Rattmuff

Om det finns någon firma därhemma som bara LIIITE för sent insåg att rattmuffen var på utdöende i Sverige: testa att sälja av lagret i Sudan. Det här är rattmuffens förlovade land. Ju större desto bättre, gärna med leopardmönster.

Varje gång man tror att man kanske har förstått lite grann hur saker fungerar här i Sudan så kommer det någonting nytt som gör att man måste ompröva det man trodde var sant.

Det kanske är därför det tar så mycket energi på något sätt att vara här. Ingenting är riktigt som man tror. Spännande, men tröttsamt.

I morgon natt flyger jag hem igen. Trots att det inte finns något planerat tror jag att jag kommer tillbaka.

Victory!!!!

Gissa vem som fick till en 10 minuters konversation vid middagen idag?!

Skam den som ger sig!

Till och med jag blir tyst till slut

Jag skulle nog bedöma mig själv som en ganska social människa som inte brukar ha svårigheter att ta folk. Men i det här fallet åker jag på en nit.

Jag bor på ett guest house här i Sudan som egentligen tillhör ett flygbolag. Väldigt smidigt, mat lagas och det är lite mer "hemma hos"- stämning. De andra gästerna är 90% piloter från Sydafrika som hyrs in av flygbolaget. De bor, äter och har kontoret på det här guest houset. Vanligtvis stannar de två-tre månader i sträck.

Nej, de har antagligen inte så roligt skulle jag tro. De bor, äter, och pratar med sina kollegor i flera månader, och det är inte riktigt så att Khartoum erbjuder mycket i form av nöjen. Om jag var i den situationen hade jag nog tyckt det var LITE roligt ialla fall att träffa nytt folk och prata om något annat än jobbet, eller? Men icke. Jag har gjort TAPPRA försök till small talk, men det slutar oftast vi två meningar fram och tillbaka, sen tittas det ner i tallriken och äts. Eller börjar pratas Afrikaans. Jag som annars skulle kunna defineras som snacksalig blir tillslut också tyst och tittar ner i tallriken och äter.

Jag ger upp. Tror jag hänger på rummet i kväll istället.

Ett paussamtal

- Har du barn frågar en av männen som deltar i min kurs under en lunchrast.
Jag svarar nekande och min tolk skrattar till
- Egentligen frågade han inte om du hade barn, utan hur många barn du har. Här måste man skaffa barn när man har gift sig. Om man inte har barn inom ett år tycker familjen att man ska gifta om sig eller skaffa en till fru.
Ett år har man alltså på sig. Tusan, jag är diskvalificerad för länge sen.

Sen bjuder mannen hem mig till sig i Darfur.
- Så kan du se själv hur det är, säger han och tar ett bett i sin smörgås.
Jag bestämmer mig för att vara helt ärlig och säger att tack men jag kan inte åka eftersom min försäkring inte täcker just Darfur. Han ler och säger att det är ett öppet erbjudande, utifall att mitt försäkringsbolag skulle ändra sig.
Det är svårt att få ihop mitt Sudan med det man ser i nyheterna. Det är verkligen det.

Exhale....

Puh... jag är trött, och då har jag bara börjat...första dagen man håller en utbildning är alltid så tröttsamt. Oftast är det något som inte funkar (som den där förbenade simultantolkningen... jag blev vansinnig. I morgon skiter jag i tekniken och mikrofoner och kör med en person som står brevid mig. Hur ska man kunna nå folk när man är intrasslad i ett jädra headset och har en löjlig mikrofon??), gruppen känner inte dig och du känner inte gruppen. Lägg till ett par strömavbrott på det och det är nog för att hålla dig alert.

Sömnlös i Khartoum

Kanske var det dumt att börja planera för morgondagens utbildning precis innan jag gick och la mig så att jag nu är så himla taggad.

Eller var det dumt att ta en extra slev torrkaffe i kaffet i kväll.

Eller är det bara värmen och valet mellan outhärdligt varmt eller jättehögljudd fläkt.

Oavsett så kan jag inte sova. Klockan är nu 01.42. Uppstigning 07.00. Känns sisådär. Får satsa på att leva på adrenalin i morgon.

Åter i Sudan. Det börjar kännas lite hemma här nu.

Uff... värmen slår emot mig som en vägg när jag kliver ur flygplanet. Från 10 grader till 43 grader på ett par timmar. Den här gången stannar jag så kort att min kropp antagligen kommer att ha aklimatiserat sig lagom tills det är dags att åka hem igen.


Jag inser att Sudan har blivit en land jag har väldigt dubbla känslor för. På ett sätt är jag glad att vara tillbaka, träffa folk här, vara tillbaka i Afrika som på något sätt får mig att le.
Å andra sidan är Khartoum verkligen inte stället där det direkt händer någonting och om en vecka kommer jag vara ganska beredd att åka hem. Det här är det första stället jag har besökt där jag direkt skulle säga nej till att stanna ett par månader i sträck.


