För många kockar som kokar en soppa skulle jag tro. Ingen som känner sig ansvarig att kontrollera. Ingen som känner sig ansvarig för mer än sin lilla avgränsade del. Visst finns de dem som kommer och vill förändra, det är jag säker på. Men just nu räcker de inte till.
Om självständigheten kommer (och i slutändan måste den nog göra det) kommer det ta tid att rensa upp och strukturera om. Det är inte bara så att Kosovo har 660 bensinmackar som DNreportern nämner. De har också zillioner biltvättar, ungefär en var 200e meter utmed vägarna. Jag undrar vem som skulle ha modet att rensa upp i den svarta marknaden, ta krafttag och ställa inför rätta (efter att samma person också måste försöka få till ett fungerande rättssystem).
Det är en svart bild som DN målar upp. Nattsvart. Jag har inte varit tillräckligt i Kosovo för att veta om den är helt sann. Men alltför mycket känner jag igen.
Jag och Barbarossa
Jag är en allergisk en. Men nu har jag hittat ett passande husdjur för mig. En del av vår staff retreat de här veckan ägnades nämligen åt lama - trekking.
Låter konstigt, men var ganska enkelt. Man tar en grupp av sisådär 30 personer och 4 lamor. Sen packar man lamorna med vatten, regnjackor och annat som kan behövas och ger sig iväg på vandring mellan vinodlingarna i Rheingau.
Lamor är ungefär hur gosiga som helst och dessutom så finhåriga att allergiker inte reagerar på dem. Jag och Barbarossa - den ljusbruna laman - gosade lite på vägen och jag fick mig ett litet nacknafs.
Hm...undrar om man kan ha en lama på balkongen?
Låter konstigt, men var ganska enkelt. Man tar en grupp av sisådär 30 personer och 4 lamor. Sen packar man lamorna med vatten, regnjackor och annat som kan behövas och ger sig iväg på vandring mellan vinodlingarna i Rheingau.
Lamor är ungefär hur gosiga som helst och dessutom så finhåriga att allergiker inte reagerar på dem. Jag och Barbarossa - den ljusbruna laman - gosade lite på vägen och jag fick mig ett litet nacknafs.
Hm...undrar om man kan ha en lama på balkongen?
lördag, juni 16, 2007
Jag är tillbaka i världen
Jag är tillbaka efter tre dagars time out tillsammans med mina kollegor.
Ah... har strategisnackat som tusan, kommit fram till en massa bra grejer och planerat vad vi vill göra i framtiden. Men allra mest har vi haft roligt som tusan. Partaj till fem på morgonen, morgondopp i poolen, hysteriska skratt och små samtal. Assistenterna i min grupp hade samlat ihop till ett halsband till mig. Jag blev alldeles rörd.
Det börjar bli allvar. Om två veckor är vi hemma igen.
Ah... har strategisnackat som tusan, kommit fram till en massa bra grejer och planerat vad vi vill göra i framtiden. Men allra mest har vi haft roligt som tusan. Partaj till fem på morgonen, morgondopp i poolen, hysteriska skratt och små samtal. Assistenterna i min grupp hade samlat ihop till ett halsband till mig. Jag blev alldeles rörd.
Det börjar bli allvar. Om två veckor är vi hemma igen.
torsdag, juni 14, 2007
Retreat
Den har tjejen ar uppe i ottan for att ge sig ivag pa staff retreat. Tre dagar prata strategi, bada bubbelpool, vandra och jag antar en och annan team building lek eller nat.
Ha det sa roligt ni alla, det ska jag ha!
Ha det sa roligt ni alla, det ska jag ha!
tisdag, juni 12, 2007
Lycklig och förvånad
Idag var jag beredd att ge mig i kast med den tyska byråkratin. Jag var laddad. Beredd på krångel. Beredd på att jag saknade ett papper eller en stämpel som helt plötsligt gjorde allt omöjligt.
Första stoppet i operation "avregistrering av Mia i det tyska systemet": Rådhuset. Officiell avregistrering från folkbokföringen.
"Du flyttar 1a juli? Ja, då är du ju egentligen här för tidigt..."
Jag är beredd. Nu kommer det. Det ändlösa krånglet... jag tar sats att säga något...
