Hur jag hamnade i Tyskland, del 2. Att skaffa jobb.

Tja, så stod man där på parkeringen utanför det fula höghuset där pojkvännen hade sin 1,5-rummare och vinkade när pappa och mamma åkte hem igen. Just i det ögonblicket kände jag mig mindre än minst. Hur börjar man från ingenstans i ett land där man pratar språket lite halvdant och har en utbildning som är så väldigt svensk?

Så jag bestämde mig för att ta ett litet steg i taget. Köpa bok om hur man skriver ett tyskt CV. Skriva CV. Översätta alla intyg hemifrån. Ett litet steg i taget. Min plan inskränkte sig till att jag var anmäld till tre månaders intensivkurs i tyska. Sen behövde jag ett jobb.

Jag letade efter företag med kopplingar till Sverige så att man kanske kunde uppväga den halvtaskiga tyskan med att kunna svenska. Bestämde mig för att söka ungefär vad som helst och sälja in det med "jag lärde mig tyska flytande" när jag väl kom hem till Sverige.

Och så blev det till slut mer eller mindre en slump, som så ofta. På den sista tyskakursen nämnde en tjej från Turkiet en firma för mig som hade sin hemsida på engelska och sökte praktikanter. De gjorde tydligen något med banker eller ekonomi eller så. Någon typ av projekt i u-länder. Jag bestämde mig för att söka och lovade tjejen från Turkiet att bjuda på tårta om jag fick platsen.

En månad senare var jag på intervju, ruskigt nervös. Det enda jag kommer ihåg från intervjun är min rinnande näsa och att jag råkade säga "du" till tjejen som skötte intervjun (kardinal-etikett-fel i Tyskland). Men det ordnade sig. Två månaders praktik var mina. Lönen var EUR 400 i månaden, pendeltågskortet kostade EUR 130. Men det var ett jobb.

Började jobba. Blev bedd att svara i telefon när projektledarna inte var på plats. Protesterade lite, eftersom jag pratade ganska halvkass tyska.

"äh, pratar de inte bra engelska så kan de ändå inte jobba med oss", sa min kollega Sylvie.

Och så började jobbet. Där jag blev kvar som assistent. Och ett år senare ramlade in på en projektledartjänst. Och fortfarande är kvar, fast jobbandes från Sverige.

Egentligen var det en slump. Och jag är fortfarande skyldig en tjej från Turkiet en tårta.

Men seriöst. Hur kan en vecka gå så fort?

Jag matar mest. Knodden verkar sakna mätt-genen.
Och så sätter jag in alla mina noter i pärmar. Efter sisådär åtta års kaos.

Undrar hur lång tid det tar innan jag kommer till bröllopsalbumet. Det är ju bara fem år sen i år.

Hur jag hamnade i Tyskland, del 1

När pojkvännen (aka mannen numera) fick erbjudandet att åka till Tyskland för att fortsätta doktorera där så googlade jag fram hemsidan för staden vi senare skulle bo i. Kollade missmodigt på en ganska ful bild på ett ganska fult torg med en enorm pelare med en staty på i mitten.

"Men du kan väl inte flytta DIT!" kom jag ihåg att någon sa, och jag tänkte nog ungefär det samma. Jag var precis färdigutbildad svensk byråkrat med en fyra års utbildning fokuserad på det svenska statssystemet. Inte direkt utbildningen som gav mycket i andra länder.

Nä, det var inte alls vad jag var så sugen på, jag skulle ju använda min utbildning nu, börja jobba bla bla. Vi bestämde oss för att kanske inte bestämma så mycket. Pojkvännen flyttade till Tyskland, jag bestämde mig för att stanna. Vaga planer på att hitta ett vik eller så ett år i Sverige och sen flytta ner ett år. Eller något sånt.

Det var 2002 och arbetsmarknaden för nyutexade i min sektor var botten. Jag sökte jobb. Och sökte jobb. Och sökte jobb. Läste ryska för att ha något att göra. Levde på inga pengar alls.

Delade vår lägenhet med en random tjej som pluggade kulturvetenskap och alltsomoftast också hennes pojkvän. Vi var tre långhåriga som lämnade hår i duschen. Videokamerade med pojkvännen nästan varje kväll. Jobbade extra som lärarvikarie för att dra in lite pengar. Skrev jobbansökningar och jobbansökningar och jobbansökningar. Började tappa modet. Fler och fler pluggkompisar som fick jobb och flyttade.