Men nu är jag här i alla fall. I morgon börjar utbildningen och jag är nervös. Mest för att jag inte är så förberedd den här gången, måste luta mig på rutin som jag egentligen inte har. Uhiii... kanske har jag tagit på mig lite för mycket den här gången?

En vanlig dag på jobbet

Vakna strax innan sju, äta frukost, bli lite stressad över att klockan är närmare åtta än sju när jag svänger in på kontoret. Starta datorn, ta en kaffe. Börja entusiastiskt att skriva på en sak. Inser att jag måste följa upp på några mail snabbare än kvickt. Frågor från en ny kollega. Tiden tickar alldeles för snabbt. Konsulten som är på besök kommer. Bjuder på kaffe och en arbetsplats, ursäktar mig och lovar att komma tillbaka en halvtimme senare. Tillbaka till saken jag skriver på. Färdig klockan 10. Skjuter på det planerade 10-mötet för att diskutera dokumentet med en kollega. Skickar iväg till chefen. Tillbaka till konsulten, ursäktar att det tog snarare en timme än en halvtimme. Diskuterar nästa steg i projektet, tidsplan, vad som hände på mötet igår. Tillbaka till skrivbordet. Mailar, ringer. Försöker panikkopiera material till utbildningen som startar på söndag. Föresenat 10-möte strax innan 12 med kollegan. Iväg på lunch med konsulten. Äter spagetti och idkar small talk. Fixar en taxi. Tillbaka på jobbet en halvtimme senare, hämtar ut controlling-listorna på budgetavdelningen. Internet-researchar efter personer att bjuda in på en konferens. Vinkar av konsulten. Sätter mig med en kollega och gör en budget för ett projekt och dricker en drickyoghurt. Gör controlling-check på alla mina projekt. Hämtar en till kaffe. Hjälper en ny kollega att göra en intervju med en konsult. Hämtar kaffe. Fixar till en rapport och skickar iväg. Tillbaka till internet-researchen. Skriver ett par mail. Säger hej då till den sista andra kollegan som går. Skriver ut mer material till utbildningen. Packar min väska och säger hej då till nattvakten när jag går.

Liv någon??

Bullar på elementet

Helgen spenderas i en liten by ganska långt från allt. Förutom naturen och tystnaden, och så mannens släkt så klart. Svärmormor tinar bullarna genom att lägga påsen på elementet. Som alltid.

Varför tinar jag egentligen aldrig bullar på elementet kommer jag på mig själv att tänka. Det är ju egentligen smart. Men man gör väl kanske inte så mer. Min farmor brukade också tina bullar på elementet kommer jag på. Kanske finns det fler gamla husmorstips man borde anamma.

Vad gör era äldre generationer som vi borde komma ihåg och använda?

Hur ska det här funka?

På måndag är det dags att sätta sig på planet igen och jag har allvarliga pack-problem. Hur löser man det här scenariot?

Först till Tyskland, ska vara tre dagar på huvudkontoret. Har en massa böcker jag måste ta med mig tillbaka. Dessutom har jag lovat svensk fika till alla, så packningen måste också innehålla sisådär 40 kanelbullar och ett par paket kakor. Det är nog lite varmare än här i Sverige, men inte direktsommarvarmt. Jag har två mörk-kostym-och-fina-skor möten.

Därefter direkt till Sudan för en veckas utbildningar. Det är 37 grader i muslimska Sudan. Alltså gäller heltäckande, relativt okroppsformade kläder som inte direkt skulle passa på huvudkontoret i Tyskland. Dessutom behöver jag släpa med mig en massa material för mina utbildningar. Och så har man ju datorn och alla andra tekniska pryttlar..

Eftersom jag flyger med Ryanair till Tyskland har jag dessutom bara 15 kg. Jag tror jag måste komma på ett par kreativa lösningar för att få det här att funka... idéer någon?

Bara en tanke

En av de största nyheterna idag verkar vara att UD planerar för extra kostnader för ett kungligt bröllop. Någon har lusläst dokument från UD (eller läckt, vad vet jag) detta dokument som säger att nu kanske kronprinsessan ska gifta sig nästa år. Ärligt talat: Hon är 30 år, har varit ihop med sin kille i en herrans massa år. Inte alla gör som jag och mannen och väntar i 10 år innan de slår till. Kanske vill de bara gifta sig. Och när de vill berätta det för hela världen så gör de det. Punkt.

Intressant att till och med DN, tycker att det här är en nyhet av värde. Enligt deras hemsida är informationen om att eventuellt kanske kronprinsessan ska gifta sig nästa år till och med viktigare än att EU igår enades om en ny konstitution.