"....ja, fast det gör ingenting. Vi kan fixa det nu också".
????? Jag är svarslös. Är det sant? Det är sant. 5 minuter senare står jag utanför dörren med min avregistrering. Bara sådär.
40 minuter senare har jag klarat av Ausländeramt (för alla oss utlänningar), socialförsäkringsstället och min försäkringskassa. Allt gick nästan alldeles för snabbt och enkelt. Inget krångel. Inte ens någon kö.
Nu fattar jag verkligen vitsen med EU. Det här hade jag gruvat mig för i veckor och tillslut behövde jag bara 40 minuter.
Första stoppet i operation "avregistrering av Mia i det tyska systemet": Rådhuset. Officiell avregistrering från folkbokföringen.
"Du flyttar 1a juli? Ja, då är du ju egentligen här för tidigt..."
Jag är beredd. Nu kommer det. Det ändlösa krånglet... jag tar sats att säga något...
"....ja, fast det gör ingenting. Vi kan fixa det nu också".
????? Jag är svarslös. Är det sant? Det är sant. 5 minuter senare står jag utanför dörren med min avregistrering. Bara sådär.
40 minuter senare har jag klarat av Ausländeramt (för alla oss utlänningar), socialförsäkringsstället och min försäkringskassa. Allt gick nästan alldeles för snabbt och enkelt. Inget krångel. Inte ens någon kö.
Nu fattar jag verkligen vitsen med EU. Det här hade jag gruvat mig för i veckor och tillslut behövde jag bara 40 minuter.
söndag, juni 10, 2007
Söndagsnöje
Vad man gör istället i Tyskland en söndag: vandrar i Odenwald och äter medtagen picknick på en äng.
Söndagssuktan
Just så jobbigt kan det vara att vara i Tyskland en söndag när allt är stängt.Så nära och ändå så långt ifrån...
lördag, juni 09, 2007
Skåpäta i ordets rätta betydelse
En annan rolig grej när man är på väg att flytta fasligt långt tillbaka hem till Sverige är att man får försöka äta upp allt i frysen och skafferiet. Därför finns numera regeln hemma hos oss att mat som lagas måste innehålla något som måste göras åt.
Dagens konversation med mannen:
- Kapris, det passar ju på pizza eller? Vi har lite riven ost kvar i frysen...
- Kanske tonfisk på också? (en burk kvar i skafferiet)
- Ja, och oliver (en burk kvar i skafferiet)
Fast vi har inte börjat äta riktigt torftiga grejer ännu :) I kväll blir det stek (som måste ätas upp), och kokta grönsaker (de sista i frysen).
I kväll blir det film och popcorn (hittade en påse längst in i skåpet som behöver poppas....)
Dagens konversation med mannen:
- Kapris, det passar ju på pizza eller? Vi har lite riven ost kvar i frysen...
- Kanske tonfisk på också? (en burk kvar i skafferiet)
- Ja, och oliver (en burk kvar i skafferiet)
Fast vi har inte börjat äta riktigt torftiga grejer ännu :) I kväll blir det stek (som måste ätas upp), och kokta grönsaker (de sista i frysen).
I kväll blir det film och popcorn (hittade en påse längst in i skåpet som behöver poppas....)
Jag tar en paus i kaos
Mannen har börjat måla på allvar. Alltså bor vi nu inte bara i ett hav av flyttkartonger, utan är nu också delvis inplastade. (I Tyskland måste man måla innan man flyttar ut. Vilket leder till att alla lägenheter är målade i vit färg av tveksam kvalitet)
Flyttkaoset är ett faktum. Tur att man har balkong att fly till.
Flyttkaoset är ett faktum. Tur att man har balkong att fly till.
Att vara uttråkad
Belgrads flygplats måste kunna kvalificeras in som världens tråkigaste. Jag blir lite uppmuntrad när jag ser att det nu finns trådlöst internet inne vid gaterna. Mindre uppmuntrad när startsidan upplyser om att man kan köpa inloggningen på postkontet på flygplatsen- UTANFÖR hela passkontrollen och säkerhetskontrollen. Suck. Men det är kanske bra att ha det riktigt tråkigt ibland.
