Egentligen är det ju inte så synd om mig....

Tjoho!! En jävlar anamma dag!! Jag har en "to do" lista som räcker halvt till himmelen. Men iPoden är på, planen är lagd. Här ska betas av!

kan någon tycka lite synd om mig idag....

Det är lustigt. När jag har mycket att göra på jobbet går jag igenom en massa olika stadium. Som tur är har de senaste åren effektivt raderat bort panikstress-stadiet. Jag får helt enkelt inte panik någon gång, det hjälper inte, och om jag hade tillåtit mig själv att få panik varje gång hade jag nog legat som ett vrak i ett hörne någonstans. Alltså panikar jag inte mer. (Jo, en gång innan jag gick på semester. Då hade jag två dagar på mig, varav en var lördag, att hitta fem bra kandidatertill en konsultposition in Litauen. Jag klarade tre. Tycker det var bra nog).

Istället satsar jag på att planera. Jag rationaliserar, värderar vad som är viktigt. Och jobbar ohälsosamt länge. Men aldrig panik. Aldrig inre stress. Då skulle jag bli tokig på en vecka.

I dag är jag i "tycka-synd-om-mig stadiet". Då länsar man automaten på choklad och känner sig allmänt ynklig. Hoppas jag kommer in i "jävlar-anamma stadiet" i morgon. Det är effektivt och bra.

Team work i världsklass

Tillbringar helgen med att spontanträffa vänner. Efter ett par år här i Tyskland är det oftast så vi träffar de närmaste vännerna. Inga inbjudningar en vecka i förväg, utan ett telefonsamtal som slutar med "OK, då fixar vi något att äta, kom förbi om en timme". Jag trivs med att ha det så, det passar mitt liv för tillfället. Gör också att själva middagsgrejen inte blir så avancerad.

Det har en annan effekt också: mannen och jag är numera ett otroligt tajt team när det gäller att förvandla lägenheten från ostädad lya med tvätt överallt och stor disk på diskbänken, till gemytlig, välstädad lägenhet med någon form av middag färdig, på ingen tid alls. Så även i går. Bjuder in kompisar på middag 1 timme senare. Har ostädad lägenhet, ingen mat hemma...... Duschar. Åker och handlar. Kommer hem 10 minuter innan gästerna. Under 20 minuter (som tur var kom gästerna lite sent..:) lyckas vi med den stora förvandlingen, knappt utan att uttala ett ord. När gästerna kommer står vi i vår välstädade (så länge man inte öppnar dörren till sovrummet och ser kaoset där...) lägenhet och har nästan lyckas få färdigt tacosen. Bordet är dukat.

Vi är helt enkelt ett killer-team. Cateringservice nästa?

Överkörd av en ångvält

Jag känner mig som om jag har blivit överkörd av en ångvält.

Matförgiftning är aldrig kul. I kombination med att du precis är i färd att skicka iväg det största projektförslag du någonsin har gjort suger det ytterligare lite mer. I stället för att återhämta mig har jag istället avverkat 07.30 - 20/22.30 dagar på jobbet hela veckan. Otroligt oeffektiv naturligtvis - hade ungefär lika mycket energi som en grönsak. Men deadline är deadline.
I går kulminerade det i att komma till jobbet 07.30, jobba färdigt med projektförslaget till 17.00. Packa ner det i en låda, ringa DHL, pusta ut. Få oroliga kommentarer från kollegorna att jag ser trött och hängig ut (undrar vad det kommer ifrån...). Liten fest på jobbet för att fira en kollega som slutar. Tillbaka vid datorn vid 17.45 - det var ju den där rapporten som jag var tvungen att få ut den här veckan också.... skickar iväg rapporten tre timmar senare. Sätter mig i bilen, kör 125 km till Frankfurt Hahns flygplats för att hämta mannen som kommer hem över helgen. Ungefär där tar jag slut. Mannen kör hem, jag sover som en stock. Ramlar i säng och sover så att det gör ont i ögonen.

Mitt huvud är som ett bowlingklot idag. Ibland undrar jag allvarligt talat vad jag håller på med. Ibland önskar jag att jag inte alltid skulle vara så jädrans passionerad över allt jag gör. Om jag bara hade varit lite mer lagom engagerad. Men nej, hos mig är det av eller på. Svart eller vitt. Suck.

Slut på energi....

Batteriet på min iPod tog precis slut. Och min energi. Jag avskyr feta deadlines.... Klockan är 21, jag är på kontoret och ska ungefär ingenstans för de närmsta timmarna. Hade hjälpt med lite julmusik nu....