Och så bestämde jag mig. Jag satt på en bänk utanför en högstadieskola någonstans i Göteborg under lunchrasten på ännu ett trist vik. Och där insåg jag att jag faktiskt inte visste varför jag var kvar.

Så jag ringde pojkvännen.

"Får jag komma? Jag har inga pengar, så jag får bli hemmafru eller nåt"

Han sa ja.

Och så sa jag upp lägenheten, och sorterade allt i tre högar: ta med till Tyskland (inte mer än vad som fick plats i pappas bil), spara i förråd tills vi kom hem (alltså saker jag trodde mig vilja ha ett par år senare) och slänga (stor hög). Sen flyttade jag hem till föräldrarna över sommaren och jobbade på vårdhem och försökte repetera min gamla skoltyska. Lyckades fixa ihop nog pengar för att kunna betala en tyskakurs när jag kom ner. Sa upp medlemsskap och ICA-kort. Och sen kom augusti och med föräldrarnas hjälp så flyttade jag till Darmstadt med en bil full av saker och inte så mycket mer.

Jag tror att jag tänkte då att det nog löser sig, det mesta.

Så började det.

Passet

Man tar en bebis som är lite så där halvvaken. En mamma med för varm jacka som är lite sådär halvsvettig, samt en polisstation med två erfarna damer på passexpeditionen och ingen kö (tacksamt).

Bebis hissas lite upp och ner i luften under glada tillrop och öppnar ett öga.

Fram med pall. Fram med konstig skärm för att gömma halvsvettig mamma.

Bebisen somnar.

Då tar pass-tanterna, med viss vana på att ta passkort på bebisar, fram esset i rockärmen: skallran. En tant skallrar, den andra tar massor av bilder. Och på något sätt lyckas de få till ett kort som funkar att sätta i ett pass.

Häpp.

Order från BVC-tanten:

"Du äter väl mycket? Det går åt MASSOR av kalorier för att amma vet du!"

Det där med att amma har sina fördelar. Massor av kalorier var det.

För övrigt....

...ska Knodden ansöka om pass för att hänga med en sväng till sin morsas jobb om ett par veckor. Det ska bli mycket intressant, speciellt att ta kortet. Vad gör man om Knodden sover som en sten? Får man ha passfoto med stängda ögon?

Leta, leta, leta

I väntan på att kroppen pallar med lite mer träning efter Knoddens ankomst så är det för tillfället promenader som gäller. Och jag inser att stan jag bor i sen ett par år har en stor nackdel: det är bara ingen rolig promenadstad. Jo, det finns en liten å man kan gå utmed ett par hundra meter. Och en skog med ett elljusspår. Men så där roligt för promenader? Nä, inte direkt.

Jag tror man behöver ta sig utanför stan på något sätt. Ta sig ner till vattnet eller upp på en höjd eller nåt. Känns det inte lite kontra-produktivt att behöva ta bilen till promenaden?

Äpplet!

Med åren har jag samlat på mig en bra hög allergier. Den där björkpollenallergin sög ju ganska markant varje vår. Sen försvann den långsamt steg för steg. Väldigt trevligt. Tills den ersattes av sten och kärnfruktsallergin för sisådär åtta år sen.

Slutade äta äpplen.

Slutade äta päron.

Slutade äta körsbär, nötter, persikor, plommon, nektariner...bla bla

Slutade äta alltför stora mängder alltför färska morötter och hallon

Fick ge upp på jordgubbar. Då blev jag deppig. Det är liksom bara gott med apelsiner till en viss gräns.

Så igår när jag insåg att om man tar ett Gloster-äpple, skalar det och kör det i mikron i en minut så kan även jag äta äpple. Vilken lycka. Där sitter jag med mitt skalade, lite ljumna äpple och smilar. Helgens bästa grej.

Fullt upp

Tom kalender och ändå får jag inget gjort.

Mina dagar har aldrig gått så här fort förut. Jag hinner typ äta, duscha, plocka ur diskmaskinen och slänga in en tvätt. Läsa tidningen och ta en kaffe. Sen är det lunch. Och sen är det helt plötsligt kväll.

Jo, man hinner ju mata mata mata Knodden också. Byta blöjor, dansa i köket till barnvisor, kolla på coola lampor och andra ljuskällor och ta en promenad.

Så kan man också få fullt upp.

Tomt

Det är torsdag i en mycket märklig vecka. När den här veckan började hade jag nämligen ingenting planerat.

Ingenting som i verkligen ingenting.

Inget jobb.

Inga helggrejer.