För övrigt är det konstigt hur mycket snabbare sträckan Frankfurt- Wien känns när man blir uppgraderad till business class (som på vägen ner - business class baby!!),än när man får sitta jämte man som stinker svett (som på vägen hem)....
För övrigt är det konstigt hur mycket snabbare sträckan Frankfurt- Wien känns när man blir uppgraderad till business class (som på vägen ner - business class baby!!),än när man får sitta jämte man som stinker svett (som på vägen hem)....
På väg med generalens chaufför
I bilen på väg från Cacak till Belgrad börjar vår chaufför berätta om hans år i armén under kriget. Hur han var privatchaufför för en av generalerna som nu står inför rätta i Haag. Han berättar om hur generalen alltid behandlade soldaterna med respekt. Hur generalen en gång delade sin konserv med mat med honom eftersom det var det enda som fanns.
”All the soldiers really liked him” avslutar han.
Jag sager att det inte är varje dag man får åka med en generals privatchaufför. Vi skrattar lite.
Sen berättar han hur han brukade hämta upp generalens fru när de var i Pristina. I civila kläder (”one lonely soldier in uniform would get killed”) med fullt draget vapen väntade han utanför huset. Jag har så svårt att se denna genomvänliga kille stående med dragen pistol pekande på de förbipasserande.
”But it was not so bad – I was like a cowboy”.
Han skrattar. Och jag skrattar med. Serber har en fantastisk galjhumor, kanske det bästa sättet att hantera historien. Och vem är jag att döma? Jag jobbar i projekt på båda sidor. Jag ser hur Kosovo förtvinar i ett ingenmansland, hör historier som får öronen att krusas om vad som hände under kriget. Samtidigt hör jag berättelser från överlevnadskostnärer i Serbien, hur bombningarna bombade inte bara hus men också hela livsverk samman. Hur de nu på alla sätt försöker få resten av världen att inte bara se dem som de stora skurkarna i kriget.
Det finns inga vinnare i krig. Bara förlorare.
Ibland glömmer man här nere hur nära kriget ändå är. Det var inte så länge sen. Det är egentligen fantastiskt hur snabbt alla försöker resa sig igen. På något sätt måste livet gå vidare. Så ni som tycker kompisröstandet i melodifestivalen borde förbjudas - tänk på hur fantastiskt det är att Kroatien gav 12 poäng till Serbien. Att det faktiskt kompisröstas i en region som denna. Gör mig varm i hjärtat.
”All the soldiers really liked him” avslutar han.
Jag sager att det inte är varje dag man får åka med en generals privatchaufför. Vi skrattar lite.
Sen berättar han hur han brukade hämta upp generalens fru när de var i Pristina. I civila kläder (”one lonely soldier in uniform would get killed”) med fullt draget vapen väntade han utanför huset. Jag har så svårt att se denna genomvänliga kille stående med dragen pistol pekande på de förbipasserande.
”But it was not so bad – I was like a cowboy”.
Han skrattar. Och jag skrattar med. Serber har en fantastisk galjhumor, kanske det bästa sättet att hantera historien. Och vem är jag att döma? Jag jobbar i projekt på båda sidor. Jag ser hur Kosovo förtvinar i ett ingenmansland, hör historier som får öronen att krusas om vad som hände under kriget. Samtidigt hör jag berättelser från överlevnadskostnärer i Serbien, hur bombningarna bombade inte bara hus men också hela livsverk samman. Hur de nu på alla sätt försöker få resten av världen att inte bara se dem som de stora skurkarna i kriget.
Det finns inga vinnare i krig. Bara förlorare.
Ibland glömmer man här nere hur nära kriget ändå är. Det var inte så länge sen. Det är egentligen fantastiskt hur snabbt alla försöker resa sig igen. På något sätt måste livet gå vidare. Så ni som tycker kompisröstandet i melodifestivalen borde förbjudas - tänk på hur fantastiskt det är att Kroatien gav 12 poäng till Serbien. Att det faktiskt kompisröstas i en region som denna. Gör mig varm i hjärtat.
fredag, juni 08, 2007
KAL!