Konsert på kontoret

Så mycket för den ljudtäta dörren... min kollega som sitter utanför mitt kontor i kontorslandskapet kommenterade just min sångröst... haha!! Jag tror alla här tror att jag är lite knäpp :)

Den första julkänslan

Idag bjöd iPoden på julmusik för första gången. Visserligen skiner solen och det är 10 grader varmt. Men långsamt kommer julstämmingen. Den där första glädjen som kryper genom kroppen. Tur att min dörr är relativt ljudtät på jobbet - kan inte låta bli att sjunga med lite grann. Rapportskrivandet går bättre än på länge. Plötsligt har jag energi igen efter månader av långsamt, slajm-segt tragglande på kontoret där ingenting har känts kul. Jag känner mig kreativ. Motiverad. Äntligen! Är inte riktigt bara på grund av julmusiken, men den hjälper till.

Här ska skrivas rapport!

Att inte vara utvald

I somras tyckte min doktor att jag skulle testa en homeopatisk medicin för mina ständigt återkommande munsår och munblåsor. "80% av alla som gör den här kuren blir av med sina besvär!" sa doktorn optimistiskt. Toppen tyckte jag, jag menar 80%, det är ju nästan alla, eller? Alltså tillbringade jag SEX veckor, två gånger per dag med att gurla olika konstiga vattenlösningar. Vem bryr sig om sex veckors gurglande när det handlar om att ALDRIG mer ha munsår?

Idag dök det upp på läppen. Jag är inte en av de 80%, jag är en av de 20%. De som inte alls blir botade utan som glatt gurglar konstiga saker i sex veckor och sen inte får någon cred överhuvudtaget. Kände mig så...lurad på något sätt. Jag menar, varför är min läpp så jädrans speciell, för 80% funkar det ju?! Det suger att inte vara utvald. Jag känner mig som när man gick i lågstadiet och blev sist vald i gympan när det var fotboll. Det var inte kul att inte bli utvald då heller.

De fantastiska georgiska tofflorna...

70-tals faktorn blir liksom ännu större ihop med den snygga gröna heltäckningsmattan.....

I nöd och lust

Hälsar på mannen i Cambridge över helgen. Har en fantastisk lördag på stan med massor av tid bara för oss. Botaniserar i bokhandlar. Njuter av en fin höstdag. Dricker en cappuccino. Avslutar dagen på en svindyr restaurang. Kommer ihåg hur mycket jag har saknat honom.

Nästa morgon - matförgiftning. Den svindyra restaurangen var kanske inte så toppen trots allt.... Tillbringar hela dagen i sängen. Ibland är kärlek något så litet - eller så stort - som en puss på pannan efter att man precis har kräkts i en påse.

I nöd och lust. Ibland glömmer man vad som döljer sig bakom de små orden. För alla er som letar efter den optimala äkta mannen där ute - ledsen, han är redan upptagen. Och jag har paxat honom för all överskådlig framtid.

Våga vägra Borat

För övrigt var jag och såg "Borat" med bland annat min kollega från Kazakhstan i förra veckan. Om du inte har sett den ännu - gå inte dit. Var länge sen jag såg något så dåligt. Jag vet att meningen med filmen är att driva med folks fördomar. Men problemet är att folk inte inser att det som de tror att de vet om östländer som tex Kazajhstan ofta är fördomar. I alla fall är det min erfarenhet. De tror att det är, kanske inte direkt som i filmen, men ungefär så. Visst är det fattigt, visst ser det ofta ut som i byn i Rumänien där de filmade. Men folket är helt annorlunda än vad filmen visar. Alla i öst är inte prostituerade eller idioter eller kriminella eller allmänt dumma. De flesta är hårt arbetande, stundtals väldigt välutbildade människor som försöker överleva i en rätt hård miljö. Driva med fördomar kan man göra när man är medveten om dem - jag har en känsla av att det enda den här filmen lyckas med är att bli ytterligare ett bevis på hur farliga alla länder i öst är.....

Aldrig mer kalla fötter

Jag har fått kanske världens bästa present.

En sak som min kropp inte fixar att ordna är ordentlig blodtillförsel till fötterna. (jo, jag vet, är nog inte den enda kvinnan med den defekten). Alltså är mina fötter iskalla från november till mars ungefär. Bästa hjälpmedlet hittills har varit skidsockar, ett par riktigt varma och ulliga skidsockar som man kan dra upp till knäna om det är riktigt kallt. Jag trodde att jag hade hittat den ultimata lösningen och var ganska nöjd. Fram till nu. Nu inser jag att det finns helt andra dimensioner.

