Fru-schemat möter man-schemat

Dagens äktenskapliga mail i förkortad version:

MIA:
Hejsan mannen,

Nu är det klart att jag åker till moldavien sista veckan i mars, åker tisdag – fredag eller lördag med tidiga morgonflyget.

puss

**************************************
MANNEN:
Hej,
Du åker alltså 25:e till 28:e (eller 29:e)?

**************************************
MIA:
Hej hej,

japp, troligtvis kommer jag 10.20 som förra gången.

Förresten så blir det RyanAir för mig både fram och tillbaka till Tyskland nästa vecka.

****************************************
MANNEN:
Om det är nästa vecka du åker till Tyskland så kommer jag inte förrän på torsdag iaf…

***************************************
MIA:
Nej det är ju veckan därefter, nästa vecka är jag i Kosovo tis-tors, veckan därefter i Tyskland sön-ons, samtidigt som du är i Munchen mån-tis

Puss


Alltså. Det brukar inte vara så här konstigt. Inte ens i vanliga fall.

För övrigt...

...den där enda boken som mannen köpte på bokrean - det var en bok om 30-åriga kriget.

Jag tvingas nog erkänna att det kanske kan ligga något i det där att man söker efter en partner som liknar ens pappa.

Böcker böcker

I går var jag på bokrean på första dagen. Det betyder att alla de bra böckerna finns kvar! Jag blev helt galen och släpade hem fyra stora kassar med böcker. Mannen köpte en bok, jag köpte 22. Det påminner mig lite om när jag var en riktig bokmal som barn och brukade låna hem sisådär 20 böcker åt gången från biblioteket. Sen gjorde jag ingenting annat än läste i en vecka eller så. Numera finns det inte riktigt tid för sånt, men jättehögen med nya böcker gör mig fortfarande alldeles glad i hela själen. 

Det som är nästan allra bäst med bokrean är den där kollektiva tystnaden. Affären är knökafull med människor, men allt man hör är fötter som rör sig, ingen som pratar, bara hasande steg när alla långsamt rör sig utmed hyllorna.

Kanske skulle man bli bokmal igen...hm...tåls att funderas på. 

Små presenter

Om man jobbar häcken av sig för en konferens kan det hända att man får så här fina blommor..
...men jag blev mer glad för att komma in på mitt lilla hemmakontor i morse och hitta det här från mannen jämte datorn:

Lösgodis...mmm.....han är allt bra den där mannen.

Paus

Det var en konstig känsla de här tva dagarna av konferens. Men jädrans vad bra vi var.

Jag tror aldrig jag har varit sa här trött mentalt dock. Orkar liksom inte formulera en enda tanke för tillfället.

Idag ska jag sova mig hem till Sverige, äta middag hos vänner och somna i min egen säng.

Sen aterkommer jag. Snart.

Radioskugga

I kväll börjar konferensen - nu försvinner jag i minglandet och kaffedrickandet ett par dagar, men den här gången med headset.

Jo, det är sant. Vi i organisationsteamet får ha såna där headset med radio så att vi kan prata med varandra. Tänk American Wedding Planner. Det är nästan roligare än själva konferensen.

Nu blir det radioskugga här ett par dar.

När svenskt mode möter Tyskland

Jag glider in på huvudkontoret i min nya skjorta. Lite sisådär frackskjortemodell, utsvängd (jag avskyr ordet babydoll, därför kommer det inte användas här. Men typ så). Säger hej till alla och inser att alla dröjer bara en sekund lite för länge med blicken ungefär i låg magnivå på mig.

Kollar gylfen tre gånger. Nähä.

Kollar efter eventuella fläckar eller hål. Nähä.

Ungefär runt middagstid ramlar äntligen poletten ner. Jag känner mig till slut tvingad att göra ett statement.

"Är det någon som ska med på lunch? Och jag är inte gravid förresten."

Är det någon annan därute som funderar på likheten mellan en deltävling i Melodfestivalen och ett bönemöte hos en hjärntvättad sekt?

Kosovo på gång

På söndag är det dags. Eller möjligtvis på måndag. Då förväntas Kosovo deklarera sin självständighet. Jag pratade med vår projektpartner i Pristina idag, han säger att det förbereds för kalas.