Min sista kväll i Cacak bryter jag mina mönster. Efter en skrattfull middag med vår partnerbanks CEO bestämmer jag mig för att följa med en kollega på konsert. Inget kvällspass framför datorn, utan i stället konsert med ett fantastiskt gypsy-band. Det ska tydligen vara ett av de bästa i Europa och jag var fascinerad. Teknik som skulle få de flesta andra band att blekna, musikalitet som ständigt gav nya överraskningar.
KAL heter gruppen. Om du någon gång får chansen att se dem, tveka inte!
KAL heter gruppen. Om du någon gång får chansen att se dem, tveka inte!
onsdag, juni 06, 2007
Dagens näringsintag
1 brödbulle
1 croissant
3 capuccino
1 toast
2 gafflar av ägg-, skink- och majonnässallad (ungefär så nyttigt som det låter)
2 bananer
2 chokladpraliner
Näringsriktig föda är inte så enkelt när man är ute och flänger. Suck.
1 croissant
3 capuccino
1 toast
2 gafflar av ägg-, skink- och majonnässallad (ungefär så nyttigt som det låter)
2 bananer
2 chokladpraliner
Näringsriktig föda är inte så enkelt när man är ute och flänger. Suck.
Ahh....
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Och värst av dem alla:
SLUTrapporten.
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Det är så tråkigt att skriva rapporter.
Och värst av dem alla:
SLUTrapporten.
Vänner att skratta med
En av de bra sakerna med de ensamma kvällarna som konsult är att du har mycket tid att prata med vänner över MSN.
I går skrattade jag så att jag grät över en konversation med M och Å som jag önskar att jag hade sparat för att kunna läsa igen när jag är på dåligt humör. Ett sånt där skratt som bubblar ut från alla håll, när man bara inte kan sluta. Haha, just då kändes det SÅ bra att flyttlasset hem går om bara ett par veckor och jag kan träffa alla underbara vänner i Sverige oftare.
I går skrattade jag så att jag grät över en konversation med M och Å som jag önskar att jag hade sparat för att kunna läsa igen när jag är på dåligt humör. Ett sånt där skratt som bubblar ut från alla håll, när man bara inte kan sluta. Haha, just då kändes det SÅ bra att flyttlasset hem går om bara ett par veckor och jag kan träffa alla underbara vänner i Sverige oftare.
tisdag, juni 05, 2007
Ett strävsamt par säger hej då
När vår chaufför Ivan hämtar mig på flygplatsen och jag har satt mig till rätta i baksätet vänder han sig och ler mot mig och säger:
"Maria, I have pillow for you if you want to sleep"
Han vet numera att jag alltid sover som en stock på vägen till Cacak. Och det är betydligt bekvämare med en kudde.
I vår partnerbank hälsar kaffedamen (banken har en dam som bara går runt på kontoren och levererar kaffe till de anställda) glatt på mig och säger att hon är glad att se mig igen. Hon vet att jag vill ha en capuccino.
På morgonen går jag med vana steg från Motel Lovac till banken. Som alltid.
Cacak och jag har vant oss vid varandra. Just när det är dags att säga hej då.
"Maria, I have pillow for you if you want to sleep"
Han vet numera att jag alltid sover som en stock på vägen till Cacak. Och det är betydligt bekvämare med en kudde.
I vår partnerbank hälsar kaffedamen (banken har en dam som bara går runt på kontoren och levererar kaffe till de anställda) glatt på mig och säger att hon är glad att se mig igen. Hon vet att jag vill ha en capuccino.
På morgonen går jag med vana steg från Motel Lovac till banken. Som alltid.
Cacak och jag har vant oss vid varandra. Just när det är dags att säga hej då.
måndag, juni 04, 2007
På väg till Cacak
Mitt sista besök i Cacak börjar med ett åskväder och ösregn. Jag sitter med fötterna uppkrupna i sätet när vi slingrar oss runt bergen medan regnet strömmar ner. Jag tittat ut genom fönstret och andas. Inget mer. Känns ganska bra faktiskt.
söndag, juni 03, 2007
Osugen....
...jag drar på att packa väskan. Är inte sugen men i morgon går flygbussen klockan 6.