I helgen fick jag ett par hemstickade innetofflor från Georgien (landet, inte delstaten! :) . Ser ungefär ut som ett par stickade sockiplast. Känns som om jag är med i "Tillsammans" eller annan valfri 70-tals film när jag glider runt med dem i lägenheten. (Eftersom även sulan liksom är stickad, bara tjockare än resten av tofflan, så glider man väldigt bra på parkett..hehe....). De ser inte mycket ut för världen, men de håller mina fötter varmare än någon skidsocka i världen. Ungefär som att byta upp sig från sin Seat, som är helt OK, till en fet Audi. Georgiska stickande farmödrar vet vad som krävs. Respekt. Jag tror jag åker till Georgien nästa år och köper mig ett livslångt förråd.

Att kunna äta kakan och ändå ha den kvar

Oj, vad jag har skrivit mycket gnäll och negativt det senaste... är det kanske höstvädret? Spelar inte så stor roll, för nu är det goda nyheter på gång!

Efter diskussion hit, telefonat dit, kontakt med skatteverket, försäkringskassan, skatteverket igen, memo 1, memo 2, memo 3 och nu slutligen memo 4, är det fixat och klart. Jag har jobbet klart - från nästa sommar blir jag min tyska firmas lilla satellitkontor på svenska västkusten. Efter massor av panik (vill jag egentligen det här? Är det bra att flytta hem nu?), så känns det väldigt bra! Egentligen känns det väldigt, väldigt bra! Jag menar, jag kan flytta hem till vänner och familj, men samtidigt stanna kvar inom microfinance-sektorn, som inte direkt är utvecklad på svenska västkusten om man säger så....:) Kan det bli bättre? I dag lyser solen på mig!!

En ostmacka med ketchup tack!

Jag har skaffat mig en rutin nar jag ar lite langre i ett land. Jag gar alltid till en supermarket. Oftast behover jag handla nagot, men mycket ocksa for att jag tycker om att kolla pa vad folk egentligen handlar. Show me what you eat and I will tell you who you are. Eller nat. Pa nagot satt tycker jag att det ar intressant att se skillnaderna. Att de nastan bara saljer acklig H-mjolk i Tyskland. Eller att frysdisken i affaren i Chisinau ar full med sma ravioli-liknande pastagrejer (smakar hur gott som helst!). Men en sak gjorde mig konfunderad i gar nar Air Moldova an en gang tog mig till Chisinau. De serverade kall mat, typ palagg och brod. Smor, ost etc. Standard. Forutom att de ocksa serverar ketchup till. Funderade saker en kvart pa vad man skulle ha den till. Ostmacka med ketchup? Kaka med ketchup? Ketchup till kaffet?

Nej tack!

Göteborg försöker charma mig - knappt något regn och den där riktigt isande kalla vinden saknas. En sak charmar mig inte dock. Gratistidningskillarna. Kanske har jag varit borta för länge från den här stan, men jag blir TOKIG! Nej, jag vill inte läsa .se, eller Metro eller för den del City Göteborg. Och framför allt vill jag inte ha den upptryckt i näsan vid varje spårvagnshållplats. En av sakerna jag tycker är bäst i Sverige är man slipper de där aggressiva försäljarna. Vill man köpa något kan man komma på det själv typ. Men nu är man helt plötsligt jagad av killar som helst av allt vill skänka dig en gratistidning. Absurt och framförallt STÖRANDE!! Funderar på om jag ska plocka fram sur-tysken i mig någon gång och säga något surt tillbaka....

Annars är Göteborg som det brukar. Och ändå inte. Vi behöver en karta för att hitta till festen vi är bjudna till på lördagen. Känns mystiskt, jag menar, Göteborg är ju ändå MIN stad.... men det kommer nog. Tids nog.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Har en sån där vecka när liksom inget riktigt flyter på jobbet. Allt känns så långsamt... som om man sitter i en sån där burk med slajm (kommer ni ihåg slajmet? Var inne på sisådär slutet av 80-talet, början på 90-talet. Neonfärgat gegg i en burk som man använde... tja, vad använde man slajm till egentligen???). Men snart helg, snart återse gamla goda Göteborg över helgen. Ska handla i Nordstan, fika på Avenyn, lyssna på spårvagnspling.... frysa häcken av mig (måste nog leta upp ett par vantar?), få paraplyet sönderblåst... good old Göteborg, ibland saknar jag dig faktiskt lite....