Jag hoppas det blir lugnt. Hittills verkar läget vara avslappnat i Pristina, det enda konkreta hotet från Serbien är att telefonnätet kommer stängas av. Men eftersom mobilnätet i Kosovo körs med landsnummret för Monaco (vilket på något sätt hade att göra med att det var en firma från Monaco som satte upp nätet samtidigt som Kosovos befolkning inte hade lust att ha serbiskt landsnummer. Ialla fall är det så jag har fått det förklarat för mig), så ska man väl kunna få tag i folk.

Spännande blir det ialla fall. Jag köpte en biljett till Pristina den 3e mars idag, hoppas allt är OK då... kanske blir mina UNMIK-stämplar i passet rariteter så småningom. Jag gillar fredliga lösningar, hoppas det här blir just en sådan.

Förbjudet

Vet ni vaaaad? Nästa vecka, då ska jag få bo HELA VECKAN på konferenshotellet i Tyskland.

Inget motel i liten stad i Serbien där spindlar ramlar ner i huvet på en. Inget "jag behöver bara en varm dusch och internet". Nej, här snackar vi 5-stjärnigt hotel med fet frukostbuffé.

Känns väldigt konstigt för en biståndsprojektsmänniska som mig. Nästan lite otillåtet och förbjudet på något sätt.

Det närmar sig....

En vecka kvar. Sen står alla de 65 talarna där. Ett halvårs jobb som kulminerar i två dagars konferens.

Ska bara skicka zillioner emails innan dess.... puh... det här med relationship management är inte lätt när man har så många att relationa med. Men det ska bli kul att det nu äntligen händer!

Här ska power-minglas som tusan.

Den magiska inboxen

Nu är det bekräftat. Jag har en magisk inbox.

Idag jobbade jag som tusan hela dan, mailade, ringde, planerade, skrev ut papper.

Men vid slutet av dan hade jag hur många mail som helst kvar i min inbox. Pappershögarna från förra veckans resa var fortfarande inte sorterade. Och av de illrosa markerade grejerna på min att-göra-lista som bara var TVUGNA att göras idag kunde jag stryka en enda.

Hur kan det bli så när man egentligen är ganska nöjd med det man har hunnit med under dan?
Gmpf... jag avskyr dagar när man inte kommer någonvart. Om i morgon inte blir en sån där dag när man bara kan stryka grej efter grej på att-göra-listan tänker jag sura. Ialla fall ett litet tag.

Totalt ointresserad

Slapphelg hemma och idag är mannen jätteglad. Han har optimerat något på vår Mac som nu gör att någonting går lite smidigare än innan.

Det står ju överallt i alla äktenskapsråd att man ska intressera sig för varandras intressen och lyssna på varandra och så. Alltså försöker jag som en god hustru att lyssna. Mannen börjar glatt ge sig i kast med att förklara vad det är som är så fantastiskt men avbryter sig efter ett tag och säger:
- Du bryr dig egentligen inte så mycket eller?

Ahhh...han är bra min man.

På väg till Vadul-lui-Isac

På väg längst söder ut i Moldavien (pst...man kan klicka på bilderna för lite större varianter)

Att inse hur lyckligt lottad man är.

Det finns en nackdel med långa resor ute på landet här i Moldavien. Vid någon tidpunkt måste man gå på toaletten. På cafeer i städerna har de oftast ok ställen. I byarna är man oftast hänvisad till toaletten på primerian, det lokala myndighetskontoret där våra lånekooperativ sitter.

Toalett är i detta fallet oftast en rangligt skjul på gården med ett hål i marken i ett betongblock.

Idag var det extra illa. Jag stiger in och får tippa på tå på sidan mot väggen för att inte trampa i spyan som så lägligt ligger rakt fram eller den trevliga pölen av urin strax brevid. Tänker mantrat "Joo Mia, det här geggiga här vid sidan av ÄR lera. Det ÄR lera" och sätter nytt speedrekord.

Ett par timmar senare sitter jag nyduschad på hotellet i mitt varma rum. Vi är så lyckligt lottade på så många sätt. Ibland är det de banala sakerna som får en att inse det.

I den moldaviska leran

Vi åker upp norrut, alldeles uppe vid gränsen till två byar för att besöka lånekooperativ. Ju mer vi kör, desto lerigare blir bilen och vi. På vägen hem får Efim stanna på en mack och tvätta av ljusen för att vi ska synas i mörkret.