Jag är knappast någon Moder Teresa, men det kanske inte är fel att ta en tur till Sudan då och då för att få lite perspektiv. Någon från DNs redaktion som vill följa med?

Jag har en inte så härlig känsla av att i morgon exploderar det på jobbet.

Lugnet före stormen.

Jag borde vetat bättre

Just det, jag skulle ju inte resa mer det här året. Bara ett par vändor till Tyskland och huvudkontoret. Det var ju så det var bestämt.

Flyget till Khartoum går på torsdag nästa vecka.

Jaha.

Kändisspaning

Förresten glömde jag ju av att jag såg en KÄNDIS i Chisinau sist. På det franska fiket satt jag alldeles jämte sångaren i Ozon*. Han såg väldigt bakfull ut. Väldigt mycket rockstjärna eller nåt.

Nu har jag alltså kändisspanat i Chisinau också. En ny erfarenhet.

(*ja, jag vet, det är ingen som vet vad Ozon är för band... kommer ni ihåg den där sommarplågan förra sommaren "Dragostea din tei?" - ett band med tre killar och en hemsk video. I Chisinau är han ialla fall känd, fast mest för att han var med i den rumänska varianten av "Lets Dance")

Har blivit en riktig Göteborgstjej

Nu har jag köpt en vindjacka (därmed passar jag också in lite bättre i Göteborg, även om jag bestämde mig för att sticka ut genom att INTE köpa en Haglöfsjacka).

En super-duper-soft-gore-tex-står-emot-även-regn-som-regnar-snett-underifrån-jacka. Den var svindyr, men jag tror att den kommer bli min bästa vän.

OK, Göteborg. Jag är beredd. Du tror att du kan knäcka en tjej som har varit borta lite för länge för att komma ihåg vädret i november? MOOAAHHHHH... just bring it on säger jag bara.
Jag är SÅÅ redo.

Aj aj

Jag har varit på body pump idag för första gången. Jag förväntar mig relativa smärtor i morgon, en total oförmåga att lyfta armarna i övermorgon. 

Soffpotatis ut - hurtighet in. Vi får väl se hur det går....

Rakt på sak

Sista dagen i Moldavien åker vi till Criuleni för att besöka en bankfilial. På frågan om hur många som bor i Criuleni får vi svaret:

- 14,000. Men 50% är utomlands.

Trots två år här blir jag nästan stum. Måste fråga igen ("Fifty or fifteen?") fast jag vet att jag hörde rätt den första gången.

Skaka-hand-vecka

Moldavien har varit stressigt den här gången. Jag har sprungit mellan möten i en vecka samtidigt som jag har försökt skriva rapport på kvällen. Det har gått sådär måste jag säga.
Alla eventuella blogginlägg har tryckts bort av tankar på risk management och utbildningsideer och hitta bra trainers och renskriva anteckningar och byta visitkort och sitta i mötesrum.

För fullt i huvudet.

Ett första möte med moldavisk byråkrati

Frustrerande möte på den moldaviska statliga förvaltningen som är ansvariga för vårt nya projekt:

Mia: - vi skulle gärna vilja höra mer om bakgrunden till de här planerade utbildningarna som vi ska göra. Vilka problem är det ni vill att vi ska adressera?
Svar: - nja... vi vet inte direkt varför ni är här, egentligen finns det inga problem. Men vi har ju pengar som måste spenderas på ett bra sätt.
Mia: - öhö... ok... men vill ni att vi ska göra utbildningarna just på den här specifika saken eller snarare på en mer generell nivå?
Svar: - specifikt och generellt vore bra
Mia: - jaha.... men vilka mål är det ni vill att vi ska uppnå?
Svar: - det är bra om ni håller det ganska generellt så att alla är nöjda. Ja, jag har ju skrivit Terms of Reference för projektet, men de kanske inte är så bra, så det är bra om ni är lite generella.
Mia: - så du har designat projektet?
Svar: - ja
Mia: - ok. så vad tror du att vi skulle kunna tillföra i ert projekt?
Svar: - mummel mummel.... Förresten, på sidan 15 i kontraktet står det att räntan på en försenad räkningsbetalning från oss är 5% för över 30 dagar, det ska vara 6,5%.
Mia: - oh, jaha, tack, det var ju viktigt att veta.

Någon som vill klaga på svensk offentlig förvaltning? Någon??

Tack gode Gud att det inte var jag...

Har ni någon gång haft lite rädsla för att somna på ett flygplan bara för att upptäcka att man vaknar och har dreglat lite ut ur mungipan? Eller ens huvud råkar ramla åt sidan lite för nära grannen?

Mannen bakom mig på planet till Chisinau hade tydligen inga såna problem. Det tog ungefär tio minuter tills han somnade (eller däckade, andedräkten skulle kunna tyda på det också).