En vecka Serbien, 30 grader och avsluta ett projekt väntar. Min sista resa till Cacak.
En vecka Serbien, 30 grader och avsluta ett projekt väntar. Min sista resa till Cacak.
Flyttbestyren har börjat
Idag har vi börjat packa på riktigt. Vi är båda borta så mycket i juni att det har blivit dags att börja. Ingen nostalgi, vi började bara packa ihop för ett par veckor sedan. Idag har alla skåp i vardagsrummet tömts och monterats ner. Alla saker på väggarna nedtagna och hålen överspacklade. Det börjar se tomt ut. Nycklarna till lägenheten i Sverige ligger hos min syster och väntar.
För övrigt är det nog dags för mig att komma hem. Min man påminde mig lite finkänsligt att det faktiskt heter Bolivia på svenska....
För övrigt är det nog dags för mig att komma hem. Min man påminde mig lite finkänsligt att det faktiskt heter Bolivia på svenska....
En plats av visionärer
Här kommer den positiva delen av resan.
Jag gillar faktiskt konferenser. I alla fall den här typen av konferenser där människor från en större region, brinnande för ett så viktigt tema samlas. En blanding av att träffa vänner som man inte har träffat sen förra konferensen för ett år sedan, och nya spännande människor.
Engagemanget från alla människor är fantastiskt. Till en början de stora investeringsfonderna som ger krediter till mikrofinansorganisationer för att ge vidare till deras kunder. En del mastodontstora, som European Fund for Southeast Europe som har kapital på EUR 500 miljoner från allt från Världsbanken till EU till större biståndsgivare, till lilla norska Kolibri Kapital som har samlat in den ansenliga summan av 5 miljoner dollar från privatpersoner. Stora som små summor, målet är detsamma - att hjälpa mikrokreditinstitutioner i världen att finansiera sin verksamhet.
Och sen har man mikrokreditinstitutionerna själva. De flesta grundade för att förminska fattigdomen i landet där de verkar. Från XAC Bank i Mongoliet, vars CEO brinner för att förbättra livet för de fattiga i sitt land, till ACP i Kosovo som använder en del av sin inkomst för att kunna ge ut billiga lån till ensamstående kvinnor så att de kan skaffa ett eget boende. Mängder av människor som lägger så mycket entusiasm och jobb i att förbättra livet för människorna precis där de står.
Och så har du konsulterna som brinner för det de gör. Som gärna spenderar år av sina liv i avkrokarna i Tajikistan för att göra en skillnad. Eller som använder en del av den stora lönen från den stora banken i New York för att öppna ett barnhem i Ushpa-Ushpa i Bolivien. Eller föredraget från VISA som berättar om hur de försöker utveckla olika system över mobilnätet för att nå kunder även i avkrokar utan infrastruktur.
Ibland, mitt i all daglig strävan att göra affärer, att nå årets uppsatta budgetmål, att vinna så många projekt som möjligt, tappar man bort det där som är det allra viktigaste. Då är det bra att vara två dagar på en sån här plats.
Jag gillar faktiskt konferenser. I alla fall den här typen av konferenser där människor från en större region, brinnande för ett så viktigt tema samlas. En blanding av att träffa vänner som man inte har träffat sen förra konferensen för ett år sedan, och nya spännande människor.
Engagemanget från alla människor är fantastiskt. Till en början de stora investeringsfonderna som ger krediter till mikrofinansorganisationer för att ge vidare till deras kunder. En del mastodontstora, som European Fund for Southeast Europe som har kapital på EUR 500 miljoner från allt från Världsbanken till EU till större biståndsgivare, till lilla norska Kolibri Kapital som har samlat in den ansenliga summan av 5 miljoner dollar från privatpersoner. Stora som små summor, målet är detsamma - att hjälpa mikrokreditinstitutioner i världen att finansiera sin verksamhet.
Och sen har man mikrokreditinstitutionerna själva. De flesta grundade för att förminska fattigdomen i landet där de verkar. Från XAC Bank i Mongoliet, vars CEO brinner för att förbättra livet för de fattiga i sitt land, till ACP i Kosovo som använder en del av sin inkomst för att kunna ge ut billiga lån till ensamstående kvinnor så att de kan skaffa ett eget boende. Mängder av människor som lägger så mycket entusiasm och jobb i att förbättra livet för människorna precis där de står.