Vi pratar problem och framtid med lånekooperativen, försöker se hur vi kan stödja dem. På det första stället bjuds det på lunch - vi äter platinta fyllda med kål eller ost. Direktören bjuder på vodka i smutsiga glas från sitt skåp. Jag tänker att alkoholen ju ändå dödar och skålar.

På nästa ställe visar de glatt sin dator och hur de har börjat jobba med den. Damen förklarar entusiastiskt att fördelen med att nu skriva lånekontrakten på dator och inte för hand är att det är så lätt att ändra om det blir fel och sen skriva ut igen. Hon letar sig vant fram emellan excelblad och tabeller. Sen ringer hon upp sin internet-anslutning. Vi inser att det inte var igår man hörde den där modem-uppringningssignalen senast.

Sen bjuds det på full middag på moldaviskt vis. Mer vodka, jag lyckas komma undan med små glas. Ut i leran och 3 timmar skumpande för att komma hem. Var en bra dag.

Behovet av rutiner på platser utan rutiner

Jag är i Moldavien med ytterligare en konsult. Första morgonen inser vi att kaffet som serveras till frukosten består av pulverkaffe, en liten påse per person. Som tur är har min kollega vanan inne. Hon trollar fram ett paket kaffe, filter och en filterhållare och så brygger vi kaffe själva.

Väldigt mystiskt kan många tänka. Och kan man inte bara klara sig på pulverkaffe, det är ju bara en vecka ni är där. Måste man göra så stor sak av det hela, ska man inte bara ta seden dit man kommer?

Men grejen är att jag förstår henne precis. Efter fyra års kuskande runt har hon insett att det hon behöver är en ordentlig kopp kaffe på morgonen. Efter allt man ger avkall på när man bor i en resväska har hon insett att det finns en sak hon känner att hon behöver.

För det är ju så, det här är inte bara en vecka, en stor del av livet är just såna här veckor på rad. Lika mycket vardag som hemma på något sätt. Jag vill ha en varm dusch och internet, sen överlever jag det mesta. Hon vill ha en kopp kaffe på morgonen.

Vi har alla olika sätt att göra en vardag av hotell och nya ställen.

Inspirerad igen

Så är jag tillbaka igen.

Det var oktober senaste gången, men nu är jag tillbaka i Chisinau igen. Den gången i oktober kände jag en viss lättnad att det skulle dröja tills jag var tillbaka. En viss mättnad på jobbet här, på stan, på hotellet. Det kändes som om det var dags att lämna och testa något nytt.

Nu är jag tillbaka för att testa något nytt inom gamla ramar. Projektet har tagit ny gestalt, nu ska äntligen det göras som jag tänkte för två år sedan att detta skulle verkligen behövas. Det ligger en viss skön känsla i att veta att det här är mina ideer som nu blir sjösatta. Mina små sketchade ideer på ett papper som nu har blivit ett riktigt projekt med Terms of Reference och budget och anställda. Det känns inspirerande, jag är hejdlöst sugen på att sätta igång.

Äntligen är datorutbildningen i gång. Jag blir varm i hjärtat när jag hör om att våra små lånekooperativ numera laddar ner dokument från hemsidor och skickar mail. Blir än mer sugen att jobba med nästa steg.

Det känns mer inspirerande än på länge att vara tillbaka. I början av året kändes mina 40 planerade dagar det här året som alldeles för många och jag undrade om jag egentligen inte hade planerat in mig själv för mycket. Nu känns det helt ok. Så mycket att göra. Så lite tid.

Kanske skulle man skynda sig lite...

Om 75 minuter ska jag sitta i bilen till Landvetter. Efter flera månaders frånvaro ska jag en vecka till Moldavien igen. 

Ska bara packa först. 

Äta frukost.

Duscha.

Lite tajt kanske. Tur att jag väljer att lägga tid på att blogga också. 

Inte så dramatiskt

Ingen fara, det är inte så farligt med mig. Jag kommer inte få kicken, har inboxen full av "vi tror på dig, vi stöttar dig, kom igen nu det här fixar vi!" mail från mina chefer.

Att tänka på värsta tänkbara scenario är bara ett bra sätt för mig att bli av med stress och tycka att mitt jobb är roligt och inte jobbigt. Om jag vet att jag kan hantera det värsta tänkbara så är ju allt ok, jag slipper vara stressad och kan fokusera mer på att göra ett bra jobb.

Mias egen påkomna stresshanteringsmetod, delpunkt 1.5