Om man säger så här. Om min man hade snarkat så högt hade det inte räckt att sova i ett annat rum. Det hade behövts en annan lägenhet. På andra sidan gatan. Men det är lite lustigt när ett halvt plan börjar småfnissa tillsammans.

Intrycksfull

Jag tror att jag är intrycksfull för tillfället. Full av intryck. Sen juli har jag flyttat från Tyskland till Sverige, hamnat av en slump i Sudan två gånger, flugit och farit, träffat vänner, varit i Tyskland, försökt hamna på samma plats som mannen då och då, varit i Moldavien en sväng, upptäckt Georgien.

Jag tror jag behöver en liten paus från alla intryck ett tag. Insikten kommer på flygplatsen på morgonen när jag blir avundsjuk på de som boardar jämte mig för en vecka på Teneriffa. Inte på grund av sol och bad utan på grund av enkelheten. Allt fixat, man vet vad man får. Lite som en McDonalds bland resor. Ibland är man bara sugen på en Big Mac liksom. (Fast sen vet jag ju hur det blir. Man tar ett bett och inser att så himla gott är det kanske inte. Men det mättar. Och man vet ju vad man får.)

Kanske är det en fördel att mitt nya projekt på jobbet som kommer ta huvuddelen av min tid fram till slutet på året faktiskt inte innebär några resor, förutom ett par svängar till Tyskland. Det blir ett par månader samlandes intryck från Göteborg istället, känns inte helt fel heller.

Moldavien klarar sig nog utan mig fram till nästa år. Frågan är snarare om jag klarar mig utan Moldavien? Jag har vant mig vid mitt nomadliv så till den grad att en månad utan en resa inbokad får det att krypa i benen lite grann.

Läste någonstans om sådana som mig, flängande folk, att man till slut känner sig mer hemma i det ovana än i det vana. Det ligger nog något i det. Jag känner mig alltid kolugn när jag är ute och reser. Andra gången jag besöker ett ställe känner jag mig hemma. Rutiner på no time, nya vänner på ingen tid alls. Samtidigt kan jag ibland känna ett visst utanförskap när jag är hemma, speciellt i situationer med folk som inte känner mig. Det känns som om jag inte kan tillföra något i samtalet, jag blir som en reseberättelse som aldrig slutar (och ärligt talat, hur kul är det? Vem vill EGENTLIGEN se 200 foton från någons vecka i Spanien? Jag kan lätt bli som en slideshow med 2000 bilder. Kan ta död på vilken förfest som helst). Men tiden borta det är också så stor del av mitt liv. Det är inga svarta hål då allt står på paus, utan tid då jag också lever. Det är också min vardag. Vardag borta, vardag hemma.

Jaha, det kan man ju också göra

Jag tror att jag har återupptäckt TV-tittandet som något man kan göra en kväll.

Har fyrkantiga ögon nu.

Nu måste jag bara packa och beställa taxi. I morgon är det dags för Moldavien igen!

Trist

Idag har det hänt absolut ingenting. Eller, det kanske inte är riktigt sant.
Jag vaknade. Började jobba. Lunch. Jobbade igen. Tvättade. Jobbade. Drack ett glas fredagsvin. Jobbade. Tog en tupplur. Jobbade. Bestämde mig för att logga ut och stryka lite kläder istället så att jag har något att packa i resväskan på söndag.

En riktig tråkfredag på ett sätt.

Men lugnt och skönt. Det är bra att ha lite tråkigt ibland.

Sitter och sippar på ett glas vin...

...och pluttar med en budget samtidigt som mannen gör middag.

Ibland är home office en enorm lyx.

Bokmässan för första gången

För första gången lyckades jag ta mig till bokmässan i Göteborg. Fyra timmar senare med en stor kasse böcker var vi ute igen. Känsla? Jorå. Massor av roliga nya böcker att läsa, och kanske är mitt liv lite roligare efter att ha sett Jan Guillou? (eller.. njä förresten...det känns ungefär som vanligt).

En sak störde mig som tusan dock. Var fanns all facklitteratur? Jag var tusan så sugen på att förbättra mitt jobbrelaterade bibliotek och sökte förgäves. För utställarna är tydligen "Så går du ner 10 kg", "Måla dina egna korgar" eller "50 sätt att lyckas med dina pioner" så kallad facklitteratur. Kanske har jag bara blivit en hård business woman som hade tänkt mig något lite mer jobbfokuserat?

Jo, facklitteratur fanns faktiskt - för grundskollärare, dagisfröknar och psykologer (och professionella korgmålare), men vi andra då? Jag hittade en hylla hos en utställare med ekonomi, juridik och administration - 10 böcker sammanlagt, en konstig blanding av lite allt möjligt. Kanske har jag missuppfattat bokmässekonceptet, men jag blev lite förvånad.

Jaja, nu har man ju varit där ialla fall. Ett par bra höstböcker blev det ju till slut. Och en god bagel med olivkeso.