Och så har du konsulterna som brinner för det de gör. Som gärna spenderar år av sina liv i avkrokarna i Tajikistan för att göra en skillnad. Eller som använder en del av den stora lönen från den stora banken i New York för att öppna ett barnhem i Ushpa-Ushpa i Bolivien. Eller föredraget från VISA som berättar om hur de försöker utveckla olika system över mobilnätet för att nå kunder även i avkrokar utan infrastruktur.
Ibland, mitt i all daglig strävan att göra affärer, att nå årets uppsatta budgetmål, att vinna så många projekt som möjligt, tappar man bort det där som är det allra viktigaste. Då är det bra att vara två dagar på en sån här plats.
På jakt efter ett leende i Bulgarien....
Jag är hemma igen. Det var min första gång i Bulgarien, och jag känner faktiskt inte direkt någon lust att åka tillbaka. I alla länder jag har varit i innan har jag alltid funnit något som fascinerar mig, som jag gillar och som jag är glad över att se igen om jag får chansen att komma tillbaka.
Jag har inte en enda sån sak med mig tillbaka från Bulgarien.
OK, nu ska man vara rättvis. Jag spenderade 95% av min tid på Hotel Princess, nästan ingen tid med andra bulgarer, förutom hotellpersonalen, så jag är säker på att det finns ett vackert, vänligt Bulgarien någonstans.
Tyvärr fanns det inte där jag var. Det är nog första gången jag har bott på ett hotell där man får be om ursäkt för att man råkar bo där. Så många ovänliga, otrevliga, suckande och sura kommentarer som jag och de flesta av de andra på konferensen har hört de senaste dagarna är nog fler än vad jag har hört i hela mitt liv innan. Lägg till att nästan ingenting funkade, allting gjordes långsamt och surt (om man serverar lunch för 500 personer på en timme är inte det bästa upplägget att ha ett enda bord, men en skål eller ett fat av allting.... i slutändan står man i kö i 50 minuter och äter på 5...)
Alltså, jag är egentligen inte så känslig. Jag kan ta att någon har en dålig dag, och att inte allt är toppenbra. I slutändan, om allt hade varit toppenbra, hade vi inte behövt vara där. Men vad hände med att bara vara lite normalt vänlig?
På flygplatsen när vårt flyg först annonseras ut som två timmar försenat börjar jag och min kollega allvarligt fundera på om vi ska föreslå att Bulgarien inte ska vara med på listan över strategiskt viktiga länder när vi diskuterar strategi om två veckor på jobbet. Jag röstar för.
Jag har inte en enda sån sak med mig tillbaka från Bulgarien.
OK, nu ska man vara rättvis. Jag spenderade 95% av min tid på Hotel Princess, nästan ingen tid med andra bulgarer, förutom hotellpersonalen, så jag är säker på att det finns ett vackert, vänligt Bulgarien någonstans.
Tyvärr fanns det inte där jag var. Det är nog första gången jag har bott på ett hotell där man får be om ursäkt för att man råkar bo där. Så många ovänliga, otrevliga, suckande och sura kommentarer som jag och de flesta av de andra på konferensen har hört de senaste dagarna är nog fler än vad jag har hört i hela mitt liv innan. Lägg till att nästan ingenting funkade, allting gjordes långsamt och surt (om man serverar lunch för 500 personer på en timme är inte det bästa upplägget att ha ett enda bord, men en skål eller ett fat av allting.... i slutändan står man i kö i 50 minuter och äter på 5...)
Alltså, jag är egentligen inte så känslig. Jag kan ta att någon har en dålig dag, och att inte allt är toppenbra. I slutändan, om allt hade varit toppenbra, hade vi inte behövt vara där. Men vad hände med att bara vara lite normalt vänlig?
På flygplatsen när vårt flyg först annonseras ut som två timmar försenat börjar jag och min kollega allvarligt fundera på om vi ska föreslå att Bulgarien inte ska vara med på listan över strategiskt viktiga länder när vi diskuterar strategi om två veckor på jobbet. Jag röstar för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)