Inga former av aktiviteter eller möten eller nåt.

Helt tomt.

Jag funderar på när det hände sist. Kanske lågstadiet? Min kalender gick från fullkladdad till alldeles tom på ett par veckor. En frihet som jag inte riktigt är van vid ännu.

Nåväl. Helggrejer planerade och i morgon träffa tjejer som jag lärde mig allt om förlossningens stadier med.

Tom kalender. Nu ska här njutas.

Arla morgon

Knodden börjar få egen vilja. Man kan inte bara hänga på Babybjörnen och förvänta sig att han vill hänga där så länge jag vill. No, no, så funkar det inte.

04.11 bestämde sig Knodden för att det var morgon i morse. Där gick gränsen för mig. Jag sov, Knodden sög på napp och kollade på coola saker i sovrummet. Funkade för oss båda. Kompromiss kallas det visst.

Dagens hålla andan

De två minuterna mellan att ha läst nyheterna och kolla jobbmailen för att få reda på att mina två kollegor som just nu är på Haiti är ok.

Det är konstigt hur mycket mer nära det blir när det berör en personligt.

Tunnan

När man är på smällen gillar Pampers att ge en gratis saker.

Däribland en Angel Care Super Duper No Smell Diaper Dispenser.

Eller en bajstunna rätt och slätt.

Tunnan är gratis - men påsarna man måste ha för att den ska funka visar sig vara svindyra. Men då är man redan fast i behovet av en Angel Care Super Duper...äh, en bra bajstunna helt enkelt.

Som tur är googlar mannen fram en firma i Danmark som gör någon slags piratkopia av påsarna. Vi beställer en hel låda.

Så är det alltså. Helt plötsligt står man där, nöjd som tusan över en stor låda piratkopior av bajstunnepåsar. Ja, livet ändras.

Listan

Jag tittar på min blogglista och inser att den är lite kort, lite inaktuell och lite lagom bortglömd.

Men nu är det nytt år, allt ska städas och röjas och jag ska bli en bättre människa och allt sånt där. Så vilka bloggar har jag missat som jag bara inte får missa? En tips eller två någon?

Skynda, skynda...

Han sover! Han sover!

Ahhh, nu måste jag hinna göra alla saker som är lättare när man har två händer och inte en hand plus bebis med lite ont i magen. Skynda skynda skynda....

Alltså alla ni med barn igen, visst blir man bättre på det här såsmåningom?? Förra månaden lärde jag mig att a) komma iväg på promenad/biltur med bebis, b) komma iväg på promenad/biltur med tid att passa med bebis (överkurs kan man säga), c) amma och sova samtidigt.

Den här månaden är det nog att göra saker med en hand som står på listan. Och sova när som helst och lite var som helst när tillfälle bjuds.

Smekmånaden är över

...i dag började mannen jobba igen, och jag är numera...tja, hemmafru. Så här i hemmafrueriets första timmar, inser jag att:

- jag måste bli väldigt bra på att göra saker med en hand

- jag måste bli bra på att göra saker snabbt och effektivt

Ok, det är väl bara att sätta igång.

Kärleken

Jodå, ORON kommer ju som ett brev på posten. Och sen kommer BLÖDIGHETEN. Men det som kommer allra först är KÄRLEKEN. Den där helt överväldigande kärleken till en liten knodd.

Innan jag fick barn tänkte jag en del på vad jag inte skulle kunna göra, hur livet skulle bli lite mindre fritt, lite mer planerande, lite mer hemmabundet för en flängande själ som min.

Sen kom Knodden och jag insåg att det jag kanske hade missat i mina tidigare tankebanor var att när han nu är här så är allt så fantastiskt. Man reser kanske inte världen runt. Istället visar man en alldeles ny liten Knodd världen. Och det, mina vänner, har jag sent omsider upptäckt att det är alldeles fantastiskt.

Paus

Dagarna går hur fort som helst. Vi slappar seriöst. Jag glömmer lite vilken dag i veckan det är.

Det är intressant att ha en helt tom kalender. Sånär på en klipptid i mars och en middag i slutet av januari så är kalendern helt plötsligt tom. Väldigt skönt. En paus i all stress.

Dagens mest absurda upplevelse

Bröstpumpen.

Behöver jag säga mer?

Nyårskalas enligt traditionerna. God mat, än godare vänner. Knodden visar sig vara en riktig partykille och hänger med oss halva/hela natten. Fyrverkerier och en bränd hand på mannen.

En bra kväll. Och en mycket slapp första dag på